TARKIAINEN, Viljo 

(1879–1951) 

Professor, kritiker, högskolekansler 

Litteraturforskaren Viljo Tarkiainen var särskilt insatt i Aleksis Kivis produktion. Han skrev också litteratur- och teaterkritik. Tarkiainen var en omtyckt professor och en hjälpsam handledare för unga forskare vid Helsingfors universitet. 

Viljo Tarkiainen, som var bondson från Juva, inledde sina universitetsstudier som språkforskare i Emil Nestor Setäläs anda men övergick snart till litteraturvetenskapen och studerade för Eliel Aspelin-Haapkylä. Han tillägnade sig sekelskiftets historisk-filologiska granskningssätt sådant det företräddes av professor Wilhelm Scherer från Wien och som betonade att litteraturen borde undersökas så exakt som möjligt. Detta förutsatte noggrant insamlande av material och att begrunda materialet ur olika perspektiv, i synnerhet det psykologiska. Det var särskilt under en studieresa till Köpenhamn 1904–1905 som Tarkiainen fick sin övertygelse. 

Han använde sig av den omsorgsfulla metoden framför allt som forskare i Aleksis Kivi och publicerade först sin doktorsavhandling om Sju bröder (1910). Därefter publicerade han en fullständig biografi om Kivi som han kontinuerligt kompletterade då boken kom ut i nya upplagor. Tarkiainen skapade med sina verk en fullödig bild av Kivis levnad och dennes beläsenhet och lade därmed grunden för uppfattningen om Kivi som det lidande diktargeniet, utbränd på grund av sin konst. 

Efter att ha verkat som produktiv litteratur- och teaterkritiker och översättare, närmast i författarkretsarna och intelligentian bland ungfinnarna, anställdes Tarkiainen, som var känd för sina radikala åsikter, som docent vid universitetet. Där konkurrerade han med Gunnar Castrén om professuren i inhemsk litteratur och fick slutligen 1924 en delad professur i finskspråkig inhemsk litteratur. För att ytterligare meritera sig hade han skrivit en betydande bok om författaren under den spanska litteraturens guldålder, Miguel de Cervantes Saavedra, en viktig förebild för Kivi. 

Eftersom Tarkiainen 1911 hade ingått äktenskap med dramatikern Maria Jotuni kom han i nära kontakt med Finlands nationalteater och verkade där en tid som dramaturg. Men när Jotunis komedi Tohvelisankarin rouva (Toffelhjältens hustru) i slutet av 1924 förorsakade en av de största stormarna i Finlands teaterhistoria blev Tarkiainen tvungen att avgå. Samma år avgick han av annan orsak även från ordförandeposten i Finlands författarförbund. Tarkiainen stödde sin hustru och förstod henne som författare, men de äkta hälfterna gled ifrån varandra beträffande sina intellektuella ståndpunkter. 

Efter att ha övervunnit en personlig kris i början av 1920-talet blev Tarkiainen lärare vid universitetet och specialiserade sig på äldre finskspråkig litteratur som publicerats under den tid Finland hörde till Sverige. Hans andra forskningsområde utgjordes av den egna generationens, främst Eino Leinos och Otto Manninens, produktion. Därtill forskade Tarkiainen i den muntligt bevarade litteraturtraditionen, d.v.s. folkdiktningen. Tarkiainen gjorde utifrån tiotals studier inom dessa två forskningsområden en sammanfattning, Suomalaisen kirjallisuuden historia (1934; Finsk litteraturhistoria, 1950). Det var länge ett standardverk inom området. 

Under sina arbetsdryga år på 1930- och 1940-talen var Tarkiainen en omtyckt föreläsare och en hjälpsam vägledare för unga forskare, och kring honom samlades en betydande skola av studenter som ville ägna sig åt biografisk litteraturforskning. Tarkiainen var känd som en skicklig organisatör och gjorde en betydelsefull insats som ordförande för Finska Litteratursällskapet 1934–1946, styrelsemedlem i Finska kulturfonden 1939–1946 och kansler för Samhällsvetenskapliga högskolan (Yhteiskunnallisen korkeakoulu) 1946–1951. 

Viljo Tarkiainens sista verk, biografin om Mikael Agricola som baserar sig på flera mindre studier och som han länge arbetade på, var vid hans död 1951 endast en torso; den kompletterades på initiativ av Kari Tarkiainen och publicerades 1985. 

Kari Tarkiainen 

Viljo Tarkiainen, född 18.4.1879 i Juva, död 20.5.1951 i Helsingfors. Föräldrar hemmansägaren Jeremias Tarkiainen och Ulla Fredriikka Pasanen. Gift 1911 med författarinnan Maria Jotuni. 

PRODUKTION. Äänneopillinen tutkimus Juvan murteesta (1903); Kansankirjailijoita katsomassa (1904); Aleksis Kiven ”Seitsemän veljestä” (1910); Aino ja muut Kalevalan naiset (1911); Fredrik Cygnaeus runoilijana (1911); Aleksis Kivi. Elämä ja teokset (1915); Miguel de Cervantes Saavedra. Elämä ja teokset (1918); Minna Canth (1921); Gustaf von Numers. Elämä ja teokset (1922); Mikael Agricolan runot ja virret (1929); O. Manninen runoilijana (1933); Suomalaisen kirjallisuuden historia (1934; Finsk litteraturhistoria, 1950); Eino Leinon runoudesta (1954); Mikael Agricola. Suomen uskonpuhdistaja (1985). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Viljo Tarkiainens arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. K. Tarkiainen, Viljo Tarkiainen. Suomalainen humanisti (1987). 

BILDKÄLLA. Tarkiainen, Viljo. Foto: Pietinen, 1942. Museiverket.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5016-1416928957622

Upp