LEINO, Eino


(1878–1926)


Författare


Eino Leino var den borne skalden, den första som ledigt nyttjade det finska språket för mångahanda litterära syften. Utgående från en folklig tradition och Kalevalamotiv utvidgade Leino sitt författarskap mot europeisk litteratur och blev i intellektuellt hänseende en världsmedborgare.

 

Armas Einar Leopold Lönnbohm föddes 6 juli 1878 på Hövelö gård i Paldamo, som den sjunde och yngste sonen till äldre kommissionslantmätaren Anders Lönnbohm och Anna Emilia Kyrenius. Paret fick sammanlagt tio barn. Leinos far härstammade från en gammal karelsk bondesläkt från Libelits och hette ursprungligen Mustonen. Moderns föräldrar, militärkaptenen Karl Henrik Kyrenius och Emilia Katharina Schwindt från Kexholm, ägde Tuokslahti gård i närheten av Sordavala.


 

Eino var ett ensamt barn; tidigt blev böckerna och den egna fantasin de viktigaste följeslagarna. Hans tolv år äldre bror Kasimir Agathon Leino var redan under Einos barnaår en lovande författare och kritiker. Kasimir drabbades sedermera av psykisk ohälsa och drog sig tillbaka från offentligheten. Hans öde kom att prägla brodern, som vid den tiden själv redan hunnit bli en uppburen författare.


 

Leinos liv och verk präglades också i hög grad av den känsla av ensamhet och värnlöshet som orsakades av hans föräldrars tidiga frånfälle. Fadern dog 1890 och modern fem år senare, kort efter att Leino avlagt studentexamen. Leinos tillvaro var i viss mån rotlös; ända från skoltiden flyttade han från den ena orten till den andra. Han inledde skolgången i Kajana, flyttades därifrån till lyceet i Uleåborg och sedan vidare till sin bror Oskar Lönnbohm i Tavastehus, där han som 16-åring blev student vid stadens lyceum.


 

Trots att Eino Leino var yngre än sina kamrater var han självskriven som ledare. Han var huvudredaktör för skoltidningen Vasama, och översatte redan i lyceet bl.a. Runebergs Kung Fjalar till finska. Leino inledde sina studier i Helsingfors under sitt studentår vid universitetet, men drogs snart in i den litterära världen. Studierna förblev oavslutade, och redan 1896 publicerade han två diktsamlingar, Maaliskuun lauluja (Sånger i mars) och Tarina suuresta tammesta (Berättelsen om den stora eken). Efter detta kom diktsamlingarna att avlösa varandra i rask takt; samtidigt erövrade Leino det ena litterära fältet efter det andra.


 

Som tjugoåring grundade Leino tillsammans med brodern Kasimir tidskriften Nykyaika. Det var en unik händelse i dåtidens finska kulturliv. Tidskriften drev inte någon särskild språklig eller nationell linje och förfäktade inte heller ett litterärt program. Dess uppgift var att vara internationell, att förmedla kulturella aktualiteter och att skärskåda den nyaste utvecklingen inom konsten. Nykyaika lades dock ner efter ett år, och lämnade bröderna Leino skuldsatta.


 

År 1899 blev Eino Leino redaktör i den ledande dagstidningen Päivälehti och fem år senare teaterkritiker i efterföljaren Helsingin Sanomat. Han kunde ta i med kraft; Finska teatern råkade exempelvis ut för en veritabel kritik. Den unge kritikern hade föga misskund med Kaarlo Bergbom, som grundat och sedermera ledde teatern. För den stora allmänheten blev Leinos namn bekant 1904 när han blev kåsör i Helsingin Sanomat. Utan större högaktning nagelfor han såväl konstnärliga som vetenskapliga auktoriteter. Både författare, politiker och universitetsmän fick sina törnar. Det var svårt att förhålla sig neutral till Leino; många såg honom som en besvärlig motståndare.


 

Kalevala och den finska folkpoesin var inspirationskällan framom andra för Leinos tidiga diktning. Det mest lysande exemplet på hans nydaning av den gamla skattkammaren var den 1903 utgivna samlingen Helkavirsiä (sv. övers. Helkasånger), i vilken han eftersträvar en syntes av finsk folkdiktning och de nyaste europeiska litterära strömningarna. Hans användning av allegorier för att skildra de djupaste och mörkaste skikten i människopsyket gjorde intryck på kritiken.


 

Helkavirsiä kom att utgöra inkörsporten till den mest intensiva och samtidigt mest borgerliga perioden i Leinos liv. Leino hade 1902 förälskat sig i sin hyresvärdinnas exotiskt vackra, blomstrande dotter Freya Schoultz, översättare och handelskorrespondent. Kärleken närde skaparkraften, och 1905 blev ett år av intensivt skapande: Leino publicerade diktsamlingen Talvi-yö (Vinternatt), ett lysande mångsidigt verk som skrevs för den älskade Freya. De gifte sig 10 september 1905 och bosatte sig i en stor lägenhet vid havet. Året därpå fick familjen en dotter, Eya Helka, som blev Leinos enda barn.


 

Leino skrev vid denna tid romanen Päivä Helsingissä (En dag i Helsingfors) jämte ett flertal skådespel och kåserier. Huvuddelen av kåserierna behandlar på ett eller annat sätt den politiska kampen, i synnerhet det ryska förtrycket och gammalfinnarnas eftergiftspolitik. Leino var en utpräglad ungfinne och understödde det passiva motståndet. År 1906 började han ge ut en trilogi, Tuomas Vitikka (1906), Jaana Rönty (1907) och Olli Suurpää (1908). Jämsides med trilogin publicerades också dramatrilogin Lalli (1907), Maunu Tavast (Magnus Tavast, 1908) och Tuomas-piispa (Biskop Tomas, 1909). Förutom dessa utkom diktsamlingen Halla (Frost, 1908) och nya översättningar, bl.a. av Goethes Iphigenia.


 

Familjeidyllen varade bara en kort tid; Leino hade svårt att vänja sig vid en borgerlig livsstil, och redan våren 1908 skiljdes makarna. En djup sorg och skuldkänsla över att ha övergett dottern följde Leino under återstoden av hans liv. Leinos skilsmässa påskyndades otvivelaktigt av att han redan vid tiden för äktenskapets ingående hade träffat författarinnan L. Onerva. Mellan dem uppstod ett förhållande som varade till Leinos död; det började som en våldsam, förtärande passion, men avmattades så småningom till vänskap.


 

Onervas och Leinos gemensamma år i Rom 1908–1909 blev en skandal eftersom de inte dolde sitt förhållande trots att de båda var gifta på var sitt håll. Deras passion ledde dem aldrig till altaret; därtill var de alltför oroliga själar, oförmögna att ta hand om varandra. De gifte om sig på var sitt håll 1913, Leino med kapellmästare Robert Kajanus dotter, harpisten Aino Kajanus, och L. Onerva med den unge kompositören Leevi Madetoja. Onervas äktenskap bestod till Madetojas död. Leino ingick 1921 ytterligare ett äktenskap, som inte varade länge – kanske på grund av parternas orealistiska förväntningar.


 

När Leino 1908 gav sig ut på sin Europaresa trodde han sig för gott överge Finland. Landsflykten varade dock bara till följande vår, då han igen synligt intog sin plats i det finska kulturlivet. Tidningsspalterna fylldes av Leinos tillspetsade dikter och artiklar. Hans forna vittra vänner, numera fiender, karikerades i skådespelet Maan parhaat (Landets främsta, 1911). Härpå följde också en romantetralogi (1911–1913) om den moderna kapitalistiska världen där konsten och de andliga värdena vittrar sönder: Työn orja (Slav under arbetet), Rahan orja (Slav under penningen), Naisen orja (Slav under kvinnan) och Onnen orja (Slav under lyckan).


 

Ingenting föreföll att kunna stoppa Leino. För att stabilisera sin ekonomi reste han 1912 runt landet på en litterär turné. Turnén blev en framgång, fast inte i ekonomiskt hänseende. Föga framgångsrik var Leinos dramatisering av Kalevala, uppförd ett par gånger på Fölisöns utomhusscen. Leino blev allt oftare sedd som gäst på restauranger; det skapande arbetet krävde allt mer stimulans. Mot slutet av 1915 grundades tidskriften Sunnuntai med Leino som huvudredaktör; programmet var allmänt humanistiskt. Redaktionen på Sunnuntai blev Leinos andra hem, där också nya böcker tillkom i rask takt.


 

Liksom tidigare sporrades Leino även nu av en stor passion. Förhållandet till diplomathustrun och författaren Aino Kallas varade i tre år och blev en ännu större skandal än förhållandet till Onerva. Inbördeskriget kom dock att sätta ännu djupare spår i Leino än kärleken till Kallas; det blev ett slag han aldrig helt repade sig från. Leino tillbringade krigstiden i det av röda trupper ockuperade Helsingfors och försökte febrilt men förgäves förstå vad som egentligen hände. Leino både förstod och inte förstod bägge lägren.


 

För Leino blev livet allt svårare, både psykiskt och fysiskt. Han tillbringade långa tider på sjukhus, men kunde fortfarande ibland bli inspirerad. Hans sista mer betydande prestation var första delen i en planerad flerdelad självbiografi, Elämäni kuvakirja (Mitt livs bilderbok, 1925).


 

Trots att Eino Leino vid sin död den 10 januari 1926 i Tusby var bara 47 år gammal var hans liv i vissa avseenden fullbordat. Han hade redan som tolvåring publicerat sin första dikt i Hämeen Sanomat och hans produktivitet hade hållit sig uppe i 35 år. Under den tiden hade han publicerat fler än 80 originalverk samt ett stort antal recensioner, essäer, tidningsartiklar och kåserier. Härtill kommer omfattande översättningsarbeten.


 

Bertel Gripenberg utkorade Leino till den enda finska diktare som med rätta kunde kallas för geni; han hänvisade till hans överflödande andliga gåvor, mångsidighet och enorma arbetskapacitet.


 

Maria-Liisa Nevala


 

Armas Einar Leopold Lönnbohm, från 1906 Eino Leino, född 6.7.1878 i Paldamo, död 10.1.1926 i Tusby. Föräldrar kommissionslantmätaren Anders (Antti) Lönnbohm (tidigare Mustonen) och Anna Emilia Kyrenius. Gift med (1) edsvurna translatorn Freya Thyra Franzine Schoultz 1905, (2) harpisten Aino Kajanus 1913, (3) Hanna Laitinen 1921.


 

PRODUKTION. Publicerat sammanlagt 32 diktsamlingar, 25 skådespel, 25 prosaverk och 16 översättningar; Kootut teokset 1−16 (1926−1930). Se Finlands författare 1809−1916 (1993); Finlands författare 1917−1944 (1981). Dikter: Maaliskuun lauluja (1896); Yökehrääjä (1897); Sata ja yksi laulua (1898); Hiihtäjän virsiä (1900); Pyhä Kevät (1901); Kangastuksia (1902); Helkavirsiä I−II (1903, 1916) (sv. övers. Helkasånger 1963); Simo Hurtta I−II (1904, 1919); Talvi-yö (1905); Halla (1908); Tähti­tarha (1912); Painuva päivä (1914); Elämän ko­reus (1915); Leirivalkeat (1917); Juhana Herttuan ja Catharina Jagellonican lauluja (1919); Syreenien kukkiessa (1920); Shemeikan murhe (1925). Lyriskt urval (sammanställt och översatt av Elmer Diktonius 1931). Romaner: Tuomas Vitikka (1906); Jaana Rönty (1907); Olli Suurpä (1908); Työn orja (1911); Rahan orja (1912); Naisen orja (1913); Onnen orja (1913); Paavo Kontio (1915). Noveller: Nuori nainen (1910, sv. övers. Den unga kvinnan 1911). Skådespel: Lalli (1907); Simo Hurtta (1908); Maunu Tavast (1908); Tuomas-piispa (1909); Maan parhaat (1911); Karjalan kuningas (1917). Självbiografi: Elämäni kuvakirja. Erään lapsen muistoja, mielialoja ja mietelmiä (1925). Övrig prosa: Alla kasvon kaikkivallan (1916, sv. övers. Inför allmaktens anlete 1991).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M.-L. Kunnas, Mieli­kuvien taistelu. Psykologinen aatetausta Eino Leinon tuotannossa (1972); P. Lilja, Eino Leino ja Viro (1981); H. Mäkelä, Mestari (1995); H. Mäkelä, Eino Leino. Elämä ja runous (1997); T. Oksala, Eino Leinon tie Paltamosta Roomaan. Tutkielmia runoilijan suhteesta antiikkiin ja klassiseen perintöön (1986); L. Onerva, Eino Leino. Runoilija ja ihminen (1932); A. M. Peltonen, Eino Leino aikalaistensa silmin. Lähikuvia, muistelmia, haastatteluja (1958); P. Saarikoski, Eino Leino. Legenda jo eläessään (1974); S. Vapaasalo, Studier i Eino Leinos Kalevalaromantik. Uppsala (1961).


 

BILDKÄLLA. Leino, Eino. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4588-1416928957194

 

Upp