SAARIKOSKI, Pentti 

(1937–1983) 

Författare 

Pentti Saarikoski har behållit sin ställning som en av 1900-talets mest intressanta finska författare. Det skrivs biografier och memoarböcker om honom och hans produktion behandlas i avhandlingar. Hans dikter har en liten men desto mer initierad och entusiastisk läsekrets. Hans postumt publicerade dagböcker visar vilken mångfasetterad person han var. Saarikoski är fortfarande viktig för dem som var unga på 1960-talet som en portalfigur i decenniets revolt och radikalism. Hans publika roll som suput och alkoholistmartyr, en nationell clown i medierna, håller möjligen på att falla i glömska; desto mer minnesvärd är hans 1980talsgestalt av en i förtid utbränd vis siare insatt i myters och religioners hemligheter. 

De överallt i Pentti Saarikoskis produktion förekommande upproriska utsagorna om fadern får en att tänka på Franz Kafkas självbiografiska text Brevet till fadern. Kafka var en av de viktiga influenserna för den unga Saarikoski. Men medan Kafka kände sig svag inför faderns myndiga köpmannauppenbarelse, förlorade Saarikoskis far, på grund av sitt periodsupande, sin auktoritet för sonen. Fäderna ägde dock besläktade drag. Hermann Kafka arbetade hårt hela sitt liv och offrade allt för barnen, något som ingav sonen skuldkänslor och skadade hans självkänsla och gjorde att han flydde in i sitt rum, till böckerna. Situationen var liknande hemma hos Saarikoskis på Stora Robertsgatan i Helsingfors på 1950-talet, där Simo Saarikoski satt bakom sitt sakrosankta bord omgiven av porträtt av Finlands stormän. Före krigen, när Pentti föddes, hade fadern anställning som kontorist i Pitkäranta, vid Ladogas norra strand. 

Till en början vördade Pentti sin far, med vars uppmuntran han blev en entusiastisk scout, en ambitiös kristen och en föredömlig skolelev. Fadern gladdes över sin begåvade och flitiga son, men i puberteten började Pentti skämmas över faderns dubbelmoral och hemmets småborgerlighet, något som klart framkom vid en jämförelse med de närmaste skolkamraterna Matti Klinges och Anto Leikolas familjebakgrund. Även i församlingen och skolan gjorde sig konflikter gällande. 

Den postumt utgivna Ungdomsdagbok (1984) bjuder på en detaljerad bild av de problem som ynglingen, trogen sitt diktarkall, var tvungen att leva med. Han kämpade med en häftig erotisk nyfikenhet, och de skuldkänslor detta åstadkom, samtidigt som centrala kristna teman som syndafallet och utdrivningen ur paradiset fortlöpande intresserade honom. Hans hjälte och förebild var Jesus; den geniala läraren och livskonstnären Jesus är ”smärtan och längtan och värken och saknaden och hungern”. Judas, förrädaren, kom också att bli viktig för Saarikoski. Kierkegaard, den europeiska dagbokens mästare, och Kafka, från vilken citat i form av riktgivande motton ledsagade noteringarna i dagbokshäftena, var för Saarikoski martyrer jämförbara med Jesus. 

Redan i dagböckerna fanns Homeros klara värld som en motkraft till kristendomen och den gåtfulla Bibeln. Saarikoski hade i Helsingfors finska normallyceum lärt sig grunderna i de klassiska språken och fortsatte sina studier vid Helsingfors universitet. I antiken fann han den europeiska dagbokens favoritgestalt Narkissos, men fascinerades framför allt av Odysseus, hjälten som vet bättre än besättningen på sitt skepp att resans mål är identiskt med ”hjärtats längtan och sinnets saknad”. Den revolterande kristna ynglingen och gycklande fridstöraren i församlingen gled in i en ensamhetskult som psykiskt tangerade s.k. borderline. Ur detta befriade honom kärleken till Tuula Unkari: den självcentrerade Narkissos blev en visionär modernist, som reflekterade världen likt en spegel. En viktig förebild var James Joyces Stephen Dedalus (konstnärens självporträtt från ungdomsåren), som gör upp med religionen och tar steget ut till en frihet renons på tro och fosterland, i en strävan efter konstens ”enhetlighet, harmoni och klarhet”. Detta ideal förverkligade Saarikoski i samlingarna Runoja (Dikter) och Toisia runoja (Andra dikter, båda verken 1958), vilka med sina originella, träffsäkra bilder finner sin hemhörighet i 1950-talets modernistiska finska lyrik, vars främsta representant var Tuomas Anhava. 

Det ”grekiska skedet” i Saarikoskis lyrik, 1958–1959, präglas av en återhållen längtan till ett förlorat paradis, till ”tiden den gröna” under antiken. I samlingen Runot ja Hipponaksin runot (1959, Dikter och Hipponax dikter) antog han som sin rollfigur – vid sidan om olika hästgestalter (kentauren, Pegasos) – spefågeln Hipponax som levde på 500-talet f.Kr. och vars fragmentariskt bevarade texter på vulgärspråk han översatte och fogade in som en avslutning på verket. Hipponax är den äldsta kända parodikern i världslitteraturen och förebilden för Saarikoski då han utvecklade sin roll som kåsör. Under pseudonymen Nenä (Näsan) kombinerade Saarikoski – då han avhånade fädernegenerationens språk, seder och ideal – den antika satirens metoder med de modeller som Gustave Flaubert erbjöd i Lexikon över vedertagna åsikter. Nenä tillät sig att skratta ut sina motståndare genom att framställa deras meningar och tankebanor som komiska. Kåserierna nådde en höjdpunkt i bidragen till studenttidningen Ylioppilaslehti 1959–1960. År 1961 fick Nenä till stånd en smärre skandal i Samlingspartiets organ Uusi Suomi genom att smäda partiets presidentkandidat Olavi Honka och samarbetet med socialdemokraterna. I likhet med många intellektuella i sin generation stödde Saarikoski Urho Kekkonen, men rollen som politisk kåsör åtog han sig inte. 

I samlingen Om världen (1961) tog han avstånd från finska ”poeter skurna ur kartong” och antog en liknande roll som fördömd poet som sina förebilder Arthur Rimbaud och Dylan Thomas. När en egen ungdomskultur började ta form i Finland var Saarikoski – som älskade att synas i offentligheten – snar att agera hjälte. Hans översättning till finska av J. D. Salingers roman Räddaren i nöden gjorde honom till ungdomens favorit och till offentlig idol. Nu betraktade Narkissos sig själv i offentlighetens spegel och tävlade framgångsrikt om ära och berömmelse med schlagersångare, skönhetsdrottningar och idrottsmän. 

Samtidigt började Saarikoski intressera sig för vänsterpolitik. Med sin småborgerliga familjebakgrund hade han inte några som helst anknytningar till arbetarrörelsen och dess traditioner, men hans dagböcker vittnar om en tankemässig utveckling från kristendom mot kommunism. I Jesu anda avskydde han det kapitalistiska samhällets dyrkan av pengar och ting och ansåg USA vara ett materialistiskt samhälle och en demokrati för vars uppkomlingsmentalitet en europeisk yngling enbart kunde känna förakt. Han kände till Platons utopi om den av visa män ledda kommunistiska staten, även om han kände sig främmande inför Platons kritiska hållning gentemot diktaren. Influerad av Arnold Toynbee, som ansåg att även kommunismen var en ur kristendomens bok utriven om också feltolkad sida, betraktade Saarikoski historien utgående från långa kulturperioder och religioners utvecklingsskeden. När Saarikoski fjärmade sig från kristendomen och sökte en ny tro hade han lätt att uppfatta Lenin och Trotskij, Castro och Che Guevara som nutida messiasgestalter. De förlorade lyckorikena, representerade av det kristna paradiset och antikens ”gröna” tidsålder, fick nu sin projektion i den av kommunismen förutspådda framtiden. 

I början av 1960-talet, under två års tid, hann Saarikoski skriva i fem olika partiers tidningar, från Samlingspartiets till folkdemokraternas. Till en början entusiasmerades han av de borgerliga grupperingar som stödde Urho Kekkonen, och han publicerade i Agrarförbundets olika tidningar en och samma artikel i vilken han krävde obligatorisk skolundervisning i ryska och marxism-leninism. ”Ett förryskningsprogram” kallade generationen som upplevt kriget artikeln, där det förekom termer som senare på 1970-talet ofta nyttjades, termer som ”förtroende” och ”antikommunism”. Saarikoskis förehavanden bottnade förutom i opportunism i en djup tro; han förväntade sig att det kommunistiska öst skulle besegra den degenererade västvärlden. Han sökte nya mecenater och kunde förverkliga efterlängtade utrikesresor när han verkade i täckorganisationer som leddes från Moskva; bl.a. reste han i egenskap av Finlands Fredskämpars festtalare. Han var en av galjonsfigurerna för den kommunistiska ungdomsfestivalen som arrangerades i Helsingfors 1962. Ett år senare krävde han radikalism av de unga, ”ett tänkande som gick till rötterna”, vilket betydde ”ett fullkomligt och slutgiltigt störtande av detta samhälle, grundandet av ett socialistiskt samhälle”. Inom kort kallades han av Finlands kommunistiska partis (FKP) centralkommitté att bli chefredaktör för den nya kulturtidskriften Aikalainen. 

När det kalla kriget tillspetsades och Berlinkrisen förebådade ett atomkrig presenterade Saarikoski sin tolkning av världsläget i diktsamlingen Mitä tapahtui todella? (1962, Vad hände egentligen?), en samling som var startskottet för 1960-talets samhällsengagerade poesi. Senare har samlingen karakteriserats som ”postmodern”, för att den strävade efter att frigöra sig från individualitetens ansvarsfulla börda: boken består av en naivistisk självbiografi och olika fragment i vilka diktarens egen röst sammansmälter med röster utifrån, Dantes och Aleksis Kivis, Urho Kekkonens och Nikita Chrusjtjovs, nyhetsuppläsarens och den i bussen sittande kvinnans. Utrymme ges åt den trötta poetens saknad, artikulerad via den romerska diktaren Catullus – ”vad håller dig här, Catullus? / varför dör du inte redan?” Som en motvikt till detta framträder den marxistiska optimismen, som utlovar mänskligheten en ny vår. En världsförklaring i enlighet med marxism-leninismen utgör verkets tes, och dess antites är en från den amerikanska avantgardekonsten anammad struktur, slumpmässighetens princip som bl.a. kompositören John Cage använde. Frågetecknet i samlingens titel hänvisar till det dialektiska förhållandet mellan två motsatta världar. 

Det fanns en konflikt mellan Saarikoskis politiska bundenhet och de litterära preferenserna. Hans översättning av Henry Millers Kräftans vändkrets beslagtogs 1962 för att den var sedlighetssårande. En av hans förebilder var den amerikanska beatpoeten Allen Ginsberg, vars anarkism stod så fjärran från kommunismen som möjligt. Åren 1962–1964 översatte han skickligt ett av den moderna världslitteraturens grundverk, James Joyces Odysseus, en bok som var förbjuden i Sovjetunionen för att den ansågs manifestera den borgerliga dekadansen. Detta översättningsarbete påbörjade Saarikoski på mentalsjukhus i Kuppis, där han vistades p.g.a. sin alkoholism. Han fortsatte arbetet i London och Dublin och avslutade det i Moskva, på Hotel Peking, där han bodde som det sovjetiska författarförbundets gäst. Under översättningsarbetet hann han skilja sig från sin första hustru och avla två barn, varav det andra med sin andra hustru. Som redaktör för den kommunistiska tidskriften Aikalainen försökte han på något vis disciplinera sitt liv. 

Sovjetunionen tog emot en entusiastisk politisk pilgrim. Vid Svarta havet skrev han collageromanen Ovat muistojemme lehdet kuolleet (1964, Våra minnens blad är döda), i vilken han infogade en text han stulit av fadern Simo Saarikoski, dagboksanteckningar från inmarschen i sovjetiska Olonets. Saarikoski blev förvånad när han föll i onåd i Moskva; orsaken var uppenbarligen hans kritik av de stalinistiska ledarna inför FKP. Hans politiska entusiasm falnade redan 1965, men ännu under riksdagsvalskampanjen 1966 uppträdde han som partiets prins som lockade unga att rösta på Folkdemokraterna. Han var konferencier på en stor valfest på Kulturhuset i Helsingfors och fick 2 300 röster – ytterligare tusen skulle ha behövts för att bli invald. Besvikelsen över valnederlaget förvärrade hans alkoholism, och han orkade inte längre redigera Aikalainen, som lades ned 1967. 

”Jag har gett mitt allt, jag vilar, och den röda stjärnan / skall födas på himlen, jag har utfört / mitt arbete och vilar”, skrev Saarikoski i samlingen Ääneen (1966, Röst), i vilken han samlat de rytmiska och i poesiform hållna predikningar som han hållit på politiska fester. Detta verk med långdikter hade föregåtts av Kuljen missä kuljen (1965, Jag går där jag går), i vilken den tidigare så elitistiska och svåra Saarikoski försökte nå en större publik med att skriva begripligt och folkligt om saker som var bekanta för de flesta människor. Han började bli en allmänt känd offentlig gestalt, och då kunde dikterna också livfullt redogöra för hans dagliga liv och krogliv i Helsingfors. Till sina älskade skrev han kortare dikter så som Laulu laululta pois (Sång för sång iväg) till den östtyska poeten Sarah Kirsch 1966, En soisi sen pättyvän (Jag skulle inte tillåta att det tog slut) till sin tredje hustru Tuula-Liina 1968. Dessa var inte kvalitativt lika högtstående som hans tidigare dikter, av vilka olika urval kom ut i översättning i Västtyskland och England samt 1969 i Sverige. 

Saarikoskis underhållningsvärde steg efter att hans politiska karriär tog slut. För veckotidningen Apus läsare meddelade han att han inte kände att han levde om man inte hela tiden talade om honom, vilket enligt honom även var en filantropisk verksamhet: ”Jag strävar efter att människors liv skulle vara fattigt och innehållslöst utan mig.” Supande författare som satt på hotell Hansas restaurant blev föremål för allmänt intresse. Enligt Matti Kurjensaari ägnade sig Saarikoski åt ”reklamfylla” och hade ”en djup uppgift: behovet av en nationell clown är konstant”. Saarikoski var ändå inte tillfreds med sin roll. Under det värsta skedet av sin alkoholism, 1968, blev han medlem i FKP. Det litterära arbetet ville inte ta fart i hemlandet, och han flydde till Prag och Dublin där han på olika krogar ständigt gjorde dagboksanteckningar. Dessa texter bearbetade han till prosaverken Tiden i Prag (1967) och Brev till min hustru (1968), i vilka han mindes sin barndom, var vresig mot sin far och sina tidigare hustrur och förde bok över sin dagliga alkoholkonsumtion. En resa till Island resulterade i en dagboksmässigt hållen episk dikt, Jag blickar ut över huvudet på Stalin (1969), som följdes av ett sammanbrott: hösten 1968 fick Saarikoski vård för akut alkoholism och epilepsi på Hesperia sjukhus. 

Åren 1969–1972 drack Saarikoski mindre, trivdes med sin familj i friden ute på sommarvistet och översatte Homeros Odysseus. Översättningen, som har en mer lättförståelig uppbyggnad än Otto Manninens gamla mästerliga tolkning till finska, lider av att Saarikoski valde en originaltext som var kortare än den vedertagna. Arbetet med Homeros och Herakleitos texter befruktade hans egna dikter i samlingen Lyckans tid (1971), medan dikterna i Revir (1973) visar hans intresse för en biologisk världsbild. När den politiska perioden tog slut väcktes igen intresset för religion, och han översatte Matteusevangeliet (1969), ett arbete i vilket han strävar efter ett för tiden typiskt idiom. Från 1967 skrev han regelbundet dagbok och konstaterade om dessa häften våren 1972: ”Det här är mitt huvudverk, precis så tillgjort och lögnaktigt som ett sådant skall vara, fult som en byggarbetsplats.” I textcollaget Eino Leino, legenda jo eläessään (1974, Eino Leino, en legend redan i livet) fördjupade han sig i det alkoholiserade geniets livsskeden, samtidigt som han identifierade sig med den finska diktens ”snabblivade” mästare. 

Saarikoskis tredje äktenskap upplöstes i mitten av 1970-talet, då han bodde i Kervo och slutgiltigt höll på att supa ner sig. Som räddare uppenbarade sig Mia Berner, en norskfödd sociolog som arbetade på Göteborgs universitet och som beundrade hans produktion. Hon reste till Kervo och tog sig an den allt bräckligare diktaren. När Saarikoski flyttade till Sverige kände han sig återigen som en gudarnas gunstling färdig för nya äventyr, speciellt som parets första resa hade Ithaka som mål, Odysseus ö, som Saarikoski nu besökte för första gången. Han fick färdigt översättningen av Platons Gorgias och påbörjade Faidros; båda dialogerna hör vid sidan av Xenofons Sokrates texter till hans mest kompetenta och lyskraftiga översättarprestationer. Nya livsomständigheter på ön Tjörn i Bohuslän skänkte honom arbetsro, samtidigt som han stimulerades av det nya umgänget med ledande svenska poeter, bl.a. Göran Sonnevi, och av den intellektuellt levande atmosfären kring Sigtunastiftelsen. Fruktbara var även några resor i Mia Berners sällskap till Frankrike, bl.a. till Bretagne, och till Färöarna och Makedonien, ställen som han uppfattade låg vid Europas rand. 

I Sverige uppnådde Saarikoski en produktivitet som han inte haft sedan sin ungdom. När han 1978 redigerade urvalsvolymen Tähänastiset runot (Dikterna hittills) konstaterade han att hans diktning än så länge enbart utgjorde stenfoten till hans bygge. Thiarnia-serien, som fått sitt namn efter Tjörn samt efter den till landsflykt dömda Ovidius Tristia, kom att bli finalen för den hemlighetsfulla lärda produktionen och utgjordes av ett märkligt vittförgrenat flätverk där forntida hjältar och dagens människor rörde sig i samma landskap. I Dansgolvet på berget (1977), den nyckfullt framskridande första delen av trilogin, ger myterna struktur och kontur åt texten. Dikterna målar upp monstret Minotaurus labyrint och visar upp världen av i dag som en plats enbart bestående av förstenade irrgångar, där förändringens krafter sinat. I diktarens värld existerar ändå fantasins dansfält, i vars rymd friheten är möjlig. I Spela upp till dans (1980) bygger den barnasinnade diktaren upp hjältebeläten i sin lekhage och besjälar dem. I Den dunkles danser (1983) visar Saarikoski upp sig som en diktare som inte känner sig hemmastadd i en modern värld av förnuft, kalkyler, teknik och kontroll, och överhuvudtaget inte i den befintliga verkligheten. Han söker sig i stället som en ”gnostisk” rebell mot det odödliga och gudomliga. Denna diktnings genius, den från samlingen Maailmasta (Från världen) härstammande ”flickan i blå kjol”, nu ”vacker som en blåduva”, ledsagar diktjaget, likt Platons Diotima eller Dantes Beatrice, i myternas högre sfärer likväl som invid en soptunna, där de i sällskap med Dante ”åter ser stjärnorna, himlakropparna”. Även om Saarikoski använde sig av filosofiska och metafysiska element undvek han ”himlandet” och blandade in självbiografiska trivialiteter i den högre lyriken, i stil med Gunnar Ekelöf, som han hade översatt. Hans sista dikter är kvalitativt lika högtstående som det bästa han presterade i sin tidiga diktning. 

Mia Berner översatte tillsammans med Saarikoski Thiarnia-serien till svenska, och diktaren kom att uppskattas även i sitt nya hemland. Översättningen av Homeros Iliaden blev ofullbordad, men han skrev hörspel som rönte popularitet, bl.a. Köyhyyden filosofia (1984, Fattigdomens filosofi) och framför allt dagbok, som han ansåg vara sitt viktigaste arbete. Ur dagbokstexterna redigerade han prosaverken, som hörde till hans bästa, Angeläget eller ej (1980) och Vid Europas rand (1982), i vilka utgångsläget för de originella resonemangen och humorn är den fria associationens anarkism, som höjer sig över alla vardagens problem. Han anpassade sig aldrig helt och fullt till den svenska miljön utan kände sig, speciellt under de sista åren, främmande i den effektiva ”germanska” kulturen, varifrån han längtade österut till en mjukare och långsammare livsstil. Hemlängtan drev honom att resa till Finland, som han behövde för att bevara sina minnen och sitt språk, men där förföll han också till en dryckenskap som tärde på hans krafter. Sin barndoms Karelen romantiserade han som ett förlorat urhem. Som icke-troende gäst vistades han för meditation och arbete i Valamo kloster i Heinävesi, där han dock snabbt tröttnade på stämningen och greps av en längtan tillbaka till Sigtuna och den atlantiska rymden i Bohuslän. 

Under en resa till Finland sommaren 1983 drabbades Saarikoski av en sjukdomsattack och dog på Joensuu centralsjukhus. På Mia Berners initiativ begrovs han i Heinävesi på munkarnas begravningsplats i Valamo. 

Pekka Tarkka 

Pentti Ilmari Saarikoski, född 2.9.1937 i Impilahti, död 24.8.1983 i Joensuu. Föräldrar kontorstjänstemannen Simo Reino Saarikoski och Elli Pauliina Snellman. Gift med (1) redaktören Tuula Hilkka Annikki Unkari 1958, (2) redaktören Marjukka Mela 1964, (3) redaktören Tuula-Liina Irmeli Puuppo 1967, (4) universitetslektorn, författarinnan Anne-Maria (Mia) Berner-Öste 1975. 

PRODUKTION. Runoja (1958); Toisia runoja (1958); Runot ja Hipponaksin runot (1959); Nenän pakinoita (1960); Maailmasta (1961); Mitä tapahtui todella (1962); Ovat muistojemme lehdet kuolleet (1964); Runoja 1958−1962 (1964); Kuljen missä kuljen (1965); Punaiset liput (1966); Laulu laululta pois (1966); Ääneen (1966); Aika Prahassa (1967;Tiden i Prag. Stockholm 1970); En soisi sen pättyvän (1968); Kirje vaimolleni (1968; Brev till min hustru. Motala 1969); Jag går där jag går. Dikter i urval. Stockholm (1969); Katselen Stalinin pään yli ulos (1969; Jag blickar ut över huvudet på Stalin. Stockholm 1971); Onnen aika (1971; Lyckans tid 1973); Alue. Runoja (1973; Revir. Stockholm 1975); Eino Leino, legenda jo eläessään (1974); Valitut runot (1974); Ja meille jäi kiireetön ilta. Kvällen gör sig ingen brådska (tills. med Mia Berner 1975); Ihmisen ääni. Tunnustuskirja (1976); Tanssilattia vuorella (1977; Dansgolvet på berget 1977); Tähänastiset runot (1978); Tanssiinkutsu (1980; Spela upp till dans. Stockholm 1982); Asiaa tai ei (1980; Angeläget eller ej. Stockholm 1980); Euroopan reuna (1982; Vid Europas rand. Stockholm 1984); Hämärän tanssit (1983; Den dunkles danser 1984); Nuoruuden päiväkirjat. Red. P. Tarkka (1984; Ungdomsdagbok 1987); Köyhyyden filosofia (1986); Nuoruuden runot, kreikkalainen kausi 1958−1959 (1994); Ääneen, cd-upptagning och bok av ungdomsdikter 1997, uppläsning M. Mäkelä; Prahan päiväkirjat. Red. P. Tarkka (1998); Juomarin päiväkirjat. Red. P. Tarkka (1999); Sinun, Pentti. Red. M. Berner (2000); Toipilaan päiväkirjat. Red. P. Tarkka (2001). Kootut teokset 1994−1998, innehåller Nuoruuden runot, Nenän pakinat, Tiarnia-sarja, Prahan päiväkirjat. Se även: Finlands författare 1945−1980 (1985). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Berner, PS. Anteckningar från ett sorgeår (1985); S. Garam, Veljeni Pentti (1987); Y. Hosiaisluoma, Euroopan reunalla, kosken korvalla (1998); J. Kantola, Tanssi yöhön pimeään (1998); H. K. Riikonen, Töitä ja päiviä. Tutkielmia Pentti Saarikosken myöhäistuotannosta (1992); H. K. Riikonen, Paikkoja ja myyttejä (1996); H. Salama, Pentti Saarikoski. Legenda jo eläessään (1975); P. Tarkka, Pentti Saarikoski. Åren 1937−1963 (2002); P. Tarkka, Pentti Saarikoski. Åren 1964−1983 (2004); T.-L. Varis, Kilpikonna ja olkimarsalkka (1994). 

BILDKÄLLA. Saarikoski, Pentti. Foto: Ilpo Lukus, 1982. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4176-1416928956782

Upp