BLADH, Petter Johan 

(1746–1816) 

Superkargör, kansliråd, riksdagsman 

Petter Johan Bladh var den mest framgångsrika finländaren i Ostindiska kompaniets tjänst. Efter att ha återvänt till Finland bosatte han sig i Kaskö och valdes tre gånger till riksdagsman. Efter att Finland kommit under rysk överhöghet förlitade statsmakten sig flera gånger på Bladhs ekonomiska sakkunskap. Bladh utmärkte sig även som naturvetare. I Finland var han under den svenska tiden förmodligen den mest betydande ekonomiska tänkaren efter Anders Chydenius. 

Petter Johan Bladh föddes 1746 i Vasa. Han var det andra barnet till storköpmannen Johan Bladh och dennes första hustru Katarina Juvelius. Enligt kyrkböckerna var hans förnamn Johan Petter, men själv använde han namnen i omvänd ordning. Efter att först ha undervisats i hemmet skrevs pojken som elvaåring in i Vasa trivialskola och fortsatte 1763 sina studier vid Åbo akademi. I början av år 1764 började Bladh som biträde i faderns handelsrörelse. 

På rekommendation av sin kusins make Michael Grubb (adlad af Grubbens), som suttit i ledningen för det svenska Ostindiska kompaniet, fick Bladh 1766 anställning i vad som då var det mest framgångsrika företaget i Sverige. Ostindiska kompaniet sände årligen två fartyg till Kanton, där kompaniet hade en egen handelsstation. Resan fram och tillbaka till Kina räckte ungefär ett och ett halvt år, och därefter kunde man i Göteborg med stor vinst auktionera ut fartygens last av te, kryddor, siden, porslin och andra varor. Största delen av de värdefulla kinesiska varorna köptes av utländska köpmän, och endast ca en åttondel blev kvar i Sverige. 

Bladh stannade kvar i kompaniets tjänst i nästan tjugo år. Dessa var gynnsamma år för kompaniet. Genom en energisk arbetsinsats gjorde han en lysande karriär och blev själv förmögen. Ostindiska kompaniet, som inlett sin verksamhet 1731, drevs av ett antal delägare med monopol, oktroj, på handeln med Fjärran Östern på 15 eller 20 år. År 1766, vid samma tid som Bladh anställdes av kompaniet, inleddes en tredje oktrojperiod, och just denna visade sig bli den mest framgångsrika. 

På sin första resa till Kina 1766–1768 fungerade Bladh som skeppsskrivare. Nästan genast därefter följde en andra resa 1768–1770, då han var andre assistent. Efter detta lämnade Bladh kompaniet och fick en tjänst som auskultant vid Bergskollegium. Där studerade han bl.a. kemi och mineralogi, men hans ämbetsmannabana blev kort. Redan 1772 sökte sig Bladh tillbaka till Ostindiska kompaniet. Åren 1772–1773 och 1774–1775 gjorde han i egenskap av förste assistent igen två resor till Kina. Mellan dessa resor hamnade han i konflikt med kompaniet och stod redan i beråd att gå över i holländsk tjänst. Genom medling av Kommerskollegium löstes konflikten och Bladh blev kvar i kompaniet. 

År 1776 utnämndes Bladh till andre superkargör och beordrades att stanna i Kina. Superkargören ansvarade för kompaniets hela affärsverksamhet, för allt från att knyta affärskontakter till att granska enskilda porslinskoppar. Bladh tilldelades dessutom ett specialuppdrag som innebar att han skulle reda ut de inflammerade förhållandena vid den svenska handelsstationen och ordna upp de ärenden som kontorets tidigare chef lämnat oavslutade. Bladh utförde dessa uppgifter på ett berömvärt sätt, och 1781 utnämndes han till chef för kontoret. 

Ett år i Kanton kunde tydligt delas upp i två skilda delar. Fartygen från Sverige anlöpte staden i början av sommaren. De superkargörer som då fanns på plats tog hand om affärerna, lastningen av fartygen och den kinesiska byråkratin. Då fartygen på hösten lämnade Kanton för att segla tillbaka till Sverige skulle handelsstationen tömmas och de anställda flytta till Macao, där de tillbringade vintern. Européernas vistelse i Kina var starkt kringskuren, och Bladh fick knappt alls möjlighet att resa utanför Kanton och Macao. Han var en ivrig utövare av naturalhistoria och beklagade sig över att han inte kunde resa ut ur städerna för att samla in uppgifter om växtligheten. 

Bladh stannade sju år i Kina. Under denna tid fördjupade han sig noggrant i såväl de lokala naturförhållandena och exportprodukterna som de kinesiska handelshusens verksamhet. Kontakterna till hemlandet skedde per brev – man fick vänta ett par år på svar. Bladh informerade kontinuerligt ledningen för Ostindiska kompaniet om förändringarna i det ekonomiska livet i Kina och om de bedömningar han gjorde utgående ifrån sina iakttagelser. Till sina släktingar skickade Bladh presenter med fartygen och när dessa återvände fick han sedan de produkter han önskat från hemlandet: lingonsylt, åkerbär, smör, m.m. 

Då Bladh 1783 fick bud om att hans far avlidit beslöt han att lämna uppgiften som superkargör och återvända hem. Vid samma tid höll man på att avsluta Ostindiska kompaniets tredje oktroj och bilda en fjärde. Bladh erbjöds en av de tre chefstjänsterna vid kompaniet. Vid denna tid skrev han en omfattande men numera försvunnen promemoria. Bladh var bekymrad över kompaniets framtid. Han visste att den tredje oktrojens framgång i stor utsträckning hade berott på det amerikanska frihetskriget, som hade påverkat Frankrikes och Englands delaktighet i handeln med Fjärran Östern, och på den begränsade holländska importen. Bladh föreslog att man skulle grunda en stor internationell handelsorganisation som helt och hållet skulle utestänga Storbritannien från handeln med Kina. De konservativa medlemmarna i kompaniet godtog inte de villkor Bladh ställde, så han drog sig tillbaka till Österbotten. Bladh hade ändå påverkat kompaniets medlemmar, och ytterligare två gånger erbjöds han att bli chef i Göteborg. Precis som första gången strandade utnämningarna både 1794 och 1800 på de villkor Bladh ställde. Framtiden kom att utvisa att Bladhs bedömningar var riktiga. Kompaniets verksamhet upphörde med den fjärde oktrojen. 

Fadern Johan Bladh hade på 1770- talet grundat staden Kaskö och bosatt sig på den närbelägna Benviks gård, som hade utvecklats till en ståtlig herrgård. Petter Johan Bladh hann under sin tid i Ostindiska kompaniet bara besöka sin hembygd en gång, 1776. Då lovade han att fortsätta sin fars affärsverksamhet. I enlighet med sitt löfte bosatte sig Bladh 1784 på Benvik. Med sig hade han förutom ett startkapital på 100000 riksdaler också två briggar som han köpt i Sverige. Det första han gjorde var att låta bygga en ny ståtlig huvudbyggnad. 

Det sägs att nästan allt var kinesiskt under Bladhs tid som herre på Benvik. Detta väckte förundran och förtjusning bland dem som besökte herrgården. På Benvik utvecklade Bladh främst boskapsskötseln – gårdens berömda holländska mjölkboskap spriddes på olika håll i Österbotten – och skogs- och trädgårdsskötseln. På herrgården grundades en stor trädgård med bl.a. ett av Finlands få orangerier, d.v.s. växthus. 

Som borgare i Kaskö bedrev Bladh en omfattande handel och industriverksamhet som fungerade som ett stöd för affärsverksamheten. Städerna vid Bottniska viken hade 1765 fått rätt att bedriva handel med utlandet, och deras ekonomi var på stark uppgång. Den nya staden Kaskö fick sina egentliga privilegier 1785, d.v.s. nästan genast efter att Bladh bosatt sig där. I likhet med många andra borgare exporterade Bladh främst trävaror och tjära med sina fartyg. En del av tjäran förädlade Bladh på ett beckbruk som låg i närheten av hans tjärhov. Sågvarorna tillverkades med hjälp av två moderna finbladiga sågar. Vid den ena av dem, Kaskö såg, användes vinden som kraftkälla, vilket var ovanligt. Också den ovanligt stora mjölkvarnen av holländsk typ som fanns på Benvik drevs med vindkraft. På återresan hämtade Bladhs fartyg salt, järn och kolonialvaror till Kaskö. 

I slutet av 1700-talet hade Bladh en handelsflotta som bestod av flera fartyg. Vid behov kunde denna utvidgas med fartyg från det egna varvet på Benvik. I början av 1800-talet orsakade den dåliga ekonomiska konjunkturen och senare Napoleonkrigen och kontinentalblockaden tillsammans med skeppsbrott stora ekonomiska förluster för Bladh. Hans flotta krympte i början av 1800-talet och 1807 förlorade han sitt sista fartyg. 

På riksdagen 1789 motsatte Bladh sig offentligt Gustav III:s Rysslandsfientliga politik och hans strävanden efter att utöka kungens makt. Han stödde de officerare som deltagit i Anjalaförbundet och gick så långt att han beklagade att dessa hade låtit kungen komma undan. Trots sina bestämda åsikter – eller kanske just tack vare dem – valdes Bladh på nytt 1792 och 1800 till representant för borgerskapet på riksdagarna. Bladh var en kosmopolit som i likhet med många andra finländska ståndspersoner vid sekelskiftet 1800 betvivlade Sveriges förmåga att försvara Finland. Denna misstanke visade sig kort senare vara befogad. 

Då ryssarna våren 1808 kom till Sydösterbotten förhöll sig Bladh till en början välvillig till dem. Den militära situationen söder om Vasa förändrades emellertid snabbt när en liten svensk avdelning tillsammans med en del bönder som rest sig mot ryssarna tog kontroll över området. Bladh bekantade sig med den svenska utrustningen. Försvarsförmågan övertygade honom inte, och han rådde allmogen att inte gripa till vapen. Motståndet visade sig också snart vara resultatlöst, men fick olyckliga följder för Bladh. P.g.a. folkresningen och att hans son Carl Edvard inledningsvis deltagit i stridsförberedelserna förlorade Bladh ryssarnas förtroende. Till följd av detta lät general Orlov-Denisov, som lett de ryska styrkorna, fängsla både far och son Bladh som misstänkta för att ha underblåst motståndet. I samband med fängslandet plundrade och förstörde de ryska soldaterna det unika lösöret på Benvik och Petter Johan Bladhs naturvetenskapliga samlingar, bl.a. 3000 växtprover från Kina och Kaplandet. Både Petter Johan och Carl Edvard Bladh fördes från Närpes till Åbo, där de emellertid frigavs efter att ha förhörts. 

Våren 1809 företrädde Johan Petter Bladh Kaskö på lantdagen i Borgå. Bladh, som hört till den kungafientliga oppositionen under den gustavianska tiden, förstod tillfällets politiska betydelse och betonade vikten av att bevara lantdagsständernas och naturligtvis särskilt det egna ståndets privilegier. På den första lantdagen visade sig Bladh vara en av borgerskapets mest betydande representanter. Generalguvernören G.M. Sprengtporten föreställde sig t.o.m. Bladh som borgarståndets talman. Bladh tackade nej till detta hedersuppdrag på grund av avundsjuka hos en del övriga representanter och sin egen svaga ekonomiska situation. 

Bladh deltog aktivt i lantdagsarbetet och satt i flera utskott. Han var med om att planera ständernas förslag till hur beskattningen skulle ordnas i Finland och till grundandet av nödvändiga statliga verk. Bladhs riksdagserfarenhet och kompetens var av stor betydelse för lantdagens verksamhet, särskilt som en stor del av ständernas representanter saknade motsvarande erfarenhet. Hans sakkunskap och analytiska förmåga ingav allmänt förtroende, och lantdagens ständer föreslog enhälligt honom till medlem i regeringskonseljen (senare senaten), som skulle inrättas. Kejsaren utnämnde honom till medlem i konseljens ekonomiedepartement och till adjoint till chefen för kansliexpeditionen. Av personliga skäl bad Bladh emellertid om befrielse från dessa uppdrag. Vid samma tid avböjde han utnämningen till kommerseråd eftersom han ansåg sig stå på randen till konkurs. I stället beviljades han 1812 kansliråds titel. 

Vid sidan om sin kommersiella och politiska karriär intresserade sig Bladh för naturvetenskap och ekonomi. Han författade ett femtontal artiklar i dessa ämnen. Under sina resor till sjöss, i Kina samt i Österbotten gjorde han biologiska och hydrografiska observationer. Utgående ifrån sina hydrografiska iakttagelser gjorde han utredningar om havsvattnets beskaffenhet, och tack vare dem utnämndes han 1779 till medlem av den svenska Vetenskapsakademien. Bladh avhandlade ytvattnets densitet i såväl oceanerna som Östersjön samt temperaturförhållandenas beroende av polarglaciärernas storlek. Bladhs vän Carl Petter Thunberg uppkallade 1781 ett växtsläkte efter honom, Bladhia (släktets namn ändrades dock senare till Ardisia). Den samling som Bladh skickade till Etnografiska museet i Stockholm berättar å sin sida om hans antropologiska intresse. 

Redan i sitt installationstal i Vetenskapsakademien 1779, Jemförelse emellan Sveriges och andre Europeiske Nationers handel på China, behandlade Bladh ekonomiska frågor, och han kom i fortsättningen alltmer att koncentrera sig på dem. År 1790 anslöt han sig till Patriotiska sällskapet, en sammanslutning för främst ekonomiska diskussioner. Bladh gjorde 1799–1800 en 13 månader lång resa till Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Ursprungligen reste han för att ta del i auktionen på en skadad brigg, men därefter stannade Bladh kvar i utlandet nästan ett år och fick tillfälle att träffa sina handelskompanjoner. I den resedagbok han förde fästs uppmärksamheten främst vid ekonomiska angelägenheter. I hemlandet deltog Bladh i Finska hushållningssällskapets verksamhet och lät införa tre studier i sällskapets publikationer. Den första av studierna, en artikel som behandlade hindren för en utveckling av jordbruket, blev så uppskattad att författaren tilldelades första pris, en guldmedalj. 

Efter att Finland skiljts från Sverige 1809 måste förhållandena i landet och administrationen organiseras på nytt. Särskilt i frågor som gällde ekonomiska ärenden vände sig landets nya styrelse till olika sakkunniga, däribland till Bladh. En del av hans utlåtanden har bevarats i regeringskonseljens arkiv – i motsats till de flesta av de brev och promemorior som Bladh tidigare hade skickat till Ostindiska kompaniet. Då handeln med Kina grundade sig på affärshemligheter förstördes en stor del av handlingarna omedelbart. 

Bladh var en originell och vidsynt ekonomisk tänkare. Så har han också kallats för den efter Anders Chydenius viktigaste finländska ekonomen under den svenska tiden. Tack vare sin mångsidiga språkkunskap hade Bladh möjlighet att aktivt följa med den ekonomiska litteraturen i utlandet. Bladh stödde i princip frihandel, men i vissa fall ansåg han det vara nödvändigt med en reglering. Han trodde på fördelarna av en avreglering av den inhemska marknaden, men i fråga om utrikeshandeln var statsmaktens stöd önskvärt menade han. Medan stöd och uppmuntran av den industriella utvecklingen skulle ge god utdelning, borde statsmakten enligt Bladh akta sig för sådana företag som inte hade förutsättningar att nå naturlig framgång. Därför borde man i Finland särskilt satsa på jord- och skogsbruk. 

Efter att Bladh bosatt sig i Finland drabbades hans affärsverksamhet av flera bakslag förorsakade av den ekonomiska utvecklingen och krigen. Under 1808–1809 års krig förvärrades hans trångmål. Bladhs affärer kollapsade och hans egendom föröddes. Under sin tid i fångenskapen blev han illa behandlad och förlorade till slut sin hälsa. Efter en lång process fick han 1812 och 1813 ersättning för en del av de skador som de ryska soldaterna förorsakat. Den f.d. superkargören hade emellertid redan 1810 blivit tvungen att försätta sig i konkurs. Myndigheterna behandlade i detta läge Bladh med mildhet, och på order av statssekreteraren Michail Speranskij sköts den exekutiva auktionen upp ända till Bladhs död 1816. Petter Johan Bladh ligger begravd tillsammans med sin familj i ett privat kapell på Benviks ägor. Av sönerna gick Carl Edvard fördomsfritt i sin fars fotspår och bodde ett tiotal år i Chile och Argentina. 

Georg Haggrén 

Petter Johan Bladh, född 3.12.1746 i Vasa, död 1.3. 1816 i Närpes. Föräldrar köpmannen Johan Bladh och Katarina Juvelius. Gift 1787 med Eva Beata Stenberg. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. P.J. Bladh, Bonderesningen i svenska Österbotten. En episod från 1808 års finska krig. Stockholm (1882); P.J. Bladh, Anteckningar under en ekonomisk resa till Tyskland, Nederländerna och Paris åren 1799−1800 (1888); A.R. Cederberg, Petter Johan Bladhin omakätinen elämäkerta. Historiallinen arkisto XXIV (1914); A.R. Cederberg, Kahdeksannentoista vuosisadan miehiä (1924); T. Frängsmyr, Ostindiska kompaniet. Stockholm (1976); A. Halila, Porvoon valtiopäivät ja autonomian alkuaika. Suomen kansanedustuslaitoksen historia I (1962); K. Hedman, Släkten Bladh. Arkiv för svenska Österbotten 1 (1921−1922); K. Karttunen, Posliinia ja purjehtijoita. Matka-arkku. Suomalaisia tutkimusmatkailijoita (1989); K. Laine, Benvikin kartano Peter Johan Bladhin kotina ja liikeyritysten keskustana. Historiallinen arkisto XLV (1939); B. Lunelund, Peter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet åren 1766−84. Historiska och litteraturhistoriska studier 16 (1940, nyutg. som särtryck 2008); A. Persson, 1808. Gerillakriget i Finland. Stockholm (1986). 

BILDKÄLLA. Bladh, Petter Johan. Oljemålning. Foto: C. Grünberg. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4856-1416928957462

Upp