CASTRÉN, Jonas 

(1850–1922) 

Jurist, lantdagsman 

Jonas Castrén var en av de mest färgstarka och synliga politiska personligheterna under perioden före Finlands självständighet. Mest känd var han som ungfinne och laglighetsman, som en orädd förespråkare för vad han kallade sanning och rätt. Han ägde en egen advokatbyrå och framträdde främst som brottmålsadvokat men drev också civila och politiska processer. 

Jonas Castrén föddes i Österbotten i en prästfamilj som hade tavastländska rötter. Han gick i skola i Kuopio och Uleåborg. Vid universitetet skrev han in sig i den Österbottniska avdelningen. I lantdagen företrädde han Viborgs läns västra valdistrikt, och fäste stor vikt vid Karelen. 

Sitt civila yrke fann han inom juridikens område. År 1893 avlade han jurisutriusquekandidatexamen och drev egen advokatbyrå, vilket till slut gjorde honom till en förmögen man. Han saknade domarpraktik och gjorde inte heller en vetenskaplig karriär. Som advokat sysslade han främst med brottmål, men han drev också civila processer och processer av politisk natur, såsom gendarmspionprocessen på de åtalades sida. 

Bäst känd blev Castrén som ungfinne och laglighetspolitiker. Han utövade kanske inte ett så direkt inflytande som han gärna hade önskat. Men makthavarna var snarare tvungna att ta ställning till hur Castrén skulle reagera på deras beslut, och hur hans reaktion och dess följder skulle kunna dämpas. 

Castrén var nämligen en stridbar man som inte satte sitt ljus under skäppan. Som sådan väckte han också häftiga känslor i sin omgivning, för och emot. Med Castrén förknippades epitet som ”basunens röst” och ”det rytande lejonet”. Han var uppriktig, idealistisk, energisk och osjälvisk. Utan att spara sig kämpade han för vad han ansåg företräda det moraliskt riktiga i förhållande till nationen och till det allmänmänskliga. Med en absolut uppfattning om rätt och fel hade han svårt att fördra dem som kompromissade, eller dem som enligt hans uppfattning köpslog om sanning och rättvisa. Till en del var Castréns idealism kanske ett utslag av tidsandan: i det ungfinska partiet företrädde till exempel P. E. Svinhufvud, Heikki Renvall och Tekla Hultin en liknande mentalitet. 

Ofärdsåren efter februarimanifestet upplevde Castrén som en kollision mellan det goda och det onda: Finland hade inte rätt att göra eftergifter i frågor om laglighet och plikt. Castréns meningsfränder och det gammalfinska partiet hade inte någon förståelse för varandras synpunkter: för gammalfinnarna var undfallenheten en fråga om ändamålsenlighet och en livboj, för Castrén en boja. 

Castréns inriktning var ändå inte dominerande ens i det egna partiet, utan han blev speciellt under den andra förtrycksperioden allt mer åsidosatt. Partiets egentlige ledare var K. J. Ståhlberg med sin önskan att bygga broar till gammalfinnarna. Även Ståhlbergs anhängare höll sig till laglighetsståndpunkten, men de var inte lika kategoriska som Castrén och hans anhängare. Partistyrelsen försökte t.o.m. hindra Castrén från att bli invald i lantdagen, men förmådde ingenting inför det stora stöd han åtnjöt i Viborgs län. Castrén å sin sida varnade 1914, i brev till en själsfrände, att lantdagen skulle förlora sin ryggrad om Ståhlberg blev vald till dess talman. 

Åren 1903–1905 var Castrén av generalguvernör Nikolaj Bobrikov förvisad till Stockholm. Betecknande är att han var bland de fyra som först blev landsförvisade. Han hade kontakter med andra aktivister. I Köpenhamn träffade han Rysslands änkekejsarinna Maria Fjodorovna, som gjorde ett försök att tala för Finlands sak med sin son kejsar Nikolaj II. Under första världskrigets slutskede vistades Castrén återigen utomlands, men då var det inte längre förenligt med hans linje och agerande att hysa förtroende för det konstitutionella Ryssland, för neutralitet eller pacifism. Castrén hade nämligen 1908 sammankallat ett möte där man överlade om inrättandet av en Finlandsavdelning i de internationella parlamentens fredsförbund. Men vid det här laget hade han hunnit engagera sig i jägarrörelsen och anamma en tyskvänlig ståndpunkt. Castrén försökte då utverka en tysk landstigning vid Bottniska viken. 

Eftersom man kände till Castréns samarbetade med tyskarna, vägrade de ryska myndigheterna honom inträde i Finland våren 1917, fastän han som lantdagsledamot borde ha åtnjutit immunitet. Under inbördeskriget var Castrén återigen verksam i Sverige, den här gången som representant för den vita regeringen. Han fick bland annat träffa Sveriges kung, Gustav V, som han försökte vinna för Finlands sak. En allmän bedömning är att Castrén uppträdde alltför fordrande för att nå framgång. 

När det 1918 gällde det självständiga Finlands styrelseform uppträdde Castrén som monarkist. Men han stod då inte längre i händelsernas centrum. Senare understödde han närmast samlingspartiet, men anslöt sig inte till partiet eftersom där fanns för många av hans tidigare gammalfinska motståndare, personer som han brutit med under förryskningsåren. 

Det är inte lätt att placera in Jonas Castrén på en sedvanlig politisk skala som radikal eller konservativ. Inte heller i kultur- och religionsfrågor var Castrén traditionellt konservativ. Som laglighetsman och nationalist var han dock i många avseenden högersinnad. Han motsatte sig starkt socialismen som han ansåg vara anarkistisk och var därtill konservativ i ekonomiska och sociala frågor. Det eftermäle som Castrén i detta avseende fick avspeglas i Väinö Linnas Under polstjärnan, då torparen Akseli Koskela förbannar vägens stenar och gropar med namnet ”Jonas Kastrein”. 

Efter en lång tids sjukdom avled Jonas Castrén 1922. Han var ogift och testamenterade sin kvarlåtenskap till Karelens kulturfond, som han själv hade instiftat. På den krans som Gustaf Mannerheim sände till begravningen stod det: ”Till en orädd och målmedveten frihetskämpe för Finland”. 

Vesa Vares 

Jonas Castrén, född 25.2.1850 i Pyhäjärvi, död 10.10.1922 i Hyvinge. Föräldrar kyrkoherden, lantdagsmannen Zachris Castrén och Betty Leontine Reuter. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Jonas Castréns arkiv, Riksarkivet; Y. Blomstedt, K. J. Ståhlberg. Valtiomieselämäkerta (1969); T. Hultin, Taistelun mies. Piirteitä Jonas Castrénin elämästä ja toiminnasta. Muistojulkaisu (1927); V. Kiiski, Tekla Hultin. Poliitikko (1978); P. Rommi, Yrjö Koskisen linja. Myöntyvyyssuunnan hahmottuminen suomalaisen puolueen toimintalinjaksi (1954). 

BILDKÄLLA. Castrén, Jonas. Foto: Ateljé: E. Interguglielmo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4966-1416928957572

Upp