von WILLEBRAND, Ernst Gustaf


(1751–1809)


Landshövding, generalmajor, industriman


Ernst Gustaf von Willebrand var en av de mest betydande ämbets- och industrimännen i Finland vid svenska tidens slut. Han hade blivit förmögen under Gustav III:s ryska krig och utnämndes till landshövding i Åbo och Björneborgs län 1790. von Willebrand bosatte sig på Jockis herrgård, som under hans tid utvecklades till en av Finlands ståtligaste herrgårdar och ett av Finlands största brukscentra. Efter att ryska trupper hade erövrat södra Finland 1808 började von Willebrand energiskt förbereda Finlands övergång till storfurstendöme under den ryska kejsaren.

 

Ernst Gustaf von Willebrand föddes på Karuna herrgård 1751 som äldste son till Ernst Gustaf von Willebrand och Sofia Catharina Jägerhorn af Spurila. von Willebrand var en adlig krigarätt, och Ernst Gustaf skrevs in som volontär i Åbo regemente redan 1764. Han avancerade snabbt, och gifte sig i februari 1778 med Vendla Gustava von Wright. Gustavas far, Georg Henrik von Wright, var överstelöjtnant vid Nylands infanteriregemente. Tre månader senare blev von Willebrand löjtnant i detta regemente, 1781 kapten, 1783 major och 1787 överstelöjtnant.


 

von Willebrand tog avsked från aktiv armétjänstgöring 1785 och inträdde på den civila banan. År 1787 blev han tjänsteförrättande landshövding i Nylands och Tavastehus län. Ett år senare fick han tjänst vid Krigskommissariatet, där han stannade under hela Gustav III:s ryska krig. På denna post lyckades han vid sidan av sina ordinarie uppdrag skapa sig en förmögenhet.


 

von Willebrand hade kommit i gunst hos kung Gustav III och blev 1790 utnämnd till landshövding i Åbo och Björneborgs län. Samma år utnämndes han dessutom till statssekreterare för arméns ärenden. von Willebrand avgick två år senare från tjänsten som statssekreterare och blev enligt tidens sed befordrad till generalmajor. Han flyttade till Finland, där han tog upp sitt lands­hövdingsämbete. Sedermera blev han ordförande för rikets strömrensnings­direktion, en uppgift som han skötte från Finland.


 

von Willebrand har ansetts som en av de bästa landshövdingarna i Åbo och Björneborgs län under 1700-talet, trots att han 1793 köpslog om sitt ämbete och begärde ett högt pris för det – sådan var tidens sed. Åboborna värdesatte hans initiativförmåga. von Willebrand fäste speciellt uppmärksamhet vid brandskyddet i Åbo, han krävde t.ex. att ett brandtorn skulle byggas på Vårdbergets krön.


 

von Willebrand hade redan tidigt bekantat sig med den gamla moderförsamlingen Tammela i sydvästra Tavastland, som var hans hustrus hemtrakt, och själv varit bosatt där senast i mitten av 1770-talet. Han hade skött sin farbrors herrgård Jockis, och utförde förmodligen rusttjänst för herrgårdens räkning. I början av 1780-talet köpte von Willebrand Viksbergs gård i Hautakorva i Tammela och 1791 Jockis stora herrgård. I folkmun började man tala om Jockis län eftersom herrgårdens areal uppgick till tusentals hektar.


 

Överflyttad till Finland började von Willebrand att rusta upp Jockis. På två decennier blev den förr så anspråkslösa lantegendomen en av Finlands ståtligaste herrgårdar och en av de största bruksorterna i landet. von Willebrand förnyade herrgårdens hela byggnadsbestånd. År 1794 påbörjades huvudbyggnaden som hade ritats av C.C. Gjörwell. När bygget var färdigt hade den 45 meter långa palatsliknande tegelbyggnaden 30 rum. Den har räknats som Finlands första herrgårdsbyggnad i nyklassicistisk stil och kom som sådan att utgöra en förebild för flera andra herrgårdar.


 

Efter att huvudbyggnaden hade färdigställts lät von Willebrand ytterligare uppföra ett ännu större fähus i tegel och mura ett nytt stort stenmagasin. Ett spannmålsmagasin i tre timrade våningar med ett ståtligt klocktorn härstammar från omkring 1808. Förutom de nya byggnaderna i Jockis anlade han en stor trädgård och en vidsträckt park i engelsk stil. Växthusen var redan i sig en sällsynthet i Finland, och von Willebrand utmärkte sig ytterligare genom att ha orangeriet i Versailles som förebild.


 

von Willebrand gjorde en betydande insats som industriman. Samtidigt som han flyttade över till Finland grundades Åbo nya tobaksfabrik, där han blev delägare. Fabriken låg ursprungligen i Nådendal, men flyttades till Åbo 1795. I konkurrensen med två äldre tobaksfabriker förmådde det nya företaget dock aldrig växa sig stort, speciellt som tillgången på den utländska råvaran började tryta som följd av Napoleonkrigen i början av 1800-talet.


 

Redan i början av 1600-talet fanns det en enbladig vattensåg på Jockis herrgård. Under förra delen av 1700-talet började åtskilliga moderna holländska vattensågar anläggas längs den finländska sydkusten. Dessa hade ett tiotal blad som klöv stockarna. Den finbladiga såg som byggdes på Jockis i början av 1750-talet var en av de första i sitt slag i Tavastland. von Willebrand effektiverade och förstorade herrgårdens sågindustri på 1790-talet. Han var dessutom delägare i flera andra sågar i sydvästra Tavastland. I Egentliga Finland ägde han Koski såg.


 

von Willebrand hade lagt märke till att de klädesmanufakturer som fanns i Finland inte svarade mot landets behov, varför han 1796 grundade en klädesfabrik i Jockis. Tidens ekonomiska politik förbjöd anläggandet av manufakturer på landsbygden. von Willebrand beslöt att bygga klädesfabriken först och sedan anhålla om lov att grunda den. Tack vare sina goda förbindelser fick han 1797 anläggningstillstånd för sin lagstridiga inrättning, vars verksamhet då redan var i full gång. Denna utvecklades snart till Finlands största och modernaste klädesfabrik. von Willebrand lyckades via sina kontakter garantera stora beställningar från armén, vilket gjorde att avsättningen var säkrad. Råvaror fick manufakturen bl.a. från herrgårdens stora fårfarm. En del av ullen delades ut bland herrgårdens underlydande för att spinnas då spinnmaskinernas kapacitet inte räckte till. Väveriet i Jockis brann 1798 men återuppbyggdes snart. År 1803 fanns det femton verksamma vävstolar. År 1800 införskaffades till fabriken nya engelska kardnings- och spinnmaskiner som gick med vattenkraft. I och med detta tog den finländska textilframställningen ett ordentligt steg mot industriell produktion.


 

Förutom beställningarna från armén skötte von Willebrand om den övriga marknadsföringen av klädesfabrikens produkter. Han skaffade sig borgarrättigheter i Åbo och öppnade en handelsbod i staden. Under von Willebrands ledning hade Jockis klädesfabrik stora framgångar. Färgeriet i anslutning till fabriken drog till sig kunder från konkurrenterna i Åbo. Wechters klädesfabrik i gamla Åbo, som hade övergått till jakob Reinhold Bremer, drevs i konkurs 1799 och manufakturens fastighet köptes av von Willebrand.


 

Redan på 1770-talet hade man dragit upp riktlinjerna för uppförandet av ett järnverk i Jockis. Projektet förverkligades först 1804, när landshövding von Willebrand efter att ha fått anläggningstillstånd lät bygga en stångjärnssmedja vid forsen. Det tackjärn som där förädlades till smidbart järn importerades ända från Mellansverige. Kol till bruket fick man från herrgårdens skogar. Även om transportsträckorna var långa var produktionen lönande eftersom omgivningen runt Jockis, till skillnad från omgivningen runt städerna och i bergsbruksområdena, ännu hade tillräckligt med skog.


 

Jockis blev under von Willebrands tid Tavastlands industriella centrum, eftersom man förutom sågarna samt järn- och klädesfabrikerna också anlade ett stort tegelbruk och ett brännvinsbränneri på herrgården. Största delen av produktionen vid tegelbruket gick till egna byggnadsprojekt, men av brännvinet fördes en stor del till Åbo. Vid herrgårdens fors låg en stor vattenkvarn där man, förutom vanligt spannmål, malde vete och fint rågmjöl för ståndspersonernas bruk.


 

I det gustavianska Finland hörde von Willebrand till de ivrigaste understödjarna av lantbrukets förnyelse. Han var den förste ordföranden för Finska hushållningssällskapet, grundat 1797. När ingen annan av sällskapets medlemmar var villig att pröva på att bygga lerhus i Finland, lät von Willebrand bygga ett flertal lerhus i Jockis.


 

von Willebrand understödde också kulturen. Han var ordförande i Musikaliska sällskapet i Åbo, och hans döttrar uppträdde på konserter ordnade av sällskapet. Tillsammans med sina döttrar deltog von Willebrand i teaterlivet. Diktaren Michael Choraeus, som var informator hos von Willebrands familj, lovordade sin husbondes intresse för kulturen. Såväl landshövdingens tjänstebostad i Åbo som Jockis herrgård utvecklades till centra för det finländska kulturlivet. Under vintrarna i Åbo ordnade landshövdingen, turvis tillsammans med några andra av stadens ledande personer inom kulturlivet, tillställningar med dans och middag på fredagarna. Sommartid hade Jockis besökare varje vecka. På en ö i herrgårdens fors lät von Willebrand bygga ”Fiskargubbens stuga”, där såväl den egna familjen som gästande ståndspersoner kunde umgås nära naturen. Där fann von Willebrands döttrar goda kavaljerer, och kunde ingå fördelaktiga äktenskap.


 

Samtidens åsikter om Ernst Gustaf von Willebrand var motstridiga. Somliga prisade honom, såsom Choraeus, medan t.ex. Henrik Gabriel Porthan var kritisk. von Willebrands snabba karriär och förmögenhet väckte avund. Hans ansågs vara självisk och enbart driva sina egna intressen, utan att sky listiga intriger. Mot sina underlydande var han sträng; likväl åtnjöt han deras vördnad och aktning.


 

Landshövding von Willebrand hade i början av 1800-talet gjort upp en omfattande plan för att organisera rikets försvar. Efter att ryssarna hade erövrat södra Finland 1808 stödde den gamla generalen dock inte länge Sveriges försök att bevara Finland som en del av riket. von Willebrand erbjöd ryssarna sina tjänster, och som krigskommissarie i rysk tjänst skötte han ockupationsarméns proviantering och transporter i Åbo och Björneborgs samt i Nylands och Tavastehus län.


 

von Willebrand började sommaren 1808 planera en deputation som skulle uppvakta kejsaren i S:t Petersburg. von Willebrands svärson Carl Erik Mannerheim valdes till ordförande för deputationen i Jockis i september 1808. von Willebrand själv blev tvungen att nöja sig med att vara en ledamot bland andra, trots att t.ex. den ryska överbefälhavaren general von Buxhoevden gärna hade sett honom som ordförande i deputationen. Den driftige von Willebrand nöjde sig inte med sin lott utan besökte i egenskap av ordförande för strömrensningsdirektionen S:t Petersburg redan innan den stora deputationen gjorde det. Betydelsen av detta besök blev dock liten.


 

von Willebrand deltog i Borgå lantdag 1809 som representant för sin släkt. Trots att han invaldes i lantdagens civil- och ekonomiutskott var han tvungen att åse andra ordna storfurstendömets ärenden. Kort därpå insjuknade von Willebrand, och dog i Åbo midsommaren 1809. Han begravdes i parken vid Jockis herrgård, där en minnesstod över honom och hans maka restes 1833. Herrgården övertogs sedermera av staten, huvudbyggnaden och området runt gården kom med tiden att tillhöra Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi.


 

Georg Haggrén


 

Ernst Gustaf von Willebrand, född 19.8.1751 i Karuna, död 25.6.1809 i Åbo. Föräldrar stabskaptenen Ernst Gustaf von Willebrand och Sofia Catharina Jägerhorn af Spurila. Gift 1778 med Vendla Gustava von Wright.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Syneförrättning på Jockis gård 22–27.9.1813. Nedre domsagans i Sääksmäki arkiv, Riksarkivet; Jockis gårdsarkiv, Tavastehus landskapsarkiv. V. Annala, Suomen varhaiskapitalistinen teollisuus Ruotsin vallan aikana (1928); Jokioinen 1631−1931. Juhlajulkaisu (1931; faksimile 1985); K. Katajala, Isänmaamme keisari (2008); E.-C. Mäkeläinen, Säätyläisten seuraelämä ja tapakulttuuri 1700-luvun jälkipuoliskolla Turussa, Viaporissa ja Savon kartanoalueella (1972); O. Nikula, Åbo stads historia 1721−1809 I−II (1972).


 

BILDKÄLLA. von Willebrand, Ernst Gustaf. Oljemålning: N. Schillmark. Foto: C. Franckenhaeuser. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4885-1416928957491

 

Upp