HASSEL, Henrik 

(1700–1776) 

Professor, kansliråd 

Henrik Hassel var professor i vältalighet i nästan ett halvt sekel och erhöll den för tiden ovanliga titeln kansliråd. Vid akademin i Åbo var han under nyttans tidevarv en av de främsta förmedlarna av de nya idéerna.

Henrik Hassel var född i Jomala på Åland där hans far var kaplan. Under stora ofreden flydde familjen över till den svenska sidan, där Hassel var elev i Strängnäs gymnasium. Han påbörjade sina studier vid Uppsala universitet och slutförde dem 1726 vid den återöppnade akademin i Åbo. Två år efter avlagd magisterexamen utnämndes han till elokventieprofessor, professor i vältalighet på latin. Denna professur innehade han i 48 år. Som ett offentligt erkännande tilldelades han 1773 den för den tiden ovanliga titeln kansliråd. 

Det finns bara ett fåtal publikationer som man med säkerhet vet att Hassel själv har skrivit; på samma sätt förhåller det sig med ett flertal universitetsmän fram till Porthans tid. Ett fåtal brev har bevarats, och i tryck föreligger endast Hassels oration från 1746, där han hyllar Vasaätten och dess stordåd. Hassels övriga produktion återfinns i 117 dissertationer som hans studenter skrev och försvarade under hans presidium. Enligt tidens sed publicerade många professorer sin egen forskning i sina studenters namn och på deras bekostnad. I vissa fall vägledde professorn studenten till den grad att den förre kan ses som dissertationens egentliga upphovsman. Porthan konstaterar i sitt minnestal över Hassel, som varit hans lärare, att denne förfor på detta sätt. 

Avhandlingarna knyter an till många olika vetenskapsgrenar, eftersom vältaligheten kunde bjuda på ett encyklopediskt vetande. Latinet var vid denna tid vetenskapens språk, och nästan alla avhandlingar skrevs på latin. De hasselska dissertationerna behandlar lokalhistoria, politik, religionsfilosofi och filologiska problem, men även ämnen som studenternas rätta kost och det rätta sättet att resa utomlands. Största delen är trots allt avhandlingar som behandlar vittfamnande moralfilosofiska problem. Däremot finns bara ett fåtal bevarade avhandlingar i ämnena latin och vältalighet, Hassels egna områden. I synnerhet i de moralfilosofiska och politiska avhandlingarna förekommer idéer som inspirerats av Hassel och som stod i bjärt kontrast mot den lutherska ortodoxi och aristoteliska filosofi som rådde under tiden före stora ofreden. 

Hassel hade fått viktiga impulser från den engelska empiriska filosofin, i synnerhet från Francis Bacon, som han ofta prisade, och från John Locke. Han kritiserade den spekulativa filosofin och försvarade empirism, religiös tolerans och tankefrihet, dock strikt inom religionens gränser. Hassel kan betraktas som en tidig upplysningsman som ännu befann sig långt från de franska encyklopedisternas radikalism. 

Redan 1732 gav Hassel ut avhandlingen De fabulis philosophorum (Om filosofernas sägner), i vilken han hävdar att all verklig kunskap har sitt ursprung i varseblivningen och erfarenheten. I avhandlingen fördömdes Descartes spekulativa kosmogoni och Leibniz monadologi. Under Hassels presidium försvarades två år senare avhandlingen De immunitate religionis a coactione (Om friheten från religionstvång), där det i Samuel von Pufendorfs efterföljd betonas att ingen, varken föräldrar eller myndigheter, kan tvinga någon att mot hans vilja tillägna sig religionen, och att regenterna har rätt att blanda sig i religiösa frågor endast då samhällsfreden är hotad. 

I en avhandling från 1736 behandlas vidskeplighetens orsaker och ursprung. Endast tre år tidigare hade professorn i fysik, Johan Thorwöste, varit preses vid en disputation där häxeri fortfarande togs på allvar. Hassels avhandling förklarar vidskepelsen som en okunskap om naturlagarna, och hävdar att de flesta fenomen som påstås vara verk av onda andar är ren inbillning. Tack vare Hassel kom den på kontinenten förhärskande rationalistiska kritiken av häxeriet att behandlas också vid akademin i Åbo. Avhandlingen De libertate philo-sophandi (Om friheten att utöva filosofi) från 1744 pläderar starkt för tankefriheten och argumenterar för att den grekiska och romerska filosofin och bildningen blomstrade tack vare tankefriheten. Att den katolska kyrkan hade förkvävt all den fria forskning som reformationen sedan återinförde var knappast en korrekt men dock för tiden karakteristisk åsikt. 

Att de idéer Hassel förespråkade stod i konflikt med den föregående tidsepokens framgick också i ett annat sammanhang. Lärdomen i Finland på 1600-talet, i synnerhet under tiden från grundandet av akademin till stora ofreden, kan karakteriseras som en syntes av lutheranism och klassisk humanism. Latinet var det rådande akademiska språket och Aristoteles den förhärskande filosofen. Det som antiken hade uppnått sågs som oöverträffat och som ett ideal för allt utom religionen. Hassel pläderade däremot för uppfattningar som hade sin utgångspunkt i naturvetenskaperna och som var förödande för den gamla humanismen. En av de sista avhandlingarna som framlades under Hassels professur var De praesenti reipublicae literariae flore (Om den nutida lärdomens blomstring), 1754. Författaren uppvisar där en så stark tilltro till de olika vetenskapernas fortsatta tillväxt och till kulturens allmänna framsteg att han föreställer sig att till och med krigen kommer att upphöra eller åtminstone avbrutaliseras. 

Hassels framstegstro påverkade också hans hållning i den vetenskap som han egentligen företrädde. Han presiderade endast vid ett fåtal disputationer som berörde antiken, och fastän Hassel var professor i latin bedömde han romarna huvudsakligen i negativa ordalag. Han fördömde i synnerhet romarnas imperialism, i avhandlingen De magnitudine Romana, per imprudentiam vicinorum promota I–II (Om Roms storhet, som gynnades av dess grannars oförsiktighet) 1756–1757. 

Anmärkningsvärt är, att Hassel ifrågasatte latinets ställning som vetenskapens språk och relevansen hos antikens retorik i hans egen samtid. Redan 1745 hävdas det i en av Hassels avhandlingar att påståendet att det vore omöjligt att idka vetenskap på modersmålet strider mot förnuftet och erfarenheten. Tre år senare publicerades under hans ledning en avhandling De linguis eruditis (Om de lärdas språk). Den utmynnar i ett konstaterande om att latinet, som tidigare varit nödvändigt för att kuva barbariet, nu blivit ett hinder för vetenskapens framsteg. De klassiska språken saknar enligt dissertationen adekvata uttryck för sådana institutioner, uppfinningar och naturfenomen som var okända under antiken. 

De hasselska angreppen rubbade inte på länge latinets ställning som dominerande språk vid akademin. Däremot var retorikens betydelse för övrigt i avtagande under Hassels tid, och Hassels eget förhållningssätt gick i samma riktning. Han föreläste över huvud taget inte i retorik, och få avhandlingar försvarades i detta ämne. I en avhandlingstes 1745 hävdade han att de antika retorernas läror inte längre lämpade sig för nutiden, och 1750 pläderade han i en promemoria för att retorik skulle läras ut endast i den mån den var till nytta i olika befattningar och i vardagslivet. 

Hassels eget latin var elegant och klart, mer klassiskt än den föregående tidsperiodens ofta utstofferade stil. Han krävde språklig klarhet också i avhandlingen De perspicuitate orationis (Om klarhet i tal) från 1748. 

Hassel förhöll sig kritiskt, om inte rentav nedsättande, till Rom. Han hävdade ofta att romarna var osjälvständiga och bara imiterade grekerna. Däremot värdesatte och beundrade Hassel den grekiska kulturen, trots att han ansåg den grekiska vetenskapen och filosofin vara alltför spekulativa. I sitt minnestal sade Porthan att Hassel var djupt förtrogen med den grekiska litteraturen, att han betraktade Demosthenes som mer framstående än Cicero, och Platon som den störste författaren, efter Bibelns upphovsmän. Greklands betydelse poängteras i synnerhet i avhandlingen De diverso gustu reipublicae literariae I (Om smakens divergens i lärdomen) 1751: den grekiska poesin är oöverträfflig, den grekiska retoriken blomstrade tack vare friheten. 

Åsikterna om den grekiska kulturens överlägsenhet motsvarade sedermera nyhumanismens uppfattning, men man kan knappast anse Hassel vara en tidig företrädare för denna riktning. Han saknade helt nyhumanismens grundåskådning om den klassiska, framför allt den grekiska, litteraturen som rent estetiskt föredöme. Vid sidan av några andra samtida, såsom professor Johannes Browallius och senare ärkebiskop Carl Fredrik Mennander, var Hassel den kanske mest betydande företrädaren för de nya upplysningsidéerna vid akademin i Åbo. 

Iiro Kajanto 

Henrik Hassel, född 12.11.1700 i Jomala, död 18.8. 1776 i Åbo. Föräldrar kaplanen Henrik Hassel och Magdalena Forsman. Gift 1729 med Catharina Meurman, 1762 med Christina Margaretha Paléen. 

PRODUKTION. Brev: Kungliga Biblioteket, Stockholm; Otryckt promotionstal i Uppsala universitetsbibliotek (1738); Oratio de meritis Gustavianae familiae in patriam (1956); Dissertationer, se J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I–II (1962−1969). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. I.A. Heikel, Filologins studium vid Åbo universitet (1894); A. Hultin, Litteratur under frihetstiden (1906); I. Kajanto, Porthan and Classical Scholarship (1984); B. Lindberg, Henrik Hassel. Humanist och utilist (1990); H.G. Porthan, Oratio funebris inmemoriam Henrici Hassel (1778) (Opera selecta V. 1870); T. Rein, Filosofins studium vid Åbo universitet (1908). 

BILDKÄLLA. Hassel, Henrik. Gravyr. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4485-1416928957091

Upp