Skriv ut          Tillbaka

CHYDENIUS, Anders


(1729–1803)


Skriftställare, kyrkoherde, riksdagsman


Kyrkoherden i Gamlakarleby, teologie doktorn Anders Chydenius var på flera områden en av rikets viktigaste förkämpar för en demokratisk utveckling. I sin strävan efter att öka medborgarnas jämlikhet motsatte han sig ekonomiska monopol och försvarade liksom andra tidiga liberaler i Frankrike och Sverige näringsfrihet. I enlighet med sin grundsyn verkade han som riksdagsman 1765–1766 för att införa tryckfrihet och förstärka ständernas ställning på bekostnad av det sekreta utskottet med dess aristokratiska dominans. Härutöver önskade Chydenius lyfta den arbetande befolkningen ur dess undertryckta ställning. Som demokratisk politiker och tänkare tillhörde Chydenius sin tids viktigaste gestalter.

 

Anders Chydenius, som var född i Sotkamo och uppvuxen i Kuusamo, flyttade 1746 med sina föräldrar till faderns nya tjänstgöringsort Gamlakarleby, som kom att bli hans hemort livet ut. Chydenius studerade vid Åbo akademi från 1745 och vid Uppsala universitet 1750–1751 och promoverades till magister 1753. Vid sidan av teologi studerade Chydenius även fysik och kemi. År 1753 utnämndes han till predikant och 1763 till kaplan i Nedervetil. År 1770 blev han kyrkoherde i Gamlakarleby landsförsamling och stad.


 

Anders Chydenius svarade 1762–1763 på Kungliga Vetenskapsakademiens prisfrågor ”om bästa sättet at upodla Mosslupna Ängar” och om hur kärror kunde förbättras och fick för sina svar i bägge fallen silvermedalj. Han började även intressera sig för den ekonomiska politiken och författade skrifter i ämnet. Av denna anledning ombads han skriva ett memorial om de österbottniska städernas seglationsrättigheter för länsmötet i Gamlakarleby 1763. Detta var samtidigt inledningen på Chydenius politiska bana och förde honom till 1765–1766 års riksdag som representant för de österbottniska kaplanerna.


 

Vid ankomsten till sin första riksdag i Stockholm var den 35-åriga kaplanen politiskt fullständigt oerfaren. Sin ställning i prästeståndet hade han vunnit genom en mycket konkret målsättning, nämligen försvaret av utvidgade handelsrättigheter för de österbottniska städerna. Chydenius publicerade en pamflett i frågan, där han skickligt och i kraftfulla ordalag omkullkastade de gällande handelspolitiska argument som Stockholms stad hade tytt sig till i sitt motstånd mot reformen. Österbottningarna hade redan under 1760–1762 års riksdag drivit sin sak väl och motståndarna förmådde ingenting mot Chydenius bevisföring. Uleåborg, Gamlakarleby, Vasa och Björneborg liksom de västerbottniska städerna på andra sidan Bottniska viken erhöll 1765 stapelrättigheter, d.v.s. rätt att med egna fartyg bedriva utrikeshandel.


 

För att sätta in sig i handelspolitiken bekantade sig Chydenius i Stockholm med litteraturen på området och började studera de bestämmelser som tidigare reglerat utrikeshandeln. Han fick snart en överblick och publicerade två viktiga pamfletter. Källan till Rikets Van-magt, som utkom i april 1765, riktade sig mot det 1734 instiftade produktplakatet som förbjöd utlänningar att till Sverige införa andra än det egna landets produkter på sina fartyg. Chydenius anslöt sig till tidigare skribenter i frågan och menade att bestämmelsernas egentliga syfte var att öka rikedomen hos stapelstädernas redare på bekostnad av den övriga befolkningen. Monopolet på import av kolonialvaror ansågs medföra att en del inhemska storköpmän kunde höja sina priser efter eget gottfinnande.


 

Chydenius angrep inte längre produktplakatet sedan de österbottniska städerna hade vunnit sin rätt till utrikeshandel. Uppenbarligen tedde sig redarnas gynnade position välmotiverad efter att också österbottningarna hade kommit i åtnjutande av handelsförmånerna. Inte heller i övrigt kan man betrakta Chydenius som en principiell anhängare av internationell handelsfrihet. Så sent som 1777 skrev han en kraftigt formulerad pamflett om rätten till inhemsk lanthandel, i vilken han drev landsbygdsbefolkningens sak gentemot städerna.


 

Den fråga Chydenius dryftade 1765 i sin viktiga pamflett Den nationnale vinsten var av mer allmän natur. Han behandlar den inhemska ekonomiska politiken och stöder en fullständig näringsfrihet med åberopande av de tidiga franska liberaler, som hade publicerats och refererats på svenska. Den viktigaste av dessa var markis Mirabeau d.ä. Första delen av dennes huvudverk L’Ami des Hommes hade utgivits på svenska 1759. Bland de svenska skribenterna förfäktades en lika radikal ståndpunkt av friherre Carl Leuhusen 1761. Man bör inte överdriva Anders Chydenius självständighet som förespråkare för näringsfrihet, även om han förvisso inte kände till den berömda skotten Adam Smiths nationalekonomiska uppfattningar. Smith publicerade sin på föreläsningar baserade Wealth of Nations, där han förespråkar näringsfrihet, först 1776. Likheten mellan Smiths och Chydenius tankegångar beror på gemensamma franska förebilder, men också på att inskränkningarna i näringsfriheten var likartade överallt i Västeuropa. Likt Chydenius ansåg även Smith att den näringspolitik som blivit känd under namnet merkantilism framförallt hade bestämts av huvudstädernas storköpmän som ville göra sig rika på den övriga nationens och framförallt landsbygdens bekostnad.


 

Anders Chydenius kan inte betraktas som den ekonomiska liberalismens fader, men han motiverade densamma skarpsinnigt och vältaligt. Tidlös är hans bevisföring om hur omöjligt det är för statens tjänstemän att förutsäga kommande behov och resurser och därför även att genom planering och bestämmelser åstadkomma ett harmoniskt och effektivt näringsliv. Chydenius bedömning av näringsfrihetens möjligheter var däremot mer optimistisk: fri konkurrens skulle skapa en sund balans i det ekonomiska livet. Även idén om politisk rättvisa, som Chydenius härledde ur naturrätten, förutsatte att man på alla håll, i städer som på landsbygden, skulle få sälja sina produkter och sitt arbete fritt. Chydenius tanke om att ett fritt näringsliv skulle alstra jämvikt likt vattnets rörelser i havet motsvarar helt Adam Smiths liknelse om den ”osynliga handen”.


 

Bortsett från hans plädering för de österbottniska städernas stapelrätt fick Chydenius idéer om politisk ekonomi inte något större inflytande under hans egen tid. Också den österbottniska seglationsfriheten var hotad från 1774, då Stockholms stad starkt drev på att Kaskö skulle göras till enda stapelstad i Österbotten. Av seglationstekniska skäl skulle detta ha tvingat de nordligare städerna att än en gång ty sig främst till Stockholm. Chydenius skyndade sig att avvärja faran med en anonym artikel 1774 i tidningen Dagligt Allehanda.


 

Under 1765–1766 års riksdag drev Chydenius i många sammanhang böndernas sak, framförallt då det gällde frågan om landsbygdsbefolkningens rätt att idka inhemsk seglation, något som förverkligades 1766. Redan i sitt första arbete, en pamflett kallad Hvad kan vara orsaken, at sådan myckenhet swenskt folk årligen flytter utur landet?, tog han kraftigt ställning för den arbetande befolkningen. I sin behandling av den förmodade stora emigrationen beskrev han de städslades ställning på följande sätt: ”Träla i andras arbete, så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar, och dö i uselhet äro de Lagrar, som skola locka den arbetande hopen, att älska Fäderneslandet.”


 

Samma teman återkom 1778 i Chydenius Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt. Skriften behandlar ett förslag som hade gått ut på att tjänstehjonen genom lottdragning skulle fördelas mellan dem som behövde arbetskraft. I sitt motstånd mot planen analyserar Chydenius arbetarnas ställning på ett sätt som torde sakna motsvarighet i 1700-talets litteratur. Utan politiska rättigheter saknade arbetarna allt skydd från samhällets sida.


 

I en tidningsartikel tillade Chydenius att knappt ett enda legohjon visste hur man på riksdagen höll på att behandla förslag som hotade deras frihet. ”Vem af dem är i stånd att skriva något till sitt och sina medbröders försvar?” frågade sig Chydenius och drog slutsatsen: ”Ett så värnlöst folks rättigheter måste därför med dubbel ömhet vårdas …” Under den polemik som följde i pressen konstaterade han 1779 även ”att om voteringen sker per capita, måste pluraliteten å min sida bliva stor”. Den revolutionära och ännu mycket sällsynta idén om allmän och lika rösträtt, som Chydenius bara mycket allmänt och i förbigående tordes nämna, hade han inte själv hittat på. Också här rörde det sig om tankegods av kontinentalt ursprung.


 

Man har vant sig vid att betrakta frihetstidens politiska liv som en kamp mellan hattar och mössor, och i detta tecken sammanträdde även riksdagen 1765. Frontlinjerna förändrades då det bland mössorna uppstod en falang som yrkade på samhälleliga reformer och motsatte sig adelns övermakt. Denna flygel leddes av prästeståndets radikaler, men hade ett naturligt stöd i bondeståndet och ett omfattande stöd i borgarståndet. De hårdaste radikalerna i det egentliga Sverige var ett antal präster från Skåne. Den radikala strömningen ledde till att den konservativa ledningen för mössorna, bestående av adelsmän och högre prästerskap, småningom började söka en gemensam linje med hattarna.


 

Chydenius och de övriga radikalerna tvingades märka, att det inte gick att få igenom några samhälleliga reformer utan att samtidigt minska de konservativas makt. Ett sätt att åstadkomma detta var enligt Chydenius att öka de breda lagrens politiska kunskaper. Chydenius hade i detta avseende påverkats av kommerserådet Anders Nordencrantz böcker som riktade sig mot adeln och storköpmännen i Stockholm.


 

Anders Chydenius ville driva den politiska upplysningen synnerligen långt och anammade ivrigt idén om tryckfrihet. Det memorial han 1765 skrev i frågan undertecknades av en äldre riksdagsman inom prästeståndet, lektor Anders Kraftman från Borgå, och stöddes också av ståndets radikaler, som lyckades få Chydenius invald i det utskott som behandlade tryckfrihetsfrågan. I praktiken kom utskottets verksamhet att ledas av Chydenius vintern 1765–1766.


 

De konservativa var i majoritet i utskottet, men då de inte deltog särskilt flitigt i mötena, lyckades tryckfrihetens anhängare nästan helt på egen hand sköta beredningen. Våren 1766 överlämnade tryckfrihetsutskottet sitt slutgiltiga förslag till ständerna: censuren skulle helt avskaffas för andra än religiösa skrifter, som fortfarande skulle stå under domkapitlens överinseende. Dessutom föreslog utskottet att riksdagens handlingar inklusive memorial och protokoll skulle offentliggöras.


 

De konservativa försökte avvisa förslagen men utan framgång; hösten 1766 godkändes de av de tre ofrälse stånden, trots att Chydenius under tiden hade utestängts från riksdagen. I slutet av året trädde sålunda K.M:ts förordning angående angående skrif- och tryckfrihet i kraft, och Sverige hade på så sätt fått världens liberalaste tryckfrihetslag. Chydenius insats i reformen kan inte värderas högt nog, även om han också hade stöd av de tre ofrälse ståndens majoritet.


 

En annan viktig reform kom Anders Chydenius att arbeta för i bevillningsdeputationen, som han invalts i sommaren 1765. Deputationens uppgift var att föreslå bevillningar, d.v.s. extraordinarie skatter för de olika stånden. Sekreta utskottet, som under frihetstiden hade hållit statsfinanserna hårt i sin hand, förväntade sig att ständerna denna gång liksom tidigare skulle foga sig i förfarandet. I radikalernas ögon var sekreta utskottet likväl ett alltför aristokratiskt organ, där bönderna inte hade en enda representant, fastän de stod för lejonparten av alla skatter. Chydenius avancerade i början av 1766 till deputationens egentliga ledning. Bevillningsdeputationen inledde sin kamp mot sekreta utskottet i syfte att överföra övervakningen av statsfinanserna till ständerna, hårdast var linjen av förståeliga skäl bland bönderna.


 

Som vapen i kampen mot sekreta utskottet tydde man sig till strejk; deputationen vägrade föreslå bevillningar innan ständerna hade fått detaljerade uppgifter om budgetunderskottet och om planen att använda skattemedlen. Sekreta utskottet anklagade deputationen för brist på förtroende, men den hade de ofrälse ståndens stöd. Efter att lantmarskalken Thure Gustaf Rudbeck i egen hög person anlänt för att underhandla i frågan avslutades strejken, men samtidigt ställde bevillningsdeputationen ännu tydligare sekreta utskottet mot väggen. Också denna gång var det Chydenius som förde ordet, och han riktade sig på ett närmast obarmhärtigt sätt till lantmarskalken.


 

Eftersom de ofrälse ståndens stöd för bevillningsdeputationen visade sig varaktigt, blev sekreta utskottet i maj 1766 tvunget att foga sig. Man företog inga ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, men bestämmelserna om statsfinanserna gavs med beslut av tre stånd en revolutionär tolkning. Sekreta utskottets rätt att handha statsfinanserna indrogs och suveräniteten överfördes på detta för hela politiken synnerligen viktiga område till ständernas plenum. På så sätt fick bönderna samma möjlighet som övriga stånd att övervaka användningen av statsmedel.


 

Det undgick inte de konservativa ledarna för mösspartiet att Anders Chydenius på ett avgörande sätt bidragit till förverkligandet av två radikala reformer, och i slutet av juli 1766 uppenbarade sig en möjlighet för dem att sätta stopp för Chydenius politiska bana. En förevändning blev hans pamflett om finanspolitiken Rikets hjelp, genom en naturlig finance-system. Där kritiserade han hårt ständernas beslut från hösten 1765, som hade syftet att återställa den svenska valutans värde i hemlandet till vad den varit före den inflation på 50 procent som hattarnas politik hade förorsakat.


 

Chydenius hade till en början accepterat mössornas penningpolitik men sedan, efter att i slutet av 1765 ha satt sig in i nationalekonomen Pehr Niclas Christiernins skrift om inflationen, anammat dennes ståndpunkt. Christiernin antog att en revalveringspolitik skulle leda till kaos på penningmarknaden, något som i sin tur skulle omintetgöra försöken att höja penningvärdet och leda till en ödesdiger recession. Christiernins mycket välgrundade prognos hade inte varit nog för att varna mössornas ledning, som ansåg det vara politiskt nödvändigt att gottgöra dem som lidit under inflationen, framför allt tjänstemännen, vars köpkraft hade minskat med hälften.


 

Christiernin deltog inte i politiken, men Anders Chydenius skred till verket med tilltro till hans teori. Efter att utan framgång ha berört frågan med mössornas ledning, skrev han en pamflett. Sekreta utskottet påstod att Chydenius gravt skulle ha brutit mot författningen genom att kritisera ständernas beslut, och man krävde av prästeståndet att kaplanen skulle bestraffas genom utestängning från riksdagen.


 

De flesta inom prästeståndet var ovilliga att skrida till avstängning, och uppenbarligen var det enbart hotet om ett ännu strängare straff som fick majoriteten inom ståndet att acceptera sekreta utskottets krav. Biskop Carl Fredrik Mennander, ståndets talman, formulerade avstängningsbeslutet så slugt, att det också hade kunnat återtas, men sekreta utskottet såg till att Chydenius verkligen utestängdes från riksdagen.


 

Kritiken av penningpolitiken var väl närmast en förevändning för att bli kvitt Chydenius. Han avstängdes i egenskap av farlig radikal, som bestraffning för den skada han med sitt agerande i frågorna gällande tryckfrihet och övervakningen av statsfinanserna åsamkat den aristokratiska politik mössornas ledning hade bedrivit. Uppenbarligen hoppades man att uteslutningen av Chydenius skulle stävja radikalerna så att åtminstone tryckfrihetsförordningen hade kunnat avvärjas. Inte heller denna önskan gick i uppfyllelse. Mössledningen avstod inte från sin deflationspolitik, och Chydenius kunde mycket snart konstatera att han hade haft rätt: konsekvenserna följde prognosen.


 

Chydenius stora bedrifter, tryckfriheten och överföringen av kontrollen av statsfinanserna från sekreta utskottet till ständerna, erbjöd goda möjligheter att utveckla den svenska ”friheten”, d.v.s. demokratin. Trots att dessa idéer låg i tiden var det likväl svårt att bryta ned frihetstidens politiska system utan en regelrätt revolution, något de ofrälse stånden ännu inte var mogna för.


 

Det var även från ett helt annat håll och med helt andra syften revolutionen sedan kom, när den unge kung Gustav III tog makten. I den nya regeringsformen överförde kungen en stor del av den politiska makten på sig själv, och under de därpå följande åren gjorde han vad han kunde för att nedsvärta frihetstidens partier och politiska system. Anders Chydenius hade fått en dålig bild av bägge partierna och förhöll sig till en början förhoppningsfull till omvälvningen. I det tal med anledning av Gustav III:s kröning 1772 som han sedan publicerade, ställde Chydenius dock upp vissa villkor och rådde kungen att reformera samhället och inte tillskansa sig alltför mycket makt.


 

Chydenius inställning till Gustav III:s regering förblev ambivalent. Han kunde inte godkänna att kungen avsevärt inskränkte tryckfriheten, medan vissa andra reformer verkar ha fallit kyrkoherden i Gamlakarleby i smaken. Omkring 1777 gjorde han ett försök att återinträda i det politiska livet genom att deklarera sig som moderat anhängare av den kungliga politiken, och han valdes även till de österbottniska kyrkoherdarnas representant vid 1778–1779 års riksdag. Hans skrift om ”tjänstehjonens naturliga rätt” visar att Chydenius eftersträvade en politisk ställning för att främja samhälleliga reformer.


 

I Stockholm kunde Chydenius konstatera hur utbredd oppositionsandan var, och han förskräcktes även själv över de kungliga maktanspråken. Kyrkoherden försökte få prästeståndet att träda i offentlig opposition, men då detta inte lyckades, försökte han närma sig kungen för att påverka honom. Chydenius ställde sig bakom Gustav III:s försök att ge svenska undersåtar av annan tro begränsad religionsfrihet. Kungen drev igenom sin vilja med hjälp av bl.a. ett memorial som författats av Chydenius, och som belöning förärades denne och några andra präster som varit aktiva i frågan teologie doktorshatten – enligt motståndarna utlovad på förhand. Prästeståndet hade nämligen gjort motståndet mot trosfriheten till en prestigefråga, och de präster som stödde kungen stämplades som förrädare. Av den anledningen kunde Chydenius inte på 1780-talet bli riksdagsman.


 

Å andra sidan blev kyrkoherden alltmer besviken på sin kung, och i sina predikosamlingar från början av 1780-talet kritiserar han i visserligen förtäckta ordalag men ändå hårt den kungliga politiken. Till den öppna oppositionen anslöt sig Chydenius likväl inte, kanske till följd av att den leddes av adeln, vars politiska föreställningar var helt andra än Chydenius. Efter påtryckningar från rojalistiska tjänstemän valde prästerskapet i Österbotten Chydenius till riksdagsman 1792, men han uppträdde likväl som en försiktig oppositionsman och kritiserade hårt Gustav III:s finanspolitik.


 

Ännu 1799 återvände Chydenius till politiken i en text ”om det finska landtbrukets uphjälpande”. Han framhävde hur svag de egendomslösa arbetarnas och torparnas ställning var och föreslog som botemedel att torpen och frälsets landbohemman skulle göras självständiga samt att förbudet mot hemmansklyvning skulle upphävas, något som skulle stävja det ökande antalet obesuttna. Chydenius hade nämligen övertygats av de franska liberalernas teori om att flera intensivt odlade småbruk skulle gagna nationalekonomin. Impulser hade han också fått av den jordreform som inletts i Danmark och som sedermera blev en viktig förebild för de reformer som genomfördes i Finland i början av självständighetstiden.


 

Under Anders Chydenius livstid noterade man likväl inte nämnvärt dessa missförhållanden, då demokratin enbart intresserade ståndspersoner och borgerskap i den mån som den riktade sig mot adelns privilegier. Det var ett mycket oansenligt stöd Chydenius fick i sitt arbete för en väsentlig förbättring av de fattigaste böndernas och de egendomslösas ställning.


 

Eftersom han skrev väldigt sparsamt och fåordigt om sig själv vet man inte mycket om Chydenius vardag och innersta tankar. Det har inte heller bevarats några brev som är värda att omnämnas. Hans livsföring var måttfull, och den största glädjen verkar han ha haft av sitt arbete och musiken. Anders Chydenius hade 1755 gift sig med dottern till en storköpman i Jakobstad, Beata Magdalena (Malin) Mellberg. Det barnlösa äktenskapet verkar ha varit harmoniskt, och de ord Anders ägnar sin hustru i sitt självbiografiska ”Herda-Qväde” (1766) är mycket varma. Det sägs att prosten var mycket givmild, och på prästgården i Gamlakarleby bodde under tiotals år alltid någon ung obemedlad släkting, ibland två åt gången.


 

Som präst stod Anders Chydenius nära pietismen, och då han i Nedervetil och senare i Gamlakarleby om söndagarna ordnade bönemöten i denna anda gav detta upphov till en lokal väckelserörelse. Han ville motverka herrnhutismen, som han ansåg lära en ”död tro” i sin ensidiga evangelism. Kyrkotukten upprätthöll Chydenius enligt tidens sed utan att vara särdeles sträng. Han författade även två omfattande predikosamlingar, som publicerades av Teologisk-homiletiska sällskapet i Uppsala som leddes av ärkebiskop C.F. Mennander. Från 1781 var Chydenius kontraktsprost.


 

Chydenius verkade under hela sin prästbana också som läkare, något som statsmakten varmt rekommenderade prästerna. Redan på 1760-talet hade han tillsammans med sin far främjat variolisationen (en tidig form av ympning mot smittkoppor) i Gamlakarleby socken och för denna kampanj fick de stort erkännande. Ännu som kyrkoherde beredde Anders Chydenius läkemedel för patienter som uppsökte honom, och han utförde även smärre operationer, speciellt för att råda bot på ögonsjukdomar. Då rödsoten spred sig under kriget, inrättade Chydenius 1790 ett tillfälligt stadssjukhus i Gamlakarleby, som han ledde med framgång.


 

Anders Chydenius var en stor vän av musik och grundade efter sin ankomst som kyrkoherde till Gamlakarleby ett eget musikkapell, eller en liten kammarensemble. Han skaffade sig en omfattande notsamling och torde ha lett kapellets övningar. Hans växande prästerliga göromål och andra omständigheter under 1780-talet förefaller ha hämmat orkesterns verksamhet, men Chydenius förblev livet ut en stor vän av musik.


 

I början av 1800-talet föll Anders Chydenius nästan helt i glömska i Finland, och det politiska livets stiltje gynnade inte hans idéer. I Sverige återinfördes 1809 i stort sett de reformer Chydenius hade kämpat för 1766, och speciellt hans skrifter om tryckfriheten fick en stor betydelse. I Finland började man i mitten av 1800-talet betrakta Chydenius som en av landets stormän. Liberalerna uppskattade hans skrifter om tryck- och näringsfrihet. Utan att underskatta dessa målsättningar måste det likväl betonas att ifrågavarande friheter för Anders Chydenius framförallt var etapper på en mycket mer ambitiös väg mot politisk demokrati.


 

Pentti Virrankoski


 

Anders Chydenius, född 26.2.1729 i Sotkamo, död 1.2.1803 i Gamlakarleby. Föräldrar kyrkoherden i Gamlakarleby, prosten Jakob Chydenius och hans första hustru Hedvig Hornaea. Gift 1755 med Beata Magdalena (Malin) Mellberg.


 

PRODUKTION. Vederläggning af de skäl, hvarmed man söker bestrida Öster- och Västerbotniska samt Västernorrländska städerne fri seglation. Stockholm (1765); Hvad kan vara orsaken, at sådan myckenhet svenskt folk flytter utur landet? Stockholm (1765); Källan till rikets van-magt. Stockholm (1765); Den nationnale vinsten. Stockholm (1765) (på engelska London 1931, finska 1994); Rikets hjelp, genom en naturlig finance-system. Stockholm (1766); Herda-Qväde, manuskript (1766). Om det finska landtbrukets upphjälpande, manuskript (1799) ingår i G. Schauman, Biografiska undersökningar om Anders Chydenius jämte otryckta skrifter af Chydenius (1908); Tal vid Gustaf III:s kröning. Stockholm (1772); Uplysningar vid den ändring Kgl. Maj:t täckts göra uti seglationsfrihet. Dagliga Allehanda (1774); Huruvida Landthandel för ett rike är nyttig eller skadelig. Stockholm (1777); Tankar om husbönders och tienstehjons naturliga rätt. Stockholm (1778); Memorial angående Religionsfrihet, manuskript 1799. Politiska skrifter. Med en historisk inledning å nyo utgifna af E. G. Palmén (1877−1880); Predikningar öfver tio Guds bud (1781–1782); Predikningar öfver andra hufvudstycket i katekesen (1782); Homelitiska försök III–VII (1781–1785).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Alanen, Stapelfriheten och de bottniska städerna (1956); E.F. Hechscher, Ekonomisk-historiska studier. Stockholm (1936); H. Knif, Anders Chydenius. Suomen kulttuurihistoria 2 (2002); T. Krook, Anders Chydenius, samhällsreformator och församlingsherde (1952); J. Manninen, Anders Chydenius and the Origins of World’s First Freedom of Information Act. The World’s First Freedom of Information Act (2006); I. Patoluoto & K. Sarje, Anders Chydeniuksen luonnonoikeudelliset opit. Aate ja maailmankuva (1979); K. Petander, De nationalekonomiska åskådningarna i Sverige sådana de framträda i litteraturen I. Stockholm (1912); K. Sarje, Anders Chydeniuksen liberaali ajattelu ja sen lähteitä (1985); G. Schauman, Biografiska undersökningar om Anders Chydenius jämte otryckta skrifter af Chydenius (1908); P. Virrankoski, Anders Chydenius. Demokratisk politiker i upplysningens tid (1990); P. Virrankoski, Suomen historia 1 (2002); C.G. Uhr, Anders Chydenius 1728–1803. A Finnish Predecessor to Adam Smith (1963).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Chydenius, Anders. Punktgravyr och akvatint, J.F. Martin 1805. Foto: T. Syrjänen. Finlands nationalmuseum. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4505-1416928957111

 

Upp