Skriv ut          Tillbaka

LOVISA ULRIKA


(1720–1782)


Sveriges drottning


Lovisa Ulrika har betraktats som den mest maktlystna och politiskt sinnade av Sveriges drottningar under nya tiden. Hon drömde om ett upplyst envälde och försökte påverka politiken för att befrämja sin makes intressen, men förhoppningarna grusades. Mera bestående blev hennes insatser som beskyddarinna av kultur och vitterhet.

 

Lovisa Ulrika föddes i Berlin i juli 1720 som dotter till kungen i Preussen Fredrik Wilhelm I och drottning Sofia Dorothea av Hannover. Hon var det sjunde av sammanlagt 14 barn, av vilka tio uppnådde vuxen ålder. Till Lovisa Ulrikas uppväxtmiljö hörde kraftiga motsättningar och våldsamma konflikter. Fadern styrde sitt hov med samma militäriska disciplin som sina omhuldade soldater. Modern, som skulle ha föredragit en elegantare och mera fransk hovkultur, intrigerade mot kungens favoriter. Hon försökte få sina barn ingifta i det engelska kungahuset, sedan hennes far, kurfurst Georg Ludvig av Hannover, hade krönts till kung av Storbritannien under namnet George I.


 

Lovisa Ulrika var redan som barn vacker och intelligent men samtidigt egensinnig och impulsiv. Liksom de andra barnen vid det berlinska hovet fick hon en fransk uppfostran. Hon vistades vid sin äldre bror, kung Fredrik II:s hov på Rheinsberg och tillägnade sig den europeiska kulturens nyaste idéer. Samtidigt hade hon tillfälle att träffa ledande kulturpersonligheter såsom Maupertuis och Voltaire. Lovisa Ulrika träffade Voltaire hösten 1743 och kom senare att brevväxla med honom.


 

Lovisa Ulrika hade avvisat några friare och utsetts till koadjutris och efterträdare för abbedissan i jungfrustiftet Quedlinburg, då den svenske kronprinsen Adolf Fredriks frieri i början av år 1744 förändrade Lovisa Ulrikas utsikter. Fredrik II erbjöd förvisso först en yngre syster Anna Amalia, men gick slutligen med på att gifta bort Lovisa Ulrika. Adolf Fredriks syster, hertiginnan Johanna Elisabet av Anhalt-Zerbst, gifte samtidigt bort sin dotter Sofia, som sedermera blev kejsarinnan Katarina II, med den ryske tronarvingen Karl Peter Ulrik av Holstein. Dubbeläktenskapet gynnade de utrikespolitiska utsikterna för såväl Preussen som Ryssland. Det senare landet hade redan tidigare stort inflytande över Sveriges angelägenheter.


 

Vigseln ägde rum i juli 1744 i Berlin. Prinsessan fördes sedan av greve Carl Gustaf Tessin till Sverige över Stralsund. Den 18 augusti 1744 hölls bröllopsfestligheter på Drottningholm, varvid den nykomponerade Drottningholmsmusiken uppfördes. Äktenskapet anses ha varit lyckligt. Båda makarna hade kulturella intressen, men den djärva och viljestarka Lovisa Ulrika var den dominerande och mest företagsamma av dem båda. Äktenskapet var också fruktbart: det föddes tre söner och en dotter. Särskild glädje och förhoppning väckte tronföljarparet i januari 1746, då Lovisa Ulrika nedkom med sin förstfödde, prins Gustaf. Det var den förste tronföljare som fötts i Sverige på ett halvsekel.


 

Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika bildade snabbt ett färgsprakande ungt hov, vars ledande figur var dess överstemarskalk Tessin, som kronprinsessan hunnit lära känna i Berlin. Tessin, en av ledarna för hattpartiet, stod under de följande åren kronprinsessan nära både i kulturella och politiska frågor. Bland annat fann de varandra i planen på ett förbund mellan Sverige och Preussen, som även ingicks år 1747. Tessin fick också den viktiga uppgiften att övervaka den nye tronarvingens uppfostran.


 

Lovisa Ulrika fick utstå upprepade politiska misslyckanden. Fredrik II:s syster hade inte mycket till övers för den frihetstida författningen i Sverige, för ständerväldet och partierna, utan eftersträvade stärkt kungamakt och upplyst despoti. Då kung Fredrik I våren 1748 hade insjuknat diskuterade prinsessan och ledande hattpolitiker möjligheterna att förändra statsskicket till den svenska monarkins fördel, men tillfället rann ut i sanden. Samarbetet med Tessin, som ville stärka den verkställande makten genom samarbete mellan råd och konung, blev allt svårare. År 1750 ville Tessin gifta bort prins Gustaf med den danska prinsessan Sofia Magdalena för att undvika en allians mellan Danmark och Ryssland, trots att Lovisa Ulrika önskat sig en svärdotter ur sin egen släkt. Vid Adolf Fredriks trontillträde och kröning i mars följande år hoppades Lovisa Ulrika åter att han skulle stärka kungamakten, men hon hade inte längre Tessins stöd. Adolf Fredrik blev tvungen att underteckna en likadan regentförsäkran som sin föregångare, en försäkran som beseglade drottningens nederlag.


 

Konflikten med råd och ständer fortsatte under riksdagen 1755–1756. Då Adolf Fredrik vägrade att underteckna beslut graverades hans namnteckning på en stämpel. Tillsammans med det hovparti som de hade samlat kring sig började kungaparet planera att upplösa riksdagen och gripa den högsta makten, men deras planer avslöjades i juni 1756. Åtta av drottningens vänner avrättades. Kungaparet klarade sig med blotta förskräckelsen utan att förlora kronan. Drottningen själv fick åhöra en sträng tillrättavisning av biskop Samuel Troilius.


 

Det misslyckade revolutionsförsöket blev en bitter vändpunkt i drottningens liv. Följande år inledde Sverige krig mot Preussen. Drottningen sökte kompensation och fick delvis gottgörelse år 1762, då Sveriges krig mot Preussen hade misslyckats och Lovisa Ulrikas hjälp behövdes i fredsförhandlingarna med Fredrik II. Drottningen tackades offentligt. Hon förstod nu att hon för att uppnå målet för sina strävanden måste samarbeta med såväl hatt- som mösspartiet. Genom att försona dem hoppades hon kunna minska deras makt och stärka monarkin. Våren 1764 utarbetades ett moderat reformprogram i Montesquieus anda, och förslag till nya lagar. En överenskommelse om samarbete mellan partierna och hovet nåddes under hösten, men den bröts hastigt p.g.a. oenighet i frågan om ett subsidieavtal med Frankrike. På riksdagen 1765–1766 fick mössorna övertaget, och författningsfrågan sköts på framtiden.


 

Drottningens besvikelser fortsatte. Hon förlorade greppet om politiken. Spänningar uppstod även i familjen. Hon kunde inte förhindra äktenskapet mellan prins Gustaf och den danska prinsessan Sofia Magdalena år 1766. Samma år föddes Fredrika Charlotta Forsberg, som ansågs vara dotter till kung Adolf Fredrik.


 

Adolf Fredriks död år 1771 överraskade Lovisa Ulrika. Det gjorde även Gustav III:s statsvälvning, som inträffade då änkedrottningen var i Berlin. Sonen kunde förverkliga sin mors dröm, det upplysta enväldet, men samtidigt förlorade modern definitivt sin politiska ställning. P.g.a. sina skulder var hon tvungen att avstå från Drottningholm och bodde från och med 1774 på Fredrikshov och på Svartsjö slott. Förhållandet till den äldste sonen Gustav III var dåligt, och vid kronprins Gustaf Adolfs födelse 1778 bröts det helt. Änkedrottningen ansågs ha del i ryktet att barnets far egentligen skulle ha varit den i Finland födde hovstallmästaren Munck. Till sin dotter Sofia Albertina, koadjutris och abbedissa för Quedlinburg i moderns efterföljd, hade Lovisa Ulrika ett mycket bättre förhållade, och hos dottern fann hon tröst i familjekonflikterna. Lovisa Ulrika dog på Svartsjö år 1782.


 

Lovisa Ulrika misslyckades i sina maktsträvanden på grund av okunskap om de svenska förhållandena och dålig tur. I motsats till sin son kunde hon inte förlita sig på arméns stöd. Inom kulturlivet gjorde hon däremot en betydande insats. Hon understödde konstnärerna Jean-Eric Rehn och Johan Pasch och skalden Hedvig Charlotta Nordenflycht. Hon samlade konst och lät Carl von Linné ordna hennes naturaliesamlingar. Hon studerade matematik och lärde sig engelska. År 1753 instiftade hon Vitterhetsakademien, ”drottningens akademi”, där hovskalden Olof Dalin blev ständig sekreterare. Hennes målsättning var att uppmuntra konsterna och vetenskaperna för att förbättra seder och smak i Sverige.


 

Också i den östra rikshalvan uppmärksammades Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning. Platsen man valt för en fästning i Helsingfors fick namnet Ulrikasborg. I juni 1752 besökte kungen Degerby, som döptes om till Lovisa efter drottningen. Själv besökte hon inte Finland, men invånarna i det tidigare Degerby var belåtna.


 

Charlotta Wolff


 

Lovisa Ulrika, Sveriges drottning 1751−1771, född 24.7.1720 i Berlin, död 16.7.1782 på Svartsjö, Ekerö. Föräldrar konungen av Preussen Friedrich Wilhelm I och Sophia Dorothea, dotter till Georg Ludwig kurfurste av Hannover och sedermera kung Georg I av Storbritannien. Gift 1744 med kronprinsen av Sverige Adolf Fredrik.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Hamilton, K. Adolph Fredriks och Dr Lovisa Ulricas charakteristik. De la Gardiska archivet 17. Stockholm (1842); Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok 1–6. Stockholm (1902−1927); O. Jägerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760–1766. Uppsala (1943); O. Jägerskiöld, Lovisa Ulrika. Stockholm (1945); L.O. Lagerqvist, Sveriges regenter från forntid till nutid. Stockholm (1997); E. Lönnroth, Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv. Stockholm (1986); M. Laine, ”En Minerva för vår Nord”. Lovisa Ulrika som samlare, uppdragsgivare och byggherre. Stockholm (1998) M. Laine, En drottning med mannavett. Drottning Lovisa och Vitterhetsakademien. Stockholm (2003); O. Nikula, Adolph Fredric Munck (1991); Å. Ohlmarks, Alla Sveriges drottningar. Stockholm (1984); O. Sirén, Lovisa stads historia (1995); Wilhelmine von Bayreuth, Mémoires […], depuis l’année 1706 jusqu’à 1742, écrits de sa main I. Brunswick (ny uppl., 1845).


 

BILDKÄLLA. Lovisa Ulrika. M.J. Crusenstolpe, Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige. Första delen. Stockholm (1880).

 

BLF original
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4097-1416928956703

 

Upp