BERG, Fredrik Wilhelm Rembert


(1794–1874)


Generalguvernör, ståthållare i Polen, greve


Enligt tidens sed hade greve Fredrik Wilhelm Rembert von Berg gjort en lång militärkarriär innan han 1855 utnämndes till general­guvernör över Finland. Sedan han blivit finländsk greve slutade han använda von i släktnamnet. Efter Krimkriget var läget i Finland liksom i Ryssland gynnsamt för många reformer, i synnerhet på ekonomins område. Berg började energiskt verka för ekonomiska reformer. Hans insatser som generalguvernör låg i linje med de reformer som Alexander II i liberal anda påbörjat i Ryssland. Lantdagsförberedelserna var en av de viktigaste av dessa.


 

Fredrik Wilhelm Rembert Bergs karriär var åtminstone utåt sett framgångsrik, med ordnar, hedersbetygelser, förtroendeuppdrag och befordringar som följde på varandra. Efter två års studier i Dorpat deltog Berg redan 1812, 18 år gammal, i kriget mot Napoleon. Ett par år senare erhöll han en förgylld sabel för visad tapperhet i strid samt förflyttades till gardets generalstab och befordrades till generalstabskapten. I början av 1820-talet innehade Berg en civil tjänst som utrikesministeriets kollegieråd vid ryska beskickningar i bl. a. München, Neapel och Rom. Denna erfarenhet gjorde honom enligt egen utsago till västeuropé. Sedan han 1822 återvänt till generalstaben skickades Berg ut på väpnade forskningsexpeditioner till de kirgisiska stäpperna. Där ritade han kartor över området som sedermera nyttjades i kriget mot Turkiet 1828–1829. Han deltog själv i kriget – han var då befordrad till generalmajor.


 

År 1831 deltog Berg i kuvandet av det polska upproret och blev därefter befordrad till generallöjtnant och utnämnd till generalkvartermästare i Polen. Denna post innehade han i tolv år efter upproret. I Polen fortsatte han sitt topografiska arbete och hade även diplomatiska uppdrag i Wien och Berlin.


 

År 1843 blev Berg befordrad till general av infanteriet och utnämndes till generalkvartermästare vid den kejserliga staben i S:t Petersburg. Vid sidan av sina övriga plikter fortsatte han sina diplomatiska uppdrag bl. a. i Berlin. När Ungern gjorde uppror under ”det galna året” 1848, sände Ryssland Berg till den österrikiske kejsarens undsättning. Som belöning för att han slog ned upproret blev Berg österrikisk greve och erhöll en förgylld värja som dekorerats med briljanter. År 1852 utnämndes Berg till medlem i ryska rikskonseljen. När Krimkriget bröt ut två år senare utnämndes han till militärgeneralguvernör i Reval och till befälhavare för de trupper som stationerats i Estland.


 

I januari 1855 utsågs Berg till ställ­företrädande generalguvernör i Finland, sedan A. S. Menschikoff övergått till militära uppdrag. Han blev utnämnd till generalguvernör i mars, sedan Menschikoff beviljats avsked. I Finland väckte utnämningen förhoppningar om bättre tider och året 1855 inleddes i hoppfulla tecken. Att generalguvernören tog säte i Helsingfors och inte som tidigare i S:t Petersburg såg till en början ut som ett framsteg. Finländarna märkte emellertid snart att en aktiv generalguvernör stationerad i Helsingfors kunde blanda sig även i petitesser som de dittills själva handhaft.


 

Under Krimkriget utmärkte sig Berg genom att dra samman de trupper som stod till förfogande till försvar av de tre största städerna Helsingfors, Åbo och Viborg. Det framgångsrika försvaret gjorde att den finländska huvudstaden förblev intakt, vilket även hade politisk betydelse. I motsatt fall hade opinionerna i Finland kunnat svänga till förmån för skandinavismen och västmakterna. Sedan fred var sluten började Berg så gott som omgående bekämpa skandinavismen och stärka det finska språkets ställning. En officiell tidning, Suomen Julkisia Sanomia, började 1857 ges ut med senatens stöd. Följande år kom ett påbud att protokollen vid socken­stämmorna i regel skulle föras på det språk som användes vid gudstjänsterna på samma ort. Det blev även tillåtet för studenterna att använda finska i akademiska avhandlingar. Undervisningen i ryska gick inte särskilt mycket framåt och utvidgades inte under Bergs tid, men däremot inrättades på generalguvernörens förslag en lärartjänst i tyska vid lyceet i Viborg.


 

Genom att bekämpa de skandinavistiska idéer som blivit populära bland studentungdomen kom Berg i konflikt med universitetet och dess rektor, och några aktiva studenter relegerades. Relationerna till universitetet var problematiska även på annat sätt, för Berg var övertygad om att universitetet fostrade klickar som hyllade liberala idéer samt att de var härdar för politiska konspirationer. Att Berg upp­repade gånger ingrep i universitets angelägenheter och gjorde stor affär av små frågor väckte förargelse bland finländarna, samtidigt som rapporterna gav kejsaren anledning till oro. Det är betecknande för Bergs inställning att han 1857 föreslog att universitetet fakultetsvis skulle ombildas till en rad separata högskolor med säte i olika städer i landet.


 

Förutom sin dåliga reputation bland studenterna, väckte den nitiske generalguvernören snart förtrytelse även bland många finländska tjänstemän. De konservativa godkände inte hans planer på ekonomiska reformer, medan liberalerna anklagade honom för ekonomisk konservatism och de finsksinnade betvivlade hans engagemang för finskheten. På högsta ort rönte Berg större uppskattning, men ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt såg även mindre goda sidor hos honom: i brev till Stjernvall-Walleen beskrivs han som ”egenmäktig och obetänksam i sina yttranden.” Problemets kärna var kanske att generalguvernörens energi inte passade ihop med finländarnas långsamma och lugna lynne. Han arbetade ibland för olika saker med en iver som föga beaktade de lagar och förordningar som finländarna slog vakt om.


 

Trots svårigheterna kom ett reform­arbete så småningom i gång tack vare en rad olika kommittéer. Generalguvernören var ordförande i kommunikationskommittén 1856 och senare medlem i direktionen för väg- och vattenkommunikationerna. En industri- och bergskommitté som han sammankallat, och som bestod av industriidkare och experter, gjorde en utredning över det finländska närings­livets behov och utvecklingsvillkor. Utredningen som presenterades låg till grund för de reformer som följde.


 

Beslutet att tillsätta den ”andra” kommittén för finska ärenden 1857 fattades utan Bergs vetskap och kom som en fullständig överraskning för honom. Ministerstatssekreteraren Armfelt och hans adjoint Emil Stjernvall-Walleen hade berett ärendet i hemlighet för att stärka sin egen position, hänvisande till konflikten mellan senaten och generalguvernören. Berg försökte rädda vad som räddas kunde genom att avge ett eget utlåtande över förslaget. En del av förslagen godkändes och en del förkastades. Den instruktion för kommittén som sålunda kom till stånd var resultatet av en kompromiss.


 

I likhet med sina företrädare upprätthöll Berg en sträng censur. Det var strängt förbjudet att i pressen behandla frågor som rörde den lantdag finländarna hoppades på. Berg trodde nämligen att han med större framgång skulle kunna påverka kejsaren att sammankalla lant­dagen, om saken inte diskuterades offentligt. Under första hälften av 1859 blev det klart att vissa reformer krävde ständernas beslut och att det var nödvändigt att sammankalla lantdagen. På Bergs begäran gav kejsaren tillstånd till en förteckning på de ärenden som krävde ständernas medverkan. Det ständerutskott som åtagit sig uppdraget tillsattes dock utan general­guvernörens medverkan. Den yttersta orsaken till att Berg avgick 1861 var just den tvist som uppstått i utskottsfrågan. Berg krävde att kejsaren skulle annullera beslutet om tillsättandet av utskottet och åberopade den upphetsning det väckt i Finland. I detta ärende lyssnade emellertid kejsaren mer till ministerstatssekreteraren Armfelt och utskottet lämnades i fred. När personrelationerna sålunda tillspetsats till det yttersta, begärde Berg i november om avsked med hänvisning till ”hälsoskäl”. Avskedet beviljades.


 

Den största orsaken till konflikterna mellan Berg och finländarna torde ha varit en skillnad i temperament. Vid en avskedsvisit i S:t Petersburg sedan Berg redan erhållit avsked tog han farväl av de närvarande finländarna med orden: ”Schlafen Sie wohl, meine Herren” (Sov väl, mina herrar).


 

Efter den delvis misslyckade finländska civila karriären, fortsatte Berg lika framgångsrikt som förut som militär. Sedan Polen på nytt gjort uppror utnämndes han i mars 1863 till biträde åt den polske ståthållaren. Inom detta uppdrag deltog han som en central figur i kuvandet av upproret. När storfursten Konstantin Nikolajevitj misslyckats med att slå ner upproret och begärde avsked hösten 1863, utnämndes Berg i oktober samma år till ståthållare i Polen. Han kvarstod på denna post till sin död 1874.


 

Kristiina Kalleinen


 

Fredrik Wilhelm Rembert von Berg, fr.o.m. 1857 Berg, född 27.5.1794 i Angesten, Estland, död 18.1.1874 i S:t Petersburg. Föräldrar Fredrik Georg von Berg och Gertrud Wilhelmina von Ermes. Gift med grevinnan Leopoldine Cigona.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti. Kenraalikuvernöörin asema ja merkitys Suomen asioiden esittelyssä 1823–1861 (1994); E. Ketola, Ennen Bobrikovia. Kenraali­kuvernöörit Suomen keskushallinnossa 1808–1897. Tutkielmia Suomen suuriruhtinaskunnan keskushallinnon historiasta. Hallintohistoriallisia tutkimuksia VI (1992); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-Universitetet 1808–1917 (1989); T. Rein, Johan Vilhelm Snellman II (1899); R. Schweitzer, The Rise and Fall of the Russo-Finnish Consensus. The ”Second” Committee on Finnish Affairs in St. Petersburg (1857–1891) (1996).


 

BILDKÄLLA. Bergh, Fredrik Wilhelm Rembert. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4693-1416928957299

 

Upp