JÄGERHORN, Jan Anders 

(1757–1825) 

Major 

Jan Anders Jägerhorn inledde sin militära bana redan som ung. Han var elev till Göran Magnus Sprengtporten vid krigsskolan på Brahelinna och studerade därefter i Berlin. Jägerhorn tjänstgjorde sedan som adjutant men hyste, influerad av Sprengtporten, planer på självständighet för Finland med rysk hjälp. Efter det att Gustav III:s krig brutit ut reste han till S:t Petersburg för att överlämna den s.k. Liikalanoten, men fick inte det svar han hoppats på. Efter återkomsten till Finland måste han inom kort fly till Ryssland. Jägerhorn återvände till Finland 1809 och deltog i Borgå lantdag.

Mot slutet av 1700-talet gjordes i Finland trevande försök till frigörelse från Sverige i syfte att skapa en självständig finsk stat. Tanken vann mest understöd hos officerskåren och resulterade i direkta åtgärder i början av ryska kriget 1788. Liikalanoten och Anjala förbundsakt är på sitt sätt uttryck för självständighetsrörelsen, även om de huvudsakligen syftade till att störta Gustav III. Rörelsens ledande gestalt var vid denna tid major Jan Anders Jägerhorn. 

Jan Anders Jägerhorn, som hörde till den gamla finländska adelsätten Jägerhorn af Spurila, inskrevs enligt tidens sed i arméns rullor redan som tioåring. Fyra år senare blev han korpral i Nylands och Tavastehus läns dragonregemente. Sedan han utnämnts till kornett vid Karelska dragonkåren antogs han som elev hos GöranMagnus Sprengtporten vid Brahelinna krigsskola. Jägerhorn var på mödernet avlägset släkt med Sprengtporten; hans mormor Eva Sofia Glansenstjerna, efter vilken dottersonen sedermera ärvde Näse gård i Pernå, var moster till Sprengtportens hustru Anna Elisabet Glansenstjerna. Jägerhorn klarade sig bra på Brahelinna och fick inom kort tjänstgöra där som biträdande lärare. Sprengtporten utövade uppenbarligen ett avgörande inflytande på honom såväl yrkesmässigt som politiskt och väckte hos honom en finsknationell anda. 

Gustav III beviljade Jägerhorn ekonomiskt stöd för studier vid Berlins krigsakademi 1779. Han tjänstgjorde ett år som adjutant med löjtnants grad hos de finska truppernas överbefälhavare Fredrik Posse och befordrades 1782 till kapten vid Nylands och Tavastehus läns dragonregemente. Han var en entusiastisk medlem i Valhallaorden som verkade bland officerarna på Sveaborgs fästning. Denna orden var till sin natur kungatrogen och den unge Jägerhorn torde i detta skede av sitt liv ha varit anhängare till Gustav III. Jägerhorn var ordenssällskapets ”styrande och befallande Drott”. 

En långvarig skatteprocess, som Jägerhorns far Fredrik Anders förlorade 1786, bidrog till att väcka opposition mot kungen. Jägerhorn ansåg att en finländare inte kunde få rättvisa i Sverige och kontaktade 1787 det ryska Stockholmssändebudet Razumovskij för att diskutera frågan om Finlands eventuella självständighet och be om rysk hjälp. Ryssarna var emellertid inte intresserade av Jägerhorns planer eftersom de inte ville föra krig mot Sverige. 

När ryska kriget bröt ut sommaren 1788 utsågs Jägerhorn, som avancerat till major, till adjutant åt Gustav III. Då regenten inte genast hann till krigsskådeplatsen själv, kunde missnöjet bland officerarna komma till uttryck i handling, varvid Jägerhorn fungerade som primus motor. Den 8 augusti utarbetade han den s.k. Liikalanoten, en skrivelse till kejsarinnan Katarina II i vilken officerskåren uttryckte sitt missnöje med det olagliga kriget och föreslog underhandlingar. 

Jägerhorn fick själv resa med brevet till S:t Petersburg och framförde där, utan avseende på sina uppdragsgivares ståndpunkt, en anhållan om rysk hjälp för självständighetssträvandena. Han var dock föga framgångsrik, för trots att han fick audiens hos kejsarinnan måste han nöja sig med ytterst vaga löften. I sitt svarsbrev till officerarna uppmanade Katarina II dem endast att driva ärendet på laglig väg via riksdagen. Anjala förbundsakt, som officerarna satte upp medan Jägerhorn var i Petersburg, tog inte alls upp Finlands självständighet. Blotta tanken på frigörelse från Sverige var främmande för en stor del av officerskåren. 

Hösten 1788 fortsatte Jägerhorn sin verksamhet i Savolax, där han uppviglade folket till uppror och försökte få till stånd något slags riksdag bestående av traktens godsägare. När Gustav III blev på det klara med läget var Jägerhorns dagar räknade. Han flydde till Petersburg, där han fick erfara att kejsarinnan inte längre var det minsta intresserad av hans planer. Sommaren 1789 deltog Jägerhorn i vilket fall som helst som överstelöjtnant i de ryska trupperna i striderna mot sitt forna fosterland. I Sverige blev han i sin frånvaro dömd till döden och till förlust av sin adelstitel, heder och egendom. 

Efter freden i Värälä vistades Jägerhorn i Tyskland och i England, där han blev misstänkt för spioneri och satt i fängelse. Han återvände till Ryssland 1808 och kunde 1809 representera sin ätt på Borgå lantdag, sedan Alexander I återskänkt honom adelstiteln. Han utnämndes till ledamot av Kommittén för finska ärenden, men torde inte ha deltagit i dess arbete. Jägerhorn bosatte sig permanent i Finland 1813. Han bodde några år på Sannäs gård i Borgå socken, men blev tvungen att flytta därifrån på grund av att han inte kunde betala det pris han lovat för gården. Sina sista år tillbringade han isolerad från omgivningen i Borgå stad. 

Officerarnas självständighetsrörelse i slutet av 1700-talet var före sin tid, åtminstone såtillvida att den inte alls vann genklang vare sig i folkets djupa led eller bland ståndspersoner. Dess förespråkare brukar uppfattas som moraliskt tvivelaktiga, som fosterlandsförrädare och överlöpare. De främsta självständighetsmännen, Göran Magnus Sprengtporten och Jan Anders Jägerhorn, var inte heller i sitt privatliv moraliskt helt oantastliga. Jägerhorns äktenskap var mer harmoniskt än Sprengtportens för Ulrika Sofia Blomcreutz följde troget sin hetsige och på äldre dagar nästan döve make i landsflykten och tillbaka till Finland. Efter makens död bodde hon på Lindnäs gård i Mäntsälä. Parets döttrar dog före vuxen ålder. 

Varken samtidens fördömande eller eventuella brister i självständighetsmännens privatliv är i sig något hinder för en opartisk bedömning av deras idéer. En analys av Jan Anders Jägerhorns tankar om Finlands självständighet ger vid handen att såvida den Jägerhornska republiken hade bildats och Ryssland hållit fast vid de vittgående utfästelser som Jägerhorn tänkt sig, skulle en sådan stat mycket väl ha kunnat bli bestående. En annan fråga är däremot om Jägerhorns idéer över huvud taget var realistiska och möjliga att förverkliga. Det finns flera belägg i historien på att det som av samtiden uppfattas som möjligt eller omöjligt med tiden kan framstå som det motsatta. Därför är det oskäligt att döma ut Jägerhorns förhoppningar. Hans samtida gav honom en dom som var hård nog, en förrädares namn och rykte. 

Veli-Matti Syrjö 

Jan Anders Jägerhorn, i källorna även Johan Anders, född 8.4.1757 i Helsinge socken, död 6.3.1825 i Borgå. Föräldrar överstelöjtnanten Fredrik Anders Jägerhorn och Ulrika Sofia Brunow. Gift 1783 med Ulrika Sofia Blomcreutz. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Lesch, jan Anders Jägerhorn. Patriot och världsborgare, separatist och emigrant (1941). 

BILDKÄLLA. Jägerhorn, Jan Anders. Silhuett. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4119-1416928956725

Upp