Skriv utTHORWÖSTE, Petter d.y.
(ca 1640–1703)
Brukspatron
Petter Thorwöste d.y. var en av de första egentliga brukspatronerna i Finland. Han ärvde Svartå järnbruk av sin far, räddade det från ruinens brant och skapade ett av de största och mångsidigaste brukssamhällena i riket. Thorwöste var en ihärdig och målmedveten företagare, som mot slutet av 1600-talet blev en av de främsta ståndspersonerna i Finland.
Petter Thorwöste d.y. var grosshandlaren och brukspatronen Petter Thorwöstes tredje son. Efter faderns död 1659 övergick Thorwöstes handelshus i Åbo samt släktens bruk i Svartå, Antskog och Fiskars för årtionden framåt i dödsboets ägo, som leddes av den energiska änkan Elin Såger. Petter d.y. var ännu inte tillräckligt gammal för att leda bruksverksamheten, men ca 1665 fick han det äldsta bruket, Fiskars i Karis, på sitt ansvar.
Petter Thorwöstes omtvistade dödsbo delades först 1669, då Petter d.y. fick Svartå, medan hans äldre broder Johan Thorwöste fick Antskog och Fiskars. Petter övertog också en tredjedel av skulderna, medan Johan svarade för resten. Till all lycka för de nya bruksägarna konstaterades 1673 att enligt Sveriges lag hade två, eventuellt tre, av de stora lån som Petter Thorwöste d.ä. ca 1650 upptagit av handelsmän i Amsterdam preskriberats, vilket i avsevärd grad underlättade brödernas ställning.
Svartå hade grundats för att utnyttja malmen från Ojamo i Lojo. Gruvan hade sinat redan på 1640-talet och huvuddelen av malmen hämtades därefter från Utö gruvor utanför Stockholm. Med tanke på malmtransporterna låg Svartå väl långt inne i landet, och dess skogstillgångar hade redan på 1660-talet i betänklig grad minskat. Många betvivlade Svartås livsduglighet, när det avskiljdes från Antskog och Fiskars. Exempelvis hade bergmästaren Johan Danielson inte gått med på att ta emot Svartå på de villkor som Petter Thorwöste fick det, för bruket hade på 1660-talet hamnat i skuggan av Antskog och Fiskars. Situationen förvärrades av eldsvådor: 1664 brann stångjärnshammarsmedjan och ett år senare både masugnen och knipphammarsmedjan. Trots allt lyckades Thorwöste utveckla bruket till ett produktivt och livskraftigt företag.
I händerna på Thorwöste hade bruket, som tynat på 1660-talet, på 1690-talet vuxit till ett av de största och mångsidigaste brukssamhällena i riket. I likhet med sin far satsade han på diversitet, vilket innebar att man vid sidan av stångjärnsproduktionen också ägnade sig åt manufaktursmide och tillverkning av gjuteriprodukter. År 1694 fanns det 113 mantalsskrivna bruksinvånare i Svartå, som därmed var det femte största brukssamhället i Sverige. Bara de största vallonbruken i Uppland, nämligen Lövsta, Österby, Forsmark och Söderfors hade en större befolkning än Svartå. Räknat till storleken av produktionen låg Svartå emellertid långt efter bruken i Uppland.
Svartås blomstring började avta på 1690-talet. Den ovannämnda bristen på skog blev total, och man var tvungen att inskränka järntillverkningen. Thorwöste ämnade flytta masugnen från Svartå närmare havet till Räcknäs i Ekenäs skärgård. Han anhöll 1696 om privilegium för en ny masugn, men på grund av olika motgångar förverkligades projektet aldrig. De värsta var de stora nödåren 1696–1698. I synnerhet våren 1698 gick döden härjande fram bland brukets befolkning. År 1698 tvingades man stänga den ena stångjärnshammarsmedjan. Då masugnen brann samma år användes den inte åter förrän på 1720-talet. Thorwöste övergick helt till att förädla svenskt tackjärn.
Trots att järnproduktionen i Svartå minskade, tryggade Thorwöstes övriga affärsverksamhet bruksrörelsens lönsamhet. I likhet med Fagervik och Antskog hade Svartå mot slutet av 1600-talet blivit ett centrum för otillåten lanthandel. Trots att Thorwöste hade en järnhandel i Åbo, koncentrerade han huvudparten av sin handelsverksamhet till bruket, där myndigheterna inte klarade av att övervaka hans handelsbod och där ingen inkasserade lilla tullen (d.v.s. stadstullen). Från boden i Svartå fick man nästan allt som man kunde få i städerna. Bönderna köpte där framför allt salt, järn och tobak, medan ståndspersonerna för sin del köpte lyxvaror. Det järn som inte såldes i boden exporterade Thorwöste till Reval och hemlighöll en stor del av dessa affärer för tullmyndigheterna. Tullinspektören Herman Thim försökte i två årtionden ställa brukspatronerna i västra Nyland till svars för deras gärningar, men förgäves. Bröderna Thorwöste och Carl Billsten d.y. var alltför inflytelserika motståndare.
Thorwöstes framgång och välstånd skänkte honom inflytande. Trots att han inte var adlig tilltalades han på adligt manér i allmänhet som högst värderade herre. Mot slutet av 1600-talet var Thorwöste en av de ledande gestalterna bland ståndspersonerna i Finland. I likhet med sin bror Johan hade han sittplats bland de främsta i Åbo domkyrka, genast bakom stadens rådmän. När domkyrkan brann 1681 donerade Thorwöste en ny predikstol för ca 5500 daler. Det var den värdefullaste privata donationen till kyrkan på 1600-talet. Ända till Åbo brand 1827 kunde stadens församling se predikstolen framför sig där de satt i kyrkbänken och bredvid den en tavla som påminde om donatorn.
I likhet med sina föräldrar och sin bror Johan var Petter Thorwöste en sträng husbonde. Han krävde mycket av sina underlydande, som å andra sidan stod under hans inflytelserika beskydd. Gentemot myndigheterna var han egenmäktig, men tack vare sina relationer och sitt inflytande var han sällan tvungen att svara för sina handlingar. Petter Thorwöste hade i likhet med sin bror Johan synnerligen dåliga relationer till systersonen, bergsinspektören i Finland Daniel Starman.
Bägge Petter Thorwöstes vuxna söner avled före sin far, varför bruksföretaget ärvdes av den yngsta dottern Helena Margaretha och hennes man, den tidigare bokhållaren på Svartå, Eric Ståhlhammar. Deras framgång bröts av stora nordiska kriget, som under tjugo års tid först försvårade och sedan helt förhindrade produktionen vid bruket.
Georg Haggrén
Petter Thorwöste, född ca 1640 i Åbo, död 1703 på Svartå bruk, Ingå. Föräldrar köpmannen, bruksägaren och skeppsredaren Petter Thorwöste d.ä. och Elin Såger. Gift 1669 med Margareta Danielsdotter Sparf.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Bergskollegiets arkiv, Svenska riksarkivet; Bergsstyrelsens, Bergskollegiets och Åbo rådstugurätts arkiv samt Nylands och Tavastehus läns räkenskaper, Riksarkivet. Dahlströmska samlingen, Åbo landskapsarkiv. G. Haggrén, Hammarsmeder, masugnsfolk och kolare. Tidigindustriella yrkesarbetare vid provinsbruk i 1600-talets Sverige. Stockholm (2001); G. Haggrén, Salakuljetusta, kiellettyä kauppaa ja korruptiota. Kolme ruukinpatruunaa ja heidän laiton liiketoimintansa 1600-luvun lopun Uudellamaalla. Tie tulkintaan. Heikki Ylikankaan juhlakirja 6.11.1997 (1997); T. Hultin, Historiska upplysningar om bergshandteringen i Finland under svenska tiden (1897); G. Nikander, Fiskars bruks historia (1929); W.E. Nordström, Svartå bruks historia (1962); J.E. Roos, Ett karelskt järnbruk före Stora ofreden. Historisk tidskrift för Finland 1924; K.H.J. Vilkuna, Valtakunnan eduksi, isänmaan kunniaksi, ruukinpatruunalle hyödyksi. Suomen rautateollisuus suurvalta-ajalla (1994).
Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5401-1416928958007