MANNERHEIM, Carl Erik


(1759–1837)


Senator, landshövding, greve


C. E. Mannerheim deltog i upprättandet av storfurstendömet Finland och dess förvaltning och var därmed en av grundarna av Finlands nya statsskick. Han blev den första viceordföranden i senatens ekonomiedepartement, med en anakronistisk, modernare beteckning Finlands första ”statsminister”.

 

Friherre, sedermera greve C. E. Mannerheim hör till de statsmän som var verksamma under storfurstendömet Finlands första årtionden och som med goda skäl kan räknas till grundläggarna av Finlands nya statsskick. Herren till Villnäs, major Mannerheim deltog i upprättandet av det finska storfurstendömets regeringssystem, först som ledamot av och ledare för Finska deputationen från slutet av 1808, och sedan som medlem av adelsståndet på Borgå lantdag 1809 och från samma år medlem av regeringskonseljen (senare senaten). År 1822 blev han den första viceordföranden i senatens ekonomiedepartement.


 

C. E. Mannerheim hörde till en gren av den nordtyska ätten Marhein, som på 1600-talet kommit till Sverige och som snabbt nådde en upphöjd samhällsposition. Hans farfar Augustin Marhein, som hörde till släktens andra generation i Sverige, adlades med namnet Mannerheim, och hans far, som valt den militära banan och blivit överste, upphöjdes i friherrligt stånd tillsammans med sin bror, som befordrats till generalmajor.


 

Mannerheim började som femtonåring studera för kansliexamen vid universitetet i Uppsala, men övergick till den militära banan utan att ha avlagt examen. Han var kornett och 1777–1783 löjtnant vid lätta dragonkåren. Här lärde sig Mannerheim uppträda som en hovman, för avdelningen skötte bevakningen av de kungliga slotten och dess officerare tillhörde hovkretsarna.


 

Mannerheim rönte 1783 en enligt sina memoarer ovanlig lycka, då han genom ett ackord, d.v.s. köp av ämbete, befordrades till sekundmajor vid Åbo läns infanteriregemente. Denna utnämning följdes 1787 av en utnämning till premiärmajor vid regementet. Under kriget 1788–1789 var Mannerheim med i Anjalaförbundet, där hans deltagande inte begränsade sig till att underteckna förbundsakten; han undertecknade också det så kallade ­avertissementet och begav sig till Lovisa och Helsingfors för att sprida det bland de svenska trupperna där. För sin andel i sammansvärjningen dömdes Mannerheim i april 1790 till döden, men benådades i september samma år och fick behålla sin majorsbefattning.


 

Då Mannerheims far avlidit 1778 hade dödsboet genom testamente förblivit oskiftat, och det förvaltades av Mannerheims mor. Mannerheim hade dock av sin mor fått låna pengarna han behövde för att köpa sin majorsbefattning. Två år efter moderns död 1793 tog Mannerheim avsked från krigstjänsten och köpte för sitt arv, och de pengar han fått då han sålt sin tjänst, ätten Flemings gamla släktgård Villnäs i Lemo socken. I sina memoarer berättar Mannerheim att hans avsikt var att där tillbringa resten av sitt liv som jordbrukare i lugn och ro.


 

I maj 1796 ingick Mannerheim äktenskap med Vendla Sophia von Willebrand. Hustruns far var generalmajoren och friherren E. G. von Willebrand, landshövding i Åbo och Björneborgs län, som med sina bruk, sågar och klädesfabriker var en av de rikaste männen i Finland vid denna tid. Under de tolv år han tillbringade som jordbrukare hade Mannerheim inga andra offentliga uppdrag än några viktiga förtroendeuppdrag i Finska hushållningssällskapet, som han 1797 varit med om att stifta.


 

Sedan de ryska trupperna erövrat Finland 1808–1809 och kejsar Alexander I beslutat införliva Finland med sitt rike blev Mannerheim en av kejsarens viktigaste betrodda i Finland. Mannerheim själv eftersträvade inte denna ställning, utan tog tvärtom emot de uppdrag han erbjöds endast efter att flera gånger avböjt. Kejsaren å sin sida uppskattade en sådan integritet.


 

Då han tagit avsked från krigstjänsten kunde Mannerheim förbli civil under kriget, och med undantag för svärandet av trohetseden var han inte mycket i kontakt med ockupationsmakten innan två valmöten för Åbo läns ridderskap och adel hölls. Här skulle en representant till Finska deputationen väljas. Vid det första mötet i början av augusti lät deltagarna bli att förrätta valet med hänvisning till riddarhusordningens principer, men på order av överbefälhavaren för de ryska trupperna i Finland F. W. von Buxhoevden hölls i september ett nytt valmöte, vid vilket Mannerheim trots sina försök att vägra fick de flesta rösterna och valdes till medlem av deputationen.


 

Senare fick Mannerheim av von Buxhoevden order att på Finska deputationens vägnar hålla ett tal till kejsaren, vilket Mannerheim tolkade som att han också blivit utnämnd till deputationens ord­förande. I mitten av december godkände deputationen ett memorandum över finländarnas önskemål, vilket skulle överlåtas åt kejsaren. I detta memorandum bad man bl.a. att lantdagen snarast skulle sammankallas och en interimsregering tillsättas. Kejsar Alexander I hade förvisso redan beslutat om dessa ärenden i den plan han den första december 1809 stadfäste för den nya högsta ledningen för Finland. Planen skulle också bli reglemente för general G. M. Sprengtporten, som samma dag utnämnts till Finlands generalguvernör.


 

Den av kejsaren fastställda planen hade uppgjorts av Sprengtporten, och denne hade i egenskap av kejsarens rådgivare redan därförinnan flera gånger föreslagit att lantdagen skulle sammankallas. Mannerheim hävdar dock i sina memoarer att en regeringskonselj inte på något sätt ingick i Sprengtportens planer och att sammankallandet av ständerna inte skedde genom generalguvernörens åtgärder, varför det i litteraturen i strid med fakta kunnat förfäktas att sammankallandet av lantdagen och upprättandet av en regerings­konselj helt och hållet var deputationens och Mannerheims förtjänst.


 

Deputationens önskemål och särskilt Mannerheims samtal med biträdande utrikesminister Nikolaj Saltykov torde för sin del ändå ha bidragit till agendan för Borgå lantdag samt upprättandet av en finsk förvaltning. Mannerheim, själv en före detta upprorsman, hade med tiden lärt sig att avsky ”projekt- och reformmakare”, och i sina egna ställningstaganden berättar han också själv att han med hänvisning till det finska folklynnet betonat betydelsen av att bevara det gamla och undvika nymodigheter. Man kan också anta att hans och Saltykovs diskussioner bidragit till att kejsarens redan stadfästa plan på en regering vald av ständerna inte genomfördes och att regeringskonseljen slutligen mycket påtagligt blev ett kejsarens eget organ, helt oberoende av ständerna.


 

Mannerheim kan anses ha blivit kejsarens man redan under sin resa till S:t Petersburg, vilket symboliserades av att han innan deputationens återfärd i början av januari 1809 av kejsaren fick emotta riddartecknet av S:t Annaorden, andra klass med briljanter. Om man får tro hans egna memoarer var han dock fortfarande motsträvig. Då kejsarens kallelse till lantdagen i Borgå anlände den första februari 1809, avsåg Mannerheim enligt sina memoarer inte att delta, eftersom kriget fortfarande pågick och fred inte hade slutits. På ”uppmaning från högre ort” blev han dock tvungen att resa till Borgå.


 

Vid Borgå lantdag var Mannerheim från första början den mest inflytelse­rika medlemmen av adelsståndet. Samma kväll som lantdagen öppnats 28 mars 1809 utformades av allt att döma den slutliga kompromissen rörande ”Finlands grundlagar” under samtal mellan Mannerheim, lagman J. C. von Morian samt föredragaren i finska ärenden, statssekreterare Michail Speranskij. Enligt överenskommelsen stadfäste kejsar Alexander I i sin regentförsäkran följande dag grundlagarna och ”Constitutionen” i allmänna termer, utan att vid namn nämna 1772 års regeringsform och förenings- och säkerhetsakten av 1789.


 

Mannerheim hade stött 1772 års regeringsform och förenings- och säkerhetsakten. Hans hållning i grundlagsfrågan återspeglade den måttliga undfallenhet – eller måttliga konstitutionalism – han även senare kom att följa. Enligt den fanns det inte orsak att söka konflikt enbart av principskäl men däremot krävdes att man i allvarliga situationer var hård – en realpolitisk linje som ofta doldes under Mannerheims stolta uppträdande.


 

Vid lantdagen var Mannerheim ord­förande i det ena av de två utskott som tillsatts av lantdagen, finansutskottet. I myntfrågan företrädde Mannerheim åsikten att den ryska silverrubeln skulle bli Finlands myntenhet och att man vid sidan om den fortfarande kunde använda svenska pengar i privat affärsverksamhet men inte vid kronouppbörd. Denna syn på saken befästes sedermera genom det penning­manifest som utfärdades i december 1809. Mannerheim föreslog också vid lantdagen att ett sekret utskott skulle tillsättas för att följa med fredsförhandlingarna, men ständernas adress om saken ledde inte till åtgärder.


 

Mannerheim var också medlem i den av biskop Jacob Tengström ledda kommitté som kejsaren tillsatt 29 mars 1809 för att göra ett förslag till reglemente för regeringskonseljen. Genom sina egna meriter och kejsarens förtroende var Mannerheim på sätt och vis en självskriven medlem av konseljen. I det val av kandidater som förrättades av lantdagen stödde adels- och bondestånden Mannerheims kandidatur till ekonomiedepartementet och borgarståndet understödde hans kandidatur till justitiedepartementet, men han hörde inte till de kandidater som uppställdes av prästeståndet. Orsaken till att han delvis misshagade lantdagsmännen torde ha varit meningsskiljaktigheter i myntfrågan; att borgarståndet föreslog honom till justitiedepartementet skall också förstås snarare som en protest än som ett tecken på förtroende.


 

I det första beslutet att upprätta regeringskonseljen, utfärdat i augusti 1809, utnämndes Mannerheim till chef för kansli­expeditionen. I sitt utlåtande över de kandidater som uppställts av lantdagen hade generalguvernör Michail Barclay de Tolly försökt minska adelns dominans och särskilt beakta bondeståndets kandidater, eftersom det militärpolitiskt var viktigare att lugna ned allmogen, som förhöll sig motsträvigt till erövrarna, än adeln, som redan visat samarbetsvilja. De val som förrättades vid lantdagen samt Barclay de Tollys val förtretade Mannerheim ännu på äldre dar, vilket framgår tydligt i en kommentar i hans memoarer, enligt vilka så ringa personer som en länskamrer och en bankrutt handelsman skulle ha fått komma i fråga då man utnämnde medlemmar av landets högsta styrelse, som handlade i regentens namn.


 

Köpman P. J. Bladh, som gjort konkurs p.g.a. kriget och som hade utnämnts till biträde i den av Mannerheim ledda kansliexpeditionen, tog inte emot ledamotskapet, och konseljens kameralister, landskamrererna Erik E. Tulindberg och H. C. Nordensvan utelämnades ur konseljen redan i den andra oktrojen 1812. Orsaken till den sura kommentaren i memoarerna torde också ha varit den äregirige Mannerheims egen ”låga rang” i början av konseljens verksamhet. Som major fick han vid konseljens konstituerande den fjärde platsen från slutet räknat, med endast landskamrererna och häradsdomare Henrik Ervast efter sig. Alla fyra fick dock redan i december 1809 lagmans och hovrättsråds titel och rang, och Mannerheim fick krigsråds titel.


 

Utifrån sett hade Mannerheim ingen orsak till missnöje. Han var från första början kejsarens gunstling och betrodde. Redan vid öppnandet av regeringskonseljen 2 oktober 1809 fick han bära två ryska ordnar, förutom S:t Annas riddartecken av andra klass även riddartecknet av tredje klass av S:t Vladimirorden, som han fått för sina förtjänster vid lantdagen. I september 1810 upphöjdes han till statsråd och i augusti 1812 till verkligt statsråd. Hans förmåga erkändes allmänt, och redan de samtida betraktade honom som den enda av ekonomiedepartementets medlemmar som var något av en statsman.


 

Å andra sidan fäste man också i S:t Petersburg uppmärksamhet vid Manner­heims svårmedgörliga karaktär. Efter att regeringskonseljen ansett att general­guver­nörens och prokuratorns instruktioner, som stadfästs 1812, begränsade dess makt och rentav funnit dem lagstridiga, sände kejsaren dem på konseljens vägnar till ny beredning. Statssekreterare Speranskij kommenterade då i ett informellt brev till generalguvernör Fabian Steinheil den andel som Mannerheim hade i saken. Speranskij konstaterade att man gentemot Mannerheim, ”som genom sin grälsjuka natur har del i detta”, skulle visa så mycket förtroende och inställsamhet som möjligt, eftersom hans självgodhet hade större effekt än nyttiga åtgärder.

 

Trots att Mannerheim till sin läggning var konservativ, utmärkte han sig särskilt som utvecklare av förvaltningen. Han förstod att be utomstående sakkunniga om hjälp och därmed mobilisera de knappa resurser som fanns i landet för dess uppbyggande. Likadana möjligheter att be utomstående om hjälp hade på grund av uppgiftens natur till exempel inte chefen för finansexpeditionen, Tulindberg, som bröts ned av sin uppgift.


 

På Mannerheims initiativ började Åbo Allmänna Tidning publiceras 1810. En plan för tidningen hade uppgjorts av tre professorer vid akademin. På Mannerheims initiativ grundades också Intendentskontoret och Collegium medicum, vilka hörde till de första centrala ämbetsverken. Då han gjorde upp planen för det förra anlitade Mannerheim arkitekten Charles Bassi, som blev kontorets första intendent, och då han gjorde planerna för det senare anlitade han professor Josef Pipping. Också grundandet av en växel-, låne- och depositionsbank vilade till största delen på en plan Mannerheim framlagt i konseljen, trots att denna institution sorterade under finansexpeditionen.


 

I regeringskonseljen verkade i början av 1810-talet två grupperingar, ”Åbo­ligan” och Gustaf Mauritz Armfelts män. Mannerheim hörde till de senare, men att Helsingfors utsågs till Finlands huvudstad ansåg han vara ett misstag som Armfelt gjort sig skyldig till. Han ansåg landshövding G. F. Stjernvall (bror till hans svåger landshövding Carl Stjernvall och agitator i huvudstadsfrågan), som en av de ”lycksökare och projektmakare” som försökt ställa sig in hos Armfelt och som bidragit till Armfelts felbedömningar.


 

Mannerheim befriades från ledamotskapet i regeringskonseljen/senaten 1816 och utnämndes till landshövding i Åbo och Björneborgs län. Utnämningen innebar för honom, i motsats till ledamotskapet i konseljen, en ställning som fast anställd ämbetsman med därtill hörande privilegier, och tack vare utnämningen behövde han inte heller flytta till Helsingfors, vilket hade varit honom motbjudande. Emellertid utnämndes han redan 1820 på nytt till medlem av senatens ekonomie­departement då dess sammansättning bekräftades. Sin vana trogen tog han motvilligt emot uppdraget. På samma gång utnämndes Mannerheims svåger, landshövding C. J. Walleen och ordföranden i återuppbyggnadskommittén för Helsingfors, J. A. Ehrenström, till nya medlemmar. Trots att dessa tre hörde till samma släkt- och bekantskapskretsar, grälade de mestadels med varandra i senaten.


 

Då senatens bägge avdelningar på generalguvernör Steinheils initiativ 1822 fick särskilda viceordförande (formellt var kejsaren ordförande), utnämndes Mannerheim, som 1819 hade fått geheimeråds titel, till viceordförande i ekonomiedepartementet. Mannerheim och hans äldste son upphöjdes 1824 i grevligt stånd.


 

Under övergången mellan Alexander I:s och Nikolaj I:s regeringar kom senaten i konflikt med den nye generalguvernören för Finland, Arsenij Zakrewskij. Senaten vägrade att verkställa de beslut som Zakrevskij fått direkt av kejsaren utan ministerstatssekreterarens före­dragning. Liksom i konflikten 1811 var Mannerheim även i denna situation beredd till motstånd, ”krig” som han själv uttryckte det. Då det gällde kunde också grälmakarna Mannerheim, Ehrenström och Walleen samarbeta. Senaten gjorde en framställning i saken till kejsaren. I sitt brev till statssekreterare R. H. Rehbinder menade Mannerheim att senaten kunde falla i onåd på grund av framställningen, ”men om vi står, står vi alla; om vi faller, faller vi ävenledes alla. Dixi et salvavi”.


 

I motsats till 1811 led senaten nederlag i en konflikt 1825. Å andra sidan hade senatens modiga uppträdande befäst den och stärkt dess yttre anseende. På grund av tvisten 1825 upplöstes kommittén för finska ärenden i slutet av mars 1826, varefter senaten i över tre årtionden ensam fick representera Finland. Mannerheim var inte med om slutspelet i 1825 års konflikt, då han på egen begäran fick avsked från alla sina uppdrag från den 1 mars 1826.


 

Mannerheims förtjänster vid organiserandet av storfurstendömets förvaltning och vid inledandet av regeringskonseljens/senatens verksamhet är obestridliga. Fastän han inte var finanschef utan chef för kansliexpeditionen och viceordförande i ekonomiedepartementet har han i ekonomisk-historisk forskning betraktats som ledaren för storfurstendömets ekonomiska politik under dess första år. Tyngdpunkten i senatens merkantilistiska politik under hans tid låg på stödet till lantbruket.


 

Efter sitt avsked drog sig Mannerheim tillbaka till Villnäs. Av allt att döma var det i slutet av 1820-talet som han skrev de memoarer som skulle publiceras 1922 på basis av ett manuskript som bevarats i släktarkivet.


 

Markku Tyynilä


 

Carl Erik Mannerheim, född 14.12.1759 på Nisshyttans bruk i Dalarna, död 15.1.1837 i Åbo. Föräldrar översten, friherre Johan Augustin Mannerheim och Helena Maria Söderhjelm. Gift 1796 med Vendla Sophia von Willebrand.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Carl Erik Mannerheims arkiv. Brev i Mannerheimska och Stjernvall-­Walleenska arkivet samt i arkivet på Rilax, Riksarkivet. R. Castrén, Finska deputationen 1808–1809 (1879); J. R. Danielson-Kalmari, Aleksanteri I:n aika I, II (1920, 1922); Geheimerådet Greve C. E. Mannerheims Egenhändiga anteckningar (1922); A. Halila, Porvoon valtiopäivät ja autonomian alkuaika. Suomen kansanedustuslaitoksen historia I (1962); O. Jussila, Suomen perustuslait venä­läisten ja suomalaisten tulkintojen mukaan 1808–1863 (1969); K. Korhonen, Suomen asiain komitea (1963); B. Lesch, Carl Erik Mannerheim I (1924); A. A. Lillja, Arsenjij Zakrevskij (1948); T. Myllyntaus, Suomen talouspolitiikka ja valtiontalous 1809–1860. Suomen taloushistoria I (1980); K. W. Rauhala, Suomen keskushallinnon järjestämisestä vuosina 1808–1817 I, II (1915); K. W. Rauhala, Kei­sarillinen Suomen Senaatti 1809–1909 I, II (1915, 1921); T. Torvinen, Autonomian ajan senaatti, Valtio­neuvoston historia 1917–1966 I (1977); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-­senaatista 1809–1918 (1992).


 

 

BILDKÄLLA. Mannerheim, Carl Erik. Oljemålning (detalj): Josef Oleszkiewicz, 1825. Foto: P. O. Welin (1986). Finlands nationalmuseum. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4457-1416928957063

 

Upp