von BUXHOEVDEN, 
Friedrich Wilhelm


(1750–1811)


Överbefälhavare, general, greve


Friedrich Wilhelm von Buxhoevden tillhörde en balttysk ätt. Han gick redan som ung i den ryska arméns tjänst och deltog i kriget mot Turkiet. Genom ett fördelaktigt äktenskap främjade Buxhoevden sin karriär. Han deltog med framgång i 1788–1790 års krig och därefter i kriget mot Polen. I kriget mot Napoleon hade Buxhoevden inte framgång. I 1808–1809 års krig var han överbefälhavare för de ryska trupperna. Han svarade också för det ockuperade landets förvaltning och försökte i denna ställning vara rättvis. Då operationerna drog ut på tiden och Buxhoevden därtill ingick 
vapenvila, uppmanades han att begära avsked hösten 1808.

 

Många balttyska släkter har spelat en betydande roll i Rysslands och Sveriges historia. En sådan var ätten Bekeshovede, senare bättre känd under namnformen Buxhoevden, som flyttade från Niedersachsen till Livland någon gång på 1200-talet. Släkten tjänade Sverige under den svenska stormaktstiden, men när Sverige förlorade Livland stannade den i sina hemtrakter, och dess medlemmar blev ryska undersåtar.


 

Friedrich Wilhelm von Buxhoevden föddes 1750 på ön Moon nära Ösel. I likhet med många av sina ståndsbröder sändes han till en rysk militärskola för att bryta sig en krigarbana. Efter junkarskolan gick han som 14-åring i den ryska arméns tjänst. Han hann delta i rysk-turkiska kriget 1769–1770.


 

År 1777 ingick Buxhoevden äktenskap med Natalia Aleksejeva, en dotter till kejsarinnan Katarina. Äktenskapet var särdeles betydelsefullt för hans bana. Med stöd av sin hustrus släktingar och deras inflytande vid det ryska hovet steg Buxhoevden snabbt i graderna. Under Gustav III:s ryska krig tjänstgjorde han i flottan och deltog 1789 i det första slaget vid Svensksund, där den ryska flottan besegrade den svenska. I flottan hade Buxhoevden brigadgenerals rang, och då han samma år transporterades tillbaka till marktrupperna upphöjdes han samtidigt till generalmajor. I detta krig ledde han några större enheter och hade god framgång i sina uppdrag.


 

För Rysslands del var århundradets slut en tid av krig; riket strävade att utvidga sig åt alla håll. I kriget mot Polen 1792–1794 tjänstgjorde Buxhoevden som divisionschef, och 1795 utsågs han till guvernör i det nyligen med storm intagna Warszawa. Man vet att han i denna egenskap ihärdigt verkade för att förhindra ryska våldsdåd i den erövrade staden. Samma år förlänade kungen av Preussen honom grevlig värdighet och två år senare blev han rysk greve.


 

I kriget mellan Ryssland och Frankrike 1805–1807 var Buxhoevden återigen i rysk tjänst. I slaget vid Austerlitz i december 1805 kommenderade han de österrikiska och ryska arméernas vänstra flygel. Striden slutade i nederlag för de allierade styrkorna. Sedan den ryska armén ett år senare under Buxhoevden lidit ett tungt nederlag mot Napoleon vid Pultusk fritogs han från alla befälsuppdrag. Han verkade därefter under korta perioder inom olika förvaltningsgrenar, tills kriget mellan Sverige och Ryssland utbröt vintern 1808. General von Buxhoevden utsågs då till överbefälhavare för de ryska styrkor som anföll Finland och samtidigt till chef för militärförvaltningen.


 

I Buxhoevdens stab i Finland ingick tidigare Anjalamän, officerare som i Gustav III:s ryska krig 1788–1790 konspirerat mot kungen, vars uppgift det nu blev att sörja för landets politiska besittningstagande. Då de ryska styrkorna gick över gränsen utfärdade man sålunda i överbefälhavarens namn en kungörelse, i vilken man lovade att sammankalla ständerna i Åbo. Sannolikt var Buxhoevden, som var van vid ett autokratiskt styrelsesätt, inte någon vän av riksdagar, och själva idén torde kunna skrivas på Anjalamännens konto. Buxhoevden visade åtminstone inte senare några som helst avsikter att sammankalla en riksdag.


 

För den ryska armén utföll krigsoperationerna gynnsamt, vilket snarare berodde på den svenska arméns odugliga ledning än ryssarnas egen förmåga. Den ryska överbefälhavaren visade sig i verkligheten vara mera intresserad av att politiskt lägga de erövrade områdena under den ryska kronan än av den egentliga krigföringen. Det är svårt att avgöra om detta berodde på att generalen, då anfallet på alla sätt förlöpte bra, ansåg att erövringen i praktiken redan var genomförd, eller om han även i övrigt var mera intresserad av politik än av krig. Hans karriär hade ju varit alltigenom militär, men kanske motgångarna under den militära banans sista skeden hade riktat hans intressen mot andra områden.


 

För folket, som hemsökts av kriget, var det på alla sätt bra att fiendetruppernas överbefälhavare riktade sin uppmärksamhet mot förvaltningen. Ännu då fienden föregående gång besatt landet, under lilla ofredens dagar på 1740-talet, hade den ryska ockupationsarmén gjort sig skyldig till omfattande plundringar och våldsdåd. Nu förekom sådana i tämligen liten omfattning, och Buxhoevden lät noggrant utreda alla våldsdåd som begåtts, samt erlade skadestånd ur den ryska kronans medel till dem som lidit skada.


 

Då kriget sommaren 1808 gick in i ett nytt skede på grund av svenskarnas tilltagande motstånd, bekymrade general von Buxhoevden sig inte särdeles mycket över detta. I ett försök att skilja mellan motståndarna från Sverige respektive de från Finland lät han utfärda ett påbud, i vilket stadgades att de officerare från Finland som följde armén över till den svenska sidan och lämnade sitt land, skulle mista sin lön och sin förmögenhet. Detta påbud fick knappast någon officer att svika sin soldat
ed. Men inom aristokratin i Finland väckte det ont blod.


 

Efter slaget vid Oravais hösten 1808, som var framgångsrikt för ryssarna, ingrep Buxhoevden för första gången på länge aktivt i operationerna. Han inledde underhandlingar om vapenstillstånd med fiendearmén, och en vapenvila ingicks i slutet av september 1808 i Lochteå. Även om överenskommelsen i och för sig var fördelaktig också för ryssarna, godkändes den inte i S:t Petersburg. Buxhoevden ansågs ha överskridit sina befogenheter och handlat i strid med Rysslands intressen. Han uppmanades att söka avsked. Hänvisande till sin försämrade hälsa efterkom han uppmaningen och lämnade Finland i december 1808. Efter detta användes han inte längre i Ryssland för några officiella uppdrag. Han drog sig tillbaka till sina egendomar i Estland och avled där på Lohde (numera Koluvere) slott redan 1811.


 

I Finland är Buxhoevdens eftermäle i huvudsak gott. Hans verksamhet som befälhavare för ockupationsarmén skilde sig fördelaktigt från det sätt på vilka de tidigare erövrarna hade uppträtt. Det är kanske just denna motsats som har betonat de humana dragen i Buxhoevdens verksamhet. Det är uppenbart att en ockupationsarmés befälhavare inte i alla avseenden kan handla i enlighet med befolkningens önskemål. I Buxhoevdens åtgärder förekommer naturligtvis också misstag, om man ser det enbart ur ett finländskt perspektiv. Om man däremot ser det från rysk sida, förändras värderingarna. Ur rysk synvinkel var general von Buxhoevden en svag befälhavare i Finland, för han gav de svenska trupperna andrum när de borde ha ansatts som allra hårdast. Enligt ryssarna slutade hans verksamhet i Finland i ett misslyckat fördrag om vapenvila, och det var först den nye överbefälhavaren, generalen greve Nikolaj Michailovitj Kamenskij, som ledde förhållandena in på andra banor.


 

General Friedrich Wilhelm von Buxhoevden var av allt att döma en human person som strävade efter rättvisa och motarbetade godtyckligt våld. Hans avancemang till befälhavare för armén under den ryska stormaktstiden berodde förmodligen mer på hans goda förbindelser än på hans begåvning som fältherre – mänsklighet är knappast det mest fördelaktiga karaktärsdraget hos en god härförare. Men i Finland minns man honom med uppskattning och högaktning tack vare dessa egenskaper.


 

Veli-Matti Syrjö


 

Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, född 14.9.1750 på Moon (Mohn, Muhu) i Estland, död 23.8.1811 i Lohde i Estland. Föräldrar godsägaren Otto Friedrich von Buxhoevden och Helena Charlotta von Weijmarn. Gift 1777 med Natalia Aleksejeva.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L.G. von Bonsdorff, Den ryska pacificeringen i Finland 1809−09 (1929); J.R. Danielson, Finska kriget och Finlands krigare 1808−1809 (1897); E.K. Osmonsalo, Suomen valloitus 1808. (1947); H. Schulman, Striden om Finland 1808−1809 (1909).


 

BILDKÄLLA. von Buxhoevden, Friedrich Wilhelm. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4129-1416928956735

 

Upp