LINKOMIES, Edwin


(1894–1963)


Statsminister, universitetsrektor, ­professor


Edwin Linkomies gjorde två betydande karriärer: en som politiker och en som universitetsman. Han var riksdagsman för Nationella samlingspartiet, verkade som statsminister under fortsättningskriget och förberedde Finlands utträde ur fortsättningskriget. Linkomies dömdes till fängelse som krigsansvarig. Som professor i romersk litteratur samt rektor och kansler vid Helsingfors universitet var han en viktig aktör inom högskole- och vetenskapspolitiken, där han särskilt drog försorg om forskarutbildningen.


 

Två dagar före julafton 1894 fick underkaptenen Evald Zacharias Flinck i Viborg och hans maka Hilda Vilhelmina Cajander en son, som i dopet gavs namnet Edwin Johan Hildegard och som senare, 1928, tog efternamnet Linkomies. Fadern dog när pojken endast var några år gammal och modern flyttade då tillbaka till sin hembygd i Satakunda. Edwin avlade studentexamen som primus 1911, bara 16 år gammal. Som gymnasist medverkade han i en ungfinsk krets som leddes av Risto Ryti från Vittis, som var i början av sin juristkarriär. Deras bekantskap kom att få stor betydelse för nationen.


 

Edwin Linkomies genomförde sina universitetsstudier i snabb takt och blev filosofie kandidat en månad innan han fyllde nitton år, 1913. Den unge mannen kom från ekonomiskt knappa förhållanden, och det verkar som om han haft som mål att avlägga examen snabbt. Magistrar i latin fick vanligen anställning som lärare, och även Linkomies auskulterade och verkade därefter som timlärare i olika Helsingforsskolor. Vid sidan av lärargärningen bedrev han vetenskaplig forskning. Professorn i romersk litteratur Fridolf Gustafsson närmade sig pensionsåldern, och det fanns endast en handfull lämpliga kandidater att efterträda honom. Linkomies disputerade för doktorsgraden på sin 25-årsdag 1919 med avhandlingen De Octaviae praetextae auctore. Arbetet handlade om författaren till den romerska tragedin Octavia praetexta; Linkomies försvarade teorin om att Seneca var upphovsman till skådespelet.


 

Linkomies gav prov på personliga tolkningar och ett djärvt grepp också i sina följande vetenskapliga publikationer, särskilt i den 1921 utkomna Auguralia und Verwandtes, som handlade om auspicier (fågeltecken) och särskilt om etymologin för ordet augur. Linkomies lanserade en tolkning som gick ut på att auguren ursprungligen inte var en spåman, utan en präst som hade uppdraget att främja vinodlingen, augere. Förklaringen vann gehör i forskarkretsar, och avhandlingen blev ett av de mest uppskattade arbetena inom den klassiska filologin i Finland.


 

Doktorsavhandlingen och undersökningen om augurerna var en fortsättning på Gustafssons textkritiska linje. Linkomies tredje betydande avhandling var språkhistorisk och behandlade satsförkortningen ablativus absolutus. När han blev professor i romersk litteratur var han endast 28 år, och hans vetenskapliga meriter utgjordes av de tre avhandlingar som nämnts ovan och några artiklar.


 

Edwin Linkomies blev professor 1923, och i början av samma år hade han utsetts till chefredaktör för tidskriften Valvoja-Aika.­ Tidskriften Valvoja hade så småningom utvecklats till ett ungfinskt organ, och tidskriften Aika hade grundats som motvikt till den. År 1923 slogs tidskrifterna samman. När Linkomies kom in i kretsen kring Aika var poeten och magistern V. A. Koskenniemi huvudredaktör för tidskriften. För den unge mannen innebar kretsen kring Aika en övergång till det gammalfinska partiet och via detta till Nationella samlingspartiet.


 

Början av 1930-talet var en brytningstid i Edwin Linkomies karriär. Forskaren och redaktören fick lämna plats för ämbetsmannen och politikern – en roll som med åren i allt högre grad motsvarade hans ambitioner. År 1930 valdes Linkomies till prodekanus för historisk-filologiska sektionen och året därpå till dekanus och till ordförande för drätselnämnden, som utövade stort inflytande inom universitetet. År 1932 valdes Linkomies till prorektor för universitetet. Samtidigt inledde han sin politiska karriär. År 1929 blev han medlem i direktionen för dagstidningen Uusi Suomi, 1931 ledamot av Helsingfors stadsfullmäktige och Samlingspartiets partifullmäktige. I riksdagen invaldes han 1933 med Samlingspartiets högsta röstetal i hela landet. Satakuntalainen osakunta, nationen för studenter från landskapet Satakunda, valde Linkomies till inspektor 1934.


 

Linkomies var nu 40 och i sina bästa år. Inom några få år hade han blivit en flitigt anlitad resurs både vid universitetet och inom politiken. Han var känd som finsksinnad och finskspråkig, vilket hade särskild betydelse vid universitetet på 1920- och 1930-talet. Linkomies hade inte längre tid för forskning, och Valvoja-Aika lämnade han 1931. Han fortsatte dock att undervisa trots alla sina tidskrävande förtroendeuppdrag.


 

Enligt rådande praxis valdes universitetets rektor och prorektor i ett gemensamt val. Den som fick näst mest röster i konsistoriet utsågs till prorektor. Linkomies kom på andra plats i hela fyra rektorsval och innehade posten som prorektor ända tills han blev statsminister, d.v.s. i sammanlagt elva år. I det känsliga språkpolitiska läget kunde Linkomies, som tagit parti för det finska språket, inte få de svenskspråkiga kollegernas odelade stöd.


 

När Linkomies blev prorektor och riksdagsman hamnade han direkt i centrum för den hetsiga språkpolitiska debatten. Den absoluta majoriteten inom studentkåren ville att universitetet skulle bli finskspråkigt. Linkomies godtog inte den allra strängaste äktfinska politiken men arbetade klart för ett finskspråkigt universitet. Språkfrågan mötte Linkomies även i riksdagen. Det var först professor A. K. Cajanders regering, bildad efter presidentvalet 1937, som hade politisk kraft att avgöra språkfrågan. Det finska språket blev universitetets kansli­språk, medan de svenskspråkiga garanterades femton professurer.


 

Krigsåren innebar att verksamheten vid universitetet mattades av. Efter att ha blivit statsminister 1943 slutade Linkomies att undervisa, men fortsatte som ordförande för drätselnämnden. Våren 1942 framlade han tillsammans med professor Eino Kaila ett förslag om en ny socialvetenskaplig fakultet, vilket ledde till grundandet av den statsvetenskapliga fakulteten 1944.


 

Ledningen för Samlingspartiet hade sedan partiet bildades 1918 bestått av professorer vid Helsingfors universitet. I direktionen för Uusi Suomi fick Linkomies genast känning av tvisterna om både tidningens och partiets linje. Till de högerkrafter som Lapporörelsen lyft fram i Samlingspartiet hörde till en början även Linkomies, som förespråkade en skarpare högerinriktad linje för Uusi Suomi. Av denna anledning ersattes chefredaktören Kaarlo Koskimies 1932 med S. J. Pentti, som stödde Lapporörelsen. Mellan tidningen och partiledningen utbröt en häftig tvist om partiets linje, som ledde till seger för gruppen kring Uusi Suomi och till att Fosterländska folkrörelsen (IKL) fick ökat stöd i Samlingspartiets ledning. Linkomies betraktade inte bara kommunisterna utan även socialdemokraterna som en fara för landets försvar.


 

I riksdagsvalet 1933 fick Linkomies nästan 5 800 röster, vilket var det högsta röste­talet bland Samlingspartiets kandidater i hela landet. Valförbundet med IKL gav partiet fler platser i riksdagen, men inte så många man väntat sig, och när IKL snart bildade en egen riksdagsgrupp började också Linkomies så småningom distansera sig. Vintern 1933–1934 blev de moderata krafterna i Samlingspartiet starkare, och man började kräva att partiet skulle ta avstånd från IKL:s radikala mål. Denna utveckling ledde till att J. K. Paasikivi, som stått vid sidan om politiken, utsågs till partiets ordförande. Han började markera en klar gräns dels mot extremhögern utanför partiet, dels mot högerfalangen inom det.


 

När Paasikivi i slutet av 1934 ville avgå som ordförande betraktade han inte heller Linkomies som lämplig efterträdare eller pålitlig i sina ställningstaganden. Han godtog inte Linkomies oböjliga ståndpunkt i språkpolitiken. Paasikivi fortsatte emellertid som ordförande ytterligare ett par år, och under hans ledning uppnådde partiet 1936 en valframgång. En valseger fick också Linkomies, som åter var en röstmagnet, nu med över 7 200 röster.


 

Paasikivi utsågs 1936 till sändebud i Stockholm. Då han fortfarande inte accepte­rade Linkomies som sin efterträdare lyckades denne övertala kommunalrådet Pekka Pennanen att åta sig uppdraget. Pennanen hade varit lantdagsrepresentant redan på det gamla bondeståndets tid. Linkomies blev vice ordförande och partiets ledande expert inom utrikespolitiken.


 

Tillsammans fortsatte Pennanen och Linkomies det arbete för att ena partiet som Paasikivi inlett. Detta förutsatte ytterligare ett chefredaktörsbyte i Uusi Suomi, eftersom S. J. Pentti inte var villig att följa partiets nya principer. I egenskap av redaktionsutskottets ordförande avskedade Linkomies honom sommaren 1940. Den nya chefredaktören Lauri Aho blev ett viktigt stöd för Linkomies under krigsåren.


 

Som riksdagsman arbetade Linkomies för en höjning av tjänstemannalönerna och betonade också vikten av utbildning. Han utmärkte sig som den aktivaste samlingspartisten vid genomdrivandet av lagen om folkpensioner 1937. En höjning av försvarsanslagen var ett viktigt mål för både Linkomies och hela partiet. Som politiskt konservativ var han anhängare av en stark stat och statsmakt. Ännu i slutet av 1930-­talet ansåg han det vara omöjligt för Samlingspartiet att gå med i samma regering som socialdemokraterna.


 

I det sista riksdagsvalet före kriget sommaren 1939 var Samlingspartiet framgångsrikt, och Linkomies fick åter ett högt röstetal. Man ville ha med partiet i Cajanders samlingsregering men planen föll främst på statsministerns person och Linkomies misstankar gentemot social­demokraterna. Hösten 1939, vid tidpunkten för förhandlingarna i Moskva, gick Svenska folkpartiet med i regeringen, men Linkomies meddelade att Samlingspartiet inte skulle uppträda som ett vindflöjelparti. Trots att Samlingspartiet inte officiellt var med i Rytis regering, ingick två samlingspartister som ministrar, av vilka den ena, Paasikivi, hade föreslagits av Linkomies. Då den åldrade Pennanen bröt samman efter att hans enda son stupat i vinterkriget, blev Linkomies i praktiken partiets ledare.


 

Med riksdagen flyttade den nyvalde vice talmannen Edwin Linkomies till Kauhajoki, där han tillbringade en del av vinterkrigets månader. Vinterkrigets utbrott var en bitter besvikelse för Linkomies, som trott att man kunde nå en lösning förhandlingsvägen. Han trodde till en början starkt på Finlands försvarsförmåga, men med lägets förändring blev han också beredd att godta stränga fredsvillkor. Som ledamot av utrikesutskottet förespråkade han en fredspolitik, vilket var svårt för många partikamrater att acceptera.


 

Efter vinterkriget ansåg Linkomies att den enda möjligheten att ta sig vidare var att bygga upp förtroliga relationer med Tyskland. I syfte att öka regeringens intresse för Tyskland krävde medlemmar i Samlingspartiets riksdagsgrupp i juni 1940 att regeringen skulle bytas ut mot en tyskvänligare, och Linkomies förordade till och med statsminister Rytis avgång.


 

Politiskt hade Ryti och Linkomies gått olika vägar i början av 1920-talet, och deras vägar korsade inte varandra före de farliga åren under andra världskriget. I juli 1940 berättade Ryti för Linkomies att man såg en ljusning i förhållandet till Tyskland, vilket också bekräftades av genomfarten av tyska trupper och vapenleveranserna i början av hösten. I oktober berättade Ryti åter konfidentiellt för Samlingspartiets riksdagsgrupp om nya initiativ med Tyskland. Våren 1941 förutspådde Linkomies att Tyskland skulle anfalla Sovjetunionen, och i början av sommaren såg man allt fler tecken på vad som förestod. När fortsättningskriget hade brutit ut kunde Linkomies i sitt gruppanförande i riksdagen till sin tillfredsställelse konstatera att Finland nu inte stod ensamt i kriget. Den orättvisa som drabbat landet efter vinterkriget skulle nu rättas till, och i början av kriget betraktade Linkomies till och med ett Storfinland som ett önskvärt mål.


 

Trots den gemensamma fienden var Linkomies inte villig att binda sig alltför hårt till Tyskland, och när krigets utgång började verka osäker efter att tyskarnas avancemang avstannat, ansåg han att relationerna till väst inte borde förstöras med vett och vilja. Å andra sidan var Linkomies en av dem som i augusti 1941 avvisade Förenta staternas anbud om medling för separatfred.


 

Vid årsskiftet 1942/1943 började Tysklands möjligheter till seger försämras. Linkomies fick påtagliga bevis på detta under en resa i Ungern i början av 1943. I det förestående presidentvalet ville majoriteten av Samlingspartiets elektorer välja marskalk Mannerheim till president, men Linkomies hade en annan uppfattning. Mannerheim borde sparas till följande skede, där Finland verkligen skulle träda ut ur kriget. Linkomies började därför stödja omval av Ryti, och de gamla ungdomsvännerna, som nu delade uppfattning om det allmänna läget återfann varandra med lätthet. Ryti valdes så gott som enhälligt till president, och han började i sin tur verka för att få Linkomies utsedd till statsminister. Socialdemokraterna, som hade Linkomies uppfattning om dem i gott minne, motsatte sig förslaget till en början, men efter en dragkamp utnämnde presidenten Linkomies regering den 5 maj 1943.


 

Den nya regeringens mål var att lösgöra Finland från kriget och sluta fred. Paradoxalt nog åtalades ändå dess ledning efter krigsslutet för krigsansvarighet. Inte heller Samlingspartiet var alltid på samma linje som statsministern. Regeringen hamnade i ett särskilt svårt läge våren 1944, när den avvisade Moskvas fredsvillkor som alltför hårda. I november 1943 hade Kreml via sitt sändebud Alexandra Kollontaj och över Sverige gjort ett initiativ för att inleda samtal. Åsikterna gick kraftigt isär, då Finland föreslog gränserna 1939 som utgångspunkt för samtalen, medan Moskva höll på gränserna 1940. Även de övriga allierade utövade påtryckningar för att påskynda freden, och i februari 1944 skickades Paasikivi till Stockholm för att skaffa information. I mars sändes han tillsammans med tidigare utrikesministern Carl Enckell till förhandlingar i Moskva. Finland skulle omedelbart bryta med Tyskland, internera de tyska trupperna i landet och betala krigsskadestånd på 600 miljoner dollar. Linkomies regering accepterade inte dessa villkor: de finländska trupperna stod fortfarande i östra Karelen, och man skulle varken klara av att betala skadeståndet eller att fördriva tyskarna.


 

Linkomies och Ryti hade ett nära och korrekt förhållande. Linkomies respekterade Ryti för att denne ställde fosterlandets intressen framom sina egna. Den enorma press som presidenten hade utsatts för hade emellertid tagit ut sin rätt, och redan 1943 började Linkomies anse att Ryti var trött och inte längre förmögen att agera som en säker vägvisare. Mer makt överfördes på statsministern, vars egen hälsa sviktade i början av året.


 

Styrkan av de sovjetiska truppernas stor­offensiv den 9 juni 1944 var en överraskning för både statsminister Linkomies och marskalk Mannerheim. Det tog ett par dagar innan Linkomies ville tro på nyheten om att fronten rivits upp. I det nya läget ville Mannerheim ha en ny regering som bättre kunde inleda fredstrevare. Linkomies var inte villig att stiga åt sidan för vem som helst, och när läget på fronten blev något stabilare, begravdes planerna på att byta regering. Omedelbart efter att storoffensiven hade börjat måste regeringen i varje fall besluta att antingen fortsätta kampen eller sträva till fredsförhandlingar. Man beslutade sig för att först sondera möjligheterna till förhandlingar, men när Moskva strax före midsommar meddelade att det enda alternativet var kapitulation utan villkor, verkade denna utväg vara stängd. Linkomies ställde sig starkt avvisande till kravet: om Finland kapitulerade skulle Sovjetunionen kunna diktera villkoren och behandla Finland efter eget gottfinnande.


 

För att hejda det sovjetiska anfallet var man efter detta beslut tvungen att omedelbart hitta en annan lösning. När kapitulationskravet kom från Moskva, fanns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop redan på plats i Helsingfors. Han hade rest till Finland med endast ett par timmars varsel och anlänt till Helsingfors dagen innan. Ribbentrop var beredd att erbjuda Finland militärt stöd, men endast på villkor att Finland förband sig att fortsätta kriget vid Tysklands sida och inte ingå separatfred. Linkomies hade förutsett denna situation och redan våren 1943 låtit rättslärda utreda huruvida republikens president kunde ingå statsfördrag i eget namn. Nya utredningar gjordes, men Ryti tvekade och begärde inledningsvis att saken skulle behandlas i riksdagen. Efter påtryckningar från bland andra Linkomies gick han dock slutligen med på att underteckna samarbetsavtalet mellan Tyskland och Finland. I praktiken innebar detta att Ryti offrade sig själv för att på eget ansvar rädda landet. Samtidigt beseglade denna åtgärd ödet för Linkomies regering eftersom avtalets ordalydelse var bindande för den sittande presidenten och för den regering som presidenten utnämnt.


 

Avtalet säkerställde att det militära bistånd som Finlands armé behövde fortsatte. När man lyckats stoppa den sovjetiska offensiven och när Sovjetunionens huvudsakliga uppmärksamhet i juli vändes mot Mellaneuropa, öppnades helt nya möjligheter till fred utan krav på ovillkorlig kapitulation. I detta läge avgick Ryti som president. Mannerheim efterträdde honom, och Linkomies regering ställde sina platser till förfogande den 8 augusti 1944. Linkomies politik innebar att armén drabbades av svåra förluster men också att Finland besparades en ockupation och att landet förblev självständigt.


 

Efter att Edwin Linkomies hade utsetts till statsminister hade han också valts till ordförande för Samlingspartiet. Vid öppnandet av partistämman i januari 1945 höll han ett tal om Finlands vägval, där han betonade att finländarna efter de svåra åren även i fortsättningen var ett självständigt och fritt folk. Han underströk också att det var viktigt att skapa goda och förtroendefulla relationer med grannen i öster. Detta blev Linkomies sista politiska tal – den krigstida statsministern fängslades tillsammans med andra vilka utpekats som krigsansvariga, och han dömdes till fem och ett halvt års fängelse i februari 1946. Han försattes på fri fot i november 1948 men benådades först i maj 1949.


 

Under de tre åren av obligatorisk isolering, under vilka de dömda fick träffa sina anhöriga en halvtimme en gång i månaden under fångvaktarens stränga uppsikt, begagnade Linkomies sina dagar för de ämnen som stått honom nära under åren som forskare. Han skrev tre populärt hållna arbeten – egentligen fyra, men Muinaisuuden näköaloja (Inblickar i forntiden) gavs ut först 1953 – av vilka Homeros (1948) var en monografi medan de övriga, Kejsar Augustus och arvet från Rom (1946) och Antiikin kulttuuri tutkimuksen kohteena (1947, Antikens kultur som forskningsobjekt) var essäsamlingar.


 

Linkomies gav prov på överraskande energi i fängelset genom att dessutom på bara två månader skriva sina memoarer om krigsåren. Han hade händelserna i färskt minne och inför krigsansvarighetsrättegången hade han nyligen varit tvungen att gå igenom dem en gång till. I memoarerna försvarar Linkomies begripligt nog sina handlingar och är mycket medveten om den stora betydelse hans avgöranden hade för fosterlandet. Han uttalade sig frispråkigt om sina samtida, vilket väckte stor indignation bland de politiker och tjänstemän som fortfarande var i livet 1970, då boken I mitt lands tjänst kom ut.


 

Efter att han benådats kunde Linkomies återvända till sin professur. Satakuntalainen osakunta valde honom snart till inspektor på nytt, och i oktober 1950 valde konsistoriet honom åter till ordförande för drätselnämnden. I fängelset hade Linkomies fått mersmak för det litterära arbetet och planerade att efter befrielsen skriva en avhandling om den romerska elegiska stilen och en historia över Greklands och Roms litteratur. På några år fick Linkomies åter många förtroendeuppdrag och vetenskapsförvaltningen fick i honom en ansedd ledare. Han blev bland annat ordförande för den finskspråkiga vetenskaps­akademin Suomalainen tiedeakatemia samt ordförande för Vetenskapliga samfundens delegation, för styrelsen och delegationen i stiftelsen för Finlands Rominstitut och för statens humanistiska kommission. Vid denna tid öppnades även Linkomies väg till posten som rektor för universitetet.


 

Våren 1956 omvaldes Paavo Ravila som rektor för universitetet, men när han på hösten övergick till Finlands Akademi, segrade Linkomies i rektorsvalet. Han omvaldes som rektor 1959, och 1962 blev han universitetets kansler. Som rektor och kansler blev Linkomies en ”legend under sin livstid”. Under hans år som rektor ökade antalet studenter vid universitetet kraftigt samtidigt som lärarkåren växte med hälften. Efter krigsåren hade byggverksamheten vid universitetet kommit i gång, och av nybyggena blev det mest framträdande, Porthania, färdigt under Linkomies period som rektor. Det var Linkomies som gav huset dess namn.


 

År 1958 tillsattes en kommitté med uppdraget att utveckla universitetsväsendet och förbättra förutsättningarna för vetenskaplig forskning. Kommitténs officiella namn var organisationskommittén för vetenskaplig forskning, men den har kallats för Linko­mieskommittén. Kommitténs förslag skapade grunden för vetenskapspolitiken under de följande decennierna.


 

Linkomies fortsatte aktivt sin litterära verksamhet. År 1955 blev han åter chefredaktör för Valvoja (efterleden Aika hade utelämnats 1944) och något senare huvudredaktör för den nya upplagan av bokserien Oma maa (Eget land). Serien gavs ut 1958–1962, i likhet med första upplagan som ett storverk i tolv band. Utan huvudredaktörens stora auktoritet skulle det knappast ha blivit färdigt enligt planerna. Linkomies betraktade uppdraget som en medborgerlig plikt. Målet var framför allt att beskriva det självständiga Finland.


 

Edwin Linkomies hann verka som kansler i endast ett år. Hösten 1963 drabbades han av en andra hjärtinfarkt och avled.


 

Päiviö Tommila


 

Edwin Johan Hildegard Flinck, fr.o.m. 1928 Linkomies, född 22.12.1894 i Viborg, död 8.9.1963 i Helsingfors. Föräldrar kaptenen Evald Zacharias Flinck och Hilda Vilhelmina Cajander. Gift 1918 med Vera Karolina Schultz.


 

PRODUKTION. De Octaviae praetextae auctore (1919); Auguralia und Verwandtes (1921); De singulari quadam epigrammatum antiquorum forma (1922); De ablativo absoluto quaestiones (1929); Vergils vierte Ekloge (1930); Latinan kielioppi (1933); Kaksi satakuntalaista suurmiestä (1936); Keisari Augustus ja Rooman perintö (1946; Kejsar Augustus och arvet från Rom. Stockholm 1948); Antiikin kulttuuri tutkimuksen kohteena (1947); Homeros (1948); Muinaisuuden näköaloja (1953); Ihmishengen tie. Valikoima puheita (1954); Vaikea aika. Suomen pääministerinä sotavuosina 1943−44 (1970; I mitt lands tjänst. Minnen från statsministertiden 1943−1944. Stockholm 1974); Oma maa I−XII. Tietokirja Suomen kodeille. Red. E. Linkomies (1958−1963).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Edwin Linkomies arkiv, Nationalbiblioteket. Edwin Linkomies. Suomalainen vaikuttaja (1996); M. Jokisipilä, Edwin Linkomiehen poliittinen toiminta 1943−1946 (1997); M. Klinge et al., Helsingfors universitet 1917−1990 (1990); M. Turtola, Risto Ryti. Elämä isänmaan puolesta (1994).


 

BILDKÄLLA. Linkomies, Edwin. Foto: Heinrich Iffland. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4142-1416928956748

 

Upp