MEURMAN, Agathon


(1826–1909)


Skriftställare, lantdagsman, kommunalråd


Bilden av Agathon Meurman som Yrjö-Koskinens trogne bonde, som under 1800-talets gång alltmer framstod som en konservativ fennoman, är kanske inte oriktig men alltför allmän och ytlig. Meurman företrädde andra fennomanska kretsar och ståndpunkter än Yrjö-Koskinen och var samtidigt en representant för bondebefolkningen och kallades då ofta ”björnen från Kangasala”, ibland även ”kungen från Kangasala”. Meurman var en betydande rikspolitiker och en av dem som drog upp riktlinjerna för landets kultur- och religionspolitik.

 

Agathon Meurman kom inte från någon typisk bondefamilj. Hans far Karl Otto Meurman hade varit kaplan i den svenska armén men tagit avsked, och släkten hade ursprungligen köpmannabakgrund. Hans mor Amalia Lovisa hette Arwidsson, en släkt till vilken ett flertal präster och andra bildade personer hörde. Meurmans bakgrund utgjordes av ”ett slags nedåtgående ståndscirkulation” som Esko Jossas framhåller i sin studie av Meurman som religions- och kyrkopolitiker. Karl Otto Meurman tillhörde de ”herrskapliga hemmansinnehavarna och lantbrukarna”, vars antal hela tiden ökade under 1800-talet.


 

Agathon Meurman föddes 1826 på Liuksiala gård i Kangasala. Gården bestod av hundratals hektar mark och hade tidigare ägts av bl.a. Karin Månsdotter. Meurmans väg var inte akademisk och han skilde sig därigenom från flertalet andra ledare för den politiska fennomanin. Han undervisades till en början hemma av en informator, blev sedan elev vid Tavaste­hus trivialskola och därefter vid gymnasiet i S:t Petersburg. Student blev han 1844 och skrev därefter in sig vid Helsingfors universitets filosofiska fakultet. Efter tre terminer flyttade Meurman dock över till Mustiala lantbruksinstitut, och övertog vid samma tid, efter faderns död, skötseln av den stora fädernegården. Meurman slutförde inte sina akademiska studier, men studietiden blev ändå betydelsefull eftersom han då blev förtrogen med J. V. Snellmans samhälleliga och språkpolitiska tänkande.


 

Meurman förblev således bondesamhället trogen och ”helsingforsifierades”­ först under sin tid i lantdagen. Att han levde i en slags geografisk periferi innebar inte att han kom att stå vid sidan av den fennomanska rörelsens allmänna framväxt, särskilt som Tavastland var ett av kärnområdena för Snellman, Yrjö-Koskinen­ och över huvud taget för de finsknationella strävandena. Därtill var Meurman anmärkningsvärt väl insatt i tidens politiska, samhälleliga och kulturella frågor, även om avsaknaden av akademisk grad gjorde att den samtida merit­fixerade eliten gärna höll honom för en osjälvständig efterföljare till Snellman och Yrjö-­Koskinen.


 

Meurman var dock beläst. Han till­ägnade sig ett nationalromantiskt och ­idealistiskt tänkesätt den politiskt-­filoso­fiska vägen – genom Snellman och Yrjö-Koskinen och i sista hand genom Hegel, och genom att flitigt ägna sig åt skönlitteratur, t.ex. engelska romaner av Charles Dickens, Walter Scott och Oliver Goldsmith.


 

När den Snellmanska och senare Yrjö-Koskinenska fennomanin uppstod i Meurmans ungdom var det inte självklart att finskhetsrörelsen skulle anföras just av dem. I ledningen för tidningen Suometar­ fanns representanter för mera moderata kretsar, såsom Paavo Tikkanen och ­August Ahlqvist, vilka sades vara ”gamla hederliga finnar”. Enligt dem skulle finskheten i första hand på ett civiliserat, ”naturligt” sätt uppstå ur kulturen. Deras utgångspunkt var inte lika filosofisk och politisk som Snellmans och Yrjö-Koskinens nationalromantiska hegelianism, som vid denna tid kallades ungfennomani.


 

Men i sin ungdom odlade Meurman nog ett ungfennomanskt och på många sätt radikalt åskådningssätt. Han uppfattade sig som bonde, också om hans gård, Liuksiala, var något för stor och ståtlig för att kunna räknas som en vanlig bondgård. Men han uppfattade sig ändå som bonde i förhållande till den svenskspråkiga bildade klassen och till de ”gamla hederligas” försoningsfulla linje. I Meurmans ögon var det svenska partiet ett ”överklassparti, till vilket man i Finland ansluter sig när börsen sväller och man vill vara fin herre”.


 

Enligt Meurmans nationalromantiska uppfattning skulle bondebefolkningen lyfta finskheten till dess rättmätiga ställning. Bondeståndet blev under hans ledning vid sidan av prästerskapet fennomanins andra stöttepelare vid lantdagarna. Det största motståndet mötte Meurman inom det egna ståndet i ungfinnen Jonas Castrén, med vilken han hade mycket svårt att komma överens. Senare blev det en vedertagen uppfattning att stödet delades geografiskt ungefär längs Nöteborgsfredens gräns: söder om den gamla gränsen stödde man Meurman, norr om gränsen Castrén. Indelningen bibehölls i huvudsak som gräns mellan gammal- och ungfinnarna.


 

Förutom som lantdagsman för bondeståndet blev Meurman också känd som aktiv skribent och tidningsredaktör. Speci­ellt gjorde han sin röst hörd som huvudredaktör för den svenskspråkiga och fennomanska tidningen Finland i slutet av 1880-talet. I övrigt bestod hans produktion till största delen av flygblad och pamfletter som hörde samman med tidens politiska debatt.


 

Meurman var, som tidigare framgått, i början av sin bana en radikal ungfennoman. Han förhöll sig då kritisk till prästerskapet och kyrkan eftersom han upplevde deras gammallutherska inriktning som alltför förmyndaraktig och ofolklig. Senare, framförallt sedan han inlett sin lantdagsverksamhet, blev motsättningen mindre framträdande. Kyrkans gamla patri­arkala ordning luckrades upp och fick en mer fosterländsk och folklig inriktning.


 

Kristendomen, uttryckligen i sin lutherska form, skulle för Meurman framstå som oskiljaktigt förknippad med fennomanin och nationalitetstanken. Därför förhöll han sig mycket misstänksam till lagstiftningsinitiativ om religionsfriheten mot seklets slut. Han godtog visserligen 1889 års dissenterlag, men i grunden ansåg han det vara betänkligt om statens kristna och kyrkliga grundval tilläts framträda mindre tydlig, och än mer om någon hade för avsikt att helt ställa sig utanför trossamfunden. Han accepterade visserligen civiläktenskap men ansåg att detta var en fråga om hur äktenskapet ordnades som en samhällelig institution och inte en fråga om äktenskapets andliga sida.


 

Meurman hade svårt att godta de drag inom kulturliberalismen, svenskheten och den politiska ungfinskheten som inte var förenliga med den fennomanska kulturkonservatismen. Men i högre grad än hos Snellman hade Meurmans avstånds­tagande en religiöst och moraliskt förankrad grund. Meurman ville också bevara prästerskapets starka ställning i ledningen för det nationella kulturlivet.


 

Denna åskådning med grund i fennomani och kristendom förklarar också Meurmans starkt negativa inställning till kulturliberalismen och hans misstro mot den växande kvinnosaksrörelsen. Speciellt negativ ställde han sig till Minna Canths författarskap, där den moderna liberalismen, den litterära realismen och de nya kvinnosynen förenades. Av de utländska kulturliberalerna tog han framför allt avstånd från Henrik Ibsen. Meurman förhöll sig också negativ till kvinnosaksrörelsen, även om han placerade kvinnan på en högre moralisk piedestal än mannen. Enligt hans synsätt låg kvinnans uppgift dock inte i samhället utan i hemmet.


 

Trots att Meurman hade varit kritisk till det gamla samhällets krav på enhetlighet förfäktade han själv under sina senare år en fennomansk enhetskultur. Meurman kunde följaktligen inte godkänna socialismens anspråk eller ens acceptera att motsättningen mellan över- och underklass utgjorde ett sådant problem som det på många håll utmålades. En sådan olikhet var tidlös, menade han, men klyftan mellan klasserna kunde dock minskas med nationaltankens och prästerskapets hjälp. Arbetarrörelsen och förbättringen av arbet­arnas levnadsstandard var berättigade, men däremot var det inte önskvärt att sammanblanda dem med materialistiska, icke-kristna och internationella ideologier. I slutet av 1879 sände Meurman ett brev till Yrjö-Koskinen i vilket han förklarade sig vara ”demokrat, folkvän”, men också att han inte kunde godta en sådan uppeggande ”terrorism” som bönderna nu bedrev mot herrestånden.


 

Rörelser som i likhet med fennomanin kämpade för nationella värden och utgångspunkter motarbetade ofta judendomen. Den ansågs inte vara trogen sin primära nationalitet och hade dessutom skapat den internationella kapitalismen, som man därmed också förhöll sig mycket skeptisk till, liksom till risken för att Finlands svaga näringsliv skulle utnyttjas. Meurman tog avstånd från judendomen för att den inte var en kristen religion och för dess kosmopolitiska natur. Han motsatte sig också att judarna skulle beviljas medborgerliga rättigheter i Finland.


 

Trots sin konservatism, eller i många fall snarare på grund av den, var Meurman en stor idealist i sin tids anda, och på flera områden en självständig tänkare. Efter att Snellman dött 1881 fortsatte Meurman sin egen bana i närmare trettio år. Hans ställningstaganden höll sig inte alltid särskilt nära Yrjö-Koskinens, exempelvis i undfallenheten inför förryskningskraven. Hans förhållningssätt var kanske mera praktiskt och samtidigt mera lyhört för de dagspolitiska opionsskiftningarna. Han stod ofta närmare J. R. Danielson och E. G. Palmén – till den grad att de tre herrarna i något sammanhang ansågs vara ett ”triumvirat”. År 1899 skrev Meurman under den stora massadressen mot förryskningspolitiken trots beslut om att lantdagsmännen skulle undvika att skriva på adressen. Meurman var heller inte någon anhängare av Yrjö-Koskinens tanke om att, oberoende av den begynnande ofärdstiden, till varje pris underblåsa språkstriden.


 

Meurman fick till slut uppleva förryskningsåren, 1905 års storstrejk, den lika och allmänna rösträtten samt den andra förryskningsperiodens början. Han dog 83 år gammal 1909, som den siste av första generationens fennomanska ledare.


 

Vesa Vares


 

Agathon Meurman, pseudonym Aseeton Maamies, född 9.10.1826 i Kangasala, död 17.1.1909 i Helsingfors. Föräldrar kaptenen Karl Otto Meurman och Amalia Lovisa Arwidsson. Gift 1854 med Alina Fredrika Tallqvist.


 

PRODUKTION. Om finska folkskolans organisation (1857); Dictionnaire Français-Finnois (1877); Om kronoutskylderna i Finland (1878); Jordlägenheternas i Finland allmänna besvär (1880); Om fäderneslandets försvar (1882); Sanakirja yleiseen sivistykseen kuuluvia tietoja varten I−XII (1883−1890); Finland förr och nu. Betraktelser (1890); Hungeråren på 1860-talet (1892); Huru finska språket blef officielt (1893); Ehtoollispakko ja eriuskolaislaki (1893); Venäläis-suomalainen sanakirja (1895); Johan Wilhelm Snellman (1901); Martin Luther. Lefnadsteckning (1902); Elämän-kysymyksiä yksinkertaisia varten I−III (1903, 1907, 1909); Siivosta esiintymistä (1904); Kreivi N. L. Zinzendorfin elämänvaiheet (1908); Maa kuuluu kaikille (1908); Muistelmia I (1909). Se även: Finlands författare 1809−1916 (1993).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Jossas, Agathon Meurman. Suomalaisuusliikkeen uskonto- ja kirkkopoliitikko 1863−1899 (1990); P. Rommi, Yrjö Koskisen linja. Myöntyvyyssuunnan hahmottuminen Suomalaisenpuolueen toimintalinjaksi (1964); P. Virkkunen, Agathon Meurman I−III (1935, 1938, 1957).


 

BILDKÄLLA. Meurman, Agathon. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Finlands nationalmuseum. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4984-1416928957590

 

Upp