FLODIN, Karl


(1858–1925)


Musikkritiker, tonsättare


Karl Flodin var Finlands första professionella musikkritiker. Under sin livstid publicerade han talrika essäer, artiklar, uppsatser och böcker om musik och blev en ansedd skriftställare. Flodin var en flitig och sofistikerad, om än inte särskilt originell tonsättare.

 

Karl Flodin var den första musikkritikern i Finland som kunde försörja sig som publicist. Som komponist var han som mest aktiv på 1880- och 1890-talen, varefter han i allt högre grad ägnade sig åt en mångskiftande litterär verksamhet.


 

Fastän Flodin på 1880-talet skrev till sin kusin, dirigenten och tonsättaren Robert Kajanus, att det inte var hans avsikt att bli musiker, förblev musiken hans ledstjärna livet ut. Impulser till musikintresset fick han i hemmet, av sin far Ferdinand Flodin, som var läkare till professionen och för övrigt något av en kulturaristokrat. När familjen omsider flyttade till Helsingfors, började den unge Karl Flodin vid sidan av skolgången studera musik för Richard Faltin. I huvudstaden vann Flodin också inträde i musikkretsarna, bl.a. i dirigenten Adolf Leanders familj. Leanders dotter Adée blev en framstående sångerska, som Flodin senare ingick äktenskap med.


 

Flodins första kompositioner kom till redan på 1870-talet: pianostycken, solo- och körsånger. Uttrycksskalan vidgades under studietiden på 1880-talet, då han komponerade program för festliga tillfällen på Nylands nation och i Akademiska sångföreningen.


 

Som tonsättare har Flodin bedömts som en lyriker med sofistikerad stilkänsla som var duktig på att skriva musik – han hade ju studerat vid konservatoriet i Leipzig. Tonspråket led dock av bristande originalitet. Sålunda har ingen del av hans produktion blivit en del av den gängse musikrepertoaren, och hans kompositioner har inte heller tryckts i nämnvärd grad. Sin största insats gjorde Flodin som musikkritiker och musikskriftställare.


 

Mot slutet av 1870-talet började Flodin skriva musikkritik i Hufvudstadsbladet under signaturen K. Musikkritiken var vid den tiden redan etablerad som en genre inom huvudstadens svenskspråkiga tidningspress. Men det var egentligen först vid mitten av 1880-talet som Flodin gjorde sig ett namn som kritiker, i Nya Pressen. Han räknade sig till förespråkarna för den dåtida moderna musiken. När han för första gången vistades i Leipzig blev han i likhet med Richard Faltin och Martin Wegelius en vän, eller snarare dyrkare, av Richard Wagners musikdramer. Det berättades om Flodin att han var en person med stort sinne för humor, men att han trots det inte kunde tåla skämt om Wagners operor.


 

Flodin utvidgade sin publicistiska nisch till att gälla även annat än musik. Småningom började han om somrarna sköta uppdraget som redaktionssekreterare för Nya Pressen och fick alltemellanåt svara för tidningens politiska avdelning. Karriären som tidningsman kulminerade då han blev ansvarig utgivare for Helsingfors Posten efter sekelskiftet 1900; vid samma tid var Flodin huvudredaktör för Euterpe,­ en veckotidskrift för musik, teater och skönlitteratur som han själv grundat. Flodin hade tillfälle att träffa flera utländska berömdheter då han följde med hustrun Adée Leander-Flodin på hennes konsertturnéer runtom i Europa. Bland dem kan nämnas den tyske musikteoretikern Hugo Riemann och den svenske kritikern och kompositören Wilhelm Peterson-Berger.


 

Till Flodins anseende som omutlig kritiker bidrog att han uttryckte sitt missnöje med några av Jean Sibelius viktigare tonsättningar, även efter att denne vunnit erkänsla såväl utomlands som i hemlandet. Enligt vad man nu känner till bidrog Flodins rättframma kritik av Lemminkäinensviten på 1890-talet till att Sibelius började omarbeta verket. Samma situation upprepades tio år senare i fråga om violinkonserten, vid en tid då Sibelius redan betraktades som nationalkompositör. En allmänt accepterad tolkning av Flodins relation till Sibelius musik är att han ville styra in tonsättaren på de banor han ansåg vara de rätta.


 

Karl Flodins inhemska bana som kritiker och essäist avbröts 1908 då paret Flodin flyttade till Argentina. I Buenos Aires blev han musikkritiker i den tyskspråkiga tidningen La Plata, och började återigen komponera små stycken samt ackompanjerade sin maka vid hennes konserter. Adée Leander var även verksam som sångpedagog. När paret i början av 1920-talet återvände till Finland var Flodins bästa dagar som kritiker och författare förbi. En långvarig sjukdom, som uppenbarligen förvärrades i det nordliga klimatet, ledde slutligen till döden i november 1925. Adée Leander-Flodin flyttade efter makens död till Rom, där hon länge var verksam som framgångsrik sångpedagog.


 

Karl Flodin publicerade under sin livstid talrika essäer, artiklar, uppsatser och böcker. Mest förtjänstfulla var de utförliga levnadsteckningar han gav ut över Martin Wegelius och Richard Faltin.


 

Jukka Sarjala


 

Karl Theodor Flodin, född 10.7.1858 i Vasa, död 29.11.1925 i Helsingfors. Föräldrar provinsial­läkaren Ferdinand Flodin och Matilda Sofia Melart. Gift 1900 med sångerskan Adolphine Therese (Adée) Leander.


 

PRODUKTION. Gamla och nya manskvartetter ur Akademiska Sångföreningens Bibliotek I (tills. med Carl von Knorring, 1888); Die Musik in Finnland (1900); La Musique en Finlande (1900); Finska musiker och andra uppsatser i musik (1900); Die Entwicklung der Musik in Finnland (1903); Om musiken till Runebergs dikter − Johan Ludvig Rune­bergs hundraårsminne. Festskrift den 5 februari 1904 (1904); Albert Edelfelt (tills. med Petrus Nordmann, 1905); Det sjungande Finland. Inhemska sånger vid pianoforte (1907); Martin Wegelius. Levnadsteckning (1922); Musikliv och reseminnen (1931); Richard Faltin och hans samtid (tills. med Otto Ehrström, 1934). Se för övrigt Euterpe, Finsk Tidskrift, Ateneum och Fyren; musikkritiker i Hufvudstadsbladet 1879 och 1881, Aftonposten 1899, Nya Pressen 1883, 1885−1898, 1900 och 1906−1908.


 

VERK. Orkesterverk: Våren; Cortège; Romans för valthorn och orkester; Nyländsk kantat; 25-årsfestkantat för Ekenäs seminarium; Kantat vid invigningen av Läroverket för gossar och flickor (Brobergska samskolan); Festkantat för kör och piano. Requiem für Mignon; Flirtation; Gloria; balladen Luca Signorelli för baryton och orkester; balladen Helena. Ca 30 solosånger, bl.a. 6 Lieder till ord av Heine, ca 20 körsånger, bl.a. Barcarolle, Mitt bröllop, I skären, sångcyklerna På Westankvarn och Höstkvällar; drygt 80 pianostycken, bl.a. Fleurs d’album, Quatre idylles pour piano, 12 petits morceaux, Solitude, Suite mignonne.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brev och manuskript, Karl och Adée Flodins samling, Åbo Akademis bibliotek; notmanuskript, Sibelius-Akademiens manuskriptsamling, Nationalbiblioteket och Sibe­lius-museet. O. Ehrström, Karl Flodin. Suomen säveltäjiä I. Erik Tulindbergistä Armas Launikseen (1965); K. Korhonen, Suomen säveltäjiä neljältä vuosisadalta (2004); S. Lappalainen, Karl Flodin. Suomalaisia säveltäjiä (1994); S. Parmet, Karl Flodin 1858−1958. Nya Argus 1−2/1958; S. Parmet, Karl Flodin och den finländska musiken. Nya Argus 12−13 (1958); E. Tawaststjerna, Jean Sibelius I, II (1992, 1994).


 

BILDKÄLLA. Flodin, Karl. Foto: Ateljé Daniel Nyblin. Museiverket.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4976-1416928957582

 

Upp