Skriv ut
Katarina II
(1729–1796)
Kejsarinna av Ryssland
Katarina II, som av sin samtid hedrades med epitetet ”den stora”, betraktade sin regering som en fortsättning på Peter den stores reformarbete för Ryssland, och hon styrde sitt land enligt den upplysta despotins principer. Katarinas riksomfattande reformer påverkade förhållandena även i Gamla Finland, den del av östra Finland som under 1700-talet avträtts till Ryssland.
Katarina II var en upplyst envåldshärskare, typisk för 1700-talets furstestater. Under hennes regering närmade sig Ryssland Västeuropa mer än någonsin tidigare och kejsarinnans politiska reformer, som baserade sig på upplysningstidens politiska och filosofiska idéer, påverkade via S:t Petersburg också den del av Finland som hörde till Ryssland. Katarina II regerade över Viborgska guvernementet, d.v.s. de områden som Sverige överlåtit till Ryssland vid frederna i Nystad 1721 och Åbo 1743. Guvernementet, det s.k. Gamla Finland, sträckte sig i väster ända till Kymmene älv och omfattade bl.a. städerna Viborg, Fredrikshamn, Villmanstrand, Nyslott och Kexholm. Inflytandet från S:t Petersburg i finländsk riktning stabiliserades. Handelsförbindelserna och migrationen från östra Finland gick i riktning Petersburg, och denna del av Finland påverkades inte bara av de många administrativa reformerna, utan också av det kulturella, eller snarare mångkulturella inflytandet från den ryska stormaktens huvudstad.
Katarina II var född Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst och dotter till Christian August, furste av Anhalt-Zerbst, och på mödernet av ätten Holstein-Gottorp. Hon kom till Ryssland som 15-åring 1745, då hon giftes bort med den ryska tronföljaren, den 17-åriga Peter Fjodorovitj i ett äktenskap arrangerat av den preussiske kungen Fredrik II. Då hon konverterade till ortodox tro tog hon namnet Jekaterina (d.v.s. Katarina) Aleksejevna. Äktenskapet var dynastiskt och politiskt motiverat men på det personliga planet fullkomligt misslyckat. Eftervärlden har mestadels intresserat sig för Katarinas många gunstlingar och älskare: Sergej Saltykov, Stanislaw Poniatowski, Grigorij Orlov, Grigorij Potemkin och många andra.
Katarina II tog makten genom en palatskupp. Hennes make Peter III hann regera ssom kejsare bara under det första halvåret 1762. I juli tvingade Katarina och hennes stödtrupper honom att abdikera, formellt till förmån för sonen, storfurst Paul Petrovitj. Redan den 9 juli 1762 utropades Katarina dock till suverän härskare, och Peter III mördades på slottet Ropsja i Ingermanland den 17 juli 1762. Katarinas och Peters ende son Paul, född 1754, var en konfliktfylld person, och kejsarinnan försökte tidvis utesluta honom från tronföljden till förmån för sin sonson, storfurst Alexander. Klickbildningar och intriger i hovkretsarna, liksom kejsarinnans favoriter, präglade på sedvanligt sätt Katarinas styre.
Katarina II såg sin regering som en fortsättning på Peter den stores verk, hon ville uppträda som en samhällsförnyare och lagstiftare. Hon strävade till ett envälde där maktutövningen styrdes och också begränsades av upplysta opinioner, och där ständerna och de olika korporationerna hade sin lagstadgade, hierarkiska ställning och sina strikt åtskiljda privilegier. I god upplysningsanda ville hon förnya Ryssland i riktning mot en rättsstat och reglera undersåtarnas fri- och rättigheter genom centraliserade, riksomfattande administrativa reformer. Katarinas allmän-politiska idéer var hämtade från de franska encyklopedisternas, Montesquieus och de tyska kameralisternas läror, som hon studerade flitigt. Hon uppfattade regenten som landets ledande, men inte dess absoluta makt. Hon var känd som en motståndare till Jean-Jacques Rousseaus filosofi, men hon trodde på möjligheten av ett rationellt samhällsfördrag. För det krävdes bl.a. ett förenhetligande av förvaltningen, ett opartiskt rättsväsende, reglering av näringslivet och kontroll av korruptionen. Kejsarinnan brevväxlade regelbundet om aktuella frågor med västeuropeiska tänkare och statsmän som Voltaire, Denis Diderot och Fredrik II av Preussen.
Särskilt i början av sin regering hade Katarina en mycket idealiserad bild av sina möjligheter som en ”god regent” som skulle samverka med sina undersåtar för deras bästa. Hennes största reformprojekt var kodifieringen av Rysslands grundlagar, som började förberedas 1767. En stor lagkommission sammankallades, bestående av över 500 representanter för olika stånd och korporationer. Som ett slags reglemente och instruktion för kommissionens arbete skrev kejsarinnan själv ett principprogram, den s.k. Nakaz, som innehöll upplysningsfilosofernas och kameralisternas bästa idéer om hur man borde ordna förvaltningen, rättsväsendet och det goda samhället. En motsvarande ”riksdag” sammankallades nästa gång i Ryssland först 1906. Katarinas lagkommission hann dock inte mer än börja sitt arbete förrän kriget mot Turkiet avbröt dess verksamhet.
På utrikespolitikens område ledde Katarina II Ryssland framgångsrikt. Polens delningar 1772, 1793 och 1795 dikterades av Ryssland, landet gick segrande ur krigen mot Turkiet 1768–1774 och 1787–1792 och Krimhalvön erövrades 1783. Expansionen mot Svarta havet ingick i Katarinas s.k. grekiska projekt, som ytterst syftade till att erövra Konstantinopel och Grekland och därmed utsträcka den ryska inflytelsesfären till Medelhavet. Hennes Sverigepolitik under Gustav III:s ryska krig 1788–1790 påverkades i någon mån av den pyrande upprorsandan i Finland, som resulterade i Anjalaförbundet och de svenska officerarnas s.k. Liikalanot till kejsarinnan. Göran Magnus Sprengtporten arbetade vid denna tid för att hela Finland skulle skiljas från Sverige. Katarina stödde dock inte officiellt tanken.
I sin utrikespolitik behandlade Katarina II Sverige och Finland som delfaktorer i sina större projekt. Hon reste sommaren 1783 till Fredrikshamn för att personligen förhandla om nya allianser inom Östersjöområdet med sin kusin Gustav III. I samband med denna resa besökte kejsarinnan och hennes svit också Viborg, där Katarina hade varit redan 1772, då hon också hade besökt Imatra och beundrat forsen där. Från svensk sida var man vid förhandlingarna i Fredrikshamn främst intresserad av att få veta hur hållbar alliansen mellan Ryssland och Danmark var, eftersom man var ute efter att erövra Norge av Danmark. Katarina ville inte avstå från sina danska förbindelser och Sverige började därefter allt tydligare söka militärt och utrikespolitiskt stöd hos Frankrike i fall av en möjlig rysk-dansk blockad.
Viborgska guvernementet knöts under Katarinas tid närmare än tidigare till Rysslands allmänna lagstiftning och hennes riksomfattande reformer trädde också här i kraft, med en viss fördröjning, t.ex. reformen av guvernementenas förvaltning 1775 och av städernas förvaltning 1785. Åtgärder för stadsplanering och nya offentliga byggnader skulle anpassa städerna till att uppfylla den nya lagstiftningens krav, sjukhus och andra offentliga inrättningar förbättrades. Efter att normalskolesystemet och den nya skollagen trätt i kraft på 1780-talet i Viborgska guvernementet inrättades i guvernementsstaden en ”huvudskola” (Hauptschule) och en flickskola, båda med tyska som undervisningsspråk. I de mindre kretsskolorna i de övriga städerna fanns både tysk- och ryskspråkiga klasser. Petri-Schule i S:t Petersburg var normalskola för de i Ryssland verksamma tyska skolorna, som administrerades av en särskild skolstyrelse. Under Alexander I:s tid flyttades ansvaret för skolförvaltningen över på universiteten, och 1802 underställdes skolorna i Gamla Finland det återöppnade tyskspråkiga universitetet i Dorpat.
Kejsarinnan förlänade i likhet med sina företrädare ett antal gods med underlydande bönder i Viborgska guvernementet som donationer till officerare och tjänste-män. Som en del av Katarinas Sverigepolitik förvandlades Gamla Finland till ett förpostområde för S:t Petersburg och militariserades kraftigt. Det rysk-svenska kriget 1788–1790 utkämpades i huvudsak utmed den dåvarande gränsen, kring Kymmene älv och i Savolax. Sverige uppnådde inte sina krigsmål trots det segerrika sjöslaget vid Svensksund 1790 och freden i Värälä i augusti 1790 slöts utan gränsförskjutningar. Särskilt under 1790-talets första år byggdes på befallning av Katarina II och under marskalk A.V. Suvorovs ledning en rad nya befästningsverk till lands och havs för att stänga anfallsvägarna mot S:t Petersburg. Garnisonerna och den militära närvaron förstärktes.
I offentligheten och på officiella porträtt uppträdde Katarina II gärna som lagens och undersåtarnas beskyddarinna. En motsvarande roll intog hon i förhållande till vetenskap och konst. Hon beslöt att omorganisera konstakademin i S:t Petersburg, hon grundade ett antal specialiserade institut, bland dem även läroinrättningar för unga kvinnor. Katarinas hov var på sin tid den största mecenaten för konsten i Ryssland. Den ryska operan, musiken, teatern, måleriet, skulpturen, arkitekturen och kejsarinnans särskilda skötebarn trädgårdskonsten omvandlades enligt västeuropeiska förebilder, genom hovets beställningsarbeten och under ledning av inbjudna konstnärer. Nyklassicismen blev den ledande stilen i det massiva offentliga och privata byggandet. Standardiserade, centralstyrda byggnadsformer och mönsterritningar tilllämpades också när det gällde stadsplaner, vilka kejsarinnan stadfäste för hundratals provinsstäder, bl.a. för återuppbyggnaden av Viborg efter branden 1793.
En självständig rysk litterär kultur uppstod under den period av allmän tryckfrihet som kejsarinnan hade tillåtit. En följd av detta var att en samhällskritisk intelligentia för första gången i Rysslands historia trädde fram i offentligheten. Katarina II väckte frågan om livegenskapens principiella berättigande men ökade i praktiken adelns privilegier i förhållande till bönderna. Adeln befriades från sin plikt att inneha civil eller militär statstjänst och Katarina II:s regeringstid blev också den ryska adelns gyllene århundrade, i materiellt och kulturellt avseende. Böndernas livegenskap utsträcktes i riksenhetlighetens namn till ständigt nya provinser, bl.a. till Ukraina väster om Dnepr. Den mest kända motreaktionen var böndernas och kosackernas stora uppror som leddes av Jemeljan Pugatjev i Sydryssland och Ural 1773–1775.
Man brukar jämföra Katarina II:s regering med Peter den stores, vilket hon även ofta själv framhöll. Ett känt exempel på detta är den s.k. Bronsryttaren, statyn över Peter den store i S:t Petersburg som Katarina beställde till hundraårsminnet av kejsarens födelse. Statyns budskap sammanfattas på latin och ryska i inskriptionen på ryttarstatyns fundament: ”Till Peter den förste av Katarina den andra”. Katarina II var inte militär och krigare som Peter den store, utan verkade målmedvetet för upplyst, representativt ståndssamhälle i Ryssland, med en nära växelverkan mellan den styrande och de styrda. Under hennes regering avancerade den ryska högkulturen till en av de främsta i upplysningstidens Europa, och hon höjde den ryska adelns nationella självkänsla. Katarina grep sig med ovanlig energi an arbetet med att minska det enorma avståndet mellan målsättningarna och verkligheten i Ryssland. Trots allt motstånd hon mötte lyckades hon förankra en lagbunden tradition för en rätts- och kulturstat djupare i Ryssland än någon av hennes föregångare på 1700-talet. Utåt sett förde hennes styre tankarna snarare till prakten kring Ludvig XIV:s franska hov än till hennes ryska förebild Peter den store. Katarina använde själv aldrig epitetet ”den stora”, som den stora lagkommissionen hade förärat henne 1767.
Bilden av Katarina II har i Finland oftast varit färgad av de många biografier i skvaller- och skandalstil som skrivits om henne. Ett undantag är den seriösa forskning om Katarinas Polenpolitik som professorn i rysk historia och statskunskap U.L. Lehtonen publicerade i början av 1900-talet. Katarinas epok var också internationellt ett populärt forskningsämne vid denna tid, då mycket av kejsarinnans brevväxling och annat källmaterial redan hade publicerats, liksom ett antal omfattande biografier. När den ryska censuren lättade efter 1905 publicerades ytterligare material, bl.a. Katarinas hela skriftliga produktion i 12 band, omfattande även talrika litterära och dramatiska arbeten.
Rainer Knapas
Sophie Auguste Friederike, från 1745 Jekaterina Aleksejevna, Rysslands kejsarinna Katarina II 1762−1796, född 2.5.1729 i Stettin, död 17.11.1796 i S:t Petersburg. Föräldrar furst Christian August av Anhalt-Zerbst och Johanna Elisabeth dotter till Christian August, hertig av Holstein-Gottorp. Gift 1745 med Pjotr Fjodorovitsj, tsar Peter III av Ryssland.
PRODUKTION. Sotjinenija 1−12. Sankt Petersburg (1901−1907); Mémoires de l’Impératrice Catherine II, écrits par elle-même (1907) (memoarer fram till år 1759); talrika brevsamlingar.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.T. Alexander, Catherine the Great. Life and legend. New York (1989); E. Donnert, Katharina II die Grosse (1729−1796). Kaiserin des russischen Reiches. Regensburg (1998); Katarina suuren muistelmat. (1955); Katarina den stora & Gustav III, Nationalmusei utställningskatalog No610. Helsingborg (1998); W.B. Lincoln, The Romanovs. Autocrats of all the Russias. New York (1987); I. de Madariaga, Russia in the age of Catherine the Great. London (1981); H. Neuschäffer, Katharina II. und die baltischen Provinzen. Hannover-Döhren (1975); G. von Proschwitz, Katarina II och Gustaf III. En återfunnen brevväxling. Stockholm (1988); N.V. Riasanovsky, History of Russia. New York (1993); Die russischen Zaren 1547−1917. München (1995); S. Skott, Romanovs. Tsarsläkten (1989).
BILDKÄLLA. Katarina II. Litografi: A. Münster. Foto: T. Syrjänen. Museiverket.
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4094-1416928956700