HEIDEN, Fjodor Logginovitj


(1821–1900)


Generalguvernör, general av infanteriet


Greve Fjodor Logginovitj Heiden var Finlands generalguvernör 1881–1897, under Alexander III:s hela regering. Han företrädde en slavofil åskådning och gynnade de finsksinnade, vilka enligt hans uppfattning stod närmare ryssarna än de ”främmande” svenskarna. Heiden respekterade Finlands lagar och särställning, eftersom detta förutsattes av kejsaren. Hans ämbetsperiod var i huvudsak en gynnsam tid för Finland. Krisperioden 1888–1891 medförde störningar, då uppvaknande enhetssträvanden i Ryssland kolliderade med en allt kraftigare rörelse i Finland för stärkande av landets särställning. Heiden medlade i denna kris, men sedan konsensus hade återställts dalade hans stjärna, och vid ämbetsperiodens slut var Heiden förbittrad över att finländarna blott alltför väl hade lyckats förverkliga sina egna syften.

 

Fjodor Logginovitj Heiden tillhörde en grevlig ätt, bördig från Nederländerna – namnet skrivs även Heyden – som hade nått en framträdande ställning i Ryssland och förskaffat sig betydande jordegendomar i landets södra del. Fjodor Heiden var född på Sveaborg i Finland, där hans far tjänstgjorde som officer i de ryska trupperna. Fjodor Heiden fick sin tidigaste utbildning i pageskolan i S:t Petersburg. Sin framgångsrika officersbana inledde han som fänrik i Preobrazjenska livgardesregementet. Det tog honom 15 år att nå generalmajors rang och 26 år att bli general av infanteriet. Efter att strax i början av officersbanan ha avlagt examen vid Nikolajevska generalstabsakademin nådde han framgång och berömmelse i synnerhet i Kaukasien 1845–1847.


 

Heiden kom i beröring med finländska angelägenheter redan på 1860-talet, som ordförande i en kommitté som skulle utreda frågan om transport av personer som förvisats till Sibirien. Han utsågs till generalguvernör för Finland 1881 som Alexander III:s egen kandidat. Heiden utformade sin linje i början av ämbetsperioden i några sekreta promemorior. Linjen var slavofil och favoriserade ryssarnas ”naturliga bundsförvant”, den finsktalande delen av befolkningen, på bekostnad av svenskarna. Den innebar en ”frigörelse” av finnarna från svenskt förtryck och deras återförande till ”moder Rysslands hägn”. I början av Heidens styre 1882 utnämndes följaktligen Heidens egen kandidat, de finsksinnades ledare G. Z. Forsman (senare Yrjö-Koskinen) till senaten, utöver liberalernas ledare Leo Mechelin, av senatens medlemmar betraktad som självskriven.


 

Heidens småväxta och långskäggiga gestalt kontrasterade på ett iögonenfallande sätt med generaladjutantens snoddar, delvis skymda av skägget, samt med generalsuniformen, prydd med rikets högsta utmärkelsetecken. Särskilt som hans uppförande var anspråkslöst och vänskapligt, präglat av välvilligt bemötande av medmänniskorna och samtidigt av en strävan att sköta angelägenheterna med diplomatiska medel, underskattades hans intelligens och energi av många finländare.


 

I början av sin ämbetsperiod gjorde Heiden med bistånd av prokuratorn Theodor Cederholm (vid denna tidpunkt ännu Sederholm) flera inspektionsresor i olika delar av Finland. Under denna tid förverkligades åtskilliga viktiga statliga reformer, bland dem en omfattande delegering av ärenden från kejsaren till senaten och från senaten till lägre myndigheter, motionsrätt för ständerna samt sammankallande av lantdagen vart tredje år. Heiden planerade ursprungligen också ett utvidgande av den sedan 1860-talet inskränkta tryckfriheten, men den tanken avvisades i S:t Petersburg.


 

Heidens statliga reformer var dock inte tillräckliga för finländarna och för pågående strävanden att stärka Finlands särställning. Mechelin satte igång en kampanj för att utomlands uppamma understöd för Finlands ställning genom att påvisa att Finland var en stat i real­union med Ryssland. Heiden för sin del var nära att råka mellan hammaren och städet. Trots att Alexander III respekterade Finlands lagar, godtog han ingen som helst inskränkning av kejsarens maktprivilegier. För Heiden återstod en nästan omöjlig uppgift att trygga status quo. För att kunna efterleva Finlands lagar var Heiden tvungen att inhämta råd från storfurstendömets ämbetsmän, i synnerhet från prokuratorn, först Sederholm i början av ämbetsperioden och sedan Robert Montgomery. Råden var emellertid ofta tendentiösa. Då Heiden genom en förordning önskade främja finska språkets ställning fick han till sin förvåning emot sig bl.a. Montgomery som hävdade att detta vore lagstridigt, då finska språket var ett språk vars användning i domstolsförhandlingar stod i strid med rättegångsbalken.


 

På Heidens befallning genomförde ryska gendarmer 1882 husrannsakan hos ryska soldater och Alexandergymnasiets lärare i Helsingfors, varvid förbjuden nihilistisk litteratur samt vapen påträffades. Prokuratorn Sederholm meddelade Heiden att han betraktade gendarmernas åtgärder mot civilpersoner som lagstridiga, i synnerhet som han – felaktigt – trodde att en av de anhållna var finsk medborgare.


 

Då han visste hur allvarligt Alexander III förhöll sig till Finlands lagar förskaffade sig Heiden i den frågan ett kejserligt reskript, vari generalguvernören och senaten uppmanades att utreda hur en vederbörlig kodifikation av Finlands lagar skulle kunna åstadkommas. Reskriptet ledde till upprättande av både lagberedningen och kodifikationskommittén för grundlagarna. Arbetet i den sistnämnda utmynnade slutligen i februarimanifestet, och därför har man t.o.m. kunnat betrakta reskriptet som ett övervägt angrepp mot Finlands grundlagar. Reskriptet syftade emellertid ingalunda till en kodifikation av grundlagarna utan gällde lagstiftningen i allmänhet, och grundlagarna drogs in i arbetet först av Montgomery, som väckte även Heidens intresse för dem. Heiden körde dock inte över finländarna; de förslag som gjorts upp på basen av reskriptet motsvarade såväl Heidens som senatens uppfattning. För liberalerna, som i lantdagen hade eftersträvat både upprättande av lagberedningen och kodifikation av grundlagarna, såg lösningen ut som en dubbel seger. Finländarna fick lov att ”kodifiera” ett grundlagsutkast. Men då ärendet fortfarande bereddes vid inledningen av krisen 1888–1891, fick Heiden anledning att begära hjälp av ryska författnings- och lagexperter. Därmed var det bäddat för konflikt.


 

Under krisperioden 1888–1891 gällde den största frågan som kom upp till behandling postmanifestet, som ställde det finländska postväsendet under det ryska. I grundlagsfrågan höll finländarna fast vid sitt kodifikationsförslag, visserligen med en viss uppmjukning av de längst gående ståndpunkterna, medan de ryska förslagen hårdnade allteftersom behandlingen av frågan fortsatte. I Heidens kommission, som i själva verket var ett senatorsutskott till vilket Heiden hade inbjudit tre ryska sakkunniga, framförde Heiden som motdrag mot senatens förslag sitt ”Reglemente för förvaltningen av Storfurstendömet Finlands län”. Vid följande behandlingsomgång i den av N. H. Bunge ledda konferensen framlade den ryska parten ett förslag om ordningen för rikslagstiftning, ett förslag som förverkligades i februarimanifestet 1899.


 

I ett pressmeddelande publicerat i Ryssland riktade Heiden så sent som 1899 en straffpredikan till Rysslands tidningspress för dess skriverier mot Finland. Slavofilernas kritik hade emellertid inte någon nämnvärd effekt på kejsarens beslut. Sålunda var det inte den som ledde till beslutet att suspendera 1889 års strafflag, utan Alexander III vaknade först då N. S. Tagantsev, ledare för Rysslands strafflagsreform, påvisade allvarliga brister i strafflagen. I Finland hade man nämligen i vissa fall utsträckt den egna strafflagens tillämpningsområde även till den ryska sidan genom att jämställa Ryssland med utlandet. Kejsaren beslöt därför att tills vidare uppskjuta tillämpning av strafflagen, som han redan hade stadfäst.


 

Heiden och ministerstatssekreteraren Casimir Ehrnrooth – båda två generaler – råkade i en pinsam belägenhet, eftersom de bägge just hade övertalat kejsaren att stadfästa strafflagen. Heiden hade dess­utom mot sin vana varit närvarande vid det senatssammanträde där beslut om strafflagens promulgering fattats, och därför fått sin underskrift tryckt med stora bokstäver under lagtexten. Heiden kom dock lindrigare undan tvisten kring strafflagen än Ehrnrooth, som blev tvungen att avgå.


 

Heiden lyckades alltjämt stärka sin position, då senaten på hans initiativ fick allt flera reformuppdrag av kejsaren vid decennieskiftet 1890. Några lyckades man krångla sig undan på beprövat sätt, men inte alla. Dock verkställde senaten den 1891 mottagna befallningen att bereda en förordning om främjande av kunskaperna i ryska språket genom att uppgöra ett utkast med urvattnat innehåll: i ingressen inskrevs att den nya förordningen inte medförde någon ändring i vad som tidigare hade stadgats rörande ämbetsmännens skyldighet att behärska ryska språket.


 

I frågan om öppnande av statssekretariatets och generalguvernörskansliets ämbeten för ryssar led senaten emellertid ett svidande nederlag. Den lyckades inte heller åsidosätta Heidens förslag från 1891, som innehöll ett nytt reglemente för senaten. Heiden hade ”låtit utarbeta” ett förslag och avsänt det direkt till S:t Petersburg, men ministerstatssekreteraren Woldemar von Daehn hade övertalat kejsaren att begära ett yttrande därom av senaten. Heiden utverkade för sin del kejsarens förord för en bestämmelse i reglementet om generalguvernörens rätt att förbjuda verkställande av senatsbeslut. ”Skrämsel­paragrafen” fyllde sin uppgift som påtryckningsmedel gentemot senaten, men den togs inte in i det slutliga reglementet.


 

Sedan senaten hade färdigställt sitt eget förslag till reglemente avgav Heiden ett yttrande om det och avsände förslaget till S:t Petersburg. Där beaktades praktiskt taget alla Heidens ändringsförslag, vilket visar att hans ställning ännu var relativt stark. Men i 1896 års senatsförordning återställdes det plenum som avskaffats 1892, och många viktiga frågor överfördes från kejsaren till senaten. Heidens stjärna dalade slutligen. Han behandlades som en vanlig medlem av senaten, och praktiskt taget alla hans ändringsförslag förblev obeaktade. Däremot rensade von Daehn själv noggrant bort alla bestämmelser som kunde vara känsliga med hänsyn till Finlands förhållande till Ryssland ur förslaget till förordning. Alla de avlägsnade avsnitten var sådana som också Heiden hade godkänt i senaten. Heiden kunde således mycket väl med avsikt ha låtit senaten själv gå på kollisionskurs med ministrarna i Ryssland.


 

Heiden avgick från posten som generalguvernör i Finland den 13 januari 1897, och han utnämndes som brukligt var till medlem av riksrådet. Inför avskedet hade den gamle och sjuklige mannen låtit förödmjuka sig av senaten. Även hans kursändring, i vilken han hade övergivit ekonomiedepartementets finsksinnade politiker för att trygga sig till justitiedeparte­mentets konservativa byråkrater, hade visat sig vara ett misstag. Han hade dock inte gett efter. Det fick von Daehn uppleva, då han av Rysslands krigsminister P. S. Vannovskij fick ett ”märkvärdigt brev”. Vannovskij hade råkat få syn på några i och för sig obetydliga bestämmelser rörande militären, som hade blivit kvar i förordningen. Frågan gick ända till kejsaren, och von Daehn blev tvungen att avge långa förklaringar innan han fick kejsaren övertygad om att Vannovskijs anklagelser byggde på missförstånd. I ett brev till Yrjö-Koskinen uttryckte von Daehn sin förmodan att Heiden hade ”satt alla krafter i rörelse mot er tjänare och mot senaten”.


 

Fjodor Heiden hörde i grund och botten till ”Finlandsätarna”, men som generalguvernör var han i första hand kejsarens trogne ämbetsman, som strävade att sköta sitt ämbete på bästa möjliga sätt och genomföra kejsarens uttalade – eller förmodade – syftemål. Och även som Finlandsätare hade han ett civiliserat och korrekt bordsskick. Liksom man i Finland 1826 hade fått se den som svag betraktade Fabian Steinheil ersatt som generalguvernör av den högmodige A. A. Zakrewskij, fick man nu se den anspråkslöse och vänlige Heiden 1898 ersatt av den energiske och hänsynslöse kraftgestalten N. I. Bobrikov.


 

Markku Tyynilä


 

Friedrich Moritz van Heyden, fr.o.m. 1836 Heyden, Fjodor Logginovitj Heiden, född 27.9.1821 på Sveaborg, död 31.8.1900 i Tsarskoje Selo. Föräldrar militärguvernören i Reval, amiralen, greve Ludwig Heyden, tidigare Lodewijk van Heyden och Anna Marie Akeleye. Gift 1854 med hovdamen, grevinnan Jelizaveta Zubova.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Cederholm, Politiska minnen (1924); O. Jussila, Nationalismi ja vallankumous venäläis-suomalaisissa suhteissa 1899–1914 (1979); P. Rommi, Myöntyvyyssuuntauksen hahmottuminen Yrjö-Koskisen ja suomalaisen puolueen toimintalinjaksi (1964); R. Schweitzer, Autonomie und Autokratie. Die Stellung des Grossfürstentums Finnland im russischen Reich in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts (1863–1899). Giessen (1978); O. Seitkari, Kenraalikuvernööri kreivi Fedor Logginovits Heiden. Genos 18 (1947); M. Tyynilä, Lainvalmistelukunta 1884–1964. Tutkimus lainvalmistelukunnan aseman ja organisaation kehitysvaiheista lainvalmistelukunnan perustamisesta 1884 vuoteen 1964 (1984); M. Tyynilä, Rikoslaki Suomen Venäjänsuhteiden kompastuskivenä. Rikosoikeudelllisia kirjoitelmia VI. Rikos­oikeuden juhlavuonna 1989 (1989); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809–1918 (1992).


 

BILDKÄLLA. Heiden, Fjodor Logginovitj. Oljemålning (detalj): Fredrik Ahlstedt. Foto: J. Salo. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4695-1416928957301

 

Upp