HAARTMAN, Jakob 

(1717–1788) 

Biskop, prokansler, professor 

Jakob Haartman var en andra generationens universitetsman i Åbo. Under sin tid som vicebibliotekarie upprättade han Åbo akademis första noggranna katalog över bokbeståndet. Han var också extraordinarie professor i filosofi och lärdomshistoria, blev sedermera teologie professor och slutligen biskop i Åbo.  

Sedan Carl Fredrik Mennander lämnat biskopssätet i Åbo för att bli ärkebiskop i Uppsala visade det sig svårt att finna en lämplig efterträdare. Kung Gustav III tyckte att utgången av biskopsvalet bevisade att prästerskapet i biskopsstiftet saknade omdömesförmåga: ingen av de tre föreslagna teologiprofessorerna tilltalade majestätet. Jakob Gadolin, som fick det högsta röstetalet, hade tidigare stämplats som motståndare till den utvidgade kungamakten och kunde därför inte komma ifråga. Den sjuttioårige Isaac Ross, i tredje förslagsrummet, var till den grad olämplig som biskop att hans utnämning i kungens ögon närmast tedde sig som en förolämpning. Jakob Haartman var för sin del känd som en småaktig pedant och kronisk bråkmakare som var mycket mån om sin värdighet. Kungen utnämnde ändå den 13 augusti 1776 efter moget övervägande och på förslag av Mennander Jakob Haartman till biskop i Åbo. Enligt en samtida krönikör motiverade Gustav III sitt val med en liknelse från zoologin: om han var tvungen att välja mellan en räv, ett svin eller en tjur föredrog han tjuren. 

Jakob Haartman höll livet igenom fast vid sin egen ståndpunkt även när det gällde bagateller. Han råkade ofta i gräl med kolleger, förmän och underordnade. Haartman var universitetsman i andra generationen, fadern var professor i teologi i Åbo. Jacobus Johannis Haartman skrev 1730 in sig vid Åbo akademi och 1733 vid Uppsala universitet. Han promoverades till magister i juli 1741 i Åbo, efter att han försvarat en avhandling i filosofi för professor Henrik Hassel och en avhandling pro gradu i historia för professor Algot Scarin. I början av följande år utnämndes han till docent i filosofi. Då han var vicebibliotekarie vid akademins bibliotek 1750–1756 uträttade han sitt kanske mest värdefulla värv, då han mycket omsorgsfullt katalogiserade bibliotekets samlingar. Denna första noggranna katalog omfattade mer än 6000 böcker. Katalogen kom senare på avvägar och under många generationer trodde man att den förstörts, men av en tillfällighet påträffades den 1925. 

Haartman var anhängare av upplysningstidens wolffska filosofi. Som teolog räknade han sig till supranaturalisterna. Först vid 56 års ålder fick han sin första ordinarie professorstjänst, vilken också skulle bli hans sista. Professorsvärdighet hade han fått redan sommaren 1756, då han som extraordinarie professor i filosofi och lärdomshistoria var tvungen att för en vicebibliotekaries lön föreläsa i lärdomshistoria och biblioteksvetenskap. I denna tjänst var han också preses vid fem disputationer. Henrik Gabriel Porthan var respondent vid disputationen 1758, samme man som senare strängt kritiserade Haartmans undervisningsverksamhet och konstaterade att professorn ofta försummat sina föreläsningar och därför haft få åhörare. 

Haartman var en typisk upplysningstida karriärist. Stödd av de mösspolitiker som hörde till prästeståndet i riksdagen lyckades han mot slutet av 1760-talet erhålla professuren i logik och metafysik, men sedan hattarna åter kommit till makten miste han den 1770 genom ett riksdagsbeslut. Han blev istället adjunkt vid teologiska fakulteten, men fick behålla professorsvärdigheten, medlemskapet i domkapitlet och kyrkoherdeämbetet i Pikis. Beslutet om avsättning var till den grad förödmjukande att även många av de kolleger som ansåg Haartman osympatisk och hans vetenskapliga meriter obefintliga, tyckte att han lidit orätt. På ständernas befallning utnämndes han också till extraordinarie femte och 1773 till fjärde professor i teologi. Tre år senare blev han, sedan konkurrenterna stupat på sina egna intriger, biskop i Åbo och prokansler för akademin. 

Även andra samtida än Porthan har i sina brev beskrivit Haartmans förehavanden som universitetsman och biskop. De kantiga dragen i hans personlighet kommer fram i protokollen från Åbo akademi och från domkapitlet. Som prokansler för universitetet betonade Haartman sin värdighet som förman för de akademiska fäder som dittills ignorerat honom genom att allt emellanåt blanda sig i deras ämbeten. I de tvister som därpå följde blev sekundära frågor viktiga och de redan tidigare inflammerade personliga relationerna försämrades ytterligare. Platsen för den nya biskopsstolen blev också en tvistefråga i akademins konsistorium. Haartman krävde, i motsats till tidigare praxis, att stolen skulle placeras synligt och skild från de andra. Som prokansler deltog Haartman aktivt i konsistoriets sammanträden och omröstningar. Enligt Porthan provocerade han rentav fram oenighet professorerna emellan och tvingade dem att så grundligt grubbla över betydelselösa frågor på ett principiellt plan att sessionerna drog ut orimligt länge. Vid professorsutnämningarna strävade han målmedvetet efter att prioritera finsktalande kandidater. 

På grund av biskopens påfallande småaktighet och hans intresse för petitesser framskred beredningen av ärendena långsamt och beslutsprocessen blev utdragen. Även vid de biskopsvisitationer Haartman förrättade hamnade många viktiga frågor om församlingslivet i skymundan, då biskopen istället koncentrerade sig på sådant som han själv ansåg viktigare. Han var i synnerhet intresserad av att harmonisera bestämmelserna rörande församlingsarbetet och förandet av kyrkoböcker. I början av sitt episkopat planerade han att hålla synodalmöten varje år, men beslutsfattandet uppsköts så länge att man först 1784 fick till stånd ett synodalmöte, som även det förblev det enda under hans nästan tolv år långa tjänsteperiod. 

Haartman deltog i riksdagarna i Stockholm 1778–1779 och 1786. Han predikade vid riksdagens avslutning den 26 januari 1779 och hörde till de representanter för riksdagens prästestånd som var kallade till faddrar vid kronprinsens – den blivande kung Gustav IV Adolfs – dop i Stockholms slottskyrka den 10 november 1778. Som ett minne av den kungliga högtiden fick han, i likhet med de andra prästerna, en medaljong med härskarens bild försedd med silverkedja, synlig på hans porträtt. Kungens missnöje med Åbobiskopens sätt att sköta sitt ämbete framgår dock av att medaljongen blev det enda kungliga nådevedermäle som jakob Haartman erfors, och han var den ende biskop i Åbo efter Isak Rothovius som inte blev teologie doktor. 

Haartman avled två dagar före sin 71-årsdag. Som efterträdare till biskopsstiftets högt uppskattade ledare Mennander fick han ständigt kritik för att vara en pedant och för att på ett löjeväckande sätt måna om sin egen värdighet. Haartmans uppträdande bidrog rent av till att den allmänna uppskattningen av biskopsämbetet avtog. 

Kyösti Väänänen 

Jakob Haartman, i källorna även Jacobus Johannis Haartman, född 8.3.1717 troligtvis i Åbo, död 6.3.1788 i Åbo. Föräldrar professorn i logik och metafysik, teologie professorn, kyrkoherden i S:t Marie Johannes Haartman och Maria Sundenia. Gift 1754 med Elonora Elisabet De la Myle. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. I.A. Heikel, Helsingfors universitet 1640−1940 (1940); M. Klinge et al, Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); V.A. Nordman, H.G. Porthan ja oppihistorian opetus Turun akatemiassa 1700-luvulla. Historiallinen arkisto 46 (1939); V. Selinheimo, Ha(a)rtman – von Haartman – sukujen alkuperästä. Genos 1936; J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I–II (1962−1969); K. Väänänen, ”Hela Ståndet frögdar sig åt Hans Maij:ts så ädelmodigt och owäldigt utdelta nåd.” De finländska prästernas ordnar och övriga nådevedermälen under svenska tiden. Historiska och litteraturhistoriska studier 69 (1994); B. Widén, Prästmötet i Åbo stift 1629−1864 (1967); B. Widén, Isonvihan jälkeinen professorikapituli 1721−1828. Turun tuomiokapituli 1276−1976 (1976). 

BILDKÄLLA. Haartman, Jakob. Kopparstick: J. Snack. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4470-1416928957076

Upp