von HAARTMAN, Lars Gabriel 

(1789–1859) 

Friherre, statsman 

Lars Gabriel von Haartman var i närmare tjugo års tid en inflytelserik ”statsminister” under en period då lantdagen inte sammankallades och då de makthavande inte hade för vana att offentligt motivera sina beslut. L. G. von Haartman, som i huvudsak ägnade sig åt den ekonomiska utvecklingen, kallades för Silverlasse sedan han genomfört den 1840 påbörjade myntrealisationen. Han fick också öknamnet ”Hans förskräcklighet”, vilket berodde på hans hetsiga kynne och argsinthet, som kom sig av hans gikt.

Lars Gabriel von Haartmans bana inleddes i december 1808, då han utsågs till aktuarie vid det ryska rikskollegium för utrikesärendena genast efter att han avslutat sina studier i Uppsala och Åbo. Planerna på en bana i Stockholm byttes ut mot en tjänstemannabana i S:t Petersburg. Härvid påverkades han också av sin far, medicine professorn Gabriel Erik Haartman, som 1810 adlades som belöning för sin lojala inställning till den ryska erövringen. G. E. von Haartman samt R. H. Rehbinder och C. J. Walleen, som sedermera kom att verka vid kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg, hörde till de första som godtog den ryska erövringen. 

Från 1811 var L. G. von Haartman expeditionssekreterare vid kommittén för finska ärenden och likaså kanslerssekreterare vid Åbo akademi. De första åren av hans karriär var enligt hans egen uppfattning tunga, och han trivdes inte senare heller i det ”egoistiska och kalla” S:t Petersburg, i ”detta mörkrets rike”. 

Det dröjde inte länge efter Borgå lantdag 1809 förrän finländarna igen började hoppas på att en lantdag återigen skulle sammankallas. Då man sålunda 1819 fått ett obestämt löfte om en ny lantdag sändes von Haartman till Finland för att diskutera frågan med ett flertal personer. Ärendet fick dock bero, men resan fick stor betydelse för von Haartmans liv: han bekantade sig med den äldsta dottern till herren på Villnäs, greve Carl Erik Mannerheim. Sedan Mannerheim blivit utnämnd till senator utsågs von Haartman till vice landshövding i Åbo och Björneborgs län, och Sophie Mannerheim och von Haartman firade sitt bröllop i september 1820. 

Tiden som vice landshövding avbröts oväntat genom von Haartmans unga hustrus bortgång i missfall i februari 1822. Förlusten av den djupt älskade makan och det emotsedda barnet upprörde von Haartman till den grad att han inte längre förmådde sköta sin tjänst utan drog sig tillbaka till Lemsjöholm, en gård som han köpt nära svärföräldrarnas Villnäs. Det dröjde flera år innan von Haartman hämtade sig från sorgen, som även försvagade hans hälsa. 

I början av 1825 utsågs von Haartman till medlem av kommissionen för bestämmande av donationsgodsen i Viborgs län samt till adjoint för statssekreteraren för finska ärenden i S:t Petersburg. Av hälsoskäl var von Haartman dock tvungen att 1827 anhålla om tjänstledighet för att bege sig utomlands och kurera sig i sällskap med sin svåger August Mannerheim. Under sin utlandsvistelse, som varade i bortåt tre år, stiftade von Haartman bekantskap med industrianläggningar, sjukhus, fängelser och kanaler i många länder och inhämtade mycken kunskap som skulle komma till nytta i Finland. 

Till Finland återvände von Haartman i början av hösten 1830, och i januari 1831 gifte han sig med sin avlidna hustrus syster Eva Wilhelmina Charlotta (Minette) Mannerheim. Till en början begåvades makarna inte några egna barn, vilket möjligen bidrog till att von Haartman 1837 efter sin halvbror Georg Gabriel von Haartmans död adopterade dennes son Victor von Haartman. Sonen hade då blivit föräldralös, eftersom hans mor Victorina Helena Ladau dött i barnsäng 1830. Minette och L. G. von Haartman fick emellertid snart två barn, en dotter som föddes 1840 och en son 1844. Minettes lungsot, som hon lidit av sedan början av deras äktenskap och som med åren bara förvärrades, förorsakade von Haartman bekymmer och sorg. 

På 1830-talet hade von Haartman hunnit skaffa sig mångsidiga kontakter i S:t Petersburg, språkkunskaper samt ett ekonomiskt kunnande som gjorde honom till en viktig person i Finlands näringsliv. I och med A. S. Menschikoffs tillträde som ny generalguvernör uppstod småningom efterfrågan på nationalekonomiskt vetande av det slag som von Haartman besatt. Man såg honom dock inte ännu vid denna tid lämplig som senator. Han utsågs 1834 till medlem av den kommitté som i S:t Petersburg diskuterade handelsrelationerna mellan Finland och Ryssland samt 1838 till ordförande för kommittén som undersökte möjligheterna till en ökning av statsinkomsterna. 

Vid årsskiftet 1840 blev von Haartman hur som helst utnämnd till senator, då man ansåg att han behövdes för att genomföra en planerad myntrealisation för att ta det svenska myntet ur cirkulation i Finland och ersätta det med ryska pengar. Ända till sin avgång 1858 verkade han som chef för finansexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement och från 1841 också som vice ordförande för ekonomiedepartementet. 

En av de viktigaste stora reformerna under von Haartmans ledning var myntrealisationen. Sedan åren 1817–1818 hade han varit övertygad om behovet av en reform, men först nu kunde denna genomföras, efter myntreformen i Ryssland 1839. Kejsaren tillsatte i november 1839 två kommittéer för myntrealisationen också i Finland. Haartman blev ordförande i bägge kommittéerna. Hans ledande tanke var att det kraftiga uppsving som det finländska näringslivet längtade efter kunde åstadkommas genom att man begränsade handeln med Sverige och ökade den österut. 

L. G. von Haartman använde sig effektivt av sina kontakter såväl med Menschikoff som med den ryske finansministern Jegor Kankrin när han genomförde myntreformen i Finland. Genom idogt arbete fick von Haartman reformen i huvudsak genomförd 1843, men i de nordliga delarna av landet fortsatte penningväxlingen också senare. 

Ett villkor för en framgångsrik myntreform var att samtidigt omorganisera Finlands Bank. Förhållandet mellan von Haartman och generalguvernör Menschikoff började svalna, då han flera gånger tvingades försvara banken och dess verksamhet gentemot generalguvernören. I detta läge stod von Haartman i kontakt med ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt och försökte brevledes påverka generalguvernörens beslut. 

L. G. von Haartman ägnade sig också åt problem i anslutning till tullarna. Den förre tulldirektören avskedades, och till chef för Generaltulldirektionen utsågs en av von Haartman önskad person. På generalguvernörens föredragning fick von Haartman 1841 rätt att enligt eget omdöme bevilja hemliga lättnader i de betalningar som fastslagits i den offentliga tulltariffen (den s.k. hemliga tulltariffen). Dessutom ombads von Haartman föreslå åtgärder för att förhindra smuggling och effektivera tullövervakningen. Dessa uppgifter skötte han så framgångsrikt att statsintäkterna började växa till följd av de ökade tullinkomsterna. Tullfrågorna, i synnerhet tullgränsen mellan Finland och Ryssland, förorsakade också senare problem. Haartman hade vidare sin andel i händelseförloppet då kejsarens befallning 1851 om att vidta åtgärder för att avskaffa tullgränsen mellan Finland och Ryssland avvärjdes. Sedan kejsaren till slut avstått från detta beordrades von Haartman att uppgöra ett förslag om att sammanjämka den ryska tulltariffen med huvudpunkterna i den finländska, liksom ett detaljerat förslag om en sänkning av tullarna. 

Planeringen och byggandet av Saima kanal vidtog likaså i början av 1840-talet. Man hade i Finland länge hyst förhoppningar om att kanalen skulle byggas, och i synnerhet landshövdingen och affärsmännen i Viborgs län hade drivit på saken, men först nu var tiden mogen för ett förverkligande. L. G. von Haartman var synnerligen aktiv i denna fråga, vars lösning han skulle komma att betrakta som den nästan viktigaste prestationen under hela hans karriär. Generalguvernör Menschikoff, som intresserade sig för kanalen, följde med byggnadsarbetena och föredrog för kejsaren ärenden om kanalen på basis av de rapporter och utredningar som von Haartman sände in. Finansieringen av kanalbygget genom obligationslån skötte von Haartman tidstypiskt nog så hemligt som möjligt. Ärendet behandlades i senaten enbart till en ringa del. En annan person av betydelse för kanalbygget var chefen för generalguvernörens kansli och Menschikoffs vän Casimir von Kothen, från 1844 landshövding i Viborgs län, som själv på ort och ställe koordinerade och skötte frågor rörande kanalen. Kothen var gift med von Haartmans halvsyster Anna Charlotta. 

L. G. von Haartmans speciella intresse för Saima kanal förklaras av att han ansåg att det vore fördelaktigt för Finland att minska sitt beroende av Sverige och i stället öka kontakterna med Ryssland. Saima kanal hade således också en politisk betydelse; den tjänade till att leda handeln och näringslivet bort från Sverige och rikta in dem mot S:t Petersburg och österut. Haartmans allmänna uppfattning om relationerna mellan Finland och Ryssland i början av 1850-talet var att administrationen i Finland småningom skulle anpassas efter de ryska förvaltningsprinciperna. 

Som person var von Haartman inte populär, trots att hans arbetsförmåga och flit var allmänt erkända. Han hade få egentliga vänner. Den som alltsedan de tidiga åren i S:t Petersburg stod honom närmast var hans svåger, presidenten för Viborgs hovrätt Carl Gustaf Mannerheim. Haartman besökte ofta Mannerheim under sina resor till S:t Petersburg och när han inspekterade Saima kanal. 

När det gällde ekonomi var L. G. von Haartman ofta mycket reformsinnad, men i sina politiska ställningstaganden var han rotad i de gamla uppfattningarna från seklets början. I senaten hörde han ofta till den konservativa minoriteten, vars åsikter generalguvernör Menschikoff följde i sina föredragningar och som kejsaren sedermera befäste. Haartman, som fruktade en spridning av demokratiska och revolutionära idéer, förfäktade redan 1823 åsikten att ”ultraismen” och ”jakobinismen” nått sin höjdpunkt, och i början av 1850-talet beklagade han bittert den alltmer tilltagande ”demokratiseringen” i Finland. ”Moderata durant” (måttliga lösningar är hållbara) var ett av von Haartmans viktigaste tänkespråk. Jämlikhetsidén hörde till de påfund som von Haartman avskydde. Han skrev till ministerstatssekreterare Alexander Armfelt 1856 att den sedliga atmosfären alltsedan eden i Bollhuset under franska revolutionen varit besmittad av den avskyvärda jämlikheten. Sålunda avslog von Haartman förslaget om att befria medellösa barn från skolavgifter, då han ansåg detta vara filantropi som överskred rimlighetens gränser. 

Det är därför knappast förvånande att von Haartman förfasade sig över fennomanins utbredning och att han inte trodde på finska språkets möjligheter som kulturspråk. Enligt hans mening var finskan ett ”langue de Perkelä”. Han skrev olycklig till generalguvernör Menschikoff att J. V. Snellmans tidning Saima publicerade artiklar som baserade sig på liberal filosofi, utan att beakta de insikter som förståndet och erfarenheten skänker. 

L. G. von Haartman var i början av 1850-talet ordförande i en kommitté vars uppgift var att påverka de lägre samhällsklassernas tänkande och att skydda dem för revolutionära tankar. Enligt kommitténs uppfattning var undervisningen i religion en väsentlig del av folkupplysningen och skulle därför effektiveras. Betänkandet arkiverades och togs aldrig upp i senaten. Haartman hamnade i gräl med sina svågrar C. G. Mannerheim och von Kothen och ansåg att de företrädde anarkistiska åsikter som hotade samhällsfreden. 

När von Haartman var ordförande för en annan kommitté, som begrundade en ny administrativ och rättslig indelning, krävde han förslag till åtgärder som skulle ha inneburit en ännu strängare övervakning av förvaltningen, kyrkan och rättskipningen än vad som tidigare varit fallet. Vid senatens hemliga möte förhöll man sig reserverad till denna kommittés betänkande, och frågan fick anstå efter att Krimkriget brutit ut. 

Sedan Alexander II bestigit tronen fick Finland också en ny generalguvernör, F. W. R. von Berg. För att markera att en ny tid randades besökte kejsaren Helsingfors i mars 1856 och dikterade för senatens protokoll ett reformprogram, som senaten skulle börja förverkliga. Det har påvisats att programmet hade flutit ur von Haartmans penna: ministerstatssekreterare Armfelt hade begärt ett reformprogram av von Haartman, som sedan bearbetades turvis både i S:t Petersburg och i Helsingfors. Inom kort blev det dock uppenbart att samarbetet mellan von Haartman och den aktive generalguvernören von Berg inte ledde någonvart. Tiden hade gått förbi von Haartman. Efter ett flertal konflikter fick han i april 1858 slutligen avsked från sina ämbeten med bevarande av sina löneförmåner och blev samtidigt utnämnd till medlem av den ryska rikskonseljen. 

Lars Gabriel von Haartman avled i december följande år i sitt hem i Lemsjöholm i Villnäs. Minette Mannerheim hade dött i juni 1851, försvagad av en långvarig lungsot. Till förmyndare för sina minderåriga barn hade von Haartman i sitt testamente utsett friherre Johan August von Born, herre till Sarvlaks, som var gift med von Haartmans brorsdotter Hedvig Lovisa Fransiska von Haartman. 

Kristiina Kalleinen 

Lars Gabriel von Haartman, född 23.9.1789 i Åbo, död 16.12.1859 i Villnäs. Föräldrar Gabriel Erik (von) Haartman och Fredrika Lovisa von Mell. Gift med (1) friherrinnan Gustava Maria Sofia Mannerheim 1820, (2) hovfröken, friherrinnan Eva Wilhelmina Charlotta (Minette) Mannerheim 1831. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. G. von Haartmans arkiv; von Haartmans brev till Alexander Armfelt och C. von Kothen; C. G. Mannerheims brev till C. von Kothen. Riksarkivet. L. G. von Bonsdorff. Lars Gabriel von Haartman intill 1827 (1946); J. R. Danielson-Kalmari, Muuan lehti L. G. von Haartmanista Suomen autonomian puolustajana (1921); L. Harmaja, L. G. von Haartman tullipoliitikkona (1919); O. Jussila, Ministerivaltiosihteeri, kenraalikuvernööri, senaatti. Suomen keskushallinnon historia 1809–1995 (1996); K. Kalleinen, Suomen kenraalikuvernementti (1994); K. Kalleinen, Lars Gabriel von Haartman – ”min lilla engel” (1998); K. Kalleinen, ”Isänmaani onni on kuulua Venäjälle”. Vapaaherra Lars Gabriel von Haartmanin elämä (2001); Y. Nurmio, Taistelu suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä (1947); H. Pipping, Från silverrubel till guldmark. Finlands Bank 1811–1877 (1961); E. Puramo, Itä-Suomen vesitiekysymykset 1800-luvulla erikoisesti Saimaan kanavaa silmällä pitäen (1952); T. Rein, Johan Vilhelm Snellman II (1899). 

BILDKÄLLA. von Haartman, Lars Gabriel. Oljemålning (detalj): C. Neff. Foto: C. Grünberg. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4722-1416928957328

Upp