van SUCHTELEN, Jan Peter 

(1751–1836) 

Ingenjörsgeneral, diplomat, greve 

Jan Peter van Suchtelen är i Finland mest känd som den legendariske belägraren av Sveaborg våren 1808, när fästningen kapitulerade så gott som utan strid. Mindre känt är van Suchtelens livsverk, som gick ut på att omorganisera och leda den ryska ingenjörsförvaltningen. De omfattande befästningsarbetena påverkade livet i sydöstra Finland under ett par årtionden. Under den senare delen av sitt liv var van Suchtelen Rysslands ambassadör i Stockholm.

År 1783 kallades den holländske fortifikationsofficeren Jan Peter (ursprungligen Pieter) van Suchtelen till Ryssland av kejsarinnan Katarina II för att utveckla ingenjörstrupperna, som grundats av Peter den store. Då hade han varit professor i matematik vid universitetet i Leiden i ett par års tid. Det var vanligt att utländska yrkesmilitärer, i synnerhet ingenjörsofficerare, värvades till Ryssland. Detta fortgick ännu under 1800-talet. 

Redan i mitten av 1780-talet hade van Suchtelen i nuvarande sydöstra Finland planeringsuppdrag för de ingenjörskommandon som var stationerade i det s.k. Viborgska guvernementet, vilket införlivats med Ryssland 1721 och 1743. Efter freden i Värälä 1790 deltog han under general Aleksandr Suvorovs ledning i finska fortifikationskommissionens arbete tillsammans med bl.a. topografen, överstelöjtnanten, sedermera generalguvernören Fabian Steinheil. För att skydda huvudstaden S:t Petersburg byggdes på några år en befästningslinje omfattande de under svenska tiden uppförda Viborg, Kexholm, Fredrikshamn, Villmanstrand och Olofsborg. Den ryska befästningsstaden Davidstad i Luumäki, som grundats 1773, förstärktes. De nya befästningsanläggningarna som uppfördes var landfästningarna Kyminlinna (Kymmeneborg), Kärnäkoski, Järvitaipale, Uttis och Liikkala samt sjöfästningen Svensksund. 

Ledaren för fortifikationskommissionen, general Suvorov, var inte fortifikationsofficer utan snarare strateg, och van Suchtelen med sin goda kännedom om den mellaneuropeiska fortifikations- och vattenbyggnadskonsten ansåg resultatet vara otidsenligt. Efter att Suvorov avrest till den turkiska fronten 1792 började van Suchtelen planera en modernisering av den nyligen slutförda befästningslinjen. År 1795 presenterade han en plan för Katarina II enligt vilken Uttis fästning skulle rivas och ersättas med en s.k. idealstad med en cirkelformad befästning och en stadsplan med gator som strålade ut från centrum. Enligt van Suchtelens plan skulle även Kyminlinna rivas och ersättas med en flerfaldigt större, sluten fästning med tre våningar höga, kasematterade murar. Krigshamnen och varvet vid sjöfästningen Svensksund skulle byggas ut till bas för 230 krigsfartyg av olika storlek och därmed bli likvärdig med Kronstadt och en motvikt till Sveaborg på svenska sidan. Dessutom skulle den lilla fästningen Kärnäkoski i Savitaipale byggas ut till bas och pråmvarv för ryska flottan i Saimen. 

I och med Katarina II:s död 1796 avbröts de påbörjade arbetena, och tronföljaren Paul I ansåg även i övrigt att van Suchtelens projekt var onödigt. Endast Kukonharju, Telataipale, Käyhkää och Kutvele kanaler, vilka byggts för Saimenflottans behov, byggdes om för att effektivera gränsbevakningen samt förbindelserna mellan garnisonerna i Villmanstrand och Nyslott. Kanalarbetena slutfördes efter van Suchtelens ritningar först sedan kejsar Alexander I på en inspektionsresa till befästningsanläggningarna 1803 bekantat sig med Finska guvernementets försvarsfrågor. 

Under denna ett par veckor långa resa hade van Suchtelen ett utmärkt tillfälle att för kejsaren lägga fram sin syn på ineffektiviteten och okunnigheten i den ryska ingenjörsförvaltningens ledning. Strax därpå upplöste Alexander I ingenjörsförvaltningen, som varit underställd artilleriet, och ersatte den med en självständig ingenjörsavdelning under krigsministeriet. Till chef för den nya avdelningen utnämnde han van Suchtelen, vars verksamhetsfält därmed breddades från svenska gränsen till Krim och Sibirien. Kejsarens intresse för det perifera Finland bör ses i ljuset av Napoleonkrigens alleuropeiska maktspel. 

Under Finlandsresan kom Alexander I och van Suchtelen överens om en ny, mindre omfattande utvecklingsplan för befästningarna, och ett förslag utarbetades omgående. Nu fick Kyminlinna sin nuvarande utformning, och den cirkelformade befästningen kring Fredrikshamn, som uppförts av svenskarna, fick sin norra försvarslinje i centralbastionen bakom nuvarande reservofficersskolan. 

På det stora hela hann van Suchtelen slutföra arbetet före följande svensk-ryska krig, i vilket han deltog som generalkvartermästare i ryska armén. Den avgörande kampen stod i mars 1808 mellan två män, van Suchtelen, som ledde Sveaborgs belägring, och sjöfästningens svenska kommendant, viceamiral C.O. Cronstedt. Sveaborgs kapitulation har setts som nära nog ett mysterium. I den rapport om kriget som van Suchtelen skrev på 1820-talet avslöjade han inga detaljer om händelserna eller om eventuella maktpolitiska uppgörelser. Han konstaterade endast att amiral Cronstedt representerade fel vapenslag och hade lett försvaret som om han fört befäl över ett krigsskepp. Den viktigaste orsaken ansåg van Suchtelen dock vara Cronstedts osäkra och obeslutsamma natur. Den viljestarke och karismatiske van Suchtelen lyckades uppenbarligen nästan hypnotisera Cronstedt att skriva under ett avtal enligt vilket befästningen skulle kapitulera efter en månads vapenvila i samband med ett vaktombyte den 3 maj 1808 kl. 12. Detta påskyndade krigsslutet och freden i Fredrikshamn 1809. 

Paradoxalt nog var det van Suchtelens lysande förhandlingsresultat samt dess följd, att hela Finland anslöts till Ryssland i form av ett autonomt storfurstendöme, som gjorde hans tidigare livsverk, befästningsanläggningarna som byggts med stora uppoffringar, strategiskt onödiga. Strax efter kriget övergavs de, även om ryska garnisoner stannade kvar innanför de söndervittrande murarna i Fredrikshamn, Villmanstrand, Kyminlinna och Viborg fram till revolutionen. Endast Sveaborg kvarstod som sjöfästning, nu rysk sådan, och övertog Svensksunds ställning som Kronstadts förpost. 

Mitt under de omfattande förändringarna utnämnde Alexander I van Suchtelen till rysk minister i Stockholm 1810. På denna post kvarstod han i över tjugo år fram till sin död. Sändebudet hade som uppgift att befästa och trygga den situation som uppnåtts i och med freden i Fredrikshamn, förhindra eventuella revanschsträvanden och försäkra svenskarna om att Ryssland inte hade några territoriella anspråk som sträckte sig över Bottniska viken, alltså att Ryssland aldrig skulle komma att utgöra något hot för det Sverige som formats av 1809 års gränser. Till van Suchtelens uppdrag hörde samtidigt att försäkra svenskarna om att man i Finland över lag var nöjd med sin nya situation. 

Fastän den svenska riksdagen, åtminstone delvis i revanschsyfte med tanke på Finland, valde marskalk Bernadotte till ny tronföljare och att han i denna egenskap redan var verklig makthavare, anslöt sig Bernadotte, eller Karl Johan, till den Rysslandspolitik van Suchtelen företrädde. Då kronprinsen vid det första sammanträffandet föreslog för sändebudet att de skulle talas vid som soldater, fortsatte van Suchtelen med att framhålla Bottniska viken som en alltför bra gräns för någondera parten att överträda. Kronprinsen förklarade sig vilja uppmärksamma van Suchtelen på ett synligt sätt som ett uttryck för sin aktning för kejsar Alexander. Den här politiken kröntes sedan med stor framgång i 1812 års fördrag och vid förhandlingarna i Åbo, vilka för lång tid befäste Sveriges neutralitet i förhållande till Rysslands fiender: vid det här laget hade Napoleon redan gått till angrepp mot Ryssland. 

van Suchtelen blev under sina år i Stockholm respekterad och omtyckt i alla kretsar. Han gav regelbundet fester och middagar, lördagen reserverades som en journée des savants för lärda och litterära kretsar. Själv var van Suchtelen mångsidigt lärd och en mycket stor bibliofil. I Finland började han genast 1808 samla magistersavhandlingar, och i Sverige köpte han bland annat professor Carl Peter Thunbergs samling av dissertationer från Åbo, Uppsala och Lund. En betydande del av avhandlingarna i hans samling på sammantaget över 30000 titlar var från Tyskland och Holland. Beträffande Åboavhandlingarna fick hans samling en verkligt stor betydelse efter Åbo brand 1827. Då Nikolaj I köpte van Suchtelens väldiga boksamling till det kejserliga biblioteket i S:t Petersburg, lyckades greve R.H. Rehbinder på initiativ av universitetsbibliotekarien professor F.W. Pipping få samlingen av akademiska avhandlingar till Helsingfors. 

van Suchtelen hade trots allt kvar ett band till Finland, donationsgodset Liikala i Sippola socken i Anjalankoski. Denna förläning hade han fått av Katarina II som belöning för sin insats i kriget mot Sverige 1788–1790, där han sårades. Själv torde van Suchtelen aldrig ha bott på godset, däremot hans son Paul van Suchtelen, som 1827 gav ut sin fars memoarer om finska kriget 1808–1809. De sista representanterna för släkten, Paul van Suchtelens systrar och dotterdotter, sålde godset i slutet av 1800-talet i samband med att donationsgodssystemet avvecklades, dels till staten, dels till privatpersoner. 

Jan Peter van Suchtelen upphöjdes till friherre 1812 och till finsk greve 1822. Han avled i Stockholm 1836. 

Ulla-Riitta Kauppi och Matti Klinge 

Jan Pieter (Peter) van Suchtelen, född 2.8.1751 på fästningen Grave i Holland, död 18.1.1836 i Stockholm. Föräldrar majoren i nederländska arméns ingenjörskår Cornelius van Suchtelen och Teodora Emilia von Cattenburch. Gift 1779 med Amaranta Wilhelmina Hartingh. 

PRODUKTION. Précis des évènements militaires des campaignes de 1808 et 1809 en Finlande. St. Petersbourg (1827; på svenska 1835; på engelska 1854). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. I.G. Fabricius, Glavnoe inzhenernoe upravlenie. Istoritsheskij otsherk. Sankt-Peterburg (1902); U.-R. Kauppi, Kymenlaakson linnoitustyöt taloudellisena vaikuttajana 1700−1800-lukujen taitteessa. Kasarmin aidan kahden puolen. Kaksisataa vuotta suomalaista varuskuntayhteisöä (1993); J. Paaskoski, Vanhan Suomen aatelisnimikirja vuodelta 1806 – Dvorjanskaja Rodoslovnaja Kniga Finljandskoi Gubernii. Genos 64 (1993); P. van Suchtelen, Kriget emellan Sverige och Ryssland, åren 1808 och 1809. Stockholm (1835). 

BILDKÄLLA. Suchtelen, jan Peter van. Efter L. Sparres porträtt. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4829-1416928957435

Upp