RITAVUORI, Heikki


(1880–1922)


Inrikesminister, politiskt mordoffer


Heikki Ritavuori representerade inom Nationella framstegspartiet den vänsterliberala ”ritavuoriflygeln”, vars slagord var framsteg, demokrati och social jämlikhet. Ritavuori var både riksdagsman och minister, men i det allmänna medvetandet är han känd som offret för ett i Finland sällsynt politiskt mord.


 

Heikki Rydman var född i Åbo och förfinskade 1905 sitt namn till Ritavuori. Den yngre brodern Eero var under namnet Rydman långvarig överborgmästare i Helsingfors och 1956 presidentkandidat för Finska folkpartiet. Efter juris kandidatexamen 1904 inträdde Heikki Ritavuori i arbetslivet som biträde på Advokatbyrån Ludvig Hjelt i Helsingfors. Senare innehade han flera uppdrag som jurist och drev i ett par omgångar en egen advokatbyrå.


 

Vid sidan av arbetet som jurist sökte sig den ungfinske Ritavuori till politiken för att ägna sig åt samhälleliga frågor. I lantdagen blev han invald redan 1914, men politikens främsta led började han närma sig 1917, ett år som präglades av omvälvningar, kriser och självständighetskamp. Då var han visserligen inte lantdagsman, men tiden var gynnsam för en borgerlig radikal.


 

Ritavuori hörde till en vänstergruppering som bestod av unga män ur det ungfinska partiets led. Det var en gruppering som verkade utanför riksdagskretsarna och kallade sig jakobinerklubben efter den franska revolutionens borgerliga radikalism. Grupperingen hävdade ivrigt och bestämt folkvälde samt en framstegsvänlig och reformvänlig politik. Den såg sin värsta fiende i de konservativa och reaktionära och var positivt inställd till socialdemokraterna, medan de egentliga ledarna i det ungfinska partiet vanligtvis förespråkade samarbete med de borgerliga. Enligt jakobinerna skulle ett sådant bara fördjupa folkets splittring i två läger, och i blotta motståndet mot socialism såg man inga mål som var positiva nog i sig. Andra framträdande namn utöver Ritavuori inom grupperingen var Urho Toivola, senare chefredaktör för Turun Sanomat, Arvo Inkilä, chefredaktör för Karjalan Aamulehti och sedermera sekreterare åt rödmylleregeringens statsminister A. K. Cajander, samt K. N. Rauhala. Även Rudolf Holsti, senare sexfaldig utrikesminister, stod jakobinerna nära; fastän hans position inte var lika entydig framstod han, i synnerhet i motståndarnas ögon, som en symbol för den vänsterliberala riktningen.


 

I sin uttalade högerfientlighet påminde jakobinerklubben på sätt och vis om 1800-talets liberala partier i Skandinavien. Även dessa definierade sig i första hand utifrån ett motsatsförhållande till högern – i en situation där socialismen ännu inte hade erövrat monopol på vänsterinriktning. Utifrån denna tradition heter de norska och danska liberala partierna fortfarande ”venstre”. Jakobinerna var en senkommen analogi till dessa liberala rörelser – en borgerlig vänster.


 

Trots sina vänstersympatier hade inte anhängarna av Ritavuoris flygel någon svårighet att välja sida i inbördeskriget 1918, utan de hörde till den vita sidan. Benämningen jakobin kvarstod, även sedan den vita sidan började se franska revolutionens jakobiner som representanter för terror och andliga föregångare till bolsjevikerna. ”Ritavuorianerna”, ett samtida begrepp som användes särskilt av motståndarna, var ändå påfallande fördragsamma mot den förlorande parten i kriget: samhällsmotsättningarna skulle utjämnas genom en elimination av de sociala missförhållanden som förorsakat kriget.


 

Ritavuoriflygeln representerade även en orubblig republikanism. Monarkism och tyskvänlighet var i dess ögon ett reaktionärt försök att återupprätta gamla positioner och upphäva demokratiska reformer. Samtidigt sammanföll ritavuorianernas intressen med K. J. Ståhlbergs, som de 1917 varit oeniga med på två punkter: Ståhlberg hade eftersträvat endast borgerlig samling och hade inte trott på möjligheterna att uppnå självständighet, jakobinerna hade sökt förbindelser med socialdemokraterna och stött självständighetslinjen.


 

För högern, speciellt för Svenska folkpartiet och aktivisterna, var Ritavuoris vänsterliberalism ett motbjudande fenomen: ett verklighetsfrämmande teoretiserande och ett samröre med upprorsmännen 1918. Ritavuorianernas republikanism och avancemang till politisk vågmästarroll efter monarkismens sammanbrott var inte ägnade att mildra högerns syn på dem.


 

Det är intressant att den s.k. självständighetstidningen Uusi Päivä – språkrör för aktivisterna – ännu vid förberedelserna för valet i oktober 1917 hade bedömt Ritavuori som en pålitlig kandidat ur självständighetssakens synvinkel. Nästan alla ledande gammalfinnar som på 1920–1930-talen kom att bli viktiga ledare inom Samlingspartiet, sågs av tidningen däremot som undfallenhetsmän, vilka anhängare av självständigheten inte kunde rösta på.


 

Ritavuori har kallats regeringsformens fader (d.v.s. 1919 års), som definitivt införde republiken. Regeringsformen stiftades nämligen med hans riksdagsmotion som grund, när det hade blivit omöjligt att få den kvalificerade majoritet som krävdes för antagandet av ett grundlagsförslag i brådskande ordning.


 

I de förhållanden som rådde sommaren 1919 representerade Ritavuori visserligen den centerliberala riktningen, som i huvudsak dikterade regeringsformens innehåll. Det var dock inte fråga om upphovet till regeringsformen i den meningen att Ritavuoris motion skulle ha representerat den vänsterliberala syn som präglade hans riktning inom politiken. Enligt detta synsätt skulle riksdagen vara landets egentliga maktcentrum, medan presidenten och regeringen skulle ha till uppgift endast att förverkliga riksdagens politik och verkställa riksdagens beslut. Det var ett synsätt som låg mycket nära socialdemo­kraternas.


 

Ritavuori uppvisade sålunda flexibilitet, för grunden till hans motion var 1918 års proposition till republikansk regeringsform, inte vänsterliberalernas mer radikala modell, som knappast skulle ha gått igenom. I den republikanska propositionen hade betydande makt reserverats för president och regering, och i Ritavuoris motion utgick från denna princip. Den innehöll emellertid något vidare fullmakter för riksdagen än 1918 års proposition: med en betydande kvalificerad majoritet skulle riksdagen ha möjlighet att avsätta presidenten i vissa situationer med anknytning till stats- och landsförräderi. I den slutgiltiga version som antogs av riksdagen fanns inte denna punkt längre med på grund av motstånd från högern.


 

Ritavuoris betydelse ökade efter krisen med regeringsformen, när han blev inrikesminister i en regering som leddes av parti­kamraten J. H. Vennola. Ritavuori ansåg inte ”kommunistfaran” vara överhängande, men i stället varnade han flera gånger för kupplaner från högeraktivisters sida, för dessa hade ju en stark ställning inom väpnade organisationer, såsom skydds­kårerna. För högern var det särskilt bittert att se Ritavuori som just inrikesminister – chef för och högste övervakare av även deras organisationer.


 

Vänsterliberalerna tyckte sig hos skyddskårerna igenkänna en anda som de kallade ”tyskmonarkistisk”, vilket i förhållandena efter 1918 måste ses som en överdrift. Många av Ritavuoris varningar hade en förankring i verkligheten, men man kan inte värja sig för intrycket att han framförde dem av taktiska skäl. Han var främmande för borgerligt samarbete och arbetade för att få med Socialdemokraterna i regeringen. Mot den bakgrunden var det ändamålsenligt att framhäva den ”reaktionära” faran och bromsa upp bildandet av borgerliga koalitionsregeringar.


 

Ritavuori var inrikesminister i två omgångar: från hösten 1919 till våren 1920 samt sommaren 1921 till vårvintern 1922. I den borgerliga koalitionsregeringen däremellan med Rafael Erich som statsminister ville högern inte ha honom med. I Vennolas regeringar var enligt traditionella mått många av ministrarna oerfarna och obevandrade i förvaltning, varigenom Ritavuoris betydelse framhävdes. Inte ens hans motståndare kunde förneka att han var en av de skickligaste ministrarna i regering­arna, för att inte säga den skickligaste. Enligt motståndarnas åsikt använde han sin kompetens i en fördärvlig riktning genom att förringa vänsterfaran och grumla den vita enheten.


 

Som inrikesminister mötte Ritavuori sitt största problem – och på samma gång sitt öde – i folkresningen i Östkarelen vid årsskiftet 1921–1922. Östkarelarna reste sig mot bolsjevikväldet, och finska frivilliga ryckte återigen ut till hjälp. I Sovjetryssland trodde man att finländarnas roll var större än den i själva verket var, och ett krigshot mellan länderna verkade vara under uppsegling.


 

Ritavuori såg i krisen en hotande fara för både krig och en inrikespolitisk höger­kupp. Han intog en ståndpunkt som inte var populär vare sig i det allmänna borgerliga medvetandet eller hos högerradikalerna och som troligtvis utsatte även honom som ivrig gammal stamfrändepolitiker för stark press. Han avvisade hjälp till Öst­karelen och lät t.o.m. anhålla frivilliga som återvände från Östkarelen. Även medlemmarna av Östkarelens ”regering” beordrades att lämna Finland.


 

Som en följd av krisen blev Ritavuori den 14 februari 1922 skjuten av den psykiskt störde affärsmannen Ernst Tandefelt. Mordet inträffade när Ritavuori var på väg hem till det s.k. politikerhuset på Nervandersgatan i Helsingfors – i samma hus bodde Risto Ryti, J. K. Paasikivi och Lauri Ingman. Närmaste vittne till mordet blev chefredaktören för Uusi Suomi, Ernst Nevanlinna, som först av alla fick fast Tandefelt; denne hade av misstag skadat även sig själv.


 

Betecknande för de dåtida förhållandena och för Ritavuoris benägenhet att dra på sig olika extremisters vrede är att det en tid ansågs oklart om det var högerextremister eller kommunister som stod bakom dådet. För eftervärlden har det varit självklart att dådet utfördes av en högerradikal och att Ritavuori var ett offer för hets från högerhåll. Vid tiden för mordet var teorin om kommunisternas skuld ändå inte helt orimlig, för Ritavuori hade nyligen låtit anhålla kommunister som offentligt tagit parti för Sovjetryssland mot Finland i den östkarelska krisen. Han hade t.o.m. hunnit bli tackad för anhållandena av högertidningarna. Detta hade även Tandefelt använt sig av genom att i vilseledande syfte klä ut sig till arbetare. Även utrikesminister Rudolf Holsti – hätsk motståndare till och en nagel i ögat på högern – uppgav för Sveriges minister i Helsingfors att han först hade trott att det var kommunisterna som låg bakom dådet.


 

Mordet på Ritavuori var en uppseende­väckande händelse och för Framstegspartiet en stor förlust. Såsom Urho Toivola uttryckte saken i ett av sina brev: i den lilla krets som från vårvintern 1917 hade börjat forma en center hade det slagits ett stort hål. ”Ritavuori var kanhända den flitigaste, mest harmoniske och viljestarke i hela gruppen. Han var kanske den starkaste av dem alla.”


 

Även bland de konservativa fördömdes mordet skarpt. I vissa – oftast finlandssvenskars – dagböcker, anteckningar och liknande kan man likväl även hitta sådana omdömen som ”en mycket sorglig historia, fastän Ritavuori givetvis var en mycket osympatisk man” och ”men han var ju så röd”. Uleåborgsbiskopen J. R. Koskimies å sin sida skrev i sin dagbok att cirkeln var sluten: de ”konstitutionella” hade på sin tid försvarat morden på Bobrikov och prokuratorn Soisalon-Soininen och fick nu skörda frukten av sin omoraliska ståndpunkt.


 

Det tragiska med Ritavuori och den liberala riktningen blev att den hade nått makten på grund av onormala förhållanden: 1917 års oroligheter, inbördeskrig och tvister om statsskicket. Den hade kommit till makten som en politisk kompromiss när både högern och vänstern hade komprometterat sig på grund av sin kompromisslösa politik. Liberalerna märkte inte att stödet för dem av denna anledning skulle förloras när förhållandena normaliserades och de rörliga väljarna återvände till sina gamla politiska hem – för att rösta enligt position i samhället, i näringslivet och samhällsklasserna.


 

Ritavuori blev därmed inte något helgon inom finsk inrikespolitik, till det var den grupp som slog vakt kring arvet efter honom alltför liten. Han hade på sätt och vis fallit på grund av att han å ena sidan var alltför kortsynt, å andra sidan alltför långt före sin tid: han hade drivit en politik som det inte fanns tillräckligt stöd för på grund av rådande samhälleliga förhållanden och värderingar.


 

Vesa Vares


 

Heikki Rydman, från 1905 Ritavuori, född 23.3.1880 i Åbo, död 14.2.1922 i Helsingfors. Föräldrar magistratssekreteraren, vicehäradshövding Ferdinand Hjalmar Gideon Rydman och Anna Jakobina Wegelius. Gift 1904 med Elsa Katarina (Katri) Stenbäck.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Heikki Ritavuoris arkiv, Riksarkivet. R. Niku, Ministeri Ritavuoren murha (2004); M. Jokisipilä et al., Risto Rytin lähipiiri (2005).


 

BILDKÄLLA. Ritavuori, Heikki. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4230-1416928956836

 

Upp