Skriv utKLICK, Carl Henrik
(1753–1808)
Major, ledare i Anjalaförbundet
Gustav III:s anfallskrig 1788 väckte motstånd bland finska officerare som krävde att man slöt fred, sammankallade riksdagen och begränsade de maktbefogenheter som kungen tagit sig. Major Carl Henrik Klick var en av förgrundsgestalterna i detta officersuppror, känt som Anjalaförbundet. Det var uppenbarligen han som utformade både Liikalanoten och Anjala förbundsakt.
Carl Henrik Klick skrevs in i juridiska fakulteten vid Åbo akademi 1768 och auskulterade två år senare vid Åbo hovrätt. Han övergav dock ämbetsmannabanan för att följa sin i förtid avlidne far, armélöjtnanten Carl Gustaf Klick, i spåren. Carl Henrik Klick tjänstgjorde vid Nylands infanteriregemente och avancerade med tiden till major. Han hade i unga år bekantat sig med fransk upplysningslitteratur, bl.a. med Montesquieus maktdelningslära. Dessa influenser födde hos Klick ett motstånd mot enväldet och mot Gustav III:s person.
Klick blev en hängiven medlem av Walhallaorden, som hade grundats 1781 på Sveaborg. Denna sammanslutning var en förgrening av det hemliga sällskapet La Constance i Stockholm, och påminde i sina ritualer om samtidens europeiska frimurarrörelse. Walhallaorden drev inte programmatiskt en separation av Finland från Sverige, men idén artikulerades ändå vid sällskapets möten. I själva verket beundrades kungen inom sällskapet, vilket dock inte hindrade Klick från att framföra sina av Montesquieu inspirerade uppfattningar. Sällskapet hade inte någon direkt anknytning till officersmyteriet 1788, men indirekt hade det lett många unga officerares tankebanor in på frågor kring enväldets väsen, folkens rättigheter och fosterlandets framtid. Walhallaordens verksamhet upphörde 1786. På riksdagen samma år tilltog motståndet mot Gustav III i flera stånd.
Att kungen inledde ett anfallskrig innebar en kränkning av ständernas rättigheter och medbestämmande. Klick, som var överadjutant vid kungens stab, försökte tillsammans med major Jan Anders Jägerhorn övertala ledande officerare att underteckna ett brev, den s.k. Liikalanoten, som skulle skickas till Rysslands härskarinna Katarina II. Noten förklarade Gustav III:s krigsförklaring mot Ryssland olaglig, och undertecknarna sade sig vilja förhandla om fred. Till slut fick man även general Carl Gustaf Armfelt att underteckna brevet, dock först efter att hans svärson Klick hade formulerat om det. Bland undertecknarna fanns överstarna Sebastian von Otter och Johan Henrik Hästesko, överstelöjtnanterna Pehr af Enehjelm och Otto Reinhold Klingspor samt majorerna Gustaf von Kothen och Klick själv. Jägerhorn, som utsetts till kurir, bifogade under inflytande av Göran Magnus Sprengtporten ett eget tillägg i noten. I det föreslog han att Finland skulle lösgöras från Sverige för att bli en egen stat under kejsarinnans beskydd. Initiativet att föreslå Finlands frigörelse förde officerarnas hemliga företag in på ett sidospår bort från det egentliga målet, som var att sluta fred. Jägerhorns resa kom därför att bli resultatlös.
Kungen fick reda på konspirationen bara några dagar efter att brevet hade skickats. Klick, den mest drivne skriftställaren bland upprorsofficerarna, författade i augusti 1788 ”Anjala förbundsakt” som en försvarsskrift. I texten försäkrade 113 officerare sin lojalitet till kungen, men samtidigt gjorde man rikets regent uppmärksam på att den misslyckade krigsexpeditionen kunde få oanade följder. Enligt Anjalamännen borde fred slutas så fort som möjligt. Eftersom Gustav III inte böjde sig inför dessa önskemål, och kejsarinnan Katarina inte visade några tecken på förhandlingsvilja, slöt de revolterande officerarna ett s.k. edsförbund. Man krävde nu vapenstillestånd och att trupperna hemförlovas, att riksdagen skulle sammankallas och att kungen skulle avge en försäkran om ständernas rättigheter samt att officiella fredsförhandlingar skulle inledas.
Armén upplöstes samma höst. I december 1788 gav Gustav III order om att Anjalamännen skulle gripas. Klick beslöt att fly till Ryssland, och fick kapten Gustav W. Ladau med sig som vägvisare. Förklädda överskred de gränsen vid Mäntyharju i januari 1789. Då dödsdomarna för upprorsofficerarna lästes upp i september 1789 hade Klick redan hunnit svära trohetsed till Katarina II. För att rentvå sitt rykte inför eftervärlden författade Klick två genmälen, där han försvarade både Anjalaförbundet och sin egen heder. Skrifterna förblev dock otryckta.
Klick bodde inledningsvis i S:t Petersburg. Efter mordet på Gustav III fick han tillstånd att bosätta sig i Viborgska guvernement, där han köpte Kultila gård i Nykyrka 1793. Vid sekelskiftet 1800 blev han ägare till godset Merefa på ca 60000 hektar, beläget nära Charkov i Ukraina. Klick deltog i den 1802 tillsatta kommittén för undersökning av förhållandena i gamla Finland, och han skrev promemorian ”Betraktelser om det ryska Finlands tillstånd”. Problemen i Gamla Finland berodde enligt Klick främst på donationsgodsens oklara jordägorätt.
Finska kriget 1808–1809 återuppväckte Klick till politisk aktivitet. Den kejserlige rikskanslern, greve N.P. Rumjantsev, kallade Klick till sin adjutant i februari 1808, och på grevens begäran författade Klick promemorior om Finland för honom. I motsats till G.M. Sprengtporten talade Klick för att Finland skulle inlemmas i Ryssland som en vanlig provins, och han motsatte sig att de finska ständerna skulle sammankallas. I mars 1808 reste Klick på uppdrag av Rumjantsev till Finland för att kartlägga stämningarna bland folket. Under sin vistelse i Helsingfors överlade han med general J.P. van Suchtelen om Sveaborgs belägring. Han var även i kontakt med den svenske officeren Fredrik Adolf Jägerhorn, som man anser hade en stor inverkan på att fästningen kapitulerade. Efter sin återkomst till S:t Petersburg skisserade Klick en deklaration om kejsarens kommande åtgärder för Finlands väl, och han utformade även den trohetsed som finländarna skulle avge. I skriften ”Ett ord i sinom tid” (1808), som kom att bli hans sista, betraktade han Sveriges historia och återkom till sitt hat gentemot Gustav III. Klick förlorade sin position som rådgivare för Rumjantsev i april, i samband med att Sprengtportens inflytande växte. Klick kom inte att få uppleva stunden då Finland blev ett storfurstendöme; han avled i S:t Petersburg i juni 1808.
I den finländska historieskrivningen har Klick bedömts olika. Den fennomanska historieskrivning som gjorde sig gällande under 1800-talets senare del har förhållit sig positivt till Liikala- och Anjalamännen. Inom den liberal-svekomanska historieskrivningen har man däremot sett Carl Henrik Klicks agerande under 1808–1809 års krig som skadlig för storfurstendömet, eftersom han varken understödde sammankallandet av ständerna eller Finlands autonomi. I det självständiga vita Finland under det tidiga 1900-talet underströks återigen hans fosterlandskärlek, men samtidigt sågs hans bristande moral (med vilket man avsåg hans avfall från självständighetstanken) som hans största nackdel. Efter Finlands krig mot Ryssland på 1940-talet har bedömningarna ytterligare varierat.
Jyrki Paaskoski
Carl Henrik Klick, född 28.9.1753 i Pojo, död 23.6.1808 i S:t Petersburg. Föräldrar löjtnanten vid Nylands infanteriregemente Carl Gustaf Klick och Maria Christina Armfeldt. Gift 1783 med Anna Elisabet Armfeldt.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E.L. Birk, Till Liikalanotens uppkomsthistoria (1946); A.R. Cederberg, Anjalan liiton historialliset lähteet (1931); J.R. Danielson, Kaarle Henrik Klick. Suomen uudemmasta historiasta I (1898); R. Hausen, Bref från major C.H. Klick. Förhandlingar och uppsatser 7 (1893); R. Hausen, Bref från Anjalamannen C.H. Klick. Förhandlingar och uppsatser 8 (1894); R. Lagerborg, Dess trohet trotsar döden. Till Sveriges historia i Finland inför rikets sönderfall (1950); B. Lesch, J.A. Jägerhorn (1941); W.W. Pohljobkin, Carl Henrik Klicks sista månader och efterkommande i Ryssland. Genos 54 (1983); A. Sandström, Officerarna som fick nog. Anjalamännen och Gustaf III:s ryska krig 1788−1790 (1996); Y. Blomstedt, Kustavilainen aika. Suomen historia 4 (1986).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5216-1416928957822