von DAEHN, Woldemar


(1838–1900)


Ministerstatssekreterare, generallöjtnant


Arméofficeren i rysk tjänst Woldemar von Daehn avancerade till höga statliga befattningar efter sin återkomst till Finland. Vid Alexander III:s död var han ministerstatssekreterare för Finland och lyckades genom sitt resoluta ingripande av den nye kejsaren och Finlands storfurste Nikolaj II erhålla en liknande regentförsäkran som dennes företrädare avgett, vari Finlands särställning erkändes.

 

Woldemar von Daehn hör till de stora – men utan skäl bortglömda – statsmännen i storfurstendömet Finland. Han tjänstgjorde över tjugo år i Ryssland som officer, men återvände 1882 till Finland efter att ha utnämnts till guvernör för Viborgs län. Tack vare att han genom sin duglighet och sina bedrifter kommit i kejsarparets gunst avancerade han snabbt till höga befattningar i Finland, till senator, ministerstatssekreterarens adjoint, och till slut, 1891, till ministerstatssekreterare för Finland.


 

Vid statssekreterarämbetet steg von Daehn efter en del initialsvårigheter till en inflytelserik försvarare av finska intressen, men som realpolitiker fick han också många motståndare. Han fann inte något stöd hos de svensksinnade och de konstitutionella, då han främjade fennomanin och kände sig främmande för svekomanin samt för den laglighetslinje som Leo Mechelin oförfärat förespråkade. För de finsksinnade igen var han alltför egensinnig. Av de ryska ”Finlandsätarna” fick han ett helt annat slags ”erkännande”, ty hans avsättning var en av de första åtgärderna i operationen för att revidera värnplikts­lagen i Finland, som ledde till de så kallade ofärdsåren.


 

Woldemar von Daehns släkt härstammade från Braunschweig i Tyskland, men hans farfarsfar hade övergått i rysk tjänst. Farfadern hade genom en tillfällighet blivit godsägare i Finland, då han 1784 på grund av sin hustrus släktskapsband fått rätten att inlösa Sippola gård i Anjalan­koski. Hans söner Johan, Alexander och Karl von Daehn introducerades 1836 på Finlands riddarhus.


 

Woldemar von Daehns far ägnade sig med framgång åt lantbruk. Alexander von Daehns maka, Maria Charlotta Amalia von Wilde, var även hon av tysk härkomst. Paret hade sex barn, av vilka Woldemar var det näst yngsta. Efter faderns död övergick Sippola gård till äldste sonen, kaptenen, sedermera lantbruks­rådet Alexander von Daehn, i vars händer Sippola blev en av landets bäst skötta gårdar.


 

I likhet med sina två äldre bröder gick Woldemar von Daehn genom kadettskolan i Fredrikshamn. Åren 1857–1860 var han underlöjtnant och löjtnant vid Livgardets finska skarpskyttebataljon i Helsingfors och deltog då i sällskapslivet i staden. Han tillhörde t.ex. en teatercirkel som bildats av societeten i Helsingfors för att stödja studenthusplanerna och uppträdde i Topelius skådespel Ett skärgårdsäfventyr, där den manliga huvudrollen innehades av studenten Leo Mechelin.


 

Åren 1860–1862 gick von Daehn genom Nikolajevska generalstabsakademin, varefter han sökte sig till militärtjänst i Kaukasus. Finländska officerare uppskattades i den ryska armén som lojala yrkessoldater, lämpliga för att pacificera gränstrakterna och kuva uppror. I Kaukasus avancerade von Daehn till överste. År 1871 ingick han äktenskap med furstinnan Nina Svjatopolk-Mirskij. Den unga furstinnan var vacker och förnäm, men inte förmögen. Hennes släkt räknades till ”rurikovitjerna”, ättlingar till det ryska rikets legendariske grundläggare Rurik.


 

År 1873 skedde en olycka som förändrade von Daehns bana. Han red vid sidan av den kaukasiske ståthållaren, kejsar Alexander II:s yngre bror storfurst Michail Nikolajevitj, när vagnshästarna föll i sken. Den modige von Daehn lyckades lugna hästarna, men hans ena fot krossades och han haltade illa resten av livet. Detta avslutade von Daehns bana som fältofficer. Efter att ha tjänstgjort som guvernör i Stavropol och 1878 befordrats till generalmajor erbjöds han möjlighet att flytta tillbaka till Finland. I januari 1882 utnämndes han till guvernör i Viborgs län. Han kvarstod i arméns rullor även sedan han övergått till den civila banan.


 

I Finland lade man i ledande kretsar märke till den återvände von Daehn. Ännu som 45-årig general var han uppseendeväckande stilig, en ståtlig karl med ett sorgmodigt uttryck, i kontrast till den svåra hältan. Hans beläsenhet, förmåga att fördjupa sig i ärenden och hans snabba uppfattningsförmåga blev fort kända, liksom man från tidigare kände till hans popularitet vid det kejserliga hovet. Hans tystlåtenhet och tillbakadragenhet stod i en märklig kontrast till hans yttre gestalt, varför han kom att kallas ”Sfinxen”.


 

Efter sin återkomst till Finland anammade von Daehn finskhetslinjen, vilket han demonstrerade genom att skriva in sig i Viborgs finska församling, trots att finskan troligen var det han behärskade sämst av sina många språk. För den östfinske von Daehn var svekomanin en främmande tankeriktning, sannolikt lika främmande som den från Kaukasus återvände von Daehn var för de svensksinnade. Woldemar von Daehns tid som guvernör i Viborgs län blev kort. År 1885 utnämndes han till chef för civilexpeditionen och medlem av senaten. Enligt oktrojen för den föregående senaten 1882 hade till medlemmar i senaten, i enlighet med principen ”söndra och härska”, utnämnts såväl liberalernas ledare Mechelin som de finsksinnades ledare G. Z. Yrjö-Koskinen.


 

I senaten räknade von Daehn sig till de finsksinnade, trots att han i enlighet med sin natur i många frågor representerade sin egen linje. Mest konsekvent var han när det gällde att opponera sig mot Mechelin, trots att denne var von Daehns vän ända sedan barn- och ungdomsåren, då Mechelins far varit von Daehns lärare vid kadettskolan. Mechelins kampanj för Finlands ställning som stat, som han påbörjat redan på 1870-talet, hade kulminerat i hans berömda och till många olika språk översatta verk Précis du droit public du Grand-Duché de Finlande om Finlands statsrättsliga ställning. Enligt von Daehns uppfattning var Mechelins verksamhet skadlig för Finlands ställning och innebar att man i onödan väckte ”den björn som sover”.


 

Kampen i senaten mellan Mechelin och von Daehn åskådliggörs av behandlingen av generalguvernör Fjodor Heidens förslag 1888 om en reform av senaten. Heidens förslag omfattade smärre på administrativ väg genomförbara reformer. Mechelin hade för sin del 1887 till sina kolleger överlämnat sitt eget genomgripande förslag till en reform av senaten och försökte genom detta taktiska drag återuppta det bordlagda förslaget om en regeringsform för Finland som framlagts av en kommitté ledd av A. von Weissenberg. Vid behandlingen av Heidens förslag under senatens plenum föreslog von Daehn samtidigt överraskande att en del av de reformer som Mechelin föreslagit 1887 skulle förverkligas och lyckades sålunda som generalstabsofficer ge Mechelin en lektion i taktik, då denne tvingades rösta mot sina egna planer.


 

Efter ministerstatssekreterare Theodor Bruuns död 1888 utsågs ministerstatssekreterarens adjoint Casimir Ehrnrooth till dennes efterträdare. Till ny adjoint utsågs von Daehn i februari 1889. Mechelin, som hade tänkt sig själv i den rollen, tvingades på Heidens uppmaning avgå från senaten sommaren 1890. Woldemar von Daehn utnyttjade den första tiden vid statssekreterarämbetet till att i ämbetets arkiv sätta sig in i handlingarna rörande Finlands statsrättsliga ställning och var senare, när Finlands ställning blev föremål för politiska tvister, även i denna fråga fullärd.


 

När det 1888–1891 uppkom en del meningsskiljaktigheter mellan kejsar Alexander III:s regering och regeringsorganen i Finland hamnade von Daehn på sätt och vis till en början helt oförberedd i centrum för tvisterna. Frågorna från 1889 om att förena post- och tullverken samt finansinstitutionerna i Finland och Ryssland ledde till att postverket i Finland förenades med det ryska genom Alexander III:s post­manifest av den 12 juni 1890. På grund av Ehrnrooths sjukdom var von Daehn som dennes adjoint tvungen att kontrasignera manifestet.


 

Trots den politiska jäsning och de tidningsskriverier som följde postmanifestet sårades von Daehn ännu mer av ett anonymt brev med en kopia av Runebergs dikt ”Sveaborg”, vars budskap – ”Den [Daehn!], som förrådt sitt land, han har / Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.” – var lätt förståeligt. Trotsigt lät von Daehn publicera sitt tack för försändelsen i Nya Pressen, då han ”inte hade andra möjligheter än att genom tidningarnas förmedling tacka den tappre patrioten”, som inte bifogat sitt namn och sin adress till försändelsen.


 

Andra krisorsaker 1888–1891 var bråket om strafflagen och tvisten om Finlands konstitution. Alexander III beslöt uppskjuta ikraftträdandet av den redan antagna strafflagen i Finland, då de ryska experterna ansåg att Finland ensidigt utsträckt tillämpningsområdet för straff­lagen även till ryskt territorium. Som en följd av tvisten om strafflagen tvingades ministerstatssekreteraren Ehrnrooth anhålla om avsked. Till ny ministerstats­sekreterare utsågs 1891 von Daehn, som nu blev tvungen att överta huvudansvaret för att återställa konsensus mellan Finland och Ryssland. Till ny adjoint utnämndes senatorn, generallöjtnant Victor Procopé.


 

I samband med utnämningen till ministerstatssekreterare utnämndes von Daehn också till tillförordnad kansler för universitetet, medan kanslern-arvfursten fortsatte att enbart pro forma verka som kansler. Som kansler engagerade von Daehn sig framför allt i lantbruksundervisningen, och hans stora prestation var att få till stånd en lantbruksekonomisk avdelning, sedermera agrikultur-forst­vetenskapliga fakulteten, vid universitetet. Genom ukaser 1896 och 1898 lyckades han överföra rätten att utnämna professorer från kejsaren till kanslern.


 

Redan som ministerstatssekreterar­adjoint stod von Daehn i nära kontakt med de finsksinnades ledare, i synnerhet Yrjö-Koskinen och senatorn, generallöjtnant Alexander Järnefelt. Under krisåren 1888–1891 höll han också kontakt med den gamle liberalledaren Robert Montgomery. Montgomery hade på grund av strafflagsfrågan 1890 avgått från kommittén för finska ärenden och från senaten, men delade med von Daehn bekymret över Finlands ställning. Ständerna fick 1891 ett reviderat förslag till strafflag, men de gjorde sina egna ändringar i propositionen, som kejsaren inte godtog. Man kunde befara att kejsaren skulle anta ändringarna i en form som avvek från ständernas svar, vilket den ryske justitieministern föreslog. I sitt brev till von Daehn ansåg Montgomery detta alternativ vara ödesdigert.


 

När kejsaren 1892 beslöt att inte stadfästa lagen skrev von Daehn till Yrjö-­Koskinen att han lidit ”ett slags nederlag” men att han ändå vunnit en ”mycket viktig poäng”. Det är anmärkningsvärt att von Daehn inte med ett ord hänvisade till konstitutionen när han föredrog ärendet, utan till att ingen kejsare efter 1863 gjort ensidiga förändringar när han stadfäst lantdagens lagförslag. Vid lantdagen 1894 framlades en ny proposition, som ständerna antog utan ändringar. Kejsaren stadfäste ändringarna och bestämde att strafflagen genast skulle träda i kraft.


 

Förslaget av A. von Weissenbergs kommitté till en konstitution för Finland behandlades 1890 i den av Heiden ledda kommissionen, där åsikterna mellan ordföranden, som biträddes av ryska experter, och de finska senatorerna gick helt isär. Frågan behandlades därefter 1892–1893 i en konferens ledd av ordföranden för det ryska ministerrådet N. H. Bunge. Daehn motsatte sig kraftigt Heidens förslag om ”administrationen av de finländska länen”, men satte å andra sidan inte heller stort värde på senatens ”sofistiska och tendentiösa” utlåtande. Genom sin sakkänne­dom och sina taktiska drag avvisade von Daehn Heidens påståenden om att Finlands grundlagar, regeringsformen av 1772 och förenings- och säkerhetsakten av 1789, inte alls existerade. Bunges konferens utmynnade i fullständig meningsskiljaktighet mellan ryssar och finländare. Trots att det ryska förslaget till rikslagstiftningsordning inte omsattes i praktiken under Alexander III:s livstid eller i början av Nikolaj II:s regering, blev frågan hängande som ett ”Damokles svärd” över Finland – för att citera von Daehn.


 

Alexander III avled i Livadia på Krim den 1 november 1894. Redan samma dag telegraferade von Daehn till den nye kejsaren och anhöll om audiens, och sedan denna beviljats reste han genast till Livadia och erhöll Nikolaj II:s underskrift på en regentförsäkran för Finland. Genom sitt raska handlande avvärjde von Daehn redan i förväg den av många fruktade politiska krisen.


 

När ett nytt reglemente för senaten uppgjordes på Heidens initiativ 1892 förhöll von Daehn sig passiv i frågan. Han hade sett till att senaten fick bereda ärendet, men i övrigt koncentrerat sig på väsentligare frågor såsom strafflagen och konstitutionen. Daehn föredrog själv ärendet för kejsaren, och i enlighet med hans åsikt lämnades Heidens ändringsförslag nästan helt obeaktade.


 

Genom en förordning 1896 återställdes vid senaten de bägge departementens gemensamma plenum, ”senatens ryggrad”, som reglementet av 1892 åsidosatt. Viktiga ärenden delegerades till senaten, såsom utnämningen av domare upp till rangen av hovrättsassessorer. När von Daehn före­drog ärendet hade han noga lämnat bort alla sådana punkter som rörde ömtåliga frågor i Finlands relationer med Ryssland. Trots det fick von Daehn av krigsminister P. S. Vannovskij ett brev där denne ifrågasatte en del punkter i förordningen som han ”råkat lägga märke till” och som enligt hans uppfattning såsom gällande krigsmakten krävde den ryske krigs­ministerns utlåtande.


 

Trots att Vannovskij ”råkat lägga märke till” i och för sig obetydliga frågor förorsakade de dock von Daehn en hel del förtret. Vannovskij var snabb att upplysa kejsaren, som bad von Daehn om en förklaring. Under diskussionen fick von Daehn kejsaren övertygad om att Vannovskijs beskyllningar var obefogade. Kejsaren avslog också von Daehns anhållan om avsked. Daehn förmodade att det var Heiden som låg bakom saken. Nu var dock redan betydligt större krafter i rörelse. Trots att situationen i Finland 1897 föreföll stabil lämnade von Daehn, som anade den kommande krisen, med hänvisning till sjukdom in en ny anhållan om avsked mot slutet av 1897 och upprepade den i april 1898.


 

Till slut kom dock beviljandet av avsked även för von Daehn själv som en överraskning. När han den 8 juni 1898 avslutat sin sedvanliga föredragning för kejsar Nikolaj II i Tsarskoje Selo frågade kejsaren om han hade med sig sin anhållan om avsked för underskrift. Det hade han inte och menade därtill att det skulle vara lämpligare om hans adjoint, general Procopé, föredrog ärendet. Avsked från ämbetet beviljades på Procopés föredragning den 11 juni 1898, varvid kejsaren gav ett synnerligen nådigt reskript och fogade till slutet orden ”och med tacksamhet”. En vecka senare beviljades von Daehn också avsked från krigstjänst jämte befordran till general av infanteriet.


 

Efter sin avgång bosatte sig von Daehn först på Sippola, som han ärvt efter brodern Alexanders död 1894. Men han sålde snart egendomen – och samtidigt det värdefulla bibliotek som han själv aktivt kompletterat – och begav sig 1899 med sin fru och dotter utomlands för att inte återvända. Generalen av infanteriet Woldemar von Daehn avled vid 62 års ålder i Rom den 28 december 1900 och är begraven i Rom på begravningsplatsen för icke-katoliker.


 

Alla Woldemar von Daehns fem barn avled barnlösa. Den yngste sonen Peter uppnådde 1917 överstes rang i likhet med sin storebror och flyttade efter revolutionen till Rom, där han som den siste manlige medlemmen av sin ätt dog 1971, varefter släkten von Daehn antecknades som utslocknad på Finlands riddarhus.


 

Markku Tyynilä


 

Woldemar Carl von Daehn, född 20.2.1838 på Sippola, Anjalankoski, död 28.12.1900 i Rom. Föräldrar godsägaren, guvernementssekreteraren Alexander Gustaf von Daehn och Maria Charlotta Amalia von Wilde. Gift 1871 med furstinnan Nina Svjatopolk-Mirskij.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brev i ett flertal privatsamlingar (Montgomerys och Y. S. Yrjö-Koskinens bl.a.), Riksarkivet. J. Ahrenberg, Människor som jag känt I (1904); C. A. Armfelt, Vid finska statssekretariatet i S:t Petersburg (1920); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-Universitetet 1809−1917 (1989); T. Polvinen, Riket och gränsmarken. N. I. Bobrikov, Finlands generalguvernör 1898−1904 (1988); P. Rommi, Myöntyväissuuntauksen hahmottuminen Yrjö-Koskisen ja suomalaisen puolueen toimintalinjakasi (1964); R. Schweitzer, Autonomie und Autokratie. Giessen (1978); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimuksia hallituskonselji-senaatista 1889−1918 (1992).


 

BILDKÄLLA. von Daehn, Woldemar. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4702-1416928957308

 

Upp