MANNINEN, Otto 

(1872–1950) 

Diktare, översättare 

Otto Manninen var en ordkonstnär av stora mått. Han publicerade sig sparsamt och gav under sin livstid ut bara fyra diktsamlingar. Största delen av Manninens litterära verk består av översättningar till finska, framför allt tolkningar av Homeros, Goethe och Runeberg.

Bland finska diktare avtecknar sig Otto Manninen som en mästare i den koncisa stilen. Han uttrycker sig gärna i lakoniska strofer och sammanfattar det han vill föra fram i kortfattade epigram eller i koncentrerade ordflätor. Detta har vållat mången läsare huvudbry; även uttolkarna av Manninens lyrik har haft fullt upp med att artbestämma den och att undanröja fördomar. Den obscura brevitas, eller dunkla korthet, som vidlåder den sparsmakade formen har förklarats mot bakgrund av Manninens etiska och estetiska ideal, hans idealisering av självbehärskning och formfulländning. 

Otto Manninen föddes 1872 i Kangasniemi i södra Savolax. Han var äldsta barn till jordbrukaren Topias Manninen och hans hustru Matilda – även hon född Manninen. Redan skolgången i det finska lyceet i S:t Michel förde Otto långt bort från hembyn. Han upprätthöll dock kontakten med sin hemtrakt livet igenom; år 1905 köpte han en tomt på ön Rämiäinen i den närbelägna sjön Puulavesi, där han lät bygga en sommarvilla, Kotavuori. Kotavuori kom att spela en viktig roll i Manninens och hans familjs tillvaro. 

Manninen, som vuxit upp i det avsides belägna Kangasniemi, gjorde snabba framsteg på den lärda banan. Han blev student 1892 och avlade filosofie kandidatexamen 1897, samtidigt som han skrev sina första dikter i poetiska kalendrar och tidningar. År 1895 blev han bekant med Eino Leino, vilket blev upptakten till en lång vänskap; de tillbringade bland annat flera somrar tillsammans i Kangasniemi. Manninens förstlingsverk utkom 1905. Två år senare gifte han sig med den blivande sagoförfattarinnan Anni Swan. År 1913 efterträdde han den nyss avlidne Paavo Cajander som lektor i finska språket vid Helsingfors universitet. Vid 33 års ålder hade han blivit erkänd som lyriker, men efter det gav han bara ut ett fåtal diktböcker. 

Manninen tog skarpt avstånd från den tidstypiska bohemiska diktarrollen och höll sig för det mesta långt från litterära debatter och partipolitiska ställningstaganden. Han erhöll professors titel 1925 och drog sig diskret tillbaka med pension 1937, men fortsatte sitt översättarvärv mer eller mindre fram till sin död 1950. Trots all offentlig uppmärksamhet som kom honom till del var det den närmaste familje- och vänkretsen, och särskilt makan Anni Swan, som betydde mest för honom. 

Manninens omfattande språkkunskaper kan delvis härledas till studieresor i Sverige, Tyskland, Frankrike och Italien 1899–1900. År 1901 skrev han en artikel på svenska om Aleksis Kivi för tidskriften Ateneum, vilken med tiden blivit en klassiker. Essän tillkom egentligen som resultat av ett vad; Manninen ville visa att en finskspråkig kunde klara av att skriva en artikel på perfekt svenska. Manninen skrev också dikt på svenska och tyska, och kunde 1921 utge ett urval finsk lyrik i tysk översättning, Suomis Sang, som fått mycket beröm av tyska läsare. Han skrev även dikter på latin, och började lära sig klassisk grekiska medan han översatte Homeros. Han rörde sig hemvant på franska och italienska och gav i antologierna Heimokannel II–III ut översättningar av folkdiktning på ungerska, mordvinska, tjeremissiska (mari), syrjänska (komi) och votjakiska (udmurtiska). 

Manninen utökade sina kunskaper i främmande språk och kulturer genom långa utlandsresor. I slutet av 1910 företog han en resa till Florens, Rom och Neapel, vidare till Grekland och tillbaka till Italien och Sicilien, varifrån han återvände sommaren 1911. Makarna gjorde en annan lång resa vårvintern 1933 till de dåförtiden avlägsna och exotiska Kanarieöarna. 

Det finns ingen större stilistisk variation i Otto Manninens sparsmakade lyrik, där samma teman och liknande synsätt genomgående återkommer. I de två första diktsamlingarna ingår de flesta av Manninens kärleksdikter; många av dem kan likaväl ses som iakttagelser av mänskliga relationer och livets gång i största allmänhet. Till dem hör den första samlingens mest sarkastiska aforismer, som ofta citerats som skolexempel på Manninens koncisa och elliptiska ordval, där mycket förblir osagt; här liksom i hans övriga dikter gäller det att också läsa mellan raderna. 

De tidiga diktsamlingarna ger prov på Manninens klassiska bildning och på tidig finsk symbolism. Hans tredje samling, Virrantyven (1925, Lugnvatten), innehåller flera av hans soligaste och mest välavvägda dikter. Den fjärde, Matkamies (1938, Färdman), är besläktad med den tidigare, men här förekommer också spår av sorgen efter en tidigt bortgången son i minnesdikterna. 

Manninens vokabulär är ovanligt rikhaltig. Han lånar in ord och uttryck ur folkdiktningen och Kalevala. Många av hans vänner har hänvisat till hans hemvant dialektala sätt att uttrycka sig, som Lauri Viljanen lite underfundigt tillspetsat i formuleringen ”ett språk i språket, en homerisk finska – eller rättare sagt en homerisk savolaxiska”. Manninens östfinska språkliga bakgrund och medvetenhet om det finska språkets ordrikedom har i många fall lett till ett rikare språk med större bredd än mången annan finsk diktares. 

Likaledes använder Manninen sig av finskans fria ordföljd och elliptiska konstruktioner. Han använder sig flitigt av allitterationer och assonanser och delar därmed den europeiska symbolismens förkärlek för att betona ljudens egenvärde. Samtidigt som Manninen uppmärksammade den auditiva aspekten var han trogen en diktningstradition som ansetts föråldrad inom finsk lyrik: han förkortar ord, använder sig av apokope, t.ex. i en rad som ”toist’ on, mit’ aika toinen tuo” (en annan tid för annat med sig). Vid högläsning försvinner många av Manninens normbrott och versraderna får en helgjuten rytm. 

Största delen av Otto Manninens litterära arbete består av översättningar. Han började redan i slutet av 1800-talet med översättningar av J. L. Runeberg, och hans lysande tolkningar av Heinrich Heines lyrik gjorde honom erkänd som en av landets främsta översättare. Raden av översättningar fortsatte därefter obruten nästan ända fram till hans död; hans största bragder var översättningen av HomerosIliaden (Ilias, 1919) och Odyssén (Odysseia, 1924), fem pjäser av Molière, Runebergs dikter, J. W. von GoethesFaust och Friedrich von Schillers dramer. I bokform finns det minst ett femtiotal publicerade översättningar av Manninen, och dessutom föreligger ett ospecificerat antal översättningar till finska i diktalbum, samlingsverk och tidskrifter. 

Manninens översättningar har fått både ris och ros. J. A. Hollo har genom stickprov och exempel visat hur noggrant Manninen följt Homeros ursprungstext och försvarat hans översättning mot Edwin Linkomies kritik. Den senares kritik är trots allt inte helt grundlös – han har kritiserat Manninens penna för att ta sig alltför stora friheter med utsmyckningar och krångligheter. Manninens skicklighet, förmåga och noggrannhet har ibland fått honom att skjuta över målet och bli alltför komplicerad och invecklad. Av samma orsak har översättningarna av RunebergsFänrik Ståls sägner (Vänrikki Stoolin tarinat), inte blivit lika populära som Cajanders ofta klumpigare men mer rätlinjiga översättning, som är närmare Runebergs anda. Manninens förtjänster som tolkare av Runebergs övriga diktning är stora; flera av de lyriska dikterna, och i synnerhet tolkningen av Idyll och epigram (Idyllit ja epigrammit), samt de episka dikterna har blivit ett slags standardtolkningar. 

Även om tiden ställvis farit hårdare fram med översättningarna än med Manninens egna dikter, äger de förra helt klart ett bestående värde både som en del av sin samtids kulturella och litterära kontext, och som en nog så hälsosam återgång till versmått och rim. Pentti Saarikoskis rätlinjiga tolkningar av Homeros förmedlar en annan bild än Manninens kärnfulla hexameter, kryddad med arkaismer. Inom varje språk utgör översättningarna av Bibeln och klassikerna en väsentlig del av litteraturen. I detta sammanhang försvarar Manninens gärning sin plats; för att citera hans egna ord om Paavo Cajander kan även Manninens värv karakteriseras som en gärning i Agricolas anda. 

Kai Laitinen 

Otto Manninen, född 13.8.1872 i Kangasniemi, död 6.4.1950 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Topias Manninen och Matilda Manninen. Gift 1907 med författarinnan Anni Emilia Swan. 

PRODUKTION. Säkeitä (1905); Säkeitä. Toinen sarja (1910); Virrantyven (1925); Kantaatti Helsingin yliopiston 100-vuotisjuhlassa (1928); Matkamies (1938); Muistojen tie. Valikoima jälkeenjääneitä runoja (1951); Valikoimia runoja (1958). Ett stort antal översättningar av utländsk lyrik. Se Finlands författare 1809−1916 (1993). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eino Leinon kirjeet taiteilijatovereille, arvostelijoille ja tutkijoille (1996); J. A. Hollo, Kohtaamiani (1953); Kotavuoresta rakkaudella. Neljän sukupolven muistikuvia ja kirjeenvaihtoa kuuden sukupolven saarihuvilasta (1997); K. Laitinen, Otto Maninen ja pojat. Bibliophilos 4/1997; K. Laitinen, Kirjojen virrassa (1999); H. Launonen, Suomalaisen runon struktuurianalyysia (1984); M. Lehtonen, Anni Swan (1958); P. Lyly, Otto Manninen. Suomen kirjallisuus VI (1967); Y. Oinonen, Otto Mannisen runous. Suomen kirjallisuuden vuosikirja 1947; A. Sarajas, Elämän meri. Tutkielmia uusromantiikan kirjallisista aatteista (1961); Silkkihienot siteet. Anni Swanin ja Otto Mannisen kirjeenvaihtoa 1898−1908 (2000); V. Tarkiainen, O. Manninen runoilijana (1933); L. Viljanen, Ajan ulottuvuudet. Kotimaisen ja yleisen kirjallisuuden tutkielmia (1974). 

BILDKÄLLA. Manninen, Otto. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Uppdaterad 21.11.2016.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4591-1416928957197

Upp