STJERNVALL-WALLEEN, Emil


(1806­–1890)


Ministerstatssekreterare, verkligt geheimeråd, friherre


Emil Stjernvall-Walleen var under en lång tid ministerstatssekreterare Alexander Armfelts medarbetare och blev sedan hans efterträdare. Genom sin syster Aurora Karamzin hade han nära förbindelser med de inflytelserika kretsarna i S:t Petersburg, vilket gjorde det möjligt för honom att genomdriva flera liberala reformer under kejsar Alexander II:s regering.


 

Det var tack vare sin fars framgångar som Emil Stjernvall fick en plats i den närmaste kretsen kring kejsarfamiljen. Carl Johan Stjernvall hade deltagit i den officersdelegation som 1810 begärt avsked från svenska armén och svurit kejsar Alexander I sin trohet. När Gamla Finland förenades med det övriga Finland 1812 blev Stjernvall utnämnd till landshövding över området, som sedan kallades Viborgs län. Hans bror Fredrik Stjernvall hade under sin tid som landshövding i Nyland verkat framgångsrikt för att Helsingfors skulle bli huvudstad i stället för Åbo. Båda brödernas karriärer blev dock kortvariga. Fredrik Stjernvall dog i januari 1815 och Carl Johan Stjernvall i februari samma år. Carl Johan Stjernvalls änka Eva Gustafva von Willebrand blev ensam med fem barn.


 

Den nye landshövdingen i Viborgs län, tidigare medlemmen i Kommittén för de finska ärendena, Carl Johan Walleen, gifte sig med änkan 1816. Det var ett äktenskap enligt tidens sed. De båda makarna var bekanta med varandra sedan barndomen i Åbo, där Eva von Willebrands far Ernst Gustaf von Willebrand var landshövding och Walleens far hovrättspresident.


 

Emil Stjernvall prövade först på offi­cersbanan 1836 och deltog i Rysslands strider i Kaukasus. Efter det skötte han olika uppgifter på statssekreterarämbetet i S:t Petersburg. Hans karriär gynnades av systern Aurora Karamzins framgång i Petersburgssocieteten. Styvfadern, som inte tilltrodde sin styvson någon större begåvning, såg också mera optimistiskt på styvdöttrarnas möjligheter än på dennes. Men den unge Stjernvalls goda manér gjorde det lätt för honom att dra nytta av systerns förbindelser. Detta märktes särskilt när kejsar Nikolaj I strax före sitt Finlandsbesök 1830 utdelade en stor mängd hederstecken och ynnestbevis. Walleen förlänades S:t Annaordens riddartecken av första klass med kejserliga kronan och Aurora utnämndes till hovdam. Stjernvall själv blev befordrad redan vid återkomsten från Kaukasus.


 

Auroras äktenskap med mångmiljonären och hovjägmästaren Paul Demidov 1836 var av betydelse för hela familjen. Vid samma tid hade Stjernvall tagit avsked ur armén och verkade som sekreterare för universitetets kansler 1844–1855. Kanslersämbetet innehades av arvfurst Alexander Nikolajevitj, senare kejsar Alexander II. Han visade Stjernvall stor vänlighet och hyste förtroende för honom. När Alexander II två år efter sin fars död officiellt besteg tronen 1857 utnämndes Stjernvall till ministerstatssekreteraradjoint. Stjernvalls ankomst till S:t Petersburg skedde under gynnsamma omständigheter, tack vare systerns glans och kejsarens gunst. Hans ställning främjades ytterligare när styvfadern Walleen upphöjdes till friherre 1854. Han adopterade sin styvson, som också upphöjdes i friherrligt stånd, och tog namnet Stjernvall-Walleen. Det var ändå främst tack vare sin syster han lyckades knyta kontakter med den förnämsta adeln i riket, bl.a. utrikesministern A. M. Gortjakov och undervisningsministern M. Muchanov, vilka han träffade dagligen.


 

Stjernvall-Walleen hade sin egen förtrogna krets, där en av de centrala personerna var J. V. Snellman, som blev senator tack vare honom. De brevväxlade flitigt och samarbetade kring det finska språkmanifestet från 1863 och myntreformen 1865. Stjernvall-Walleen var medlem i flera rysk-finska kommittéer som bland annat diskuterade reformer av den finländska armén och ekonomin.


 

Stjernvall-Walleens centrala position märktes tydligt de gånger han var på besök i Helsingfors. Då uppsöktes han ständigt av människor i olika ärenden, ett tecken på att generalguvernörens ställning var svag. Som Alexander Armfelts betrodde hade han fått till uppgift att dämpa generalguvernörens inflytande över landets affärer. En schism mellan generalguvernören F. W. R. Berg å ena sidan och Stjernvall-Walleen och Armfelt å den andra ledde till att Berg tvingades avgå. Under kampen mot generalguvernör Bergs inflytande ansåg sig Stjernvall-Walleen vara ministerstatssekreterare Armfelts starka stöd. Han planerade själv länge att avgå, närmast av hälsoskäl, men tyckte sig inte kunna lämna sitt uppdrag förrän den nye generalguvernören P. I. Rokassowskij och Armfelt var jämnstarka. Stjernvall-Walleen var inte heller nöjd med följande generalguvernör, N. V. Adlerberg. Enligt honom föredrog Adlerberg att lämna alltför många ärendena att skötas av kanslichefen Robert Örn.


 

Då Armfelt sommartid vistades på Ratula gård i Artsjö, handhade Stjernvall dennes uppgifter, något som underströk hans inflytande. Han betraktade dock själv uppdraget närmast som en sinekur. Till Stjernvall-Walleens vardag som medlem i Kommittén för de finska ärendena hörde också eftermiddagspromenader med senatorn Frans af Brunér. Då diskuterades landets angelägenheter, universitetet och den pågående lantdagen. Kommitténs egentliga möten var enligt Stjernvall-Walleen rätt stormiga, exempelvis då ordförande Armfelt försökte leda medlemmarna till beslut som stod i överensstämmelse med sin uppfattning.


 

Stjernvall-Walleens hälsa var ständigt klen och han önskade att Armfelt skulle utnämna en efterträdare. Hans iver att bli befriad från sin tjänst blev än större när af Brunér dog 1874. Stjernvall-Walleen kände sig verkligt ensam och isolerad när han förlorat sin närmaste rådgivare och största stöd. Känslan av ensamhet höll i sig då han blev utnämnd till ministerstatssekreterare efter Armfelts död 1876. Han var vid sitt tillträde betydligt äldre än hans föregångare hade varit, 70 år gammal. På så sätt kom han att verka vid statssekreterarämbetet i 26 år, varav fem som ministerstatssekreterare. Hans dåliga hälsa gjorde att han tröttnade på sällskapslivet i Helsingfors; societeten hade närmast varit en informationskälla för honom. Från S:t Petersburg kunde han inte skriva om intressanta händelser inom förvaltningen eller societetsskvaller eftersom hans personliga kontakter hade brutits p.g.a. Muchanovs död och arvfurstens frånvaro. Han blev tvungen att hämta sina upplysningar ur tidningarna.


 

Stjernvall-Walleen åtnjöt kejsarens förtroende, innehade viktiga poster och tilldelades därför snart sagt alla möjliga hedersbetygelser. När han förlänades geheimerådstiteln 1861 blev han illa till mods eftersom de flesta av senatorerna ännu inte hade hedrats på samma sätt. Han beklagade sig också över de utgifter som titeln medförde, bland annat då han var tvungen att införskaffa en ny, rikt broderad uniform. Han avlade dock, som etiketten krävde, en tackvisit hos kejsaren. Vid samma tid upphörde hans ekonomiska bryderi eftersom kejsaren överraskande beviljade honom ett lönetillägg på 3 000 rubel.


 

Stjernvall-Walleen var en statsman med god självkänsla, och han lyckades framgångsrikt utnyttja systerns popularitet i de högsta kretsarna för att driva igenom samhälleliga ärenden. Formellt var Stjernvall-Walleen Armfelts adjoint, men på grund av dennes försiktiga agerande var det en god position. Tack vare sina förbindelser var Stjernvall-Walleen ofta den som satte igång och drev på projekt. Sam­arbetet var nödvändigt för dem båda; ingendera hade kunnat åstadkomma mycket på egen hand. Den energiske och snabbe Stjernvall-­Walleen kompletterade väl den mognare och mer eftertänksamme Armfelt. De förvaltade Alexander II:s liberala idéer och förberedde 1860-­talets stora reformer i Finland.


 

Raimo Savolainen


 

Carl Emil Knut Stjernvall, 1854 adopterad Stjernvall-Walleen, född 16.11.1806 i Björneborg, död 14.10.1890 i Helsingfors. Föräldrar sedermera landshövdingen i Viborgs län Carl Johan Stjernvall och Eva Gustafva von Willebrand. Gift 1846 med Pauline Gasser.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Emil Stjernvall-Walleens brev i Armfeltska samlingen, Riksarkivet; Stjernvall-Walleenska samlingen, Riksarkivet. W. Ahlqvist, Ur Friherre E. Stjernvall-Walleens efterlämnade papper (på franska, 1902); M. G. Schybergson, E. Stjernvall-Walleens memoaranteckningar. Finsk Tidskrift 1903; A. Törngren, Ur friherre Emil Stjernvall-Walleens brev till Aurore Karamzine. Utdrag ur breven åren 1860−1876 (övers. från franskan, 1939).


 

BILDKÄLLA. Stjernvall-Walleen, Emil. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4700-1416928957306

 

Upp