THORWÖSTE, Johan 

(ca 1636–1712) 

Brukspatron 

Johan Thorwöste var en av de första egentliga brukspatronerna i Finland. Han ärvde järnbruken i Antskog och Fiskars samt grundade ett bruk i Joa på Karelska näset. Thorwöste lyckades rädda de på ruinens brant stående bruken och skapa ett nationellt betydande brukskomplex. Han förmådde trots svårigheterna utvidga sina bruk till produktionsmässigt diversifierade och produktiva industrianläggningar.

När grosshandlaren och bruksägaren Petter Thorwöste d.ä. avled 1659 var hans söner ännu alltför unga för att fortsätta faderns affärsverksamhet. Under ett årtionde sköttes Thorwöstes handelshus i Åbo samt familjens tre bruk i Svartå, Antskog och Fiskars av dödsboet under ledning av den energiska änkan Elin Såger. Petter Thorwöste d.ä. och Elin Såger hade fyra söner, som blev vuxna, och lika många döttrar. Sönerna samt den äldsta dotterns man, bergmästaren i Finland Johan Danielsson, åtog sig alla sin andel av bruksverksamheten. Det stora men skuldsatta boet gav anledning till långvariga och bittra familjetvister. 

Den gamle Petter Thorwöste hade haft för avsikt att överlåta skötseln av bruken åt sin näst äldste son Johan och hade gett denne en för uppgiften lämplig utbildning. I Åbo hade familjen en tysk hemlärare och studenter från Åbo akademi som informatorer, bland andra Petrus Magni Gyllenius. Redan 1646 blev Johan Thorwöste inskriven vid Åbo akademi. Johan hade inte ens hunnit fylla tjugo år, när han på förslag av fadern valdes till borgare i Ekenäs i december 1651. 

Fadern avled synbarligen överraskande i maj 1659 utan att ha hunnit vidta åtgärder för skötseln av sina företag. Efter ett invecklat arvskifte koncentrerades bruksverksamheten i Johans händer. I början av sin tid som brukspatron bosatte Johan Thorwöste sig i Antskog och hyrde ut masugnen i Fiskars till vallonättlingen Nicolas Noe Donne, som tidigare hyrt Bovallens masugn i Skinnskatteberg i Västmanland. Det fyraåriga hyreskontraktet slutade med handgemäng och bittra tvister, som ledde till att Johan Thorwöste övertog skötseln av masugnen i Fiskars. 

Redan modern Elin Såger hade berömt Johan för skötseln av järnverket på dödsboets vägnar. Sedan Johan Thorwöste fått bruken i sin ägo flyttade han permanent till Antskog och började utveckla sina bruk. I likhet med sin far satsade han på marknaderna i Finland, Reval, Narva och Riga. Tillsammans med sin bror Petter och Carl Billsten d.y. hade Johan Thorwöste nära nog monopolställning på järnmarknaden i Finland och en stor andel av marknaden i Estland och i Livland. Alla tre brukspatronerna i Nyland satsade vid sidan av stångjärnproduktionen också på manufaktursmide samt olika gjuteriprodukter, på vilka det rådde stor efterfrågan på hemmamarknaden. Vid sekelskiftet var Fiskars, efter Nora bergslag i mellersta Sverige, det största grytgjuterisamhället i hela riket, vilket som mest 1693 omfattade fyra grytgjutare och lika många drängar. Betydelsen av det gjuterisamhälle som uppkom omkring masugnen i Fiskars framgår av att under stormaktstiden i Sverige bodde, frånsett Nora, rikets enda grytgjutarålderman, Erik Matsson, i Fiskars. 

Johan Thorwöste ägnade sig utöver järnproduktionen också åt många andra aktiviteter. Han strävade efter att koncentrera försäljningen av järn till Antskog och han lyckades också locka dit bönder för att sälja sina produkter. Antskog och Fiskars stöddes ekonomiskt av tolv bergsfrälsegårdar. På grund av behovet av brännved för bruken skaffade Thorwöste mera mark i omgivningen. Han hyrde av kronan Raseborgs kungsgård och Ekenäs kungsladugård. År 1674 köpte han av ryttmästare S. Uggla nio gårdar och senare köpte och hyrde han ytterligare ett antal hus. I samband med den stora reduktionen på 1680-talet förlorade Thorwöste en stor del av sina marker till kronan. En del av förlusten kompenserades genom att han erhöll Degernäs säteri för fröken Margareta Tawasts skulder. Av andra gäldenärer fick Thorwöste mot slutet av stormaktstiden ytterligare några gårdar. 

Gårdarnas skogar behövdes för kolning, vilket var ett livsvillkor för brukens verksamhet. Thorwöste utvecklade också lantbruket på sina ägor. I Raseborg och på en del andra gårdar lät han dika åkrarna och anställde bönder från Elimä som specialiserat sig på dikesgrävning och som skötte denna bisyssla ända borta i Livland. 

Brukspatronernas framgång mot slutet av 1600-talet i Nyland baserade sig delvis på smuggling och på att kringgå kronans uppbörd av avgifter. Tullinspektör Herman Thim använde två årtionden till att reda ut brukspatronernas missbruk. Genom att koncentrera handeln till sina bruk kunde de undvika lilla tullen mellan städerna och marknaderna och samtidigt spara in transportkostnader. Dessutom gick en stor del av handeln mellan Johan Thorwöste och borgarna i Reval förbi tullen, ty de flesta av Thorwöstes livsmedel från Reval förtullades men inte lyxvarorna. Tack vare inflytelserika relationer och ett målmedvetet försvar klarade Johan Thorwöste och de andra brukspatronerna sig i rätten utan dom. 

Mot slutet av 1600-talet började förråden av brännved i omgivningen runt Antskog och Fiskars sina. När Antskogs stångjärnssmedja brann ner 1683, lät Johan Thorwöste inte uppföra den på nytt utan flyttade hela produktionen av stångjärn till Fiskars, där man började smida dygnet runt, i två skift. Traditionellt hade man smitt i de svenska stångjärnssmedjorna bara på dagen, men mot slutet av 1600-talet effektiverade man produktionen vid de stora bruken genom att gå över till att smida dygnet runt. Denna reform var inte tillräcklig för Johan Thorwöste, som började leta efter ett nytt ställe för hammaren. Han fann ett lämpligt skogrikt ställe på Karelska näset invid kapellet i Kuolemajärvi i Nykyrka socken. Han kände trakten, ty familjen hade redan länge innehaft en järnhandel i Viborg och skepparna från Björkö hade sedan 1670-talet årligen fraktat hans laster. I närheten fanns inga andra järnbruk och därifrån var det också lätt att utöver Viborg ta sig till järnmarknaderna i Nyen, Narva och Reval. Armén med sina fästningar i öst var en viktig kund. Bergskollegium beviljade 1687 privilegium och sex års skattefrihet för bruket i Joa. Thorwöste uppförde en ny stångjärnssmedja, en knippsmedja samt den första bleckhammarsmedjan i Finland, för vilken han erhöll privilegium 1689. Inom kort flyttade Thorwöste centrum för hela sin bruksverksamhet till Joa. 

Bruket i Joa utvecklades snabbt under Johan Thorwöstes ledning. När de gamla hammarsmederna i Fiskars och deras ättlingar sackat efter i utvecklingen jämfört med smederna i Uppland och i Bergslagen värvade Thorwöste ett flertal yrkesmän direkt från Sverige. År 1695 bodde 77 mantalsskrivna arbetstagare och deras familjemedlemmar i Joa, varför bruket till folkmängden redan hörde till de tjugo största i riket. Blomstringstiden för bruket i Joa blev dock kort. Till Thorwöstes förargelse grundade borgmästaren i Viborg Petter Fremling och rådman Hans Tesche ett järnbruk i Huppois nära staden. Ägarna av det nya bruket lockade en del av de yrkesmän som Thorwöste värvat i Sverige att gå över i sin tjänst. Ytterligare förargelse förorsakades av att också bruken i det ryska Olonetskarelen lockade till sig folk från Joa. Vid sidan av dessa vardagliga bedrövelser började allt mörkare moln samlas över Joas horisont. Vid tiden för grundandet av bruket på 1680-talet var relationerna med Ryssland fredliga, men år 1700 utbröt stora nordiska kriget. Järnindustrin var krigsindustri, och det blev en del av den ryska strategin att ödelägga denna. Det första målet var det i närheten av gränsen belägna Joa. En rysk kosackavdelning angrep 24 februari 1704 bruket, jämnade det med marken och rövade åt sig järnförrådet och annat värdefullt. Innan kriget var över fick talrika svenska järnbruk, i synnerhet i Uppland och Norrland, dela Joas öde. 

Johan Thorwöste flydde med sin familj till Fiskars, dit även en stor del av det övriga folket från Joa evakuerades. Krigstiden var hård mot bruken i Nyland. Det fanns inte folk för kolning, fienden gjorde sjövägen osäker och rädslan för ryska angrepp förorsakade osäkerhet om framtiden. Trots att tillvaron i Antskog och Fiskars blev livligare jämfört med 1690-talet, förblev produktionen i början av 1700-talet betydligt mindre än normalt. Den ryska ockupationen av Finland eller stora ofreden, som började 1713, behövde Johan Thorwöste inte uppleva. Den gamle brukspatronens jordevandring hade hunnit avslutas några månader tidigare. 

Johan Thorwöste var en skicklig och målmedveten ledare av bruksverksamheten, som drev sina egna intressen och ofta maximerade sina vinster tämligen hänsynslöst. Som en aktiv man var han vid sidan av att leda sina bruk oavlåtligt på affärsresor framför allt till Åbo, Reval och Stockholm. Som exempel på det inflytande Thorwöste ägde inom de dåtida ståndskretsarna kan man framhålla de dissertationer som tillägnades honom vid Åbo akademi och som under årens lopp uppgick till åtminstone nio. Trots att Johan Thorwöste flyttade till Antskog, hade han ett hus i Åbo i Klosterkvarteret, varför han länge kvarstod som borgare i staden. Den förmögne brukspatronens ställning inom stadssamhället åskådliggörs av att han på 1680-talet tillsammans med sin bror Petter hade en plats i kyrkbänken framtill i Åbo domkyrka genast bakom stadens rådmän. Johan Thorwöste var en framgångsrik och framsynt man, som trots den besvärliga starten lyckades lyfta familjens bruksverksamhet till en ny blomstring. 

Georg Haggrén 

Johan Thorwöste, född ca 1636 i Åbo, död i mars 1712 i Pojo. Föräldrar köpmannen, bruksägaren och skeppsredaren Petter Thorwöste och Elin Såger. Gift 1671 med Helena Rosendal. 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bergskollegiets arkiv, Svenska riksarkivet; Bergsstyrelsens, Bergskollegiets, Åbo rådstugurätts och Raseborgs domsagas arkiv samt Nylands och Tavastehus läns räkenskaper, Riksarkivet; Dahlströmska samlingen, Åbo landskapsarkiv. G. Haggrén, Patruuna, mestarit ja muu ruukinväki. Läntisen Uudenmaan rautaruukkiyhteisöt suurvalta-ajalla (licentiatavhandling, Historiska institutionen vid Helsingfors universitet 1994); G. Haggrén, Salakuljetusta, kiellettyä kauppaa ja korruptiota. Kolme ruukinpatruunaa ja heidän laiton liiketoimintansa 1600-luvun lopun Uudellamaalla. Tie tulkintaan. Heikki Ylikankaan juhlakirja 6.11.1997 (1997); G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige. Stockholm (2001); T. Hultin, Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1897); G. Nikander, Fiskars bruks historia (1929); W.E. Nordström, Svartå bruks historia (1962); J.E. Roos, Ett karelskt järnbruk före Stora ofreden. Historisk tidskrift för Finland 1924; K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994). 

BILDKÄLLA. Thorwöste, Johan. Namnteckning. G. Nikander, Fiskars bruks historia (1929).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5281-1416928957887

Upp