ALEXANDER II


(1818–1881)


Storfurste av Finland, kejsare av Ryssland


Alexander II har kallats ”befriaren”, för han var den kejsare som avskaffade livegenskapen, men benämningen beskriver samtidigt hans sätt att regera i vidare mening. Under Alexanders regenttid genomfördes i Ryssland och Finland många reformer som ledde till ett friare samhällsklimat och skapade förutsättningar för ett civilsamhälle. Under trycket från senare perioders russifiering högaktade finländarna Alexander II:s minne och såg i honom den ideale regenten.

 

Den blivande kejsaren, storfurst Aleksandr Nikolajevitj föddes i Moskva 1818 som förstfödd son till storfursten Nikolaj Pavlovitj (Nikolaj I) och storfurstinnan Aleksandra Fjodorovna. I samband med faderns tronbestigning 1825 fick den sju­årige tronarvingen uppleva dekabristupproret. Då blev han också, vid sidan av militära hedersuppdrag, utnämnd till kansler för Helsingfors universitet efter fadern. Tronarvingen fick en mycket god uppfostran, i synnerhet med den berömde poeten Vasilij Zjukovskij som lärare; de som hade ansvar för storfurstens (civila) fostran hörde mestadels till den intellektuella kretsen kring familjen Karamzin och Alexander Pusjkin. Ministerstatssekreteraren för Finland, greve Robert Henrik Rehbinder, hade nära kontakter med denna krets, och den unge kanslerns band till Finland bidrog till det närmande mellan finsk och rysk kultur som kulminerade i universitetets 200-årsjubileum 1840.


 

Storfurstens besök som kansler i Helsingfors 1842 skapade ömsesidiga och varaktiga band av sympati. Då fattade bland andra den unge Zacharias Topelius tycke för den framtida regenten, som han sedan lovprisade i dikter. Han följde här den unge diktaren och historieforskaren Fredrik Cygnaeus, som redan 1836 hälsat storfursten-tronarvingen Alexander med sin ståtliga dikt, Du morgonrodnad öfver nordens himmel!


 

Storfursten besökte sedan som kansler Helsingfors 1851 med anledning av den kris som uppstått till följd av ”Nordenstams bal”, en mot universitetets vice kansler riktad protest från studenter som valt att utebli från en tillställning med anledning av tronföljarens tjugofemårsdag. Vid detta besök betonade storfursten regeringens positiva inställning till finska språket och litteraturen genom att personligen överräcka utnämningsbrevet till den förste professorn i ämnet, Matthias Alexander Castrén. Tillsammans med fadern och brodern besökte storfursten återigen Helsingfors med anledning av Krimkriget 1854.


 

Alexander II besteg tronen den 2 mars 1855 och bekräftade då finländarnas och ståndens privilegier samt utnämnde som seden bjöd sin äldste son, storfurst Nikolaj Aleksandrovitj till kansler för Kejserliga Alexanders-universitetet i Finland. När arvfursten dog gick kanslerskapet 1865 i arv till hans bror, storfurst Aleksandr Aleksandrovitj (Alexander III).


 

Krimkriget fortsatte, förlusten av Sevastopol betydde nederlag för Ryssland, och fred slöts i Paris 1856. Rysslands nya position i den internationella politiken befriade landet från uppgiften som garant för Wienkongressens beslut och tillät en koncentration på inrikespolitiken, något som motsågs med stora förväntningar. Omedelbart efter att fredsfördraget ingåtts undertecknade kejsaren i mars 1856 i Moskva ett manifest om beredningen av genomgripande reformer; strax därefter besökte han Helsingfors, där han den 24 mars höll ett tal i senaten. Det innehöll ett tack till finländarna för lojalitet under kriget och ett brett upplagt reformprogram. I augusti 1856 kröntes Alexander II och hans gemål Maria Aleksandrovna i Moskva.


 

Efter Alexander II:s reformtal och kröning fördes i hela kejsardömet och även i Finland en ivrig samhällsdebatt. De stora reformerna måste dock i Ryssland och delvis även i Finland förverkligas i form av ukaser uppifrån, för en tillräcklig konsensus kunde inte nås, framför allt i frågan om jordägande och livegenskap i Ryssland. Livegenskapen förkunnades sålunda upphävd och bönderna fria i ett kejserligt manifest 1861. Det var denna reform som både hemma och utomlands gav Alexander II ryktbarhet som ”befriare”. I skuggan av den reformen hamnade en lika viktig reform av rättsväsendet och lokalförvaltningen, som innebar att det inrättades valda förvaltningsorgan på olika nivåer och ett rättssystem baserat på nämndförfarande. Dessa reformer innebar en grundlig omdaning från ett autokratisk-­byråkratiskt samhällssystem i riktning mot ett civilsamhälle. Reformerna hade även till syfte att bereda jordmånen för ett senare parlamentariskt system på nationell nivå.


 

För Finlands vidkommande fattade kejsaren omedelbart två viktiga beslut. Finland fick, efter ett kvartsekels uppehåll, i generalen och sedermera greven F. W. R. Berg en generalguvernör som fungerade permanent i Helsingfors, och i S:t Petersburg återupprättades 1857 Kommittén för finska ärenden till stöd för ministerstatssekreterarämbetet i harmoniseringen av Finlands och Rysslands lagstiftning och administration. Finlands och Rysslands tullrelationer organiserades 1859 på ett sätt som gynnade Finland, beslutanderätten i en stor grupp ärenden överfördes från kejsaren till senaten – liknande delegeringar skedde visserligen under varje kejsares regenttid. Finlands industri och ekonomi kunde förnyas genom avskaffande av privilegier och monopol och senare med ny lagstiftning som underlättade för ekonomin genom att tillåta aktiebolag, modern bankverksamhet och en modernisering av jordbruket med hjälp av hypotekslån.


 

I Finland väcktes tidigt ett hopp om sammankallande av lantdagen. Kejsaren var dock betänksam över den effekt ett sammankallande av ständerna skulle kunna ha i andra delar av kejsardömet, i Polen och själva Ryssland, och därför prövade man först en kompromiss genom att sammankalla ett ständerutskott, det s.k. januariutskottet, 1861. Utskottet skulle lugna Finland utan att alltför mycket provocera Ryssland och Polen, där ett parlament inte kunde tillåtas i den rådande labila situationen. En stärkt liberal, intellektuell, borgerlig och akademisk opinion, manifesterade sig i politiska demonstrationer i Helsingfors, och kejsaren förkunnade att avsikten inte hade varit att ersätta själva lantdagen. Oppositionen hade fått fart vid promotionsbalen året innan och vid demonstrationer mot generalguvernören greve Berg. Vid årets slut grundades Helsingfors Dagblad, en modern, liberal, politisk dagstidning som språkrör för denna gruppering. Samtidigt hade greve Berg lyckats främja landets ekonomiska och kommunikativa förhållanden genom att fortsätta det arbete som Lars Gabriel von Haartman utfört som vice ordförande för senatens ekonomiedepartement.


 

Sommaren 1863 var kritisk, då det polska upproret hotade att övergå i storkrig. I det läget utnämnde kejsaren Johan Vilhelm Snellman till medlem av senaten – han hade utan ansökan blivit utnämnd till professor alldeles i början av Alexander II:s regenttid. Kejsaren anlände själv tillsammans med två av sina söner och krigsministern till Finland för att inspektera militären och befästa finländarnas monarkistiska känslor. I samband med det utfärdade kejsaren, utan senatens och lantdagens hörande, på Snellmans initiativ ett manifest som reglerade landets ämbetsspråk genom att upphöja finska språket till officiellt språk under en övergångsperiod på tjugo år. I september 1863 kom kejsaren åtföljd av tre söner och fyra ministrar på nytt till Finland för att öppna lantdagen; kejsarens imponerande, välvilliga men fasta auktoritet, en väldig parad och en ståtlig bal gjorde ett gynnsamt intryck på den allmänna opinionen, även på den västvänliga opinion som företrätts av Helsingfors Dagblad.


 

Lantdagen sammankallades på nytt 1867 och därefter vart femte år, men någon stor reform av regeringsformen för Finland förverkligades inte utöver 1869 års lantdagsordning, där den reguljära verksamheten för lantdagen reglerades. Lantdagen hade en stor symbolisk betydelse för spridningen av idéerna om Finland som nation och om civilsamhället. Alla andra planer rörande senatens ställning och den högsta rättsinstansen samt intentionerna att öka lantdagens makt förföll. Lokalförvaltningen moderniserades däremot med en ny kommunallag, som skilde kommunerna från församlingarna, och med en ny kyrkolag, som skilde hela undervisningsväsendet från kyrkan som det, med undantag av universitetet och kadettskolan, hade hört till.


 

Detta motsvarade utvecklingen i kejsardömet, där man höll fast vid de stora reformernas genomförande medan inga nya reformer bereddes på grund av det polska upproret, det internationella läget och den anarkistiska eller terroristiskt revolutionära anda som spridit sig. I Finland inföll de stora hungeråren med sina problem i början av greve Adlerbergs ämbetsperiod, liksom också det stora järnvägsbygget från Riihimäki till S:t Petersburg. Missväxtåren ledde till befolkningsminskning och skuldsättning men lade samtidigt grunden till en betydande modernisering av jordbruket.


 

Relationen mellan Finland och Ryssland påverkades både på ett praktiskt och på ett symboliskt plan av mynt- och värnpliktsfrågorna. År 1860 hade Finlands Bank, närmast av praktiska skäl, fått ta i bruk en egen myntenhet (mark/penni), som var bunden vid värdet på (pappers)rubeln. År 1865 infördes silvermyntfot med hjälp av statslån från Tyskland, och 1877 övergick man till guldmyntfot. Målet var att främja det ekonomiska livet i Finland, inte att framhäva Finlands ställning som nation. Samma uppgift hade många av de nya ämbetsverk som grundades under denna tid. Tillsammans kom dessa reformer att långt klarare än förut framhäva storfursten­dömets ställning som en egen nation, samtidigt som det integrerades genom upprättande av järnvägs-, kanal- och posttrafik och organisering av näringslivet (banker och försäkringsbolag) samt press och informationsförmedling.


 

En central faktor var skapandet av ett folkskoleväsende med en praktisk och foster­ländsk inriktning, skilt från kyrkan. Den reformen, som hade aktualiserats redan i början av Alexander II:s regenttid, fick sin början i och med att det första folkskollärarseminariet grundades i Jyväskylä på 1860-talet. Reformen av lärdomsskolorna ledde till motsättningar mellan den linje generalguvernör Adlerberg drev och den linje generalen, friherre Casimir von Kothen drev. Kothen, som var landets första chef för Överstyrelsen för skol­väsendet, förespråkade en linje med inriktning på yrkeskompetens, realämnen och levande främmande språk. Den väckte motstånd bland de konservativa och representanterna för den framväxande fennomanin och den holistiska filosofin, vilka talade för en inriktning på universitetsstudier och ämbetskompetens och därmed på latin och teoretiska studier. De följde med andra ord samma linje som den konservative undervisningsministern greve Dmitrij Tolstoj i Ryssland. Frågan avgjordes denna gång närmast till de senares favör, men den föregående linjen blev senare aktuell i form av samskolor och privatskolor.


 

Sedan Krimkriget hade också en förnyelse av armén varit aktuell, och frågan hade diskuterats både i Ryssland och i Finland. I Ryssland infördes allmän värnplikt 1870, lagen stadfästes 1874, och kejsaren befallde genast (1870) att allmän värnplikt skulle införas även i Finland. Organiseringen av värnplikten i Finland diskuterades ingående i både Finland och Ryssland, och slutligen antog ständerna och kejsaren 1878 en för Finland gynnsam värnpliktslag som till centrala delar stiftades som grundlag. Därmed garanterades storfurstendömet en egen militär bestående av landets egna medborgare.


 

Året 1866, då kejsaren avgjorde sin Finlandspolitik för de närmaste åren genom att utse en kraftfull generalguvernör, greve Nikolaj Adlerberg, en personlig barndomsvän, var en vändpunkt även i det politiska livet och i kejsarens privata liv. Preussens seger i kriget mot Österrike löste väsentligen frågan om Tysklands enande, och Alexander II förblev solidarisk gentemot morbrodern Wilhelm I:s och Otto von Bismarcks politik, inte minst på grund av den politik Preussen hade drivit under det polska upproret 1863. Ryssland–Preussen-alliansen fick därmed ny tyngd och betydelse och ökade även Rysslands betydelse. Ryssland å sin sida expanderade kontinuerligt i Centralasien och var ständigt oroat över och intresserat av situationen på Balkan. Alexander II råkade 1866 första gången ut för ett mordförsök. Detta fick stor betydelse för såväl den allmänna opinionen som honom själv: terrorist­rörelser måste bekämpas mer beslutsamt. Till undervisningsminister utnämndes greve Tolstoj, som blev det skarpaste målet för liberalernas och vänsterns opposition.


 

Kejsaren själv såg härefter sitt liv som osäkert, och detta bidrog till att den då 48-årige Alexander skaffade sig en ny livsledsagarinna i den unga furstinnan Jekaterina Dolgorukaja. Kejsarinnan hade blivit svag och sjuklig och råkade alltmer under religiösa och panslavistiska kretsars inflytande. Hon växte efter hand ifrån den sensuelle och sentimentale kejsaren, som beundrade kvinnlig skönhet. Den beundrade och på allt sätt lovande tronarvingen, storfurst Nikolaj Aleksandrovitjs död 1865 förenade föräldrarna, men när kejsarinnan drog sig undan i sorg sökte sig kejsaren till den unga älskarinnans famn. Ingenting tyder på att man i Finland kände till kejsarens affär, eller att kejsaren och älskarinnan vigdes i hemlighet 1880, strax efter kejsarinnans död.


 

Kejsaren hade 1876 kommit till Finland, dels för krigsfarans skull – han kom direkt från förhandlingar med kejsaren av Österrike-Ungern, och krig mot Turkiet över Balkanfrågan bröt också ut året därpå – dels för att besöka Finlands första allmänna industri- och konstutställning, som ägde rum i Brunnsparken i Helsingfors. Resan hade karaktären av ett statsbesök: kejsaren åtföljdes inte bara av tronarvingen med gemål utan även av kejsarinnan Maria. Denna hade inte tidigare besökt Finland, men hade lånat namn åt en ny stad, Mariehamn.


 

Industri- och konstutställningen synliggjorde allt det som åstadkommits i Finland under Alexander II:s tid: landets industriella utveckling hade tagit fart, välståndet hade tack vare trävaruexporten ökat snabbt, trafikförhållandena hade förändrats i grunden tack vare Saima kanal och järnvägarna, ett för Finland egenartat vetenskaps- och konstliv höll på att växa fram, här fanns en bred tidningspress och folkbildningen lade grunden även för ett kulturliv och en litteratur på finska. Allt detta höjde finländarnas självkänsla, en känsla som förenades med en tidigare beundran för kejsaren. Besluten 1877–1878 om en egen militär och ett eget mynt bundet till guldet väckte avund och motstånd i Ryssland. Finska (icke-värnpliktiga) gardets och finska officerares insatser på den ryska sidan i rysk-turkiska kriget liksom stödet för kriget hos den allmänna opinionen i Finland dämpade likväl för lång tid framöver kritiken mot finländarna.


 

Trots en liknande ekonomisk och andlig utveckling i Ryssland pyrde där en revolutionär terrorism, som eldades under av kejsarens preferenser vid utnämningar och de ledande kretsarnas intressekonflikter, samt av hela den snabba tillväxten i den kapitalistiska ekonomin och dess konsekvenser. Efter flera attentat började Alexander II slutligen slå in på en väg mot nya liberala reformer och hade redan undertecknat greve Michail Loris-Melikovs stora reformplan, då ett nytt attentat den 1 mars 1881 lyckades och ändade kejsarens liv.


 

Loris-Melikovs plan ville dra fördel av den anda av framsteg och resultat som präglade Alexander II:s 25-årsjubileum genom att försiktigt styra in Ryssland på en parlamentarisk väg. För Finlands del hade detta troligen betytt ett upphävande av Finlands separata representationssystem. För en särutveckling för Finland var ett enväldigt Ryssland att föredra framför ett parlamentariskt och därmed oundvikligen nationalistiskt sinnat Ryssland, för finländarna kunde övertyga kejsarna om önskvärdheten av kontinuitet i de rådande om än vaga finsk-ryska relationerna genom att visa lojalitet mot kejsarens person och hans utrikespolitik. Detta förutsatte både en auktoritativ monark och ett absolut icke-revolutionärt Finland. Under Alexander II:s tid fungerade detta förhållande väl, och Finland hade ständig fördel av jämförelsen med de upproriska polackerna. Kejsarens redan i unga år förvärvade Finlandskännedom och välvilja mot Finland bidrog också till saken. Också ministerstatssekreterarna greve Alexander Armfelt och friherre Emil Stjernvall-­Walleen såväl som många andra finländare i kejsarens närhet, såsom generalen, friherre Anders Edvard Ramsay eller hovdamen Aurora Karamzin, bidrog till kejsarens välvilja mot Finland.


 

I Finland hade Alexander II sina främsta anhängare i Snellman och Topelius. Den förre försvarade och förklarade kejsarens politik i pressen och det politiska livet, den senare påverkade starkt barnens och ungdomens sentimentala monarkism. Även den tidiga regeringstidens liberala opposition hade tack vare lantdagen och kväsningen av det polska upproret 1863 accepterat Alexander II som Finlands ”borgerliga” och ”konstitutionella” regent. I början av 1870-talet började likväl en ny, till att börja med liten opposition ta form i svekomanins tecken, och i slutet av 1870-talet upplevde den populistiska radikalfennomanin en kort blomstring, även den i första hand en studentrörelse. Den senare dämpade sig snabbt, men svekomanerna började vid regeringsskiftet vinna genklang i liberala kretsar, när fennomanerna under Snellmans ledning lyckades torpedera försöket att grunda ett liberalt parti. Snellman, som Alexander II genast i början av sin regeringstid befordrat till officiella uppdrag och stöd för sin politik, avled bara några månader efter sin regent. En annan beundrare och anhängare av Alexander II med central betydelse för den allmänna opinionen, statsrådet Fredrik Cygnaeus, avled likaså 1881. När den nye kejsaren genast lät byta ut personer på ledande poster i sitt rike, även i Finland, kom Alexander II:s regeringstid att bilda en egen helhet, från sin början till sitt slut.


 

År 1894 avtäcktes på Finlands symboliskt viktigaste plats, mitt på Senatstorget i Helsingfors, en staty till Alexander II:s minne. Statyn är med sina fyra sidofigurer det främsta personmonumentet i Finland. På stoden står årtalet 1863 inristat till åminnelse av lantdagarna, och sidofigurerna Lex (Lag), Lux (Ljus), Pax (Fred) och Labor (Arbete) symboliserar Finlands utveckling under Alexander II:s regeringstid.


 

Matti Klinge


 

Aleksandr Nikolajevitj, kejsar Alexander II av Ryssland 1855–1881, född 29.4.1818 i Moskva, död 13.3.1881 i S:t Petersburg. Föräldrar kejsaren av Ryssland Nikolaj I och Aleksandra Fjodorovna (Friederike Louise Charlotte Wilhelmine) dotter till konungen av Preussen Friedrich Wilhelm III. Gift 1841 med Maria Aleksandrovna (Maximiliane Wilhelmine Auguste Sophie Marie), dotter till storhertigen av Hessen Ludwig II och Wilhelmine Louise, dotter till Karl Ludwig, arvfurste av Baden, 1880 i morganatiskt äktenskap med Jekaterina Michailovna Dolgorukaja, fr.o.m. 1880 furstinnan Jurevskaja, dotter till fursten Michail Michailovitj Dolgorukij och Vera Gavrilovna Visjnevskaja.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. de Grünwald, Le Tsar Alexandre II et son temps. Paris (1963); K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti. Kenraalikuvernöörin asema ja merkitys Suomen asioiden esittelyssä 1823–1861 (1994); V. Hytönen, Aleksanteri II (1918); M. Klinge, Finlands historia III, Kejsartiden (1996); T. Rein, J. V. Snellman II (1899); R. Savolainen, Suosikkisenaattorit. Venäjän keisarin suosio suomalaisten senaattoreiden menestyksen perustana 1809–1892 (1994); M. G. Schybergsson, Alexander II i Finland (1899); R. Schweitzer, The rise and fall of the Russo-Finnish Consensus. The History of the “Second” Committee on Finnish Affairs in St Petersburg (1857–1891) (1996); S. Tiihonen, Herruus I–II (1994); Z. Topelius, 120 dikter (1970); H. Troyat, Alexander II. Tsaren–befriaren (1992); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809–1918 (1992).


 

 

BILDKÄLLA. Alexander II. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4642-1416928957248

 

Upp