ADLERBERG, Nikolaj 

(1819–1892) 

Generalguvernör, general 

Under Nikolaj Adlerbergs tid som generalguvernör utvecklades storfurstendömet Finland snabbt såväl ekonomiskt som samhälleligt. Medan reformarbete pågick både i senaten och i lantdagen var samarbetet mellan Adlerberg och ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt avgörande för att förverkliga projekten. De gav prov på stor skicklighet i sina underhandlingar med kejsar Alexander II och flera inflytelserika politiker för att gynna landets utveckling.

Nikolaj Vladimirovitj Adlerbergs familj hörde till den inre krets som stod närmast det romanovska furstehuset. Hans mest kände stamfar var ärkebiskop Olov Svebilius, vars barn adlades med namnet Adlerberg. Den släktgren som slog sig ner i Estland stannade kvar i provinsen också efter att Ryssland övertagit landet. Där förtyskades den småningom. 

Adlerbergs farfar Gustav Friedrich Adlerberg (1738–1794) dog som regementskommendör i Viborg, där han också begravdes. Efter stora nordiska kriget blev den forna svenska fästningsstaden guvernementshuvudstad i det så kallade Gamla Finland, ett område med begränsad autonomi och svensk lagstiftning, men som för övrigt stod under inflytande av tysk kultur. Adlerbergs farmor Julija Fjodorovna (1760–1839), född Anna Charlotte Juliane von Baggehufwudt (Baggovut), härstammade från Reval och hade en liknande familjebakgrund som sin man. Hon fick företräde inför kejsarinnan Maria Fjodorovna, mor till kejsar Nikolaj I, och blev kejsarinnans förtrogna. Sedan hon blivit änka utsågs Julija Fjodorovna till föreståndarinna för ett internat för adelsfröknar, som allmänt kallades för Smolna-institutet. 

Adlerbergs far Vladimir Fjodorovitj blev nära vän med kejsar Nikolaj I. Han övergick till den ortodoxa tron och fick grevetitel 1847. Han var kejserlig hovminister 1850–1872. Detta uppdrag övergick senare till Nikolaj Adlerbergs äldre bror Aleksandr Vladimirovitj Adlerberg. Alexander II blev redan i unga år vän med bägge bröderna. Till sin familjebakgrund kan Nikolaj Adlerberg betraktas som en typisk representant för den kosmopolitiska adeln i det ryska kejsardömet. 

Efter att ha genomgått pagekåren inledde Nikolaj Adlerberg sin militära bana som Nikolaj I:s flygeladjutant under striderna i Kaukasus 1841 och i Ungern 1849. Trots att han på grund av dålig hälsa överfördes till inrikesministeriet och under Krimkriget var guvernör på Krim tjänstgjorde han samtidigt som militärguvernör i Simferopol. Han befordrades till general 1855. Trots att Adlerberg övergick till administrativa uppdrag när han blev militärattaché i Berlin 1856, avancerade han också på den militära banan och blev general av infanteriet 1870. 

Adlerbergs utnämning till generalguvernör i Finland 1866 innebar en vändpunkt i den ryska politiken gentemot Finland. Relationerna mellan finländare och ryssar var under hans långa tjänstetid bättre än någonsin förr eller senare i storfurstendömet Finlands historia. 

Alexander II betraktade införandet av näringsfrihet och myntreformen i Finland i sammanhang med motsvarande reformer i Ryssland. Hans ursprungliga avsikt var att förverkliga reformerna uppifrån med hjälp av den energiske generalguvernören greve F. W. R. Berg. Ministerstatssekreterare Alexander Armfelt ansträngde sig dock för att få ärendena överförda till sitt eget ämbetsverk och lyckades framställa Berg som skyldig till både de finländska tjänstemännens motstånd och den allmänna opinionen som krävde liberala reformer och lantdagens sammankallande. När Alexander II gick med på kraven och 1863 lät kalla samman lantdagen för första gången sedan 1809, krävde lantdagen interna reformer, vilket ledde till att det autonoma storfurstendömet småningom började anta statsmässiga drag. Generalguvernör Bergs efterträdare Platon Ivanovitj Rokassowskij varnade också upprepade gånger för den finländska separatismen i ett försök att stärka sin egen ställning. 

Jordreformen i Ryssland 1861 väckte missnöje bland alla parter och i det uppkomna farliga läget var Alexander II tvungen att försöka undvika nya oroligheter. Kejsaren ville också visa att Ryssland efter det polska upproret 1863 kunde tillåta en autonom ställning för trofasta gränsområden och att hans åtgärder i Finland inte var till skada för Ryssland. Avsikten med utnämningen av Adlerberg var att få ett slut på den onödiga kraftmätningen mellan de två centrala organ som svarade för den ryska politiken i Finland. Det enda bättre alternativet till att utnämna Adlerberg, som man visste hörde till kejsarens förtrogna, hade varit att utse en medlem av den kejserliga familjen till vicekung över Finland, en lösning som bland andra Armfelt drev för att trygga autonomin i Finland. 

Armfelt och Adlerberg etablerade ett förtroendefullt förhållande. De utvecklade sina politiska lösningar i nära samarbete och höll Alexander II à jour med läget genom att för kännedom sända honom sin detaljerade icke-officiella korrespondens. Arbetsfördelningen var ofta exceptionell, då Adlerberg som vid hovet sågs som obestridlig expert på finländska frågor försvarade storfurstendömets målsättningar och de vändningar händelserna tog, medan Armfelt som hade utomordentliga relationer till inflytelserika medlemmar av senaten och lantdagen i Finland ansträngde sig för att dämpa de liberalt och nationellt sinnade finländarnas ambitiösa strävanden. Detta framgick klart mot slutet av 1860-talet, då Armfelt hade upphört med sina ansträngningar att få till stånd en konstitution för att stärka autonomin i Finland, som skulle binda såväl kejsaren som lantdagen. Han var nu beredd att nöja sig med en lantdagsordning (1869) med mera begränsade garantier som reglerade det de facto autonoma lagstiftningsarbetet. Samtidigt lyckades Adlerberg genom sitt effektiva handlande hindra den ryska pressen från att kritisera Finlands ställning. År 1872 fick han Alexander II:s bifall till att samtliga ryska ministerier skulle få en inofficiell utredning över Finlands ställning, i vilken man tog med nästan alla argument som ingått i det förkastade grundlagsförslaget. 

Kraftigast försvarade Adlerberg Finlands särställning vid beredningen av värnpliktslagen 1878. Han krävde att lagen som gällde Finland skulle underställas lantdagen för godkännande och att överbefälhavaren för krigsmakten i Finland skulle vara generalguvernören – en civil tjänsteman – och inte kommendören för Finlands militärdistrikt. 

Samtidigt var det i enlighet med Adlerbergs linje att höja ryssarnas sociala status i Finland. Den ståtliga Uspenskijkatedralen för den ortodoxa församlingen invigdes under hans period som generalguvernör och han grundade det ryska Alexandersgymnasiet och den ryska Alexandersteatern. Adlerberg stödde inte det fennomanska partiets målsättning att förbättra finska språkets ställning utan understödde Casimir von Kothens skolpolitik. Kothen, ordförande i Överstyrelsen för skolväsendet, ville begränsa undervisningen i finska till de lägre läroverk som inte ledde till studentexamen. Adlerberg betonade generalguvernörens ceremoniella uppgift och uppträdde själv med ståt. I det upplysta och icke-nationalistiska envälde som han förespråkade fanns värdighet och styrka. Enligt Adlerberg anpassade sig regenten till det politiska livets konstitutionella former mera av egen välvilja än i lagens efterföljd. 

Under Adlerbergs ämbetsperiod uppnådde liberalerna i Finland de flesta av sina mål. De fortsatte att framföra nya krav och lät sig inte nöja med vad som ansågs tillräckligt bland de moderat reformvänliga i Ryssland. Adlerbergs lägesbedömning visade sig så till vida vara felaktig att finländarna inte handlade på det sätt som han önskade. Envar ny reform ledde storfurstendömet politiskt i ett borgerligt medborgarsamhälles riktning och försvagade troheten mot gamla utfästelser. Armfelt kunde inte i all oändlighet lugna de finländska politikerna, så att de självmant hade avhållit sig från en kontinuerlig strävan att stärka Finlands särställning. Adlerberg, som allt starkare förbundit sig att försvara finländska förmåner, kunde för sin del inte ana konsekvenserna och förhindrade till exempel inte von Kothens avgång. Emellertid handhades ärenden rörande Finland under den tid Adlerberg var generalguvernör 1866–1881 av personer med statsmannaegenskaper. Det var deras förtjänst att storfurstendömet fick mera uppmärksamhet än tidigare och Ryssland lyckades bättre i sin politik i Finland än i sina andra gränsmarker. Förhållandet mellan Ryssland och Finland gavs en yttre prägel som föredömligt civiliserat, en prägel som i viss mån blev bestående. 

Robert Schweitzer 

Nikolaj Vladimirovitj Adlerberg, född 31.5.1819 i S:t Petersburg, död 25.12.1892 i München. Föräldrar hovministern, greve Eduard Ferdinand Woldemar, fr.o.m. 1829 Vladimir Fjodorovitj Adlerberg och Marija Vasilevna Nelidova. Gift 1855 med Amalia von Lerchenfeld (tidigare von Sternfeld, tidigare Stargard). 

PRODUKTION. Iz Rima v Jerusalim. Sankt Peterburg (1853); En orient. Impressions et reminiscenses. St. Petersbourg (1967). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Alexander Armfelts och Nikolaj Adlerbergs korrespondens, Armfeltska arkivet II. Riksarkivet. J. Ahrenberg, Människor som jag känt II (1907); M. Borodkin, Istorija Finlandii. Vremja imperatora Aleksandra II. S.- Peterburg (1908); M. Härkönen, Kouluylihallituksen ensimmäisen päällikön Casimir von Kothenin koulupolitiikka (1982); O. Jussila, Suomen suuriruhtinaskunta (2004); L. Krusius-Ahrenberg, Från grundlagskommitté till lantdagsordning. Historiska och litteraturhistoriska studier 20 (1944); Russification in the Baltic Provinces and Finland, 1855−1914. Princeton (1981); R. Schweitzer, Autonomie und Autokratie. Die Stellung des Grossfürstentums Finnland im russischen Reich in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts (1863−1899). Giessen (1978); R. Schweitzer, The Rise and Fall of the Russo-Finnish Consensus. The History of the ”Second” Committee on Finnish Affairs in St. Petersburg (1857−1891) (1996); O. Seitkari, Vuoden 1878 asevelvollisuuslain syntyvaiheet (1951). 

BILDKÄLLA. Adlerberg, Nikolaj Vladimirovitj. Foto: Ateljé P. C. Liebert. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4694-1416928957300

Upp