KAJANUS, Robert


(1856–1933)


Dirigent, tonsättare


Robert Kajanus hade ett mångsidigt inflytande på musiklivet i Finland. Han utvecklade orkesterkulturen och var en av de främsta uttolkarna av Jean Sibelius musik. Under 50 år var han kapellmästare för Helsingfors orkesterförening, som han även grundade. Som kompositör skapade Kajanus på 1880-talet en grund för nationalromantiken före Sibelius. Hans två finska rapsodier ingår fortfarande i repertoaren när Finlands självständighetsdag firas.

 

Robert Kajanus ärvde sin musikalitet av sin mor Agnes Ottilia Flodin. I familjen Kajanus hem i Kronohagen i Helsingfors ordnades regelbundet musiksoaréer, där bl.a. Fredrik Pacius uppträdde med violinspel. Kajanus gick sex klasser i Helsingfors svenska normallyceum, men hans håg stod till musiken. I skolan grundade och ledde han en elevkör och en liten orkester, samt komponerade några små musikstycken. År 1874 bestämde han sig för att inleda musikstudier på heltid. Hans lärare i musikteori var Richard Faltin och i violinspel Gustaf Niemann, konsertmästare i Helsingfors dåvarande teaterorkester. För dem tog han lektioner redan 1868.


 

Som ung blev Kajanus bekant med August Ahlqvist, Fredrik Cygnaeus, Zacharias Topelius och Elias Lönnrot, vars kantele han fick stämma när han besökte Lönnrot i Sammatti. Kajanus intresse för det nationella musikarvet vaknade redan vid denna tid. Han erbjöds också tillfälle att studera utomlands, och fortsatte sina studier i Leipzig 1877–1879 och 1880–1882, då han studerade violin för Henry Schradieck samt teori och komposition för Ernst Richter, Karl Reinecke och Salomon Jadassohn. Åren 1879–1880 studerade han i Paris och en kortare period också i Dresden.


 

Drömmen om en bana som violinist gick om intet eftersom Kajanus var vänsterhänt. Han fick istället ägna sig åt komposition och orkesterdirigering. Som kapellmästare debuterade Kajanus 1878 vid operasångerskan Hortense Synnerbergs konsert i Helsingfors. Kajanus bekantade sig med de norska tonsättarna Johan Selmer, Johan Svendsen, Edvard Grieg och Christian Sinding i Leipzig och Paris. Bland de norska konstnärerna fann Kajanus också sin första hustru, Johanne Müller, som dog tidigt, 28 år gammal. Svendsen tillhörde den nordiska konstnärskolonins ledare i Paris och var där också Kajanus lärare. Han blev nära vän med Kajanus, som ofta framförde Svendsens musik vid konserter och 1886 inbjöd honom till Helsingfors för att dirigera.


 

Svendsen uppmuntrade Kajanus att nyttja folkmusik i sina kompositioner. Idéerna tog form i det tidiga verket Lyrische Stücke (1879–1882) för piano samt i orkesterverken Kullervos död (1880) och Finsk rapsodi nr 1 (1881). Pianosviten är tillägnad Edvard Grieg, och dess sista sats innehåller en folklig vals. Finsk rapsodi nr 2, som tillägnades Svendsen, blev färdig 1888. De finländska folksånger som Kajanus arrangerade för piano visar också att han var förtrogen med folkmusik. Han nämner att han för pianoarrangemangen uttryckligen studerat finska folkmelodier.


 

Kajanus skrev från Paris till Faltin sommaren 1880 att han under den gångna vintern hade längtat efter Richard Wagners musik, trots allt det intressanta han fått lyssna till i Paris. Några särskilda franska influenser förefaller han inte ha fått i Paris, och inte heller senare låg den franska musiken honom nära. Kajanus var wagnerian. Han återvände till Leipzig för att studera och fick där dirigera Kullervos död och Finsk rapsodi nr 1. Rapsodin dirigerade han också i Dresden.


 

Efter att 1882 ha återvänt till Finland sökte Kajanus förgäves tjänsten som lärare i teori vid Helsingfors musikinstitut, som Martin Wegelius grundat samma år. Några månader efter att institutet öppnat sina dörrar inledde Kajanus ett eget djärvt projekt och grundade en orkester (Helsingfors orkesterförening 1882–1895, Filharmoniska sällskapet 1895–1914). Under de första decennierna stod orkestern ofta på ruinens brant. Ekonomiskt stöd erbjöds av köpmannen Waldemar Klärich och fabrikören Nicolas Sinebrychoff. Med hjälp av flera personliga uppoffringar överlevde projektet alla kriser.


 

En professionell orkester var inte i sig ett nytt fenomen i Helsingfors. Kajanus orkester byggde på arvet efter de kortlivade teaterorkestrarna i Helsingfors (1860–1882). Dessa hade vid sidan av teatermusik även uppträtt med relativt krävande symfonikonserter; den sista teaterorkestern hette rentav Helsingfors konsertorkester. När dess verksamhet upphörde 1882 tog Kajanus energiskt tillfället i akt. I anslutning till orkestern grundade han också en orkesterskola, som han ledde 1885–1914. Den konkurrerande inrättningen ledde till att förhållandet mellan Wegelius och Kajanus blev ansträngt flera år framöver. Orkesterskolan anslöts till Musikinstitutet 1914. För att fortsätta traditionen med framföranden av stora vokalverk, som inletts redan under Pacius tid, bildade Kajanus en symfonikör 1888. Kören och orkestern framförde flera betydande vokalverk, såsom Beethovens nionde symfoni.


 

Orkesterprojektet sysselsatte Kajanus på heltid. Men han undervisade också i sång vid Helsingfors privatlyceum 1883–1884 och ledde kören Muntra musikanter 1883. Vändpunkten för Kajanus som tonsättare var när han hörde Sibelius kammarmusik framföras vid Helsingfors musik­instituts elevkonsert våren 1889. Enligt egen utsago bestämde han sig då för att upphöra med komponerandet. Han fortsatte dock, om än mindre intensivt. Å andra sidan, när Sibelius i februari 1890 i Berlin fick höra Kajanus symfoniska dikt Aino med motiv ur Kalevala blev dennes musik en inspirationskälla för honom. Under sin studieresa till Berlin hade Kajanus erbjudits tillfälle att dirigera självaste Berlins filharmoniker och den lokala akademiska kören. Den unge Sibelius blev intresserad av att utnyttja Kalevala som musikaliskt tema, och resultatet blev symfonin Kullervo 1892.


 

Vid sidan av sin ordinarie kapellmästartjänst ledde Kajanus 1898–1899 och 1900–1901 Tammerfors orkester. Dessutom skötte han tillfälliga uppdrag i Ryssland vid olika tillfällen mellan 1892 och 1913 och dirigerade även i Kristiania (Oslo). Syftet var främst att skaffa sig extra förtjänster, men kontakterna med ryska musiker var också viktiga. De artister som gästade Helsingfors blev ofta inbjudna till finare hem efter konserterna, vilket var ett ypperligt tillfälle att knyta kontakter.


 

Den diplomatiska höjdpunkten inom finländsk musik var den konsertresa som Kajanus och Filharmoniska sällskapets orkester företog till världsutställningen i Paris 1900. Resan gick via Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Holland och Belgien, och sammanlagt gavs 17 konserter i dessa länder. I Paris gavs två konserter. Repertoaren inkluderade verk av Jean Sibelius, Armas Järnefelt, Kajanus själv, Ernst Mielck, Oskar Merikanto, Karl Flodin, Martin Wegelius och Erkki Melartin. Konsertturnén var i det stora hela framgångsrik, men olönsam.


 

Situationen för Kajanus orkester försämrades 1912, då Helsingfors stad började stödja Helsingfors symfoniorkester, som nyligen grundats av den unge och begåvade dirigenten Georg Schnéevoigt. I bakgrunden fanns politisk-ekonomiska faktorer. Kajanus hade tvingats söka ekonomiskt stöd för sin orkester i S:t Petersburg, eftersom det vanliga stödet upphört. I den då rådande situationen stämplades ett sådant förfarande i de oppositionslystna kretsarna som politiskt suspekt. Å andra sidan var en av orsakerna till valet av Schnéevoigt säkert också en önskan att förnya ledningen för musiklivet i Helsingfors efter Kajanus 30-åriga ledarskap, i synnerhet då en verkligt lovande ny finländsk förmåga dykt upp. Filharmoniska sällskapets orkester fortsatte sin verksamhet trots svårigheterna. Stridigheterna bilades dock 1914, då Helsingfors stadsorkester grundades och de båda kapellmästarna anställdes som ledare. Schnéevoigt lämnade Finland redan 1916 för att leda utländska orkestrar, och Kajanus fick styra musiklivet i Helsingfors nästan till sin död.


 

Som orkesterdirigent besökte Kajanus förutom de nordiska länderna Baltikum, Tyskland (Wiesbaden 1921, Heidelberg 1924), Frankrike (Pasdeloup-orkestern 1920), Storbritannien (London 1932), Italien, Ungern och Ryssland. I motsats till Georg Schnéevoigt var han ingen virtuos som kapellmästare utan har beskrivits som en behärskad, eftertänksam ledare som undvek yviga gester för att i stället ge form åt de stora dragen. Hans förhållande till musikerna var aristokratiskt strängt, till och med auktoritärt. Intressanta dokument om Kajanus som kapellmästare är de skivor som spelades in i London 1930 och 1932, där det sagts att han tolkar Sibelius musik i enlighet med dennes intentioner. Den nyaste musikhistoriska forskningen har dock visat att Sibelius inte alltid godkände Kajanus tolkningslösningar.


 

För sina symfonikonserter valde Kajanus det bästa inom klassisk och romantisk orkesterlitteratur. Han var kanske inte en lika djärv förnyare av repertoaren som Schnéevoigt, men han lät Helsingfors­publiken njuta av högklassig musik. Kajanus fortsatte också den serie av populära konserter som inletts av teater­orkestrarna, där man vid sidan av den mer seriösa repertoaren framförde underhållnings­musik. Tack vare Kajanus kontakter fick helsingforsarna tidigt höra flera ryska toppmusiker. Till exempel Leopold Auers stjärnelev Mischa Elman gav en konsert i Helsingfors redan 1904.


 

Kajanus var i över trettio års tid musiklärare vid universitetet, efter att 1897 ha placerats före Sibelius vid tjänsteansökningen. Undervisningen hamnade dock i skuggan av arbetet med professionella orkestrar, och Kajanus var inte särskilt road av att leda den akademiska student­orkestern vid sidan av allt det övriga arbetet. Kajanus dirigerade emellertid körer och verkade som allmän ledare för sång- och festspel. Han deltog aktivt i nordiska festspel, men uppfattningen att han skulle ha grundat Nordiska musikfesten 1888 är enligt den moderna forskningen felaktig. Han var med om att grunda Tonkonstnärsförbundet i Finland 1917, vars ord­förande han var fram till sin död. Vidare var han ordförande i statens expertnämnd för tonkonst 1922–1933 och ledamot av Finska operans direktion 1916–1933.


 

Kajanus nationalromantiska musik förhåller sig till folkmusiken på ett liknande sätt som Svendsens norska rapsodier. Kajanus använder sig av folksånger och nationellt kolorerade melodier, men hans tonsättningar har inte en lika personlig prägel som Sibelius. I Kajanus tidiga produktion är influenserna från tysk romantisk musik framträdande. Finskt i Kullervos död (senare Kullervos sorgmarsch) är endast den Kalevalainspirerade brodermördarmelodin, i övrigt är klangen, orkestreringen och motiven wagnerska. Detsamma gäller den symfoniska dikten Aino, som komponerades på beställning av Finska Litteratursällskapet till 50-årsjubileet av Kalevala. Influenserna från Franz Liszts symfoniska dikter (såsom Les Préludes) är också påtagliga. Även om motivsfären (på wagnerskt vis) har hämtats från den finska mytologin är det musikaliska genomförandet tyskt. Kajanus musikaliskt sett mest finsknationella verk är de två finska rapsodierna med sina folkmelodier.


 

Seija Lappalainen


 

Robert Kajanus, född 2.12.1856 i Helsingfors, död 6.7.1933 i Helsingfors. Föräldrar överdirektörs­adjointen vid lantmäteriöverstyrelsen, assessorn Georg August Kajanus och Agnes Ottilia Flodin. Gift med (1) Johanne Müller 1881, (2) Inez Johanna Paulina Bärlund 1884, (3) sångerskan Elisabeth (Lilli) Kurikka 1889, (4) Helena Sofia (Ella) Sahlberg 1907 .


 

VERK. Orkesterverk: Kullervos död (1880); Rhapsodie n:o 1 d-moll (1881); Sorgmarsch till Universitetets Lönnrotsfest för orkester (1884); Aino. Symfonisk dikt för orkester och slutkör (1885); Rhapsodie n:o 2 F-dur (1886); Cortège för orkester (1892); Sommarminnen. Suite i 4 satser för orkester (1896); Carl XII marsch vid Narva. Bearb. för orkester (1909); Sinfonietta (1915); Impromptu (1926); Overtura sinfonica (1926); Intermezzo (1926). För stråkorkester: Adagietto (1913); Suite ancienne (1931). För violin och orkester: Berceuse, vaggsång ur Sommarminnen (1896); Nocturne (1929); För piano: Sex albumblad för piano (1877); Lyriska stycken för piano (1879); Deux miniatures (1912); Albumblatt (1915); Meditation (1917); Petite valse (1923). För kör och orkester/piano: Kantat för sopransolo, kör, orgel och piano till Finska Samskolans 10-års fest (1896); Nouskaa aatteet för manskör och hornorkester (E. Leino, 1900); Hymn för blandad kör och orkester. Till Kalevalas 75-års fest (E. Leino, 1910); Festkantat för sopransolo, kör och orkester till ord af A. Mörne (1910); Suomen päivä (E. Leino, 1917); ”Marche funèbre et héroique” (1918). För kör: Sota­marssi (A. Oksanen, 1889); Hymn till ord av Eino Leino (”Nukkuos alla kukkaisen kunnahan”) för manskör vid Z. Topelius begrafning 1898; ”Ylioppilaskunnan marssi” (A.V. Koskimies, 1898); ”Valtakunnan marssi” (E. Leino, 1927); ”Polyteknikernas marsch” (K. A. Tavaststjerna, 1900). Solosånger: ”Vier Lieder für Mezzo-Sopran” (1880).

 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Robert Kajanus samling av manuskript och kompositionsarkiv, Nationalbiblioteket; Robert Kajanus kompositionsarkiv, Helsingfors stadsarkiv. S. Kajanus, Selma Kajanus. Självbiografiska anteckningar (1936); S. Lappalainen, Tänä iltana Yliopiston juhlasalissa (1994); E. Marvia & M. Vainio, Helsingfors stadsorkester 1882−1932 (1993); N.-E. Ringbom, Helsingfors Orkesterföretag 1882−1932. Helsingfors orkesterförening, Filharmoniska sällskapet, Helsingfors stads­orkester (1932); E. Salmenhaara, Suomen musiikin historia I−II (1995, 1996); Y. Suomalainen, Robert Kajanus. Hänen elämänsä ja toimintansa (1952); M. Vainio, ”Nouskaa aatteet!” Robert Kajanus. Elämä ja taide (2002).


 

BILDKÄLLA. Kajanus, Robert. Postkort. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4334-1416928956940

 

Upp