SPRENGTPORTEN, Göran Magnus


(1740–1819)


Generalguvernör av Finland, infanterigeneral, greve


Göran Magnus Sprengtporten, militär och ämbetsman, framstår som högst kontroversiell i finländsk historieskrivning, främst till följd av sin övergång i rysk tjänst och sina aktiva strävanden att lösgöra Finland från Sverige. Sprengtporten drevs av en förhoppning att bilda en finsk stat, och han hade i själva verket en central betydelse för storfurstendömet Finlands tillkomst.

 

Släkten Sprengtporten var redan på 1600-talet en känd soldatsläkt vars medlemmar varit verksamma i rikets östra delar. Göran Magnus blev faderlös redan som fyraåring. På grund av sitt änkestånd vände sig hans mor till kung Adolf Fredrik under dennes resa i Finland 1752 och beviljades ynnesten att få sonen placerad i den av kungen inrättade kadettskolan i Stockholm. Kadettskolan lades emellertid ned redan efter fyra år, som en följd av politiska meningsskiljaktigheter mellan regenten och riksdagen. Den unge kadetten antogs nu som konduktör (underofficer) vid fortifikationstrupperna på Sveaborg, där han lydde under Augustin Ehrensvärd. På Sveaborg tjänstgjorde Göran Magnus Sprengtporten av allt att döma framgångsrikt och till sina överordnades belåtenhet, för när pommerska kriget bröt ut 1757 tog Ehrensvärd med honom på fälttåget. Sprengtporten var till en början adjutant åt greve Fredrik Axel Fersen i de svenska truppernas stab. Längre fram tjänstgjorde han i en elitkår under ledning av sin halvbror Jacob Magnus Sprengtporten och sägs ha visat stor tapperhet i fält. Han sårades två gånger och befordrades 1761 till kapten för sina förtjänster.


 

När freden slutits dröjde det mycket länge innan den unge kaptenen fick en ordinarie tjänst. Tjänsterna var i allmänhet reserverade för officerare i de reguljära styrkorna, varför det för en utomstående inte var lätt att få en fast anställning. Sprengtporten ingick 1766 bl.a. i en kommission som granskade uppgifterna för försvaret av Finland och utförde då mångahanda rekognoscerings- och kartläggningsuppdrag. Samtidigt skaffade han sig kännedom om de svenska gränsområdena i såväl öst som väst och kunde därigenom dra upp strategier för försvaret av dessa trakter. Under denna tid studerade han även flitigt krigsvetenskaplig litteratur. År 1770 utnämndes Sprengtporten till major vid det nyländsk-tavastländska lätta dragonregementet, som leddes av hans halvbror. Samma år fick släkten friherrlig rang, och efternamnet som dittills skrivits Sprengtport fick då formen Sprengtporten.


 

Göran Magnus Sprengtporten deltog i arbetet vid frihetstidens sista riksdag och såg hur oförmögna att fatta beslut ständerna var. Det var därför inte svårt för honom att ställa sig bakom sin halvbror Jacob Magnus Sprengtporten när denne gick in för att bistå vid Gustav III:s statsvälvning 1772. Han hjälpte brodern med att överta Sveaborg och med att övertala garnisonen att ställa sig på kungens sida. Som tack för hjälpen befordrade kungen honom till överstelöjtnant, en belöning han ansåg var alltför obetydlig. Följande år, 1773, avancerade Sprengtporten till överste och utnämndes till chef för de lätta dragonerna efter sin halvbror, som förbittrad dragit sig tillbaka från detta uppdrag. Två år senare utsågs han till chef för det lätta infanteriet i Savolax. Under hans befäl stod Savolax regemente och dess jägarkår, Karelens och Kymmenegårds läns dragoner samt delar av Tavastehus och Nylands infanteri. Av dessa bildades Savolaxbrigaden, som Sprengtporten sålunda förde befäl över.


 

Savolax var vid denna tid, då gränsen mellan Sverige och Ryssland gick längs Kymmene älv och Saimen, en av rikets mest utsatta trakter och ytterst svårt att försvara. Den nye brigadchefen tog energiskt emot den svåra uppgiften. Hans boställe Brahelinna i Kristina blev centrum för utvecklingen av en ny strategi. Genom hans försorg försågs det lätta infanteriet med ett detaljerat reglemente, som kan sägas vara förträffligt och modernt ur militär synvinkel, kanske rent av före sin tid. Sprengtporten fäste vikt vid manövrer i den skogiga och sjörika terrängen, vid eldkraften och skjutskickligheten samt vid konsten att utnyttja terrängförhållandena. På hans initiativ tog Savolaxbrigaden i bruk ett kortpipigt gevär, den s.k. sprengtportenska studsaren, som hans halvbror redan tidigare bestämt att de lätta dragonerna skulle ha och som var avsevärt behändigare att handskas med än de reguljära truppernas långa gevär. Sprengtporten använde egna medel för att få sin brigad beväpnad, eftersom kronan inte hade råd att stå för kostnaderna. Brigaden hade regelbundna övningar, och dess officerare måste delta i kartövningar och manövrer. På sitt boställe Brahelinna höll Sprengtporten inofficiell kadettskola för unga pojkar som siktade på den militära banan. Han offrade inte bara pengar utan också all sin tid på allt detta. Genom sin verksamhet vann Sprengtporten sina underlydandes och hela den finländska officerskårens aktning och beundran.


 

Förhållandet mellan kungen och översten förblev inte särskilt länge gott. Samtidigt som regenten satte värde på Sprengtportens iver var han även misstänksam mot sin mångfrestande undersåte. När kallelsen till 1778 års riksdag sändes ut till alla befälhavare, som brukligt var, blev Sprengtporten utan kallelse. Han tog illa vid sig och anhöll därför hos regenten om tillåtelse att få resa utomlands för att studera krigskonst. Hans anhållan bifölls, och före resan föreslog han för kungen att en kadettskola skulle inrättas i Savolax. Förslaget ledde till att Haapaniemi kadettskola grundades.


 

Sprengtportens utrikesresa gick via Ryssland, Polen och Preussen till Frankrike. Han blev mycket uppmärksammad i Ryssland, där man kände till hans arbete i Savolaxbrigaden. Under resan kom Sprengtporten i delo med Gustav III om sin alltför knappa reskassa, och på grund av sina ekonomiska svårigheter anhöll han i Paris 1780 om avsked från sin tjänst, vilket beviljades utan dröjsmål. Samtidigt anhöll han om pension och återbetalning av ackordsumman, men dessa ekonomiska förmåner beviljades inte. Sprengtporten hoppades få tjänstgöra i Förenta staternas frihetskrig, ett företag som man i Frankrike uppbådade styrkor för, men trots det svenska sändebudets ansträngningar gick hans önskan inte i uppfyllelse. Bitter till sinnes måste han därför återvända till hemlandet. Han bosatte sig 1782 på sin hustrus egendom Sesta gård i Nastola, där han i avsaknad av en officiell ställning måste tillbringa sin tid i overksamhet, något som han inte alls kunde finna sig i.


 

Vid denna tid började Sprengtportens tankar kretsa kring idén att skilja Finland från Sverige med hjälp av Ryssland. Den första impulsen till dessa tankar torde ha varit den bitterhet han hyste mot regenten, som enligt Sprengtporten svikit honom. Men den avdankade översten hade under sina resor sett Rysslands mäktighet och förmodat att Sverige knappast någon längre tid skulle klara av att behålla Finland; Finland hade ju tidigare samma sekel två gånger ockuperats av Ryssland. Sprengtporten hade på sin utrikesresa informerat sig om Förenta staternas frihetskrig och amerikanernas planer på att skapa en fri statsform. Allt detta sammantaget ledde till tanken på en självständig finsk stat som skulle åtnjuta ryskt beskydd och genom sin blotta existens få ett slut på den ständiga fiendskapen mellan Sverige och Ryssland. Eftersom Sprengtporten hade många beundrare i den finländska officerskåren var det lätt för honom att sprida sina uppfattningar där. Han fick snart en grupp anhängare, främst bland dem Carl Henrik Klick och Jan Anders Jägerhorn.


 

Emellertid fick idén om ett självständigt Finland föga medhåll utanför officerskretsarna. Rädsla för Ryssland och rysshat var utmärkande för merparten av såväl den bildade klassen som folket. Folket var dessutom av tradition troget sin härskare.


 

År 1785 fick Sprengtporten tillstånd och ekonomiskt bidrag av kungen för en resa till Nederländerna, där han ämnade delta i de krigsoperationer som var nära förestående mellan Nederländerna och Österrike, som regerade över Belgien. Av kriget blev det den gången intet, men under vistelsen i Holland vidareutvecklade Sprengtporten sina självständighetsplaner och i början av 1786 överlämnade han ett memorandum om frågan till det ryska sändebudet i Nederländerna. Detta meddelades såväl kejsarinnan Katarina II som det ryska sändebudet i Stockholm.


 

Efter återkomsten till hemlandet infann sig Sprengtporten vid 1786 års riksdag, där han anslöt sig till den kungafientliga oppositionen. Vid samma tid tillställde han det ryska sändebudet en på franska skriven framställning om ett självständigt Finland och om den politiska jämvikten i Norden. Då kejsarinnan underrättats om skrivelsen och diskussionerna mellan Sprengtporten och sändebudet erbjöd hon Sprengtporten inträde i rysk tjänst. Efter en tids tvekan antog han erbjudandet och i september 1786 anlände han till Petersburg. Kejsarinnan tog emot honom under stora hedersbetygelser. Han tilldelades kejserlig kammarherretitel, generalmajors fullmakt i den ryska armén samt en rundlig penninggåva, som gjorde det möjligt för honom att ordna upp sina privata angelägenheter. Sprengtporten hade tagit det avgörande steget och ansåg sig inte längre vara svensk undersåte.


 

Sprengtportens förslag till statsförfattning för ett Finland under ryskt beskydd vilade på en republikansk grundval. Enligt förslaget skulle Finland vara en förbundsstat, där provinserna skulle ha en omfattande självstyrelse. Finland skulle vidare ha en riksdag bestående av fyra ständer, men den högsta regeringsmakten skulle utövas av kongressen med valda representanter för de högre stånden i de olika provinserna. Bönderna skulle ha rösträtt, men inte vara valbara till kongressen. Det verkställande organet skulle vara statsrådet under ledning av en på livstid utsedd president. Statsförfattningen skrevs i upplysningstidens anda och hade tagit tydliga intryck av författningarna i Nederländerna och Förenta staterna. Dock var själva grundvalen inhemsk.


 

Till en början tycktes Sprengtporten inte kunna göra särskilt mycket för Finland på rysk botten. Visserligen ingick han i kejsarinnans följe på en resa till södra Ryssland, men hennes intresse föreföll mera inriktat på den turkiska än den finska frågan. Då Gustav III oväntat förklarade Ryssland krig 1788 fick Sprengtporten mycket att göra. I början av kriget skickades han till Olonetskarelen för att organisera ett truppförband som skulle anfalla Finland, men när J.A. Jägerhorn anlände till Petersburg med Liikala-noten kallades Sprengtporten snabbt till staden för att delta i underhandlingarna. Sprengtporten reste inom kort till den finska gränstrakten, där han försökte uppvigla sina tidigare anhängare till aktion för Finlands självständighet. Till sin besvikelse fick han inte tillräckligt gensvar. Trots det planerade han bl.a. en riksdag i Tavastehus i syfte att skilja Finland från Sverige samt skrev en propagandaskrift, För fosterlandet, som riktade sig till det finska folket. När armén i oktober inkvarterades för vintern förföll Sprengtportens planer på en upprorsrörelse ledd av officerarna.


 

Vintern 1788–1789 uppgjorde Sprengtporten för den ryska armén en krigsplan för följande sommar, en plan som den ryska armén i huvudsak följde. Sprengtporten deltog själv i krigsoperationerna, bl.a. i slaget vid Porrassalmi, där han sårades av Savolaxjägarnas studsare. När han fördes för vård till sitt tidigare hem, överstebostället Brahelinna, skall han ha snäst: ”Egna hundar bita”. Kriget innebar för Sprengtporten en slutgiltig skilsmässa från Sverige, för i februari 1790 blev han i sin frånvaro av Åbo hovrätt dömd till döden för landsförräderi.


 

Under de följande åren vistades Sprengtporten mycket utomlands. Han sökte bot för sin svåra skottskada på badanstalter, och då Rysslands intresse riktades åt annat håll än nordvästgränsen fanns det inte alltid lämpliga uppgifter för honom. När han återvände till Ryssland 1798 blev han av kejsar Paul I befordrad till infanterigeneral. Några år senare sände Paul honom till Nederländerna för att hämta ryska krigsfångar som fallit i Napoleons händer. Sprengtporten sammanträffade under sin resa med Napoleon, som bemötte honom ytterst förekommande.


 

I början av kejsar Alexander I:s regeringstid verkar Sprengtporten ha blivit förbigången. Han tilldelades visserligen uppgifter i rikets avlägsna gränsområden, men hade inte regentens öra. Dock presenterade han för kejsaren 1805 ett omfattande memorandum om Polens ställning och om Finland. Han föreslog att det polska kungadömet skulle återupprättas och Finland erhålla självständighet.


 

När kriget mot Sverige började 1808 fanns det åter behov av Sprengtportens speciella begåvning. Den ryska armén gick till anfall över gränsen i enlighet med hans sinnrika och moderna krigsplan. Samtidigt framhöll han alltjämt vikten av en självständig finsk stat. Detta framgår även av den proklamation som han författat och som utfärdades av den ryske överbefälhavaren greve Friedrich Wilhelm von Buxhoevden. Där sades bl.a. att ett ständermöte skulle kallas samman i Åbo.


 

Sprengtporten erbjöds en militär uppgift under erövringen av Finland, men han tog inte emot den. I början av kriget verkade han däremot som greve von Buxhoevdens diplomatiske rådgivare. De kom emellertid snart på kant med varandra genom att Sprengtporten ville ha en finsk stat, medan Buxhoevden ville införliva Finland med Ryssland som en vanlig provins. Sprengtporten ville absolut kalla samman ständerna och verkade efter bästa förmåga för detta syfte. Förutom överbefälhavaren fick han mot sig även några av sina forna anhängare, som önskade göra Finland till en rysk provins.


 

En stor finländsk deputation hade kallats till S:t Petersburg för att ge regenten en redogörelse för behoven i det nya området. Sprengtporten, som i mars 1808 gått miste om uppgiften som Buxhoevdens rådgivare, hade i Petersburg lyckats medverka till att deputationen fick besked om att regenten ämnade kalla samman en lantdag. Sprengtporten hade hösten 1808 förelagt kejsaren en plan för hur interimsstyret i Finland skulle organiseras. Förslaget granskades i en kommitté som bestod av Sprengtporten och två andra generaler, Rysslands krigsminister Aleksej Andrejevitj Araktjejev och den ryske överbefälhavaren för styrkorna i Finland, Bogdan von Knorring. Alexander I bekräftade planen den första december 1808. Dock avvek kejsaren från planen genom ordern att finska ärenden skulle föredras direkt för honom med förbigående av de ryska ministrarna. Samtidigt utnämnde han Sprengtporten till generalguvernör över Finland och statssekreterare Michail Speranskij till föredragande av finska ärenden.


 

Enligt den av kejsaren bekräftade Sprengtportenska planen skulle lantdagen sammankallas och en temporär regeringskonselj under generalguvernörens ledning tillsättas. Konseljledamöterna skulle enligt planen väljas bland ståndens medlemmar, hälften ur adeln och hälften ur de tre övriga stånden. Finlands ledande konservativa politiker satte uppenbarligen stopp för en sådan av ständerna vald regering och förslaget urvattnades så att ständerna endast fick rätt att föreslå konseljledamöterna. Sprengtporten själv hade redan före Borgå lantdag lämnats utanför det fortsatta arbetet på planen.


 

I början av februari 1808 tog Sprengtporten i Tavastehus ivrigt itu med generalguvernörens uppgifter, men hans position var ytterst svår. Landet hade sedan gammalt inga centrala myndigheter och lantdagsförberedelserna var besvärliga. Dessutom var många medborgare fientligt inställda till honom, eftersom han allmänt uppfattades som landsförrädare. Trots allt lyckades han utföra sina uppgifter rätt väl och behöll åtminstone till en början kejsarens bevågenhet. Vid Borgå lantdag fick han bl.a. läsa upp kejsarens regentförsäkran. Efter en kontrovers med den nye överbefälhavaren, general Bogdan von Knorring anhöll han emellertid om avsked från posten som generalguvernör, viket högeligen nådigt beviljades i juni 1809. Han upphöjdes till greve för sina förtjänster.


 

Återstoden av sitt liv tillbringade Sprengtporten som privatperson. Han bodde om vintrarna i sitt hus på Vasilijön i S:t Petersburg och somrarna på Hietala gård nära Viborg. År 1812 utarbetade han en plan för upprättandet av en nationell militär i Finland, men sökte i övrigt inte längre styra utvecklingen i den stat vars tillblivelse han i så hög grad medverkat till.


 

Göran Magnus Sprengtporten framstår som en av de märkligaste gestalterna i Finlands historia. Omdömet om honom har varierat avsevärt under olika perioder. Hans inträde i rysk tjänst och dödsdomen stämplade honom som förrädare, vilket har kastat en skugga över hans eftermäle. Till en del har även de politiska konjunkturerna gjort att hans avhopp ibland mött större, ibland mindre förståelse; den första självständighetstidens historieskrivning har dömt honom annorlunda än Kekkonenrepublikens historieskrivning. Det är emellertid skäl att minnas att i synnerhet officerskåren var ytterst kosmopolitiskt orienterad på Sprengtportens tid.


 

Det var i och för sig inget ovanligt eller skamligt i att inträda i en annan stats tjänst. Dock ansågs det även på den tiden olämpligt att bära avog sköld mot fäderneslandet, men Sprengtporten menade troligen att han hade fullgoda skäl till det. Förmodligen har eftervärldens uppfattning om Sprengtporten ändå påverkats mest av att han till sin natur av allt att döma inte var speciellt osjälvisk eller tadelfri. Han har anklagats för omåttlig vinningslystnad, gränslöst maktbegär, bottenlös egoism och hänsynslöst utnyttjande av andra. Han var även en stor kvinnotjusare och uppträdde långt ifrån alltid hedervärt i förhållande till det motsatta könet.


 

Som militär var Sprengtporten otvivelaktigt en av de främsta i Finlands historia. Han fick aldrig bevisa sin förmåga som ledare för verkligt stora och avgörande krigsoperationer, men det som han åstadkom som chef t.ex. för Savolaxbrigaden samt de planer han uppgjorde för ryssarnas anfall i Finland visar att han var skicklig som såväl taktiker som strateg.


 

Även som statsman var Sprengtporten nyskapande. Hans många förslag om Finlands styrelseskick och förvaltning visar att han fördjupat sig i samtidens statsvetenskapliga och politiska tänkande samt att han dessutom hade förmåga till nytänkande. Kännetecknande för hans nyskapande politiska intelligens var att han ibland utvecklade sina tankar om statsskicket i en diametralt motsatt riktning än den han tidigare förfäktat.


 

Genom hela sitt liv höll han emellertid fast vid sin kungstanke att Finland en dag skulle vara en egen stat. Han fick även se denna sin stora tanke förverkligad, och trots att han knappast alls var involverad när staten tog sina första steg torde han ha känt tillfredsställelse över att hans tankar omsattes i praktiken. Oberoende av hur strängt eftervärlden dömer hans svagheter och fel är det ovedersägligt att han haft en avgörande betydelse för det autonoma Finlands tillblivelse.


 

Veli-Matti Syrjö


 

Göran (Georg) Magnus Sprengtport, fr.o.m. 1770 Sprengtporten, född 16.8.1740 i Borgå socken, död 13.10.1819 i S:t Petersburg. Föräldrar majoren Magnus Wilhelm Sprengtport och Elsa Katarina Ulfsparre af Broxvik. Gift 1764 med Anna Elisabet Glansenstjerna, 1789 med grevinnan Anna Charlotta d’Aumale, 1798 med grevinnan Varvara Samyski.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Lesch, Självständighetsmännen och den nationella romantiken på Gustav III:s tid. Historiska och litteraturhistoriska studier 9 (1933); S. Kuusi, Yrjö Maunu Sprengtporten (1971); E.K. Osmonsalo, Suomen valloitus 1808 (1947); S. Ramel, Göran Magnus Sprengtporten. Förrädaren och patrioten. Stockholm (2003); E. Saarenheimo, Casanova ja Sprengtporten. Kirjastonhoitajan ja kenraalin yhteiset vuodet (2006).


 

BILDKÄLLA. Sprengtporten, Göran Magnus. Efter L. Sparres porträtt. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4125-1416928956731

 

Upp