ONERVA, L.


(1882–1972)


Författare, översättare


Sågverksdisponenten Johan Lehtinens exotiskt mörka dotter Hilja Onerva var den tavastländska nationens ”lejoninna” i helsingforsiska universitets- och konstnärskretsar i början av 1900-talet. Författaren och politikern Hella Wuolijoki karaktäriserar henne i sina memoarer som vacker och parisiskt elegant. Redan i debutsamlingen glöder det om denna nydanande författare som skulle bli en av den finska litteraturens tidiga betydande lyriker.

 

”L. Onerva” kunde ha blivit en känd pseudonym på flera olika områden, för Hilja Onerva Lehtinen var mångsidigt begåvad; förutom av litteratur var hon intresserad av bildkonst, musik och teater. Hennes livsval influerades av hennes känslighet, bortskämdhet och trots; redan i tjugoårsåldern förkunnade hon, efter läsning av Nietzsche, att hon ”inte nöjer sig med att gå på två ben”. På sätt och vis levde hon efter detta motto: hennes första man var forstmästare med målning som hobby, den andra var tonsättare och kapellmästare, och vid sidan om dem fanns ”sorgens svarte riddare”, poeten Eino Leino, hennes vän och älskare. Onerva skrev dikt, prosa och dramatik och var även kritiker och översättare. Om hennes omfattande produktivitet vittnar hennes mer än hundra­tusen efterlämnade dikter, varav bara en bråkdel har publicerats.


 

Hilja Onerva Lehtinen var pappas flicka, blyg, känslig och ensam. Hon började dikta i sex-sjuårsåldern då hennes mor blev sjuk. Denna familjens ömma punkt ömmade blott mer av att fadern och släktingarna talade om modern som om hon inte längre fanns och gömde undan henne i årtionden på mentalsjukhus. Dottern, som större delen av sin skol- och studietid bodde inackorderad hos bekanta i Helsingfors, blev tidigt vuxen. Redan som sextonåring hade hon klart för sig att också en kvinna har rätt att utveckla sina gåvor så långt hon bara förmår. Till hennes eget bildningsprogram under tonåren hörde filosoferna Rousseau och Herbert Spencer, och därutöver inhemska och franska musik- och litteraturtidskrifter.


 

När Hilja Onerva Lehtinen var sjutton år och gick i Helsingfors finska flickskola träffade hon författarna Maila Talvio och J. H. Erkko, som gillade hennes dikter och skapade en pseudonym för henne, L. Onerva. Erkko hjälpte henne att få några dikter publicerade i tidskriften Nuori Suomi 1900. Efter att året därpå ha avlagt studentexamen, började Onerva studera medicin, vilket hon dock genast slutade med för att övergå till peda­gogiska studier. Hon avlade lärarexamen 1902 och förberedde 1904 ett laudatur­arbete i estetik, som dock aldrig färdigställdes. Sistnämnda år debuterade hon dock med diktsamlingen Sekasointuja (Bland­ackord). Enligt Hella Wuolijoki ryktades det om att ”självaste Eino Leino var förälskad i henne”. Onerva var då tjugotvå år gammal.


 

Sekasointuja följdes av diktsamlingarna Runoja (Dikter, 1908), Särjetyt jumalat (Krossade gudar, 1910) och romanen Mirdja (1908). I sina dikter höjde författaren upprorsfanan, som den självständiga europeiskt sinnade individualist hon var, och i Mirdja kom hon med en ”eldröd uppmaning till kamp mot samhället och den konventionella moralen”. Av mången sågs hon som en ”symbol för synden och en passionens prästinna”.


 

L. Onerva blev fri författare först 1926. Under femtio produktiva år publicerade­ hon sammanlagt 33 böcker. Den sista diktsamlingen Iltarusko (Aftonrodnad) utkom det år hon fyllde sjuttio. I sin tidiga produktion anslöt sig Onerva till traditionen efter Eino Leino, och senare, med sitt sinne för rytm och sin pacifism, till gruppen Tulenkantajat. I hennes sista dikter intar naturen huvudrollen. Den av Onervas böcker som har stått sig bäst är biografin över Eino Leino, Eino Leino, runoilija­ ja ihminen (Eino Leino, diktaren och människan), som utkom 1932, sex år efter Leinos död. Den har kommit att bilda en stomme i forskningen om Leinos författarskap.


 

Onerva var verksam som kritiker av litteratur, bildkonst, musik och teater, först i tidningen Päivä och sedan i ett par omgångar i Helsingin Sanomat. Hon var vid tiden för första världskriget redaktionssekreterare i tidskriften Sunnuntai, som Leino hade grundat. Som tidningsskribent var hon i sitt esse då hon dryftade konstfilosofiska spörsmål. Hon var också översättare; intresset för franska språket och kulturen, väckt redan under skoltiden, förde henne till Paris, varefter hon företog studieresor även till Tyskland och Italien. Hon översatte dikter av bl.a. Baudelaire, Musset och Verlaine, och prosa av Balzac och Anatole France. Mest anmärkningsvärd är måhända Taiteen ­filosofia (1915), Onervas översättning av Hippolyte Taines Philosophie de l’art, från 1865, som introducerade en ny estetisk terminologi.


 

Den andra förryskningsvågen och första världskriget innebar en brytningstid för L. Onerva. Det personliga fick sällskap av ett kollektivt engagemang, som märks i hennes oeftergivliga pacifism på 1910-­talet och i intresset för den paneuropeiska rörelsen på 1920-talet.


 

L. Onerva och Eino Leino gifte sig på var sitt håll 1905. Båda äktenskapen slutade i skilsmässa, även de samtidiga. Våren 1908 lämnade de respektive makar och begav sig på skilda vägar till Rom, där de inledde ett passionerat, upprivande förhållande. Onerva var för Leino den ”flyende musan”, Leino för Onerva ”stridskamraten” och ”vapendragaren”. De klarade inte att leva åtskilda, men inte heller för nära tillsammans. År 1911 började Onerva sällskapa med tonsättaren Leevi Madetoja, för vilken hon var den första och enda kvinnan efter modern. Paret gifte sig i mars 1913. Leino hade ingått ett nytt äktenskap något tidigare. Onervas och Leinos vänskap fortsatte till Leinos död, och Leino fick under årens lopp andligt och även ekonomiskt stöd av Onervas familj.


 

Kritiken har haft svårt att se konturerna av L. Onerva framträda tydligt vid sidan av Leino; en bokstavligen självförsörjande författare, som utan att egentligen vara kvinnosakskvinna dryftat den konflikt mellan frihet och bundenhet som är så utmärkande för kvinnors liv.


 

Onerva och Madetoja berikade varandra i sitt äktenskap. Onerva, som var musikalisk och själv hade komponerat, var på en gång sin makes stöd och kritiker. Madetoja i sin tur presterade inkännande tonsättningar av flera tiotal av hustruns dikter. På 1940-talet var livet tungt för paret Madetoja, och ett rikligt alkoholbruk förvärrade situationen. Onerva led av psykiska problem och måste få vård. Hennes skräck för att gå moderns öde till mötes besannades dessvärre, och maken ”övergav” henne på Nickby sjukhus. Då Madet­oja dött 1947, kunde änkan med hjälp av sina vänner lämna institutionsvården. Hon levde ännu i ett kvartssekel, och gav ut ett par diktsamlingar till. L. Onerva dog strax innan hon skulle ha fyllt nittio, och hade redan börjat misstänka att Gud hade glömt henne kvar i denna värld.


 

Venla Sainio


 

Hilja Onerva Lehtinen, född 28.4.1882 i Helsingfors, död 1.3.1972 i Helsingfors. Föräldrar sågverksdisponenten Johan Lehtinen och Serafina Sarholm. Gift med (1) forstmästaren, konstnären Väinö Streng 1905, (2) kompositören, kapellmästaren, professor Leevi Madetoja 1913.


 

PRODUKTION. Sekasointuja (1904); Mirdja (1908, svensk övers. Stockholm 1995); Runoja (1908); Murtoviivoja (1909, svensk övers. Brytningslinier, 1910); Särjetyt jumalat (1910); Nousukkaita (1911); Iltakellot (1912); Mies ja nainen (1912); Inari (1913); Kaukainen kevät (1914); Vangittuja sieluja (1915); Liesilauluja (1916); Yksinäisiä (1917); Murattiköynös (1918); Neitsyt Maarian lahja ynnä muita legendoja (1918, svensk övers. Jungfru Marias gåva, 1918); Lyhtylasien laulu ynnä muita runoja (1919); Valittuja runoja I (1919); Madame de Staël (1920); Elämän muukalainen (1921); Jerusalemin suutari ynnä muita tarukuvia (1921); Helkkyvät hetket (1922); Salainen syy (1923); Sielujen sota (1923); Syyttäjät (1923); Maan tomu-uurna (1925); Uponnut maailma ynnä muita satu­kuvia unen ja toden mailta (1925); Liekki (!927); Valittuja runoja II (1927); Eino Leino. Runoilija ja ihminen I−II (1932); Yö ja päivä (1933); Häistä hautajaisiin (1934); Rajalla (1938); Pursi (1945); Kuilu ja tähdet (1949); Iltarusko (1952); Valitut teokset (1956); Toisillemme. Valikoima runoja (av L. Onerva och Eino Leino, 1986). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993); Valvottu yö. Helsingfors stads konstmuseums publikationer (2004).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. Onervas arkiv, Finska Litteratursällskapets arkiv; Heikki och Armi Klemettis brevsamling, Nationalbiblioteket. ­M. L. Kunnas, L. Onerva 28.4.1882–1.3.1972. Työtä ja tuloksia. Suomalaisia vaikuttajanaisia (1980); E. Leino, Kirjeet L. Onervalle (1960); M.-L. Nevala, Särjetyt jumalat. L. Onerva. ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (1989); R. Nieminen, Elämän punainen päivä (1982); L. Onerva, Eino Leino. Runoilija ja ihminen (1932); E. Salmenhaara, Säveltäjänä Suomessa (1995); K. Tuukkanen, Leevi Madetoja (1947); K. Valkonen & E. Koivunen, Suurin on rakkaus (1997).


 

BILDKÄLLA. Onerva, L. 1952. SKS/Litteraturarkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4987-1416928957593

 

Upp