MENNANDER, Carl Fredrik 

(1712–1786) 

Biskop, ärkebiskop, professor 

Linnélärjungen Carl Fredrik Mennander hör till de mest betydande lärde i Åbo under akademins blomstringsperiod. Vid sidan av naturvetenskaperna fäste han kritisk uppmärksamhet även vid Finlands historia, som teolog lovprisade han ”Guds ära i naturen” utan att ifrågasätta kyrkans lära. Vald till biskop i Åbo lät Mennander uppföra ett flertal nya kyrkor och grunda nya församlingar. Han valdes även till ärkebiskop i Uppsala sedan prästerna och en stor majoritet av domkapitlet givit honom sina röster. Stödet för honom berodde på att han i sin verksamhet vid riksdagarna visat sig vara beredd att ingå kompromisser.

Carl Fredrik Mennander var son till en förmögen präst i Ilmola, och hans studier vid akademin i Åbo framskred i normal ordning. Han skrev sin avhandling pro exercitio om människosjälens födelse (De animae propagatione) 1731 och försvarade sin avhandling pro gradu (De dieta studiosorum) 1735. På återväg från sin Lapplandsresa 1732 tog Carl von Linné vägen via Åbo och träffade där Mennander, på vilken han gjorde ett outplånligt intryck. Mennanders tvååriga studier vid Uppsala universitet 1732–1734 var en följd av detta besök, och i Uppsala tillägnade han sig hängivet och entusiastiskt Linnés naturalhistoriska synsätt. Efter sin återkomst till Åbo föreläste Mennander i botaniken och uppehöll som fakultetens adjunkt ett flertal professurer under den tid de var obesatta. 

Efter lilla ofreden utnämndes Mennander 1746, efter en hård konkurrens, till professor i fysik. Han visade sig genast vara ovanligt mångsidig. Vid sin installation hade Mennander förklarat sig ta avstånd från Aristoteles läror, som försvårade fria observationer av naturen. I fortsättningen stödde han sig på Francis Bacons mera praktiskt tillämpbara naturfilosofi. Som professor företrädde han en på empirisk forskning baserad mångsidighet, och han gynnade ämnen som kunde vara samhället till konkret nytta. Under hans presidium ventilerades 1746–1752 hela sjuttio avhandlingar. 

Avhandlingarna behandlade allt från ekonomiska ämnen, zoologi, botanik och mineralogi till pedagogik och historia. Enligt Mennanders uppfattning var det ytterst angeläget att sprida kunskapen om inhemska naturresurser och om det rätta sättet att utnyttja dem. Han bidrog till Kungliga Vetenskapsakademiens skrifter med artiklar om olika brödsorter och om svedjebruk och kärrodling i Finland. Han var också intresserad av befolkningsstatistik och höll 1756 i Vetenskapsakademien ett Tal om folkhopens tillväxt, som grunden til rikets näringars uppkomst, samt publicerade 1765 i Vetenskapsakademiens handlingar en artikel om befolkningstillväxten i Åbo stift under trettio år. Som en föreläsare som talade klarspråk blev han populär, och genom hans föreläsningar spreds upplysningstidens uppfattningar till hela studentkåren. 

Mennander var inte speciellt intresserad av prästbanan, men lät prästviga sig 1746 för att bli kyrkoherde i Pikis prebendepastorat, och sökte 1752 en vid akademin nyinrättad fjärde professur i teologi. Man kan dock redan i Mennanders verksamhet som fysikprofessor iaktta en s.k. fysikoteologisk inriktning: han presenterade den nya naturforskningens resultat som belägg för skapelsens jämvikt och Guds ära i naturen. Mennander ansåg också – något som speciellt framgår i den under hans överinseende utgivna dissertationen De necessitate revelationis (1753) – att människans förnuft var begränsat och hon därför var i behov av gudomlig uppenbarelse för att kunna förklara naturföreteelser på ett riktigt sätt. Som ett belägg för att Mennander i grund och botten var ganska ointresserad av teologiska frågor framstår att man under hans tid som professor i teologi ventilerade endast fyra teologiska avhandlingar. 

Däremot var Mennander besjälad av ett brinnande intresse för historia, speciellt kyrkohistoria. Med historisk kritik skrev han om det urkristna församlingslivet och höll vid synodalmötet föredraget De synodis et speciatim dioecesanis Aboënsibus (1773), som var en innehållsrik skildring av de prästmöten som hållits i Åbo och av de vid dem framlagda synodalavhandlingarna. Mennander var också intresserad av att samla sällsynta tryckalster och dokument, och hade en förnämlig mineralsamling. 

Mennander blev biskop i Åbo stift 1757. Han visade sig vara en mycket driftig innehavare av ämbetet; man torde inte tidigare ha låtit uppföra så många kyrkor och delat så många församlingar i Finland som under Mennanders tid. Under hans episkopat blev det även en allmän sed att hålla konfirmandundervisning. Mennander försökte till och med grunda särskilda skolor för allmogen. Också kyrkans fattighjälp och sjukvård, liksom kampen mot dryckenskapen, låg honom varmt om hjärtat. Övervakningen av församlingarnas ekonomi effektiverades och stiftsledningen stödde prästernas lärda intressen. Mennander strävade att bespara pietisterna från de allra värsta följderna av deras trots mot konventikelplakatet. Han ledde även den kommitté, som utgav en ny finskspråkig bibel 1758 och han författade dess förord. 

Efter biskopsutnämningen 1757, då Mennander i många praktiska ärenden verkade för sitt stifts bästa, blev han i egenskap av moderat hattpolitiker så känd även i Stockholm, att han valdes till ärkebiskop i Uppsala 1775. För eftervärlden har han framstått som en soligt harmonisk och sansad karaktär. Bilden är kanske inte helt rättvisande, eftersom man hos honom även finner drag av en karriärist, och av en på äldre dagar allt mer konservativt sinnad man. 

Mennanders insatser som biskop i Åbo var så betydande att hans son, Carl Fredrik Mennander den yngre, 1769 adlades för faderns förtjänster. Som sitt adelsnamn valde sonen Fredenheim, ett namn som hänvisade till en promemoria som biskop Mennander framlade under riksdagen 1762, mitt under det pommerska kriget. 

Då Mennander flyttade till Uppsala var han en 63-årig sjuklig man, som inte under sina tio år som ärkebiskop orkade företa en enda visitationsresa, men som däremot flitigt ledde prästmöten och disputationer och examina vid dem. Vid akademiska fester, speciellt vid doktorspromotionen 1779, lyste Mennander som vältalare på latin. Vid detta tillfälle promoverades för övrigt hela tio finländska präster till doktorer. Som ärkebiskop stod han i Gustav III:s gunst, då han gick med på att vid högtidliga tillfällen använda biskopens fulla mässkrud och mitra och godtog italienska arior som kyrkomusik vid de tillfällen då de kungliga var närvarande. Man vet dock att Mennander motsatte sig den religionsfrihet kungen pläderade för, något som länge störde relationerna mellan den högsta världsliga och kyrkliga makten. 

Mennanders roll i politiken fick sitt synligaste uttryck under frihetstidens riks-dagar, där han tillhörde hattpartiet. Han höll skickliga, improviserade tal och var snabb att skriva promemorior, han var beredd att ingå kompromisser och fick därför ofta uppgifter i utskotten. Med tiden tröttnade Mennander dock på de stridiga politiska förhållandena och lämnade frihetstidens sista riksdag 1771–1772 under pågående möte. 

Kari Tarkiainen 

Carl Fredrik Mennander, född 19.7.1712 i Stockholm, död 22.5.1786 i Uppsala. Föräldrar kyrkoherden i Stockholms finska församling, sedermera i Ilmola församling Andreas Mennander och Margareta Elisabet Ruuth. Gift 1741 med Ulrica Paléen, 1746 med Johanna Magdalena Hassel. 

PRODUKTION. Tal hållit på Kongl academien i Åbo, tå hon firade sin första jubel-fäst then 16 Julii 1740. Stockholm (1740); De necessitate revelationis (1753); Tal om bok-handelen i Sverige, hållit för Kongl. veten-skaps academien vid præsidii afläggande, den 8 Maji, 1756. Stockholm (1756); Tal om folkhopens tillväxt, som grunden til rikets näringars uppkomst. Stockholm (1766); De synodis, et speciatim dioecesanis Aboënsibus (1773); Tal, hållit af en svensk biskop, til upmuntran för sit stifts presterskap, vid slutet af et prestmöte år 1774. Stockholm (1774, översatt till engelska och publicerat i York 1779). Talrika tal, oratorier, minnestal och tidningsartiklar, se Oscar Nikula i Svenskt biografiskt lexikon (1987). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Mennanders arkiv. Kungliga biblioteket, Stockholm. C. Burman, Upplysningens tidevarv, Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); J. Forsman, K.F. Mennander ja hänen aikansa (1900); I.A. Heikel, Helsingfors universitet 1640−1940 (1940); O.E. Hjelt, Naturalhistoriens studium vid Åbo universitet (1896); A. Hultin, Det ekonomiska tidevarvet i Finlands litteraturhistoria (1910); M. Klinge, Professorer (1989); P. Renvall, Finsk representation i Sveriges riksdag. Stockholm (1967); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet II (1901); J. Salomies, Suomen kirkon historia 3 (1962). M. Schybergsson, Historiens studium vid Åbo universitet (1891); O. Wanne & Y. Blomstedt, Släkten Mennander. Uusi Sukukirja 2:3 (1947−1951). 

BILDKÄLLA. Mennander, Carl Fredrik. Oljemålning: V. Blomstedt efter L. Pasch d.y. Helsingfors universitets museum.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4469-1416928957075

Upp