MARIA FJODOROVNA


(1847–1928)


Storfurstinna av Finland, kejsarinna av Ryssland

Kejsar Alexander III:s gemål Maria Fjodorovna strävade inte efter politiskt och administrativt inflytande utan ägnade sig åt välgörenhet och socialt arbete. Den före detta prinsessan Dagmar av Danmark var en stor vän och försvarare av Finland. Under sin son Nikolaj II:s regeringstid kunde hon dock inte göra mycket åt den ryska enhetspolitiken.

 

När den fattige kaptenen i Danmarks kungliga garde, som förvisso var avlägset släkt med kungen, förälskade sig och gifte sig med den fattiga prinsessan, kunde han inte ana att han en dag skulle bli kung Kristian IX av Danmark, och att hans söner likaledes skulle bli kungar över Danmark respektive Grekland och hans döttrar makar till regenter i Storbritannien och Ryssland.


 

Prinsessan Dagmar av Danmark hade som sjuttonåring 1864 förlovat sig med Rysslands tronarvinge Nikolaj Alexandrovitj, men fästmannen dog i en lungsjukdom redan följande år. Enligt Nikolajs uttryckliga önskan förlovade och gifte sig den nye tronarvingen, yngre brodern Alexander (senare Alexander III) med prinsessan Dagmar.


 

Alexander III uppskattade föga hovets festligheter eller arméns parader men trivdes utmärkt med sin familj. Eftersom han fruktade att han liksom sin far skulle mördas vid ett attentat förskansade han sig tillsammans med sin familj i staden Gattjina, fyrtiofem kilometer från S:t Petersburg. Lugn var han blott i kejsarinnans hemland, på Fredensborg hos Kristian IX och drottning Louise – hela Europas svärmor – och på de finska vattendragen ombord på lustjakten Tsarevna. Familjen seglade varje sommar under långa tider i den finska skärgården, och dessutom fanns den kejserliga fiskestugan från 1889 i Langinkoski vid Kymmene älvs mynning.


 

Den danska prinsessan Dagmar övergick till den grekisk-ortodoxa läran och antog namnet Maria Fjodorovna strax innan hon gifte sig 1866; hon hade då femton år på sig att förbereda sig för sin stora livsuppgift. När Alexander III 1881 besteg tronen blev Maria Fjodorovna ”chozjajka Russkoj zemli”, hela Rysslands husmor, som den officiella benämningen på kejsarinnan löd. Efter sin makes död var änkekejsarinnan Maria Fjodorovna rikets första dam i officiella sammanhang, fram till 1896, då sonen Nikolaj II:s maka, kejsarinnan Alexandra Fjodorovna besteg tronen. Maria Fjodorovna var kortvuxen och såg särskilt liten ut bredvid sin reslige och kraftige make. Hon älskade smycken och vackra kläder samt fester, vid vilka hon kunde glänsa i sin prydno. Kejsarinnan var den enda i familjen som uppskattade Vinterpalatset, huvudskådeplatsen för hovets fester. Hon var en duktig husmor för Ryssland och hennes trevliga sätt vägde upp makens bryska uppträdande. Maria Fjodorovna hade ingen utbildning, och hon ansåg att inte heller döttrarna behövde någon.


 

Officiellt besökte Maria Fjodorovna Finland första gången tillsammans med kejsarparet och sin make i juli 1876, då den första finska allmänna utställningen öppnades. Nästa besök företogs sommaren 1885. Då besöktes Viborg, Helsingfors och Villmanstrand, där Finlands värnpliktiga armé första gången framträdde för kejsaren. I småstaden Villmanstrand var kejsarfamiljens besök ett overkligt skådespel; det refererades för den övriga världen av ett halvt dussin ryska tidningar och av flera internationella tidningar, däribland Times, Daily News, Indépendence Belge och New York Herald. Till minne av sommarbesöket fick kejsarinnan en slup med namnet Saimaa, ett mästarprov på finskt konsthantverk med alla sina dekorativa detaljer. Båten var en gåva av Finlands kvinnor. Också sommaren 1891 framträdde den finska krigsmakten för kejsarparet i Villmanstrand. Dessa senare besök kan ha spelat in då Rysslands krigsminister general Aleksej Kuropatkin, som medverkade till att Finlands krigsmakt drogs in 1901, vid årsskiftet 1902–1903 råkade i onåd hos Maria Fjodorovna och förbittrat noterade i sin dagbok att kejsarinnan inte kunde förlåta att de finska trupperna hade dragits in.


 

Från sommaren 1880 hade storfurst Alexander och Maria Fjodorovna ett besöksmål till vilket de regelbundet återkom, Svensksund i Finska viken. På kejsarens – enligt vissa källor kejsarinnans – ­uttryckliga önskan byggdes en fiskestuga på ön Langinkoski vid mynningen av Kymmene älvs mellersta gren. Stugan var ritad av arkitekten Magnus Schjerfbeck, och inredningen, som gick i samma stil som bondgårdarna i Kymmene, av Jac. Ahrenberg. Värdfamiljen firade invigningen av stugan med pompa och ståt tillsammans med gästande kungliga släktingar i juli 1889; trettio kanonskott ledsagade kejsarens sällskap till stugan och på kvällen när det hade mörknat tillbaka till Tsarevna, där kejsaren i samband med festmåltiden utbringade en skål för Finland och uppmanade orkestern att spela ”Björne­borgarnas marsch”.


 

Kejsarbesöken fortsatte sommar efter sommar, och besöksprogrammet ändrades knappast alls; på dagarna naturnära privatliv, på kvällen brasor, fyrverkerier, musik och hedersbetygelser i Kejsarhamnen, som den skyddade viken mellan staden Kotka och ön Mussalo hade börjat kallas. För kejsaren var Langinkoski det säkraste området i riket; för kejsarinnan en del av det hemvana Norden. Kejsar­familjens besök i juni 1894, som blev det sista, utformades till en hedersbetygelse för kejsarinnan; i forsen fångades årets största lax och under middagen som avnjöts i fiskestugan höll kejsaren ett tal där han lovordade sin maka. Kanonerna saluterade, och medan orkestern spelade ”Björneborgarnas marsch” hissades kejsarinnans vimpel i stugans flaggstång. Detta var avslutningen på den kejserliga tiden i fiskestugan; Nikolaj II trivdes inte på samma sätt som föräldrarna på Kejsarön.


 

Maria Fjodorovna deltog inte synligt i den statliga politiken under sin makes livstid, fastän hon enligt många källor var hans enda förtrogna och fastän hennes mor gjort det. Ett undantag utgjorde dock Finlands ärenden, vilket kanske förklarar varför hennes ursprungliga dopnamn Dagmar bevarades, användes och föredrogs av allmänheten i Finland, liksom i Danmark. Kejsarinnan själv sade sig vara ”Finlands bästa och mest trofasta vän”, och det är känt att finska politiska kretsar, till en början särskilt J. R. Danielson-Kalmari, genom det danska hovet och sedermera även direkt kunde vända sig till henne med synpunkter på Rysslands Finlandspolitik. Det är också känt att Albert Edelfelt, som redan hade förevigat både kejsarfamiljen och Danmarks kungligheter, skänkte henne den så kallade nationalupplagan av Fänrik Ståls sägner (1900) som han hade illustrerat. Där framställdes finländarna i en fördelaktig dager och kejsarinnan kunde läsa den i original. Maria sjukhus i Helsingfors namngavs efter kejsarinnan, för att hedra regentparets silverbröllopsdag, och Dagmarsgatan döptes likaledes efter henne.


 

Alexander III insjuknade i nefrit, en njursjukdom, och dog oväntat 1894. Under det första decenniet av sin regeringstid var den nye kejsaren Nikolaj II mycket beroende av sin mor, som hade insikter i förvaltningen och goda relationer till sin makes bröder samt till före detta ministrar och medhjälpare. Modern kunde ändå inte påverka sin sons beslut i de frågor som var mest ödesdigra för Ryssland och ätten Romanov. Hon kunde inte förhindra att hennes son gifte sig med prinsessan Alix av Hessen und bei Rhein (Alexandra Fjodorovna, 1872–1918), fastän både personliga och politiska skäl talade emot giftermålet. Hon kunde inte förhindra att Grigorij Rasputin blandade sig i såväl kejsarfamiljens som rikets ärenden. När det gällde Finland kunde hon inte heller ändra kejsarens uppfattning om sättet att genomföra rikets enhetspolitik där. ”Vad ha dessa stackars finländare gjort för att förtjäna en sådan behandling?” frågade modern sin son i oktober 1902 och fortsatte: ”För guds skull tänk över saken ännu en gång och försök att stoppa Bobrikovs ohyggliga verksamhet.” Nikolaj svarade att han var fast övertygad om att han inte borde handla annorlunda. När den första revolutionsvågen svepte över Petersburg 1905–1906 och isolerade Nikolaj II med familj i Peterhof instruerade Maria Fjodorovna kortfattat sin son att ”monstren” måste förintas.


 

Maria Fjodorovna började ägna sig åt social verksamhet under det turkiska kriget 1877–1878, genom att delta i övningskurser för sjuksköterskor och ordna ett sjukhuståg som bar hennes namn. När hennes företrädare kejsarinnan Maria Alexandrovna dog 1880 blev hon ordförande i Rysslands Röda kors, och under hennes ledning förberedde sig organisationen för undantagstillstånd i krig och fred: man utbildade skötare, utökade beredskapslagren och höll i gång sjukhus och övningscenter för att garantera tillgången till vårdpersonal och verksamhetens förutsättningar. Organisationen grundade också underavdelningar i provinsernas största städer och närmade sig dels dem som behövde hjälp och dels dem som kunde skänka medel till organisationen och därigenom ”köpa” en titel eller en plats i societeten. Organisationen prövades speciellt under rysk-japanska kriget och första världskriget.


 

I arv av sin företrädare fick Maria Fjodorovna ett antal allmänna omsorgsinrättningar som gick under namn av Kejsarinnan Marias institutioner, för vilka hon var beskyddare i över tre decennier. Under denna tid administrerades dessa institutioner av H. M. Kejsarinnan ­Marias personliga kansli. De bestod av hittebarns- och sjukhus, fattigvårds- och ­invalidanstalter, dövstum- och blindskolor m.m., och var till slut 39 stycken totalt. Vid sidan om kejsarinnans offentliga och sociala verksamhet bör också hennes omfattande privata välgörenhet nämnas. När världskriget bröt ut 1914 koncentrerade änkekejsarinnan sitt sociala arbete till militärsjukhusen.


 

När revolutionen bröt ut 1917 var ­Maria Fjodorovna i Kiev, och därifrån reste hon till arméns högkvarter i Mogiljov för att träffa Nikolaj II, som precis hade lämnat ifrån sig makten; det var sista gången mor och son träffades. Oroligheterna drev änke­kejsarinnan och hennes närmaste till Krim, dit hennes systerson, Englands kung Georg V, sände slagskeppet HMS Marlborough i april 1919 för att hämta henne till England. Maria Fjodorovna som i ett halvt århundrade hade haft Ryssland som hemland återvände till sitt ursprungliga fosterland Danmark, där hennes brorson Kristian X var regent. De tio sista åren av sitt liv bodde Maria Fjodorovna med två systrar i det lilla palatset Hvidöre i norra delen av Köpenhamn och åtnjöt en årspension som hade beviljats av Englands kung. Av hennes sex barn hade alla fyra sönerna dött, men döttrarna fanns kvar, storfurstinnorna Xenia och Olga med familjer. Danskarna kände henne som ”vor elskede Kejserinde” och såg henne alltid uppträda beskyddad av en trogen kosack ur livgardet.


 

En dag fick änkekejsarinnan ett paket av en dansk diplomat. Denne hade i något antikvariat i Moskva funnit hennes gamla Bibel som bolsjevikerna hade lagt beslag på på Krim, och han sände den nu till den rätta ägaren. Med denna Bibel i handen dog änkekejsarinnan lite före sin 81-årsdag. Hennes kvarlevor fördes 2006 till familjegraven i Peter Paul-fästningen i S:t Petersburg, där hon begravdes vid sidan av sin make Alexander III.


 

Venla Sainio


 

Maria Sophie Frederikke Dagmar, kejsarinnan Maria Fjodorovna av Ryssland 1881–1894, född 26.11.1847 i Köpenhamn, död 13.10.1928 i Köpenhamn. Föräldrar kung Kristian IX av Danmark och Louise, dotter till Wilhelm, lantgreve av Hessen-Kassel. Gift 1866 med kejsaren av Ryssland Alexander III.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. K. Ahola, Langin­koski. Kautta aikojen (1994); L. Castrén, Lappeen­rannan kaupungin historia 1812–1918 (1957); V. Cowles, Romanovit. Koko Venäjänmaan keisarit (1972); S. R. Malmström, Dagmar. Prinsessa av Danmark, Kejsarinna av Ryssland (1938); R. K. Massie, Romanovit. Keisariperheen viimeinen luku (1996); H. Palmberg, Langinkoski. Smådrag ur Langinkoskinejdens historia (1937); V. Poljakov, Rakastettu tsaaritar. Venäjän keisarinna Maria ja hänen aikansa (1930); E. Radzinski, Viimeinen tsaari. Niko­lai II:n elämä ja kuolema (1992; 4. uppl. 2000); E. Radzinski, Rasputin (2000); S. Skott, Romanovs tsarsläkten. Vilka var de? Vad blev det av dem? Stockholm (1989; 2 uppl. 1992); J. &. P. Tuomi-­Nikula, Kejsaren i skärgården (2002); P. Ulstrup, Kejsarinde Dagmars fangen­skab på Krim. Dagbøger og breve 1917–19. Köpenhamn (2005); A. Virubova. Keisarinnan hovineiti (1987); A. Vuorinen & L. Sarhimaa, Lappeenranta kautta aikojen (1974).


 

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4790-1416928957396

 

Upp