ELISABET 

(1709–1762) 

Kejsarinna av Ryssland 

Kejsarinnan Elisabet räknade med att fortsätta det reformarbete som Peter den store hade inlett; inom utrikespolitiken försvarade hon Rysslands ställning som en europeisk stormakt. Elisabet besteg tronen när Sverige och Ryssland var i krig; från henne härstammar de första tankarna om Finlands oavhängighet. Den äldre historieforskningens syn på Elisabet som lättsinnig och intrigant avvisas i nyare studier.  

Kejsarinnan Elisabets makttillträde hösten 1741 hade ett nära samband med den krigsförklaring som den svenska hattregeringen avgett till Ryssland på sommaren samma år, då förmyndarregeringen som följde efter kejsarinnan Anna Ivanovna ännu styrde. Elisabets förberedelser för en statskupp fick understöd av dem som förespråkade att grupperingar från Peter den stores tid skulle återta makten, och av de främmande makterna var det främst Frankrike och Sverige som understödde planerna. Frankrike hoppades på att förbundet mellan Ryssland och Österrike skulle upplösas, och Sverige önskade få revansch för freden i Nystad 1721. Som motprestation för Sveriges stöd föreställde man sig att Elisabet skulle vara beredd att återlämna det förlorade Karelska näset och områdena kring Kexholm. Sverige hade också planer på att erövra S:t Petersburg, men de blev omintetgjorda i slaget vid Villmanstrand 1741. 

Peter den stores dotter Jelizaveta Petrovna kom till makten genom en statskupp den 7 december 1741. Den späde tsaren Ivan VI, hans mor Anna Leopoldovna, hans far Anton Ulrich av Braunschweig-Wolfenbüttel samt de som närmast stödde den förra kejsarinnan Anna Ivanovnas regering fängslades. Ryssland utlyste vapenstillestånd i kriget mot Sverige, men det sades upp i februari 1742. Under våren och sommaren ockuperade de ryska trupperna utan svårighet hela Finland. 

I samband med att fälttåget 1742 inleddes offentliggjorde Elisabet sitt berömda manifest till ständerna och inbyggarna i Storfurstendömet Finland, som hon offentliggjort den 18 mars i Moskva. I manifestet framfördes idén om att Finland skulle ombildas till en oavhängig buffertstat under ryskt beskydd, vilket skulle få ett slut på de eviga krigen och de lidanden som drabbat Finland. Manifestet spreds i tysk, svensk och finsk version bland trupperna och befolkningen, men det verkar inte ha fått någon större betydelse då kriget fortsatte med ryska framgångar under 1742. Ockupationstiden, ”lilla ofreden”, tog slut i och med freden i Åbo 1743, då Sverige tvingades avträda områden i östra Finland fram till Kymmene älv till Ryssland. Senare under 1700-talet i samband med olika planer för Finlands framtida ställning har man hänvisat till kejsarinnan Elisabets manifest. G.M. Sprengtporten framförde att just detta dokument gav honom impulser till de egna politiska planerna för Finland som en buffertstat under ryskt beskydd. På detta sätt överfördes grundtanken i manifestet indirekt ända till Borgå lantdag 1809. 

Under Elisabets tid försvarade Ryssland kraftfullt sina positioner från Peter den stores tid i den europeiska stormaktspolitiken och på krigsskådeplatserna. I österrikiska tronföljdskriget uppträdde Elisabet som Maria Teresias bundsförvant, och i sjuårskriget var hon med i alliansen mot Preussen. Inom inrikespolitiken räknade Elisabet med att fortsätta faderns reformarbete, vilket hennes anhängare också hade hoppats på. Senatens dominerande ställning återställdes och kyrkans ställning stärktes. Järn- och silvermalmtillgångarna i Ural kunde utnyttjas industriellt, kolonisationen av Sibirien främjades och man grundade textilmanufakturer i hjärtat av Ryssland, i områdena kring Moskva och Vladimir. Under Elisabets tid var hela statsekonomin, den tidiga industrin och penningväsendet i tillväxt i Ryssland. På rättskipningens område blev det nödvändigt att få 1700-talets omfattande reformlagstiftning förenhetligad och kodifierad. Den författningssamling som var i kraft härstammade från 1649. Man började utarbeta en lagkodifiering, men det fortsatta arbetet flyttades fram till 1760-talet. 

Elisabet lyfte fram sina egna gunstlingar till ledande positioner, familjerna Sjuvalov och Vorontsov samt greve Alexej Razumovskij, som man påstått att hon i hemlighet var gift med. Pjotr Sjuvalov utvecklade framför allt den ekonomiska politiken samt industrialiseringen, hans kusin Ivan Sjuvalov stod på 1750-talet speciellt högt i gunst hos kejsarinnan, och han ansvarade i praktiken för Rysslands kulturpolitik. På initiativ av Ivan Sjuvalov och genom Elisabets beslut grundades Rysslands första universitet i Moskva 1755 och en konstakademi enligt fransk förebild i S:t Petersburg 1757. Kejsarinnans ambitioner i fråga om utbildningen tog sig också uttryck i en modernisering av det lägre skolväsendet. Inom det område som senare benämndes Gamla Finland grundades 1745 en trivialskola i Fredrikshamn på nytt enligt det svenska skolsystemet, samma år en pedagogi i Villmanstrand och år 1747 en pedagogi i Nyslott. I Viborg fortsatte katedralskolan sin verksamhet, och 1745 antogs tyskan där som undervisningsspråk. 

Kejsarinnan var en stor gynnare av hovkulturen och särskilt av offentliga byggnader. Hennes ledande palatsarkitekt var Bartolomeo Rastrelli, och hans senbarockstil präglar fortfarande många av de största palatsen i S:t Petersburg och förstäderna (Vinterpalatset, Stroganovska palatset, Anitjkovska palatset, palatsen i Tsarskoje Selo och Peterhof). 

Elisabet började arrangera Rysslands tronföljd strax efter kröningen 1742. Hon utnämnde sin äldre syster Anna Petrovnas 14-årige son, Karl Peter Ulrich, hertig av Holstein-Gottorp, till storfurste under namnet Pjotr Fjodorovitj och till Rysslands tronföljare. I enlighet med villkoren i den för Sverige förlustbringande freden i Åbo 1743 gick svenskarna med på att till sin tronarvinge välja Adolph Friedrich från samma Holstein-Gottorpska hertigsläkt. Förbindelserna mellan Ryssland och Sverige intensifierades ännu mer, då Peter 1744 ingick ett av Elisabet arrangerat äktenskap med Sophie av Anhalt-Zerbst, den blivande kejsarinnan Katarina den stora. Brudens mor var syster till Sveriges nye tronföljare Adolf Fredrik. 

Historieskrivningen har ofta framställt både kejsarinnan Anna och kejsarinnan Elisabet som maktlystna, intriganta, lättsinniga, illiterata, som omåttliga gynnare av sina älskare och moraliskt tvivelaktiga regenter. Elisabet omtalas som nöjeslysten storkonsument av överdådiga modeklänningar, viner samt delikatesser. Det sägs att hon efterlämnade bl.a. femtontusen klänningar. Nyare studier har visat att denna inställning till kejsarinnorna på de flesta punkter är obefogad. Ändå präglas deras eftermäle fortfarande av den negativa bild som under 1800-talet skapades genom ett sätt att skriva historia som favoriserade historiska avslöjanden och skandaler och som ännu under 1900-talet upprätthölls i Rysslands fiendeländer. 

Rainer Knapas 

Jelizaveta Petrovna, kejsarinnan Elisabet av Ryssland 1741−1762, född 29.12.1709 i Moskva, död 5.1.1762 i S:t Petersburg. Föräldrar Peter I av Ryssland och Jekaterina Aleksejevna, senare kejsarinnan Katarina I. Gift 1742 (eller 1744) med marskalken, greve Alexej Grigorjevitj Razumovskij. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.F. Brennan, Enlightened Despotism in Russia. The Reign of Elisabeth 1741−1762. New York (1987); W.B. Lincoln, The Romanovs. Autocrats of all the Russias. New York (1987); P. Longworth, The Three Empresses. Catherine I, Anne and Elisabeth of Russia. London (1972); Die russischen Zaren 1547−1917. München (1995); N.V. Riasanovsky, History of Russia. New York (1993); S. Skott, Romanovs. Tsarsläkten. Stockholm (1989). 

BILDKÄLLA. Elisabet. Kopparstick: J. Wagner (kopia). Foto: T. Syrjänen, 1979. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4093-1416928956699

Upp