TULINDBERG, Erik 

(1761–1814) 

Tonsättare, violinist, ämbetsman 

Erik Tulindberg är en av de första tonsättarna i Finland som var kända till namnet. Han komponerade sju större verk. Som amatörmusiker var Tulindberg en viktig gestalt i musikkretsarna i både Åbo och Uleåborg. Att han 1797 invaldes som ledamot av Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm vittnar om den uppskattning han redan då rönt inom musiklivet. I det civila var Tulindberg hög statlig ämbetsman, han blev ledamot av regeringskonseljen och chef för finansexpeditionen.

Erik Tulindberg föddes i byn Saarenpää i Lillkyro där hans far, som också hette Erik Tulindberg, var lantmätare. Släkten härstammade från Sverige, närmare bestämt från Tullinge i Botkyrka söder om Stockholm. Det finns ingenting dokumenterat om några musikövningar i Tulindbergs barndom. Sannolikt hade han i Österbotten åtminstone hört folkmusikanter och i prästgårdarna kanske även konstmusik. Belägg för hans musikaliska talang finns redan från början av hans studietid. 

Tulindberg inledde sina studier vid Åbo akademi 1776. Hans avhandling pro gradu från 1781 granskar predikotexter från Finland. I examen fick han epitetet dignissimus, och han var primus bland kandidaterna. Under sin studietid väckte Tulindberg uppmärksamhet med sitt hängivna musikintresse. Därtill kom att han var en något tygellös student, som av konsistoriet fick en anmärkning efter att våren 1777 tillsammans med sina studiekamrater ha uppträtt störande vid föreläsningar hållna av professorn i juridik, Olof Pryss. 

Åren 1778–1779, då Tulindberg bara var sjutton år, var han informator på Kullo gård i Borgå landskommun. Friherrinnan Christina Lovisa Ulfsparre hade anställt honom för att undervisa hennes son Erik Magnus Ulfsparre och dennes kamrat Nils Fredrik von Schoultz. Denne von Schoultz blev sedan far till Johanna von Schoultz, sedermera berömd sångerska. Att undervisa i musik hörde enligt tidens sed till informatorns uppgifter. 

Tulindberg blev nära vän med Nils Fredrik von Schoultz. Det var Tulindbergs förtjänst att von Schoultz fick inleda akademiska studier i Åbo i stället för att ägna sig åt det militära och bli artilleriofficer. Senare kom von Schoultz att bryta sig en uppmärksammad ämbetsmannabana, och blev även känd som en aktiv musikmänniska. Vänskapen med von Schoultz är intressant även såtillvida att den kopplar samman Tulindberg med kulturkretsarna i Helsingfors och på Sveaborg. Nils Fredrik von Schoultz far Fredrik von Schoultz tjänstgjorde nämligen på Sveaborg som kapten vid regementet, och ungdomarna tillbringade sina sommarferier på den befästa ön. De officerare på Sveaborg som ägnade sig åt musik fick säkert biträde av de entusiastiska unga musikerna. 

Tulindberg fick 1782 magisters grad och verkade därefter under två års tid som extra ordinarie amanuens vid akademibiblioteket i Åbo. Av stor betydelse för honom var att han blev bekant med de tongivande akademiska och musikintresserade kretsarna, med bl.a. Porthan och Jacob Tengström. Man vet att Tulindberg ägnade sig mycket aktivt åt musiken under studie- och amanuenstiden i Åbo. Han spelade åtminstone fiol och cello och skaffade tidigt en stor samling nothäften, de flesta utgivna på Hummels förlag i Amsterdam. I Tulindbergs notsamling finns ca 150 kompositioner, till största delen från åren 1780–1784. Några av nothäftena i samlingen är från slutet av 1780-talet och från 1790-talet. 

År 1782 höll Tulindberg med anledning av drottningens nedkomst med en son, som dog vid sex månaders ålder, en konsert i Åbo akademis festsal tillsammans med docenten i matematik, violinisten Isak Nordberg och cellisten Anders Röring samt några medhjälpare. Porthan karakteriserade dessa musiker som verkliga virtuoser. Tulindberg innehade akademins stipendium 1780–1784 för att han var ”väl förtrogen med musik”. 

Musikutövandet i Åbo fick under denna tid sitt främsta uttryck i de kammarmusikkonserter som hölls i burgnare hem. Aurorasällskapet, som tidigare ordnat konserter, var inte längre aktivt och även det akademiska kapellet hade lagt ner sin verksamhet. Ändå kunde man till akademiska festligheter och till orkesterkonserter ännu sammankalla musiker från olika håll. Musikaliska sällskapet i Åbo grundades först 1790, då Tulindberg redan hade lämnat staden. År 1784 flyttade han till Uleåborg för att hjälpa sin far i hans tjänst som landskamrer och 1785 fick han tjänsten som länsbokhållare. År 1794 utnämndes han till landskamrer. 

Tulindbergs musikintresse fortsatte i Uleåborg, dock i anspråkslösare former än i Åbo. Främst var det fråga om en småskalig utövning av kammarmusik i hemmen. År 1786 skrev von Schoultz, som hade fått tjänst i Vasa hovrätt, till Tulindberg hur det gladde honom att musiklivet i Uleåborg nu verkade gå gynnsammare tider till mötes, och när man även kunde finna instrument i staden kunde Tulindberg undervisa ordentliga musiker. Hans ekonomiska villkor förbättrades följande år, då han gifte sig med Margareta Christina Nylander, dotter till stadens förmögnaste man, hovrådet Johan Mattsson Nylander. I ett brev till Porthan skrivet i början av 1790-talet konstaterar Tulindberg dock att han inte trivs i Uleåborg och hoppas på en tjänst i Åbo. Denna önskan uppfylldes först 1809. 

Reseskildraren Giuseppe Acerbis besök i Uleåborg 1799 är väl känt. Under sin tvåmånaders vistelse i staden medverkade Acerbi, själv utövande klarinettist, i en kvartett tillsammans med Tulindberg på cello, sin reskamrat överste A.F. Skjöldebrand och distriktsläkaren i Torneå Henrik Deutsch på violin. Konserterna hölls hemma hos en av stadens handelsmän. I sina memoarer konstaterar Acerbi att en ”kvartett i Uleåborg var ett fenomen, som tedde sig lik den sällsammaste naturupplevelse”. Från samma tid härrör sig Acerbis komposition för klarinettkvartett, i vars långsamma sats han nyttjat en för de gamla runosångerna karaktäristisk melodi. Vid sidan om Porthan och Jacob Tengström är Tulindbergs roll som förmedlare av detta gamla tonspråk av uppenbar betydelse. 

Tulindbergs musikaliska renommé nådde ända till Stockholm, där han 1797 invaldes som ledamot av Musikaliska akademien. Möjligen bidrog hans violinkonsert till detta, då konserten är tillägnad Patrick Alströmer, en av stiftarna av Musikaliska akademien. Å andra sidan antar man att Tulindberg uppskattades för sitt intresse för folkmusik. Bl.a. Jacob Tengström hänvisar till Tulindbergs insikter i ämnet i ett föredrag hållet inför Svenska Akademien 1795. 

Ämbetsmannabanan och den växande arbetsbördan minskade Tulindbergs möjligheter att ägna sig åt musiken. Från början av 1800-talet skaffade han inte längre några nothäften, och uppenbarligen komponerade han inte heller musik. Tulindberg var en av de första medlemmarna av det 1797 grundade Finska hushållningssällskapet. 

Vid Borgå lantdag 1809 fick Tulindberg i uppdrag att utreda landets finansväsen. När uppdraget var utfört erhöll han av kejsaren en briljantring som gåva. På förslag av bondeståndet utnämndes Tulindberg under lantdagen till medlem av regeringskonseljen och till chef för finansexpeditionen. I november 1809 utnämnde generalguvernör Barclay de Tolly honom till ordförande för en kommitté med uppdrag att utreda frågor inför grundandet av ett tullverk för Finland. Samma år erhöll han kammarråds titel. För att kunna sköta alla dessa åligganden flyttade han 1809 med sin familj till Åbo. På egen begäran blev han 1811 landskamrer i Åbo och Björneborgs län. År 1812 befriades han från sina uppgifter i regeringskonseljen. 

Mot slutet av sitt liv bodde Tulindberg i Åbo, där han dog 1814. Enligt bouppteckningen hade han i sin ägo haft bl.a. ett klaver, en fiol och en luta. I bouppteckningen finns även en hel del skulder upptagna. Huruvida Tulindberg var en god pianist är inte känt, men i hans notsamling finns några stycken som kräver pianoackompanjemang. Lutan var även den ett ganska vanligt ackompanjemangsinstrument. Av Tulindbergs barn ägnade sig åtminstone sonen Otto åt musik. 

Av Tulindbergs kompositioner finns en violinkonsert (nr 1 i B-dur, den andra konserten är försvunnen), sex stråkkvartetter och en polonäs, Polonaise con variazoni, uppenbart komponerad för soloviolin bevarade. Sannolikt har de större kompositionerna kommit till redan före tiden i Uleåborg. I manuskripten finns inte kompositionsåren angivna. Om framförandena under Tulindbergs livstid finns inga uppgifter. Verken föll i glömska antagligen ganska kort efter tonsättarens frånfälle. De saknas t.ex. i Musikaliska sällskapets i Åbo samlingar. Sällskapets verksamhet upphörde visserligen redan 1808, och återupptogs sedan först 1823. 

Violinkonserten har bevarats i en ljudupptagning i Patrick Alströmers samling vilken 1949 spelades in i Stockholm på Musikaliska akademiens försorg. På kartongomslaget till första violinstämman, som bevaras i Åbo landsarkiv, finns årtalet 1783 nedtecknat, vilket torde ange året för kompositionen eller första framförandet. År 2001 gavs violinkonserten ut i en ny och med beröm uppmärksammad CD-inspelning med Kreeta-Maria Kentala och Sixth Floor Orchestra. 

Stråkkvartetterna uppdagades först 1925 på universitetsbiblioteket i Helsingfors, men andra violinens stämma visade sig saknas i samtliga kvartetter. Man kan ställa sig frågan varför ”virtuosen” Tulindbergs musik inte bevarats eller kopierats i Åbo och inte ens i Uleåborg. Toivo Haapanen, John Rosas, Kalevi Aho och Anssi Mattila har senare rekonstruerat partierna för andra violinen. Förvånande är även att Tulindbergs kompositioner inte finns i hans egen notsamling, för övrigt väl bevarad och numera tillhörig Sibeliusmuseum i Åbo. 

Haydns kvartetter har uppenbarligen utgjort förebild för Tulindbergs egna. Tulindbergs kvartetter är jämförbara med Haydns kvartetter op. 9 (1768–1769), vars noter Tulindberg införskaffat 1781. Han har möjligen även känt till Haydns stråkkvartetter op. 17 och 20. Tulindbergs kvartetter är skrivna i fyra satser. Mycket i dem tyder på att de är komponerade i början av 1780-talet. Hans kompositioner innehåller många fräscha teman, men även en något slätstruken melodik. Det nyckfulla i formbehandlingen speglar delvis påverkan från Haydn men också det faktum att sonatformen ännu inte etablerats. Trots sina brister försvarar Tulindbergs kvartetter sin plats i Finlands musikhistoria, särskilt som wienklassicismen har rätt få andra motsvarigheter i Norden. 

Seija Lappalainen 

Erik Eriksson Tulindberg, född 22.2.1761 i Lillkyro, död 1.9.1814 i Åbo. Föräldrar lantmätaren, länskamreraren Erik Tulindberg och Christina Beata Carlborg. Gift 1787 med Margareta Christina Nylander. 

VERK. Violinkonsert n:o 1 B-dur op. 1; sex stråkkvartetter (op. 1 : B, d, C; op. 2 : G, c, F); Polonaise con variazioni för soloviolin. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bouppteckningen efter Erik Tulindberg 1.2.1815. Åbo stadsarkiv; Tulindbergs meritförteckning, Riksarkivet; Kungliga Musikakademiens protokoll 1794−1814, Statens musikbibliotek, Stockholm. O. Andersson, Erik Tulindberg, Finsk tidskrift 1930; O. Andersson, Johanna von Schoultz i sol och skugga (1939); W. Lagus, Åbo akademis studentmatrikel ånyo upprättad (1892−1895); K. Maasalo, Suomalaisia sävellyksiä I (1964); K. Maasalo, Erik Tulindberg, Suomen säveltäjiä I (1965); I. Oramo, Kun Haydn muutti Ouluun. Den gemensamma tonen (1990); S. Lappalainen, Erik Tulindberg, Suomalasia säveltäjiä (1994); A.H. Snellman, Pohjalaisen osakunnan historia 1640−1827 (1891); G.A. Spåre, Biografiska anteckningar om Kejserliga Regeringskonseljens eller Senatens för Finland Ordförande och Ledamöter samt embets- och tjenstemän under åren 1809−1812 (1878); K. Suomalainen, Anteckningar rörande släkten Tulindberg i Finland och Sverige I−III. Esivanhemmat, Turun Sukututkijat ry-seuran julkaisu (1993, 1995, 1996). 

BILDKÄLLA. Tulindberg, Erik. Silhuett. Foto: J. Salo, 1959. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4499-1416928957105

Upp