STÅHLBERG, Kaarlo Juho


(1865–1952)


Republikens president


Som republikens förste president lade K. J. Ståhlberg grunden till utövande av statsmakten enligt 1919 års regeringsform, som på ett särpräglat sätt förenade parlamentarism med självständiga maktbefogenheter för presidenten. Ståhlberg skapade också en tolkning av hur utrikespolitiken skulle ledas i överensstämmelse med regeringsformen.


 

Kaarlo Juho Ståhlberg föddes 1865 i Suomussalmi. Han var son till pastors­adjunk­ten i Suomussalmi, senare kaplanen i Alavieska och Aspsjö (Haapajärvi), Johan Gabriel (Janne) Ståhlberg och Amanda Gustafva Castrén. Dopnamnet Carl Johan bytte han under skoltiden till Kaarlo Juhana och som student till Kaarlo Juho; namnet tecknade han redan på 1880-talet K. J. Ståhlberg.


 

Ståhlbergs förfäder var både på fädernet och mödernet till största delen präster och tjänstemän i norra Österbotten. Kaplanen Janne Ståhlberg dog 40 år gammal 1873. Trots familjens svåra ekonomiska belägenhet sattes barnen i skola i Uleåborg. År 1879 flyttade även modern Amanda Ståhlberg till staden, då prästänkans nådeår hade gått ut. Hon fick arbete först som vaktmästare på en flickskola och sedan som proviantör på länssjukhuset.


 

För K. J. Ståhlberg var finskheten och finskspråkigheten ett släktarv. Kaarlo Juha­na­ var hela skoltiden klassens primus. Som gymnasist hörde han till de ledande krafterna i elevkåren och skrev även mycket – både dikter och fackartiklar – i ”Toivon tähti” (Hoppets stjärna), den handskrivna elevtidning vars huvudredaktör han också var.


 

Ståhlberg blev student med betyget laudatur 1884. Vid universitetet avlade han först filosofie kandidatexamen, vilken var en förutsättning för hans egentliga mål, juris utriusque examen som han avlade 1889. Under auskulteringen i Gamlakarle­by domsaga började han skriva sin doktors­avhandling, med siktet inställt på den tjänst som adjunkt i förvaltningsrätt och nationalekonomi som skulle inrättas vid universitetet. I arbetet på avhandlingen ingick ett halvt års studiebesök i Tyskland. Då avhandlingen Irtolaisuus Suomen lain mukaan (Lösdriveri enligt Finlands lag) och licentiatexamen godkänts fick han juris utriusque doktorsgrad och blev snart också utnämnd till universitetsadjunkt.


 

Under studietiden deltog Ståhlberg aktivt i studentpolitiken som medlem i Österbottniska avdelningen. Sin politiska hemvist fann han i kretsen kring kulturtidskriften Valvoja, en gruppering av liberala ungfinnar som också hans professor i historia E. G. Palmén var medlem av. Under studietiden var Ståhlberg bland annat lära­re i svenska vid Tavastehus gymnasium och huvudredaktör för tidskriften Finland. Som färdig jurist stod han i beröring med politiken närmast som utskottssekreterare i lantdagen.


 

Under tiden som sekreterare i lantdagens ekonomiutskott började Ståhlberg sällskapa med sin syssling Hedvig Wåhlberg, som var lärare. Ståhlberg och Hedvig Wåhlberg vigdes den 17 december 1893. Med äktenskapet och den fasta tjänsten vid universitetet kunde Ståhlberg så småningom sätta bo. I september 1894 föddes det första av sex barn i familjen.


 

Ståhlberg gick smidigt över från Valvoja-gruppen till dagstidningen Päivälehti, där han att börja med publicerade en artikel­serie i tre delar: ”Työkirjat ja irtolaisuus” (Arbetsböcker och lösdriveri). De två närmast följande åren förekom signaturen K. J. S. ofta i tidningens spalter. Samma år tog han steget över till aktiv politik genom att delta i utformandet av ”det unga partiets” parti­program. Han var fortfarande verksam som utskottssekreterare i lantdagen, vid 1894 års lantdag i expeditions­utskottet.


 

I tjänsten som universitetsadjunkt ägnade sig Ståhlberg åt att undervisa och skaffa biinkomster. Uppenbarligen var det av ekonomiska skäl som han 1898 sökte tjänsten som protokollsekreterare (näst högsta föredragande) i senatens civilexpedition. Utnämningen av Ståhlberg var, paradoxalt nog, ett av de första tjänsteuppdragen för Finlands nye generalguvernör Nikolaj Bobrikov. Med Bobrikov och februarimanifestet 1899 började de s.k. ofärdsåren i Finland. Hållningen till förryskningen delade Finlands ämbetsmannakår och politiker i två läger, undfallenhetsmän och konstitutionella. Senaten förvandlades vid sekelskiftet till en undfallenhetssenat. För Ståhlberg var å andra sidan konstitutionalismen en naturlig fortsättning på den politiska linje han tidigare gjort till sin, och därmed fick han erfara att han blivit ”undfallenhetssenatens konstitutionella protokollsekreterare”. Vid den här tiden fick Ståhlberg också sitt första egentliga politiska förtroendeuppdrag, då han 1901 blev invald i Helsingfors stadsfullmäktige.


 

Trots meningsskiljaktigheter rådde det goda relationer mellan senatorerna och Ståhlberg. Fastän senaten ofta såg mellan fingrarna med Ståhlbergs strikta laglighets­linje, kom han 1902, i ett ärende som gällde värnpliktslagen av år 1901, att hamna i en ohållbar situation. Han nöjde sig inte bara med att som föredragande föreslå att en skrivelse han ansåg olaglig skulle förfalla, utan vägrade också att skriva och kontrasignera brevet som senaten fattat beslut om. Senaten beslöt omedelbart att Ståhlberg skulle avstängas från tjänstgöring, och på order av Bobrikov blev han av senaten avskedad från tjänsten den 15 april 1903. Avskedandet skedde på grundval av den förordning om ämbetsmäns skiljande från tjänsten som utfärdats år 1902 och vars laglighet ofta ifrågasatts. Samtidigt måste framhållas att en föredragande enligt lagen inte hade, och fortfarande inte har, rätt att vägra skriva eller kontrasignera en expedition. Det blev för övrigt bara ett fåtal entlediganden i enlighet med denna förordning; förutom Ståhlberg avskedades en referendariesekreterare och en protokollsekreterare.


 

Efter avskedet från senaten behövde K. J. Ståhlberg varken gå sysslolös eller sakna inkomster. Han färdigställde sin kommentar till jordlegolagen, var ordförande i styrelsen för livförsäkringsbolaget Suomi och verkade som kansliassistent på Helsingfors drätselkammare, ett arbete som inte var behäftat med någon stor arbetsbörda och som man ordnat åt honom. Både i Ryssland och i Finland blev det efter gene­ral­strejken i Ryssland och storstrejken i Finland en omorientering av regeringen. Undfallenhetssenaten avgick och ersattes med en konstitutionell senat, med Leo Mechelin som vice ordförande för ekonomiedepartementet och Rabbe Axel Wrede som vice ordförande för justitiedepartementet. Ståhlberg utnämndes till senator i ekonomiedepartementet och till chef för handels- och industriexpeditionen.


 

Ett av de viktigaste uppdragen för den konstitutionella senaten var det förslag till lantdagsreform som en kommitté ledd av professor Robert Hermanson hade lagt fram. Enligt förslaget skulle ståndslantdagen ersättas med en lantdag som valdes med allmän och lika rösträtt, vilket skulle tillåta även kvinnor att rösta och bli valda. Ståhlberg var ingen anhängare av enkammarlantdagen. Han hade planerat en lantdag där adeln och prästerskapet skulle bilda första kammaren och borgarna och bönderna andra kammaren. Vid lantdagen 1904–1905 hade han av valtaktiska skäl motsatt sig kvinnlig rösträtt, eftersom en sådan enligt honom äventyrade borgar- och bondeståndets förslag om allmän och lika (manlig) rösträtt. Senare konstaterade han dock att det proportionella valsättet hade stillat hans farhågor. Han accepterade därmed både enkammaren och kvinnlig rösträtt, och kommitténs förslag antogs i senaten med endast smärre ändringar.


 

Valet 1907 var det första som förrättades med allmän och lika rösträtt i enlighet med 1906 års lantdagsordning. Det ledde till en svidande förlust för de tidigare starka partierna. Ungfinnarna fick 25 och svenskarna 24 mandat, så bakom senaten stod endast 49 ledamöter i lantdagen. Gammalfinnarna hade ensamma fler ledamöter (59), och största parti blev socialdemokraterna med 80 ledamöter.


 

Senatens reaktion på valförlusten följde två linjer, den parlamentariska, som leddes av Ståhlberg, och den antiparlamentariska, som leddes av Wrede. På Ståhlbergs initiativ beslöt ekonomiedepartementet att genom ”privat kommunikation” meddela riksdagsgrupperna att senaten var beredd att ställa sina platser till förfogande, men Wrede kom med justitiedepartementet fram till en diametralt motsatt ståndpunkt, och den konstitutionella senaten avgick till slut inte för valresultatets skull. Ståhlberg å sin sida utövade parlamentarism i praktiken genom att avgå från senaten i december 1907 med hänvisning till att lantdagen trots den ståndpunkt han drivit i senaten hade antagit en (av kejsaren aldrig stadfäst) förbudslag med totalförbud mot alkohol.


 

Efter sin avgång från senaten var K. J. Ståhlberg utan tjänst för andra gången. En ny arrangerades dock rätt snabbt. Professor Robert Hermansons lärostol hade 1906 delats itu. Hermanson hade valt lärostolen i statsförfattning och internationell rätt för sig själv, och den andra halvan, professuren i förvaltningsrätt, hade ledigförklarats. Tjänsten hade sökts av endast en person, juris utriusque doktor Onni Talas. Ståhlberg och Talas slöt sinsemellan ett gentlemannaavtal, enligt vilket Talas drog tillbaka sin ansökan till förmån för Ståhlberg, medan Ståhlberg när tillfälle gavs skulle ge upp tjänsten till förmån för Talas.


 

Ståhlberg utnämndes till professor i förvaltningsrätt den 26 september 1908. Som professor skrev han sitt huvudarbete Suomen hallinto-oikeus I–II (1913–1915, Finlands förvaltningsrätt), ett omfattande och banbrytande verk som länge användes som lärobok vid juridiska fakulteten. Verket har fortfarande betydelse för forskningen, inte bara i rätts- och förvaltningshistoria utan också i förvaltningsrätt. Som professor kunde Ståhlberg delta aktivt i politiken. Han blev invald i Ungfinska partiets centralkommitté 1908. År 1914 blev han vald till talman i lantdagen.


 

Ryska kejsardömets fall i mars 1917 betydde också avgång för den delvis förryskade ”amiralssenaten”, som hade fungerat som ett slags tjänstemannaregering. Eftersom lantdagen var upplöst gjorde en delegation från de borgerliga partierna upp med socialdemokraterna om den nya senatens sammansättning. Fastän Ståhlberg fick flest röster i de borgerliga partiernas delegation blev han utan stöd av socialdemokraterna för posten som vice ord­förande för ekonomiedepartementet. Vice ordförande blev i stället socialdemokraternas Oskari Tokoi, och av senatorerna i departementet utnämndes hälften från de borgerliga partierna och hälften från socialdemokraterna.


 

Ståhlberg, som hade hamnat utanför senaten, blev ordförande i grundlagskommittén, som hade tillsatts redan våren 1917. Kommitténs viktigaste betänkande gällde en ny regeringsform. För utformningen av denna svarade i huvudsak Ståhlberg (ungfinnarna), R. A. Wrede (Svenska folkpartiet) och Anton Kotonen (socialdemokraterna), som möttes på Wredeby i Anjala sommaren 1917. Utgångspunkten för regeringsformen blev den Mechelinska senatens förslag från 1907, som i princip var en kodi­fiering av Gustav III:s grundlagar och baserad på maktfördelningsprincipen. Kommittén byggde sedan sin parlamentariskt baserade modell ”ovanpå” det Mechelinska förslaget, så att förslaget blev en särpräglad kombination av maktfördelningsmodellen och parlamentarismen. I 1916 års val hade lantdagen fått socialistisk majoritet. Med den socialistiska majoritetens röster antog lantdagen sommaren 1917 den s.k. maktlagen. Då ärendet behandlades i den Tokoiska senatens ekonomiedepartement deltog generalguvernören Nikolaj Nekrasov för första och enda gången i ett möte i senaten, där han tog högerns parti. I överensstämmelse med den majoritet som så uppstått vägrade Rysslands provisoriska regering att stadfästa maktlagen och beordrade nyval. I det påföljande valet fick lantdagen återigen borgerlig majoritet.


 

Efter beslutet om maktlagen avgick de socialdemokratiska senatorerna, och efter oktoberrevolutionen i Ryssland och storstrejken i Finland godkände lantdagen efter en häftig och bitter debatt den 27 november 1917 P. E. Svinhufvuds borgerliga senatorslista. Svinhufvuds senat lade fram självständighetsförklaringen och avlät förslaget till regeringsform till lantdagen den 4 december 1917. Ståhlbergs grundlagskommitté hade lagt fram ett förslag till regeringsform med Finland som republik i anslutning till Ryssland, men det hade nu i hast omformats till ett förslag till regeringsform för ett självständigt Finland med republik som statsskick.


 

Efter inbördeskriget, när det fanns kvar bara en representant för socialdemokraterna, fördes vid lantdagen 1917 och den extraordinarie lantdagen 1918 en intensiv kamp om statsskicket. Senaten ville ha en konstitutionell monarki, medan minoriteten, ledd av Ståhlberg, ville ha en parlamentarisk republik. Senaten drog tillbaka 1917 års förslag till republikansk regeringsform och avlät till riksdagen ett förslag med monarki som statsskick. I den s.k. republikanska protesten beredde Ståhlberg tillsammans med Agrarförbundets Santeri Alkio ett nytt förslag till grundlag för republiken Finland. Monarkisternas förslag antogs likväl, men inte med kvalificerad majoritet. Det blev därmed vilande över nästa val. Detsamma skedde med det förslag till regeringsform som avläts till den extraordinarie lantdag som hade sammankallats 1918 för att behandla kungavalet.


 

Ståhlberg var grundlagsutskottets ordförande vid 1917 års lantdag, men måste lämna uppdraget som lantdagsledamot efter utnämningen till president i Högsta förvaltningsdomstolen, som inrättats 1918. Han deltog därmed inte i ”kungavalslantdagen” 1918.


 

Tysklands nederlag i världskriget förändrade Finlands politiska situation. Svinhufvud, som i egenskap av ordförande för senaten fungerat som statsöverhuvud, avgick. I hans ställe utnämndes kavallerigeneralen och överbefälhavaren för Finlands vita armé Gustaf Mannerheim till riksföreståndare den 12 december 1918. Kort därefter avsade sig prins Friedrich Karl av Hessen kungakronan som erbjudits honom. I valet i mars 1919 fick lantdagen republikansk majoritet, och Kaarlo Castréns regering avlät sommaren 1919 till lantdagen ett nytt förslag till republikansk styrelseform. Även det blev vilande i lantdagen, men slutligen kunde riksdagen utifrån Heikki Ritavuoris och några andras motion ge förslaget en sådan form att kvalificerad majoritet kunde uppbringas efter vissa kompromisser. Riksföreståndaren Mannerheim stadfäste efter tvekan Finlands regeringsform den 17 juli 1919.


 

Ståhlbergs grundlagskommitté hade velat att presidenten skulle väljas genom direkt folkval, men kommittémedlemmarna J. K. Paasikivi och R. A. Wrede som sedermera blev ledare för monarkisterna, hade i en avvikande åsikt krävt elektorsval. Det skulle enligt dem uppfylla både demokratiska krav och ge rum för förhandlingar. Socialdemokraterna och agrarerna med Alkio i spetsen hade å sin sida velat se riksdagen välja president. I den republikanska protesten hade Ståhlberg och Alkio nått en kompromiss, där man som en eftergift till monarkisterna hade gått med på elektorsval och vida maktbefogenheter för presidenten. Detta blev också lösningen i 1919 års regeringsform, trots att Castréns regering – som en eftergift åt socialdemokraterna – hade föreslagit att riksdagen skulle förrätta valet. Första gången skulle valet ändå förrättas av riksdagen.


 

Det första presidentvalet i republiken Finland förrättades i riksdagen den 25 juli 1919. Ståhlberg hade redan i ett tidigt skede förts fram som kandidat, men själv var han ovillig att lämna ämbetet som president för Högsta förvaltningsdomstolen för uppdraget som statsöverhuvud. Ståhlberg trodde själv att Mannerheim skulle bli vald, men han uppvaktades av deputationer som dels bad honom kandidera, dels krävde att han skulle tacka nej till förmån för Manner­heim. Till att börja med ville han inte kandidera, men i slutet av juni tycks han ha kommit fram till en ståndpunkt där han visserligen inte accepterade kandidatur men inte heller ansåg sig ha rätt att vägra, särskilt som det gick rykten om att det i aktivistkretsar planerades en militär provokation eller kupp.


 

I valet den 25 juli 1919 fick Ståhlberg 143 röster, Mannerheim 50 röster samt Lauri Kr. Relander och Väinö Tanner en röst var. Följande dag avgav Ståhlberg i riksdagen sin högtidliga försäkran, som han i sedvanligt ödmjuk stil inledde med orden ”De beslut Finlands riksdag grundlags­enligt fattat länder mig till efterrättelse. Det åligger mig att överta det ansvarsfulla kallet som president för republiken Finland.”


 

Ofärdsåren och den s.k. andra förryskningsperioden hade som nämnts ovan delat det borgerliga Finland i två läger, undfallenhetsmän och konstitutionella, som tillfälligt hade förenats i inbördeskrigets kamp mot en gemensam fiende. Efter inbördeskriget hade kampen om regeringsformen splittrat de borgerliga i republikaner och monarkister. I kampen om statsskicket hade världskriget svept i väg kungakandidaterna, men monarkisternas egentliga ledare Wrede och Paasikivi hyste inte något agg efter nederlaget, så Ståhlberg kunde även i fortsättningen behålla dem båda som gamla vänner. Ståhlbergs egentliga ovänner blev de monarkister och aktivister som hade stött Mannerheim, och relationerna mellan Ståhlberg och Mannerheim förblev kyliga under hela presidentperioden. En viss parallell kan dras mellan ofärdsåren och republikens första år, i de politiska morden på undfallenhetsmannen, prokurator Eliel Soisalon-Soininen 1905, och Ståhlbergs protegé, inrikesminister Heikki Ritavuori 1922.


 

Ståhlberg blev under sin presidentperiod jämförd med Mannerheim. Mannerheim var militär och en språkkunnig ”utrikes­politiker”, Ståhlberg jurist och ”inrikespolitiker”. Mannerheim var en världsvan gentle­man och aristokrat, och i den jämförelsen framstod Ståhlberg som en stel fennoman och tjänsteman. Dock tyckte samtida bedömare att även Ståhlberg gjorde ett majestätiskt intryck genom sitt distanserade och sakliga uppträdande. Detta kan dock ha berott på en blyghet som han dolde med sträng självdisciplin och viljestyrka. Ståhlberg undvek t.ex. att tala fritt utan manus, av rädsla för sin benägenhet att stamma vid sådana tillfällen. För att undvika detta skrev han ned alla sina tal, även de minsta uttalanden och tal han höll vid familjefester. Han kände också motvilja mot offentliga sammankomster, och det låg inte endast utrikespolitiska skäl bakom hans vägran att göra statsbesök i Sverige eller bjuda in Sveriges konung eller kronprins till Finland.


 

Ståhlberg hade drabbats av en personlig tragedi då hans hustru Hedvig dog 1917. När han blev president var han änkling, och döttrarna fick ta över rollen som landets första dam. Efter ett brev från barndomsvännen Ester Hällström började Ståhlberg på sitt tafatta vis uppvakta henne,­ och den 7 juni 1920 firade presidenten bröllop. För den opraktiske Ståhlberg var äktenskapet troligen en lyckad och förnuftig lösning, men Ester Ståhlberg fick betala ett högt pris för kärleken, eftersom Ståhlbergs barn förhöll sig fientliga till henne. Samtidigt gynnade äktenskapet Ester Ståhlbergs författarkarriär, så att hon fick leva slutet av sitt liv inte bara som en före detta presidenthustru utan också som en omtyckt författare.


 

I utövandet av presidentämbetet hämtade Ståhlberg procedurerna från senaten, sådana de utformat sig under Svinhufvuds ordförandeperiod. Protokollet tog han från Mannerheims period som riksföreståndare. Hans egen uppgift blev att i enlighet med 1919 års regeringsform etablera praxis för maktfördelningssystemet och parlamentarismen. Han skulle också skapa en ”korrekt” tolkning av regeringsformens bestämmelser om ledningen av utrikespolitiken.


 

Ståhlbergs presidentperiod präglades å ena sidan av det självständiga Finlands initiala svårigheter, å andra sidan av de aktuella politiska problemen. Fientligheten hos den hårda flygeln bland monarkins och Mannerheims anhängare – för att inte tala om det politiska mordet på Ritavuori – överskred alla skäliga gränser. Ålandsfrågan ledde till en kris med Sverige, som måste lösas i Nationernas förbund. Presidenten stod också som överbefälhavare för armén i konstant konflikt med officerskåren. Hans order till generalmajor Karl Emil Berg om att återföra skyddskårerna till ordningen åtlyddes men ledde till att Berg tog sitt liv. Senare råkade Ståhlberg dessutom i svårigheter till följd av massuppsägningar bland officerarna. Förverkligandet av fredsfördraget i Dorpat 1920 och tillbakadragandet av de finska trupperna från Östkarelen gav anledning till fler bekymmer för honom.


 

I 1920-talets labila förhållanden styrdes Finland, liksom många andra europeiska länder, av kortvariga regeringar. Vanligtvis förlitade sig Ståhlberg på centerregeringar. Då den normala parlamentarismen inte fungerade, började Ståhlberg tillsätta ”parlamentariska tjänstemannaregeringar”. Han upplöste också riksdagen 1924 i strid med uppfattningen inom majoriteten i regeringen, då riksdagen inte längre var fulltalig efter det att justitieministern, tf. inrikesministern Otto Åkesson hade låtit anhålla och Åbo hovrätt låtit häkta alla Socialistiska arbetarpartiets 27 riksdagsledamöter. I det avseendet tvekade Ståhlberg inte att i stöd av statsöverhuvudets självständiga ställning agera som neutral kraft då det blev störningar i parlamentarismen och maktfördelningssystemet.


 

K. J. Ståhlberg ställde inte upp för återval 1925. Å ena sidan hade presidentperioden varit så betungande att den inte lockade att fortsätta, å andra sidan ville han möjligen som regeringsformens fader införa en praxis att begränsa presidentskapet till en mandatperiod. Ståhlberg hade själv varit med om att skriva in den paragraf i regeringsformen som förbjöd höjning eller sänkning av presidentens lön under mandatperioden. Under Ståhlbergs tid som president drabbades Finland av en icke tidigare skådad inflation, som gjorde att de sista åren av hans presidentperiod blev förlustbringande för honom själv.


 

Efter presidentperioden bosatte paret Ståhlberg sig i en bostad som köpts för Ester Ståhlbergs pengar, och sedan i en villa som införskaffats med lånta pengar på Brändö. Ståhlberg valde att bli äldre medlem av lagberedningen, vilket gav möjligheter till biinkomster. Han hade försökt komma in i lagberedningen redan 1900. När han nu lyckades bli medlem ett kvartssekel senare, utförde han där 1926–1946 ytterligare ett eller rentav två livsverk.


 

Som medlem av lagberedningen hade Ståhlberg kunnat vila på lagrarna som äldre statsman, men han kände sig ännu dragen till politiken. I presidentvalet 1931 fick han i både andra och tredje omgången 149 röster och förlorade därmed med minsta möjliga marginal till P. E. Svinhufvud. I presidentvalet 1937 fick han 150 röster i första omgången, men blev inte vald då socialdemokraterna i andra omgången röstade på Kyösti Kallio, för att förhindra omval av Svinhufvud.


 

Riksdagsperioden 1930–1932 satt Ståhlberg i riksdagen som vanlig riksdagsman. Under den tiden motarbetade han bland annat aktivt riksdagsmotioner som syftade till att avskaffa parlamentarismen. Konflikterna mellan Ståhlberg och ytterhögern hade inte tonats ned under åren, och i oktober 1930 försökte anhängare av Lapporörelsen skjutsa Ståhlberg och hans hustru till Sovjetunionen men gav upp före­taget i Joensuu. Incidenten påskyndade för sin del Lapporörelsens nedgång.


 

Efter pensioneringen från lagberedningen 1946 tillbringade K. J. Ståhlberg sin ålder­dom i villan på Brändö och verkade som rådgivare åt sin gamle vän president J. K. Paasikivi i svåra juridiska frågor. Efter att nästan hela sitt liv ha varit en kontroversiell och omtvistad politiker, hade Ståhlberg då han avled 1952 blivit en statsman som aktades av hela nationen.


 

Markku Tyynilä


 

Carl Johan, Kaarlo Juhana, Kaarlo Juho Ståhlberg, född 28.1.1865 i Suomussalmi, död 22.9.1952 i Helsingfors. Föräldrar kaplanen Johan Gabriel Ståhlberg och Amanda Gustafva Castrén. Gift med (1) Hedvig Irene Wåhlberg 1893, (2) Ester Hällström (född Elfving) 1920.


 

PRODUKTION. Irtolaisuus Suomen lain mukaan (1893); Suomen hallinto-oikeus I−II (1913,1915; 2 uppl. 1928,1931); Puheita 1919−1925 (1925); Lait ja asetukset maalaiskuntain Julkisen oikeuden lakikirja (1939); Finlands förvaltningsrätt. Allmänna delen (1940); Puheita 1927−1946 (1946); Grunddragen i Finlands förvaltningsrätt. Inrikesförvaltningen (1947); Lainvalmistelukunnan lausuntoja (1949); Puheita 1883−1918 (1949). Se även: Presidentti Kaarlo Juho Ståhlbergin tieteellinen julkaisutoiminta. Juhlajulkaisu Kaarlo Juho Ståhlberg 1865–28/1.–1945 (1945); Luettelo K. J. Ståhlbergin kirjoituksista, jotka on julkaistu ”Päivälehdessä” 1890−1904. Kaarlo Juho Ståhlberg. Juhlakirja 1940 (1940).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. J. Ståhlbergs arkiv, Riksarkivet. Y. Blomstedt, K. J. Ståhlberg. Valtiomieselämäkerta (1969); Ester Ståhlbergin kauniit, katkerat vuodet. Presidentin rouvan päiväkirja 1920−1925 (1985); Ester Ståhlbergin voittojen ja tappioiden vuodet. Päiväkirja 1926−1934 (1986); Ester Ståhl­bergin sodan ja rauhan vuodet. Päiväkirja 1936−1947 (1987); J. Inha, K. J. Ståhlberg oikeusajattelijana (2004); A. Jyränki, Presidentti (1978); M. Jääske­linen & T. Torvinen, Valtioneuvoston historia 1917−1966 I (1977); P. Kastari, Tasavallan presidentin asema (1961); J.-P. Pietiäinen, Tasavallan presidentit. Tasavalta perustetaan 1919−1931. Ståhlberg, Relander (1992); K. J. Ståhlberg och Finlands självständighet. Red. O. Borg et al. (1969); S. Tiihonen, Hallitusvalta (1990); M. Tyynilä, Valtiosäännön ja keskeisten valtioelinten historiaa (1991); M. Tyynilä, Lainvalmistelukunta 1884−1964.(1984); M. Tyyni­lä, Senaat­ti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809−1918 (1992); S. Virkkunen, Ståhlberg. Suomen ensimmäinen presidentti (1978).


 

BILDKÄLLA. Ståhlberg, Kaarlo Juho. Foto: Ateljé Apollo. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4133-1416928956739

 

Upp