ADOLF FREDRIK 

(1710–1771) 

Sveriges konung 

Sveriges rikes ständer och råd valde 1743 furstbiskopen av Lübeck Adolf Fredrik till svensk tronföljare. Valet ägde rum i sammanhang med fredsunderhandlingarna efter lilla ofreden och med den ryska kejsarinnan Elisabets stöd. Monarkins svaghet präglade Adolf Fredriks regeringstid. Tillsammans med drottning Lovisa Ulrika förde kungen en ständig maktkamp med råd och ständer.

Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp var tysk furste, men hade inte en bakgrund som predestinerat honom till monark. Efter en äldre broders död blev han furstbiskop av Lübeck och tillträdde stiftets regering 1727. Han företog studieresor till Nederländerna, Tyskland och Frankrike och bosatte sig sedan i residensstaden Eutin. År 1739 blev han förmyndare för Karl Peter Ulrik, omyndig son till hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, och regent över hertigdömena. 

Under kriget mellan Sverige och Ryssland sände Adolf Fredrik 1742 Karl Peter Ulrik till sin moster, kejsarinnan Elisabet I i S:t Petersburg. Sveriges ständer valde först den unge hertigen till tronföljare efter Fredrik I, som saknade tronarvingar, men valet annullerades efter att hertigen antagit den ortodoxa tron och utropats till rysk tronarvinge under namnet Peter III. Kejsarinnan lovade att ge Sverige en billig fred och återlämna större delen av Finland på villkor att Adolf Fredrik valdes till svensk tronföljare. Efter inledande fredsunderhandlingar i Åbo och kuvandet av det bondeuppror som hade krävt att den danske kronprinsen skulle väljas till svensk tronföljare valde ständerna och rådet den 23 juni 1743 Adolf Fredrik, med arvsrätt till tronen för hans söner. Sju år senare nedlade han furstbiskopsvärdigheten. 

Adolf Fredrik höll sitt högtidliga intåg i Stockholm den 14 oktober 1743. Förutom ett stort personligt apannage gavs han säte och stämma i rådet, med rätt att i kungens frånvaro använda dennes två röster. Han fick även högsta befälet över krigsmakten näst kungen. Teoretiskt innebar detta möjligheter att påverka politiken. Adolf Fredriks ställning undergrävdes dock av omständigheterna kring hans val och av hans tacksamhetsskuld till den ryska kejsarinnan, vars trupper en tid befann sig i Stockholms omedelbara närhet för att skydda Sverige mot Danmark, som hotade med krig till följd av tronföljarvalet.  Spänningen mellan Danmark och Sverige löstes 1744, då Sverige förband sig att inte utnyttja eventuella konflikter mellan Danmark och det holsteinska huset. Underhandlingar fördes om en förmälning mellan Adolf Fredrik och en dansk prinsessa, men planerna avvisades av hovet i Köpenhamn. På Elisabets inrådan vände Adolf Fredrik blicken mot Berlin och Fredrik II:s syster Lovisa Ulrika. Vigseln ägde rum i juli i Berlin, och bröllopet firades på Drottningholm den 18 augusti 1744. Förbindelsen med det mäktiga huset Hohenzollern stärkte tronföljarens ställning, men den kom samtidigt att innebära en omorientering i hans utrikespolitiska hållning. 

Många hade önskat att den nye tronföljaren skulle mildra motsättningarna mellan partierna. Så gick det emellertid inte. Den målmedvetna Lovisa Ulrika förmådde sin make, som tidigare stått mösspartiet nära, att snabbt bryta med kejsarinnan och närma sig hattarna. Med deras hjälp hoppades kronprinsessan kunna stärka monarkins ställning i Sverige. Vid riksdagen 1746–1747 tog tronföljarparet öppet ställning för hattarna. Partiet behöll makten, och Adolf Fredrik utnämndes till generalissimus över krigsmakten till lands och till sjöss samt till kansler för Uppsala universitet. 

Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hoppades att förbundet med hattarna skulle stärka kungamakten, och höll ett briljant hov som attraherade den svenska aristokratin. Kronprinsparets popularitet ökade när tronarvingen, prins Gustaf, föddes i januari 1746. Med ett par års mellanrum föddes ytterligare två prinsar och en prinsessa. Den nya dynastin var därmed säkrad. På riksdagen 1746–1747 gav ständerna Adolf Fredrik sitt stöd, sedan Ryssland utövat påtryckningar och kritiserat tronföljarens politiska ställningstaganden. Ständerna förklarade högtidligen att de av fri vilja hade valt Adolf Fredrik till tronföljare och lovade försvara hans bröstarvingars rätt till den svenska kronan. Samma riksdag beslöt att befästa Sveaborg och andra platser i Finland. 

När gamle kung Fredrik I fick sitt första slaganfall 1748, aktualiserades frågan om  regeringsformen. Kejsarinnan Elisabet meddelade att hon motsatte sig ändringar i statsskicket. Krig med Ryssland och Danmark hotade, och rådet tvingade därför Adolf Fredrik att avstå från sina anspråk på Slesvig och  hertigdömet Holstein. Kronprins Gustaf förlovades 1766, mot sina föräldrars vilja, med den danska prinsessan Sofia Magdalena. 

Förhoppningarna om utökad kungamakt reducerades ytterligare när rådet 1749, för att behaga Ryssland, dementerade alla rykten om ett återinförande av enväldet vid ett förestående tronskifte. Vid tiden för Fredrik I:s död i mars 1751 präglades Adolf Frediks förhållande till rådet av irritation och misstro. På riksdagen samma år tvingades han underteckna en likadan regentförsäkran som Fredrik I:s. Den enda utökningen av kungens makt var att monarken utan omröstning i rådet kunde utse riddare och kommendörer av de kungliga ordnarna. 

Sommaren 1752 företog Adolf Fredrik en resa till Finland. Sedan Gustav II Adolfs tid hade ingen svensk monark officiellt besökt den östra riksdelen. Kungen anlände med sitt följe till Sveaborg, där han inspekterade de påbörjade befästningsarbetena. Därifrån fortsatte resan via Borgå till Degerby, som kungen döpte om till Lovisa. Från gränstrakterna vid Kymmene älv reste man vidare över Tavastehus mot Åbo och därifrån via Torneå till den västra rikshalvan. Överallt möttes kungen av uttryck för undersåtarnas vördnad: äreportar och baler, middagar och parader. 

Efter resan redogjorde kungen för sina upplevelser inför rådet. Han kritiserade hårt befästningsarbetena på Sveaborg men gav sitt fulla stöd åt arbetets ledare Augustin Ehrensvärd. Han hade också kritiska synpunkter på Finlands allmänna tillstånd och konstaterade att städerna var få, vägarna usla, jordbruket klent, bostäderna ohälsosamma och länen stora. 

Både Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hoppades fortfarande kunna stärka kungamakten. På riksdagen 1751–1752 bildades ett litet men energiskt hovparti, rekryterat bland både hattar och mössor. De främmande staterna, inklusive Sveriges allierade Preussen och Frankrike, önskade dock ingen förändring i det svenska statsskicket. 

Kungaparet hade större framgångar på kulturens område. Drottningen hade fått en fransk uppfostran; hon höll litterära mottagningar med den den franska salongskulturen som mönster och brevväxlade med Maupertuis och Voltaire. Efter fransk och preussisk förebild instiftade hon en kunglig vitterhets- och antikvitetsakademi. Stockholms slott inreddes i fransk stil, och för arbetena anlitades hantverkare och konstnärer från Frankrike. Svenska konstnärer fick göra studieresor utomlands på kungaparets bekostnad. 

På 1750-talet uppstod en kris mellan rådet och kungaparet, som ville utvidga sin makt. Kungen försvarade sin rätt att vid utnämningar välja en av tre kandidater, men rådet röstade gång på gång mot hans val. Rådet hänvisade till anciennitetsprincipen, som ansågs vara en garanti mot godtyckliga utnämningar. Kungen ville också pröva beslut som fattades i hans namn oberoende av rådsmajoritetens ståndpunkt. 

Konflikten kom i dagen på riksdagen 1755–1756. Så fort riksdagen öppnats framlade rådet ett memorial där det hävdades att kungen inte hade regerat i samförstånd med rådet och därmed hade brutit sin regentförsäkran. Ständerna debatterade häftigt; i bondeståndet kom det rentav till handgemäng. Adolf Fredrik retirerade och meddelade att han inte hade velat regera mot rådsmajoritetens vilja utan enbart göra anmärkningar till protokollet när hans samvete så krävde. 

Riksdagens sekreta utskott gick till motanfall. Kronprinsens guvernör byttes ut. Ständerna godkände anciennitetsprincipen som grund för befordran och lät tillverka en stämpel med kungens signatur, som kunde användas när han vägrade underteckna beslut. Detta fick Lovisa Ulrika att skrida till handling. Tillsammans med Adolf Fredrik och några hovmän planlade hon en revolution, som skulle upplösa riksdagen och ge makten åt kungen. En grupp unga rojalistiska officerare försökte uppvigla invånare och trupper i Stockholm, men planen avslöjades i förtid och åtta huvudskyldiga avrättades. 

Konfliktens utgång innebar en förödmjukelse för monarkin. Adolf Fredrik fick åhöra en speciell riksakt, där han klandrades för sin attityd gentemot rådet, sin vägran att tillsätta vissa tjänster och sina intriger mot regeringsformen. Ständerna hade kunnat uppsäga sin trohetsed till konungen men lät bli, av nåd och kärlek till de kungliga barnen. Drottningen anklagades direkt för att ha initierat konspirationerna, och hon blev strängt tillrättavisad av prästerskapet. 

Efter detta resignerade Adolf Fredrik och ägnade sig mest åt sin svarv, medan drottningen lyckades vinna återupprättelse för egen del som medlare i fredsförhandlingarna med Fredrik II efter det misslyckade kriget mot Preussen 1757–1762. 

Kungens ställning stärktes inte när mössorna kom till makten år 1765. Adolf Fredrik hade dock en skicklig medhjälpare i kronprins Gustaf. På dennes inrådan avsade han sig i december 1768 tronen tills det att ständerna hade sammankallats för att lösa finanskrisen. Rådet, som dominerades av mössorna, ville använda namnstämpeln, men kungen fick stöd av cheferna för de centrala ämbetsverken; av dessa var flertalet hattar. Rådet tvangs att sammankalla ständerna 1769, vid riksdagen fick hattarna majoritet. Men fortfarande skedde inga grundlagsändringar, trots att rikets inre oreda och yttre beroende blev allt uppenbarare. Kungamakten förblev svag under de sista åren av Adolf Fredriks regeringstid, som förde den svenska monarkin in i ett förnedringstillstånd. 

Adolf Fredrik hade ett vänligt sätt och var mild och värdig till sitt yttre. Till skillnad från hans föregångare på tronen fann man inget ont att säga om honom. Han var en öm familjefar och make. Hans brist på initiativ och politisk förmåga gjorde honom dock maktlös i de stormiga partistriderna. Adolf Fredrik avled i slag den 12 februari 1771 vid spelbordet efter att ha intagit en kopiös fastlagsmåltid – en prostdöd värdig sin tid, som Johan Gabriel Oxenstierna ironiskt skrev. Kungen begrovs i Riddarholmskyrkan den 30 juli samma år. 

Ilkka Mäntylä och Charlotta Wolff 

Adolph Friedrich, konung Adolf Fredrik av Sverige 1751−1771, född 14.5.1710 på Schloss Gottorp, död 12.2. 1771 i Stockholm. Föräldrar furstbiskopen av Lübeck Christian August av Holstein-Gottorp och Albertine Friederike av Baden-Durlach. Gift 1744 med Lovisa Ulrika dotter till konung Friedrich Wilhelm I av Preussen och Sophia Dorothea av Hannover. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. I. Carlsson, Parti, partiväsen, partipolitiker 1731−1743. Kring uppkomsten av våra första politiska partier. Stockholm (1981); O. Jägerskiöld, Den svenska utrikespolitikens historia II:2. 1721−1792. Stockholm (1957); H. Pohjolan- Pirhonen, Kansakunnan historia 1. Heräävä kansakunta. 1709−1772 (1967); A. Öberg, De yngre mössorna och deras utländska bundsförvanter 1765−1769. Med särskild hänsyn till de kommersiella och politiska förbindelserna med Storbritannien, Danmark och Preussen. Stockholm (1970). 

BILDKÄLLA. Adolf Fredrik. M.J. Crusenstolpe, Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige. Stockholm (1880).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4046-1416928956652

Upp