ARMFELT, Gustaf Mauritz 

(1757–1814) 

General, kansler, greve 

Gustaf Mauritz Armfelt levde under ständig dramatik, både i politiskt och i personligt hänseende. Han upplevde Sverige under Gustav III:s tid, Europa under franska revolutionen och Napoleon, Finland och Ryssland under Alexander I:s styre. Armfelts betydelse för Finlands och Sveriges historia grundar sig framför allt på två viktiga, korta skeden. Under åren före Gustav III:s död var han näst efter kungen den kanske mest inflytelserika personen i riket; åren 1811–1814 lade han med Alexander I:s särskilda förtroende grunden för relationerna mellan det nya storfurstendömet Finland, den ryske kejsaren och de högsta statliga organen.  

Gustaf Mauritz Armfelt var hovman, Gustav III:s gunstling och betrodde rådgivare, samt framgångsrik som officer. Efter kungens död 1792 anslöt sig Armfelt till motståndarna mot den nya förmyndarregeringen, som leddes av Gustaf Adolf Reuterholm. I Sverige dömdes Armfelt i sin frånvaro till döden för konspiration och landsförräderi 1794. Han kunde inte återvända till Sverige och förde ett liv som landsflyktig, bl.a. i Ryssland, där han vistades många år i Kaluga. De inrikes- och utrikespolitiska omställningarna förde honom tillbaka i svensk tjänst 1802, men först 1811, efter att marskalk Jean-Baptiste Bernadotte valts till svensk kronprins, beslöt Armfelt att definitivt flytta till Finland och söka sig till kejsar Alexander I:s tjänst. Sina sista år tillbringade han framför allt i S:t Petersburg, som ordförande för den nygrundade Kommittén för finska ärenden.

Gustaf Mauritz Armfelts uppfostran inriktade sig till en början på den militära banan. Han var student vid akademin i Åbo 1770–1771, men övergick därpå till amiralitetets kadettskola i Karlskrona. Han avlade officersexamen i maj 1773, utnämndes till fänrik vid livgardet 1774 och till löjtnant 1777. Efter att han deltagit i en duell, vilket var förbjudet för officerare, anhöll Armfelt om tillstånd att träda i utländsk krigstjänst 1778. Tillsammans med Göran Magnus Sprengtporten reste han först via S:t Petersburg och Warszawa till Berlin i avsikt att ta värvning i Preussen. Från Berlin fortsatte emellertid Armfelt till Strasbourg och Paris; nu ville han delta på Frankrikes sida mot engelsmännen i det amerikanska frihetskriget. Det fick han inte tillfälle till, men istället fick den unge Armfelt träffa Gustav III på kurorten Spa i Belgien hösten 1780. Här började hans framgångar som hovman. Kungen lade märke till den unge officeren och hans sällskapliga talanger som ståtlig, begåvad och underhållande. Armfelts karriär tog nu fart. Genast följande år utnämndes han till kavaljer för den unge tronföljaren Gustaf Adolf och till en hovtjänst med överstes grad. År 1783 utnämndes Armfelt till överstekammarjunkare med generallöjtnants rang. Han blev chef för Nylands infanteriregemente 1787.

Under förhandlingarna mellan Gustav III och Katarina II i Fredrikshamn sommaren 1783 hörde Armfelt till kungens svit. På hösten samma år följde han med kungen på en närapå ettårig resa till Tyskland, de olika italienska staterna och Frankrike. Det teaterintresse som Armfelt visade under denna resa och hans tidigare dramatiska försök gjorde, att han utnämndes till direktör för de kungliga teatrarna 1786. Samma år kallades han till ledamot av Svenska Akademien, som kungen då grundade.

År 1788, under det inledande skedet av Gustav III:s ryska krig, ledde Armfelt vid kungens sida anfall mot den ryska delen av Finland. Han anslöt sig inte till oppositionsrörelsen mot kungen, det så kallade Anjalaförbundet. För sin trofasthet blev han rikligt belönad. Han blev en nära rådgivare åt kungen i politiska, militära och personliga frågor. Han organiserade i kungens namn dalkarlarnas frikår till stöd för Gustav III vid den för kungens ställning avgörande riksdagen 1789 och deltog åter i kriget i Finland hösten 1789 och sommaren 1790. Armfelt ledde de svenska trupperna i segrarna vid Partakoski och Kärnäkoski redan i april 1790 samt vid Savitaipale den tredje juni, där han själv sårades allvarligt. Vid slutet av sommaren fick han som konvalescent uppdraget att leda fredsförhandlingarna som svensk befullmäktigad. Förhandlingarna slutade med freden i Värälä den 14 augusti 1790. Kriget och fredsförhandlingarna medförde rikligt med nya hedersbetygelser för Armfelt; bland annat fick han Svärdsordens stora kors, och i samband med fredsslutet utnämndes han till riddare av Serafimerorden.

Efter freden i Värälä var Armfelts politiska makt som kungens högra hand som starkast; han skötte såväl militära som civila angelägenheter och därtill även utrikespolitiska frågor. Sveriges ryska politik stabiliserades i fredlig riktning genom den så kallade Drottningholmstraktaten hösten 1791, som Armfelt bidragit till. År 1791 utnämnde kungen honom dessutom till kansler för akademin i Åbo, det universitet där han tidigare studerat. Under Gustav III:s sista riksdag som hölls i Gävle 1792 uppträdde Armfelt enligt sina belackare redan som ett slags vicekonung, bland annat genom att som befälhavare för trupper som var förlagda i närheten av staden påverka riksdagens beslut enligt kungens intressen.

Gustav III:s död i mars 1792 blev också en vändpunkt i Armfelts liv. Han tillhörde då den tillfälliga regering som kungen utsett. Kungen hade också utnämnt honom till den blivande förmyndarregeringen samt till överståthållare i Stockholm. Motståndarna till Gustav III och hans regim övertog dock snart under Gustaf Adolf Reuterholms ledning all makt inom förmyndarregeringen, och den tidigare kungens anhängare, ”gustavianerna”, åsidosattes systematiskt. Också Armfelt fick avsked från sin tjänst som överståthållare. Han förordnades redan på hösten samma år till svensk minister vid de italienska hoven. Han bosatte sig i Neapel, och försökte där-ifrån åstadkomma Reuterholms ”jakobinska” regerings fall med hjälp av sin omfattande och högt uppsatta bekantskapskrets. Han framkastade flera delvis fantasifulla planer och projekt i denna riktning; i en av sina planer föreslog han för Katarina II att hon skulle ingripa i de svenska angelägenheterna med hjälp av en flottdemonstration utanför Stockholm och genom politiska påtryckningar. Hans planer vann ingen genklang på tillräckligt hög nivå, men däremot snappade Reuterholms spioner i Italien upp en del av hans brevväxling. Härmed fick man bevis för ett åtal för landsförräderi. Från Sverige sändes ett krigsfartyg ända till Neapel för att dess besättning skulle arrestera Armfelt för rättegången. Hans beskyddare vid det napolitanska hovet räddade honom dock i sista stund, men i februari 1794 tvingades han fly från Italien till Ryssland. Kejsarinnan Katarina II ville dock inte stöda honom på något sätt, åtminstone inte i sin huvudstad, utan anvisade den avlägsna staden Kaluga som vistelseort åt Armfelt och hans familj.  

Häremellan dömdes Armfelt i sin frånvaro av Svea hovrätt den 22 juli 1794 till att mista liv, ära och gods för landsförräderi och förberedelse av väpnad statskupp. Hans namn fästes offentligt vid skampålen i huvudstaden.

Armfelt bodde under namnet ”apotekare Brandt” i förvisning i Kaluga fram till september 1797, då Sveriges nye kung Gustav IV Adolf efter att ha blivit myndig upphävde den egentliga efterlysningen. Därefter förde Armfelt ett kringflackande liv med sin familj, framför allt i Tyskland, där han bodde bland annat i Berlin och Dresden. En nära bekantskap med ärkehertiginnan av Kurland och en kärleksförbindelse med hennes unga dotter, prinsessan Wilhelmine av Sagan, medförde att Armfelt under långa tider bodde på familjens olika slott i Schlesien och Böhmen.

I Stockholm försökte Armfelts gamla vänner och framför allt hans hustru få hans dom upphävd. Kungen benådade honom slutgiltigt den 16 november 1799 från dödsstraffet, och beviljade i september 1800 tillstånd för honom att återvända till Sverige. Armfelt trädde åter in på den diplomatiska banan och utnämndes 1802 till Sveriges sändebud i Wien. Armfelt och kung Gustav IV Adolf var båda hårda motsåndare till Napoleon, och i slutet av 1804 kommenderade kungen Armfelt till svenska Pommern som överbefälhavare för de trupper som sänts dit för att skydda de svenska territorierna och städerna mot fransmännens anfall. Här deltog han i fördrivandet av Napoleons trupper men upplevde också motgångar och kritik för våghalsighet och manspillan.

I finska kriget 1808–1809 deltog Armfelt inte; vid denna tid var han överbefälhavare för Sveriges västra armé i det misslyckade anfallet mot Norge sommaren 1808. Armfelt lämnade detta uppdrag i augusti 1808. I den svenska statskuppen 1809 hade Armfelt ingen aktiv del, men den nye kungen Karl XIII utsåg honom åter till höga militära ämbeten och till president i krigskollegiet. Tvisterna om valet av Sveriges blivande tronföljare och den ”gustavianska” grupperingens förlust till förmån för den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte, som tjänat under Napoleon och som avskyddes av Armfelt, försatte Armfelt åter i opposition och onåd. I det här skedet undersökte han möjligheterna att flytta till Finland och bosätta sig på sin gård Åminne i Halikko, vartill han genom bestämmelserna i freden i Fredrikshamn 1809 hade full rätt. I oktober 1810 lade Armfelt ned alla sina ämbeten i Sverige, den 30 mars 1811 svor han trohetsed till Alexander I hos den ryske ministern i Stockholm, greve van Suchtelen, och redan följande dag reste han till Finland.

I maj 1811 sammanträffade Armfelt för första gången med Alexander I i S:t Petersburg, varvid han framlade sin syn på hur Finlands angelägenheter och fövaltning skulle skötas. Härefter inleddes ett nära samarbete mellan Armfelt och Alexander I.  I november samma år grundades Kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg. Armfelt blev kommitténs förste självskrivne ord- förande. Genom Armfelts memorial, betänkanden och föredragningar utformades relationerna mellan Finland, kejsaren och Ryssland på en praktisk beslutsnivå. Armfelts största enskilda politiska prestation var förenandet av det s.k. Gamla Finland, det Viborgska guvernementet som genom Åbofreden 1743 kommit att lyda under Ryssland, med det övriga Finland (”Nya Finland”) under gemensam förvaltning från och med början av 1812. Storfurstendömet Finlands territorium tillväxte avsevärt, från Kymmene älv till Systerbäck på Karelska näset och i  öster ända till Ladoga. Till storfurstendömet  överfördes bl.a. städerna och fästningarna Viborg, Fredrikshamn, Villmanstrand, Nyslott och Kexholm. Donationsböndernas kommande ställning i Viborgs län och de lagstiftningsreformer som berörde dem  intresserade Armfelt mycket.

För sina olika finländska projekt återfann Armfelt också sina gamla vänner från Gustav III:s tid som flyttat till Finland. Tillsammans med Johan Albrecht Ehrenström och med landshövding Gustaf Fredrik Stjernvalls stöd åstadkom han att Helsingfors blev Finlands nya huvudstad genom kejserligt beslut 1812. Till beslutet anslöt sig Ehrenströms storslagna generalplan för stadens byggande, som också omfattande kyrkor och offentliga byggnader. I den politiska omorientering som krävdes av prästerskapet, bönderna och de akademiska kretsarna var Armfelts närmaste stöd biskop Jacob Tengström i Åbo. Biskopen försökte övertala sina underlydande till att acceptera den nya ryska överheten. Armfelt utnämndes också på nytt 1812 till kansler för den kejserliga akademien i Åbo. I detta ämbete verkade han för förbindelserna mellan Ryssland och universitetet, som just samma år utvidgats avsevärt, och för utbildningen av en ny finsk tjänstemannakår, språkkunnig och lojal mot kejsaren. Dessutom organiserade och övervakade han otaliga andra företag, bland annat slutförandet av akademins stora nybyggnad och dess omgivning så att de skulle motsvara kejsarens petersburgska smak.

Armfelt deltog också som rysk general i kriget mot Napoleon sommaren 1812. Samma år upphöjdes han till kejsarens generaladjutant och i finskt grevligt stånd. I augusti samma år deltog Armfelt i mötet i Åbo, där Sveriges kronprins Karl Johan och Alexander I definitivt beseglade den politik som också Armfelt konsekvent hade försökt pådriva: Sverige avstod från alla anspråk på revansch i förhållande till Finland och Ryssland  garanterade Sveriges överhöghet över Norge för gott.

Armfelt bodde med sin familj i S:t Petersburg; han hade också en sommarvilla i Tsarskoje Selo. Under sina sista levnadsår besökte han alltid Finland på somrarna och vistades då på sin gård Åminne i Halikko och i Åbo, där han övervakade förvaltningen och sitt universitet. Från S:t Petersburg förde han en omfattande brevväxling, genom vilken han ledde såväl nybyggena på Åminne som universitetets administrativa ärenden, byggnadsarbeten och anskaffningar av konstverk. Alexander I, som stod på höjden av sina framgångar som Napoleons besegrare och Paris erövrare, hann på sommaren 1814 tillbaka till S:t Petersburg och uppsökte Armfelt på hans sjukbädd i Tsarskoje Selo. Bruten av flera sjukdomar, men till sinnelaget outtröttlig dog Gustaf Mauritz Armfelt den 19 augusti 1814.

Vid sidan av sin militära och politiska bana hade Armfelt betydelse som en av dem som förverkligade den gustavianska erans ”konstpolitik”. Som direktör för de kungliga teatrarna åren 1786–1792 inledde Armfelt regelbundna operaföreställningar i Sverige; från och med 1788 var han också chef för talscenen, Kungliga dramatiska teatern. Armfelt deltog aktivt i kungens nya, enligt franskt mönster inrättade akademier, som ledamot av Svenska Akademien från dess grundande 1786 samt som ledamot av Musikaliska akademien från och med 1788. Det område som låg Armfelt närmast var hovets tidvis intensiva teaterliv och övriga ”spektakler”; han skrev pjäser och var också en uppskattad skådespelare. Hans mest kända komedi, skriven tillsammans med Israel Hallman, var Tillfälle gör tjufven (1783). Dessutom har han skrivit en mängd tillfällighetsdikter.

Under sin långa resa utomlands 1783– 1784 kom Armfelt att stifta bekantskap med Europas ledande opera-, teater- och balettkonstnärer samt med olika teaterhus. På samma resa inhämtade Armfelt också en viss sakkunskap i frågor som gällde konst, arkitektur eller antikviteter. Efter resan blev han ett starkt stöd för Gustav III, då denne införde den rena nyklassiska arkitekturen som dominerande stil i offentliga och privata byggnader. En följd av den italienska resan var, att Sverige fick sin första arkitekt av internationella mått inom denna stilriktning, Jean Louis Desprez. Samme Desprez ritade också för Armfelt en villa i italiensk stil utanför Stockholm. Armfelt kom dock aldrig själv att bo där, på grund av dödsdomen och åren i exil utomlands.

Huvudföremålet för Armfelts eget arkitekturintresse blev senare Åminne gård i Halikko. Här inleddes under Armfelts sista levnadsår ett omfattande renoverings- och ombyggnadsarbete, som planerades av stadsarkitekten i Stockholm, Carl Christoffer Gjörwell samt den i Åbo bosatte Charles Bassi, Finlands förste professionelle arkitekt. Runt huvudbyggnaden, som ombyggts i nyklassisk stil, anlades en omfattande engelsk landskapspark. Armfelts bibliotek på Åminne gård inreddes till ett minnesrum över Gustaf III med ett porträtt av kungen som blickfång. Armfelt fick själv aldrig se detta kanske förnämsta exemplet på nyklassiska interiörer i Finland fullbordat. Armfelt lät också utvidga Halikko kyrka i samma nyklassiska stil och redan under sin livstid iordningställde han ett eget gravkapell i kyrkan.

Om Armfelts stora konstintresse vittnar också hans beställningar av porträtt. Hans ständigt rörliga liv tillät inte några större anskaffningar av konst- eller boksamlingar, men han fäste stor vikt vid symboliskt betydelsefulla, högklassiga porträtt, såväl av sig själv och sin familj som av andra närstående. För dessa porträtt anlitade han sin tids allra bästa konstnärer: åtminstone A.U. Wertmüller, Louis Gauffier, Anton Graff och Joseph Grassi har målat lysande porträtt av honom. Porträtten förmedlar den strålande skönhet som Armfelts samtida vittnat om och en förening av naturlig begåvning och medveten teatralitet i rollen som ”Nordens Alkibiades”. Uppfattningarna om Armfelts karaktärsdrag och moral har däremot alltid varit motstridiga.

Hans kärleksförhållanden – de mest berömda och mest långvariga med prinsessan av Sagan och hovfröken Magdalena Rudenschöld – utgjorde inga hinder för familjelyckan i övrigt. Hans förhållande till hustrun Hedvig Ulrika förblev i alla skeden öppet och förtroligt. På samma sätt visade Armfelt, åtminstone i sin korrespondens, samma öppenhjärtighet gentemot kejsare och kungliga som gentemot sina egna barn. Han ägnade sig med en ständig och faderlig omsorg om sina barn och deras uppfostran. På detta område var Armfelt väl insatt i de moderna idéerna, i litteratur, filosofi och naturvetenskaper. I politiskt avseende var Armfelt en klassisk företrädare för l’ancien régime, och hans självklara rojalism fick hårda stötar i Europa efter franska revolutionen, dominerat av ”korsikanaren” Napoleon. Alexander I företrädde på sitt sätt den traditionella, upplysta monarkin i Ryssland, och Armfelts övergång i den nye monarkens tjänst var därför inte särskilt kontroversiell. Adelsmannens och krigarens heder och ära var enligt tidens synsätt inte ännu bundna till en viss stat eller ett visst kungadöme.

Historieskrivningen om Armfelt och hans eftermäle präglades under nästan hela 1800-talet av förräderiprocessen; i Sverige var han ”landsförrädaren” som dessutom trätt i rysk tjänst. Adertonhundratalets uppfattningar om staternas och statsmännens historia satte inte heller stort värde på den under 1700-talet viktiga favoritismen eller på det levnadssätt och den ”morallöshet”  som Armfelt i den borgerliga världens ögon företrädde. Äventyrare, kvinnotjusare, politisk opportunist och Gustav III:s handgångne man hörde till de vanliga epiteten. Elof Tegnérs stora biografi, som publicerades på 1880-talet, var det första historiska arbete som grundade sig på Armfelts egna, omfattande arkiv och inledde på sätt och vis hans rehabilitering som historiskt betydelsefull person i Sverige. I Finland har man traditionellt förhållit sig något positivare till Armfelt, som landsman och förgrundsgestalt vid grundandet av det nya storfurstendömet. Detta synsätt lyftes fram redan av J.R. Danielson-Kalmari från och med 1890- talet. Förenandet av Gamla Finland med det övriga Finland var ”finnen” Armfelts största förtjänst. Carl von Bonsdorff koncentrade sig i sin flerdelade biografi, utgiven åren 1930–1932, framför allt på Armfelts sista årtionden och hans arbete för Finland på en bred politisk och internationell front. Följande biografi utkom på svenska först 1997; i Stig Ramels levnadsteckning försvaras och bedöms Armfelt både som offentlig person och som privatman, därtill som en framstående statsman i ljuset av sin egen tidsålders ideal. Verket innebar en ny rehabilitering av Armfelt framför allt i Sverige.

Rainer Knapas 

Gustaf Mauritz Armfelt, född 31.3.1757 på Juva kaptensboställe i S:t Mårtens (enligt kyrkböckerna döpt 1.4, vilket datum ofta anges som födelsedag), död 19.8.1814 i Tsarskoje Selo, begraven i Halikko kyrka. Föräldrar landshövdingen Magnus Vilhelm Armfelt och Maria Catharina Wennerstedt. Gift 1785 med hovdamen Hedvig Ulrika De la Gardie.

PRODUKTION. Prospectus d´un ouvrage ayant pour titre Histoire de la vie & de l´administration de Gustave III, roi de Suède. Philadelphia [Prag] (1793, ånyo publicerad, Lucca 1793); Relation des événements, qui ont rapport à la mort de Paul I, empereur de toutes Russies. Stockholm (1801); Précis de la campagne de Norvège l´an 1808. Uppsala (1811); Berättelse om generalen, baron Gustaf Mauritz Armfeldts lefnad och politiska öden, författad af honom sjelf. Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, samt historiska personer 1−2. Stockholm (1830); Aperçu de la situation actuelle de la Finlande sous des rapports civils et économiques (1811, publicerad i Historiallinen arkisto 23, 1913).

KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. von Bonsdorff, Gustav Mauritz Armfelt. Levnadsskildring I−III (1930−1932); J.R. Danielson-Kalmari, Wiborgs läns återförening med det öfriga Finland (1894); T. Hartman, De tre gustavianerna G.M. Armfelt, J.F. Aminoff och J.A. Ehrenström (1899); Historisk tidskrift för Finland 3/1997 (temanummer över G.M. Armfelt); S. Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757−1814. Dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland. Stockholm (1997); Resan till Italien. Gustaf Mauritz Armfelts resedagbok 1783−1784. Inledning och kommentarer av R. Knapas. Stockholm (1997); E. Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt I−III. Lund (1893).

BILDKÄLLA. Armfelt, Gustaf Mauritz. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4538-1416928957144

Upp