ANHAVA, Tuomas 

(1927–2001) 

Författare, kritiker, översättare 

Tuomas Anhava gav ut endast fem diktsamlingar, men hans betydelse för den efterkrigstida finska lyriken är stor. Tillsammans med sina kolleger Paavo Haavikko och Pentti Saarikoski lotsade Anhava in den finskspråkiga dikten i den västerländska modernismens huvudfåra. Innan Anhava framträdde som poet banade han väg för modernismen i egenskap av essäist och kritiker. Senare var han även inflytelserik förlagsredaktör och översättare, på sin tid en ledande litteraturkritiker.

Som kritiker var Tuomas Anhava orädd och slog ned på allt som för honom tedde sig som litterärt ”ogräs”. Han fördömde kraftigt alla konstlade och konstnärligt undermåliga försök, men gjorde det skickligt, väl underbyggt och genomtänkt. Sin kritik framförde han främst i tidskrifter, vilket förutsatte såväl omdöme som noggrannhet. Samtidigt innebar detta en möjlighet till högre krav på kritiken. Anhava bearbetade sina recensioner och finslipade sina utsagor med samma noggrannhet som senare kom hans dikter till del. Läsaren noterade kanske inte alltid denna noggrannhet, för Anhava hade en tendens att ge sig in i litterära debatter som kunde kulminera i skarpa ställningstaganden. Det polemiska var karakteristiskt för 1950-talets litterära modernism. 

Suomalainen Suomi, som allmänt ansågs som en försiktig och konservativ tidskrift, fick under Anhavas ledning en ny profil, och dess recensionsavdelning kom att inta en central position i den litterära debatten på finska. Som huvudredaktör för den litterära tidskriften Parnasso åstadkom Anhava i slutet av 1960-talet ett diskussionsforum som präglades av en offensiv litterär debatt. 

Redan i sin debutsamling Runoja (1953, Dikter) gav Anhava prov på sina litterära och konstnärliga preferenser; han övergav medvetet den traditionella lyrikens rim och romantik för att i stället betona samspelet mellan känsla och intellekt, i likhet med flera moderna anglosaxiska lyriker, såsom Ezra Pound. Man kan även skönja influenser från den sparsmakade traditionella kinesiska lyriken, som Anhava senare skulle ägna sig mycket åt. I dikternas tematik och innehåll betonas död, ensamhet och tidlöshet. I den följande samlingen, Runoja 1955 (1955), förde Anhava in parodin och satiren i sin dikt, om än mer nedtonat än exempelvis hos Otto Manninen. I vissa recensioner av boken hänvisade man dock hellre till utländska förebilder, främst Ezra Pound. 

Influenserna från kinesisk och japansk poesi framgår tydligare i Anhavas författarskap från och med hans tredje samling, 36 runoa (1958, 36 dikter). Boken har karakteriserats som en av de mest betydande finska diktsamlingarna på 1950-talet; samtidigt hör den till det mest ”anglosaxiska” som utgivits inom finsk dikt. På samma paradoxala sätt som den amerikanska moderna lyriken förenar den en strikt och pessimistiskt tonad västerländsk tankevärld med den kinesiska diktens rika men från alla åthävor fria tradition. 

I Anhavas dikter finns inget tomrum, inget diktande för diktandets skull, men trots förtätningen finns det utrymme för smidig rörlighet för såväl tanke som känsla. Detta märks speciellt i hans tre år senare utkomna samling Runoja 1966, som återigen var en vändpunkt i den moderna finska lyriken: den kompakta bilddikten var nu passé, och uttrycket hade blivit mer koncist och komprimerat. Anhavas förkärlek för paradoxer framkommer tydligast i att han kallade sin femte samling för Kuudes kirja (1966, Sjätte boken). ”Av mindre har jag aldrig gjort en bok, mera kommer jag aldrig att säga”, skrev han i en av samlingens dikter, och samlingen kom också att bli hans sista. 

Som översättare förverkligade Anhava idéer och förebilder han anammat som kritiker och diktare. Han valde att översätta ”svåra” dikter, sådana som krävde såväl språklig som intellektuell ansträngning. Hans översättningar av japansk tankadikt är klassiker i sin genre, likaledes de översatta urvalen av Gunnar Björlings, Bo Carpelans och Ezra Pounds dikter. Liksom i sin egen diktning prioriterade Anhava kvalitet framom kvantitet i sina översättningar. 

Anhava var i övrigt verksam som förlagstjänsteman och senare som lektör vid WSOY, Otava och Tammi. Han upptäckte en betydande del av de författare som debuterade på 1950-talet. Bland andra Veijo Meri, Antti Hyry, Paavo Haavikko, Pentti Saarikoski och Hannu Salama fick kritik och råd i anslutning till sina första alster. Anhava var obestridligt den mest betydande och inflytelserika finska ”ateljékritikern”. Visserligen har han kritiserats för att han rentav alltför målmedvetet verkade för en lyrik som liknade hans egen. På 1970-talet kom en del mer samhällsengagerade diktare och kritiker att gå i polemik mot ”tanka- och haikudikten i Anhavas manér”. 

Man har dock inte kunnat påvisa att Anhava som litterär påverkare skulle ha motarbetat eller ens önskat motarbeta debutanter som var uppenbart begåvade men som hade andra estetiska preferenser än han själv. Däremot har flera författare vittnat om att de fått uppmuntran och råd om språk, struktur och form för att uppnå konstnärligt bästa möjliga resultat. Med de egna dikterna var Anhava synnerligen krävande och noggrann, vilket också de som redigerade urvalen fick erfara. 

Tuomas Anhava utsågs 1970 till Finlands första konstnärsprofessor i litteratur, för en femårsperiod. Han var en god uppläsare av egna och andras dikter; de klassiker han i följetongsform läste i radion blev stora upplevelser för mången lyssnare. På svenska finns Anhava presenterad i Dikter (1988), i urval och översättning av Bo Carpelan. 

Kalevi Kalemaa 

Tuomas Anhava, född 5.6.1927 i Helsingfors, död 22.1.2001 i Helsingfors. Föräldrar diplomingenjören Birger Johannes (Juhani) Anhava och textilkonstnärinnan, teckningsläraren Lyyli Sofia Paulaharju. Gift 1953 med Ruth Helena Pohjanpää. 

PRODUKTION. Runoja 1953; Runoja 1955; 36 runoa (1958); Runoja 1961; Runoja vuosilta 1961–1965; Kuudes kirja (1966); Runot 1951–1966 (1967). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Anhava, Toimita talosi. Muistijälkiä (2006); J. Niemi, Tuomas Anhava. Kirjailijaprofessori. Kirjailijoita ja epäkirjailijoita (1983); L. Koskela, Suomalaisia kirjailijoita Jöns Buddesta Hannu Ahoon (1990); Miten kirjani ovat syntyneet. Tuomas Anhava (1969); M. Polkunen, Itsenäistyneen kuvan lyyrikot. Suomen kirjallisuus VI (1967); P. Tarkka, Tuomas Anhava. Suomalaisia nykykirjailijoita (1980); P. Tarkka, 86 författarporträtt. Författare i Finland (1983); J. Tyyri, Tuomas Anhava Esq. Parnasso 1/1954. 

BILDKÄLLA. Anhava, Tuomas. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5047-1416928957653

Upp