CARPELAN, Bo


(1926–2011)


Författare


Bo Carpelan erövrade som författare en plats som en av den finlandssvenska poesins och romankonstens allra mest personliga moderna mästare. Verk av honom har översatts till flera europeiska språk. Han författade också radiodramatik och var en ypperlig översättare av finsk poesi.

 

Bo Carpelan växte upp under knappa ekonomiska förhållanden i ett enkelt tjänstemannahem i Helsingfors. Enkelheten i hans uppväxtmiljö, både i staden och hos släktingar i en traditionsrik men flagnad miljö på landsbygden, accentuerades av knappheten efter andra världskriget. Dessa tidiga upplevelser av bräcklighet och otrygghet i tillvaron skulle komma att sätta sin prägel på de första av den vuxne författarens litterära verk. Som gäst i underhållningsprogram och – exempelvis i diktsamlingen Minus sju – kunde han emellertid framträda som lekfull komiker. Diktsamlingens gåtfulla titel förklaras av att verket sägs innehålla diktarens samtliga poetiska verk utom de sju dikter han författat redan innan sin födelse.


 

Carpelan inledde 1944 studier i litteraturhistoria vid Helsingfors universitet. Efter studieresor till England, Frankrike och Förenta staterna disputerade han 1960 i Helsingfors för doktorsgraden på avhandlingen Studier iGunnar Björlings diktning 1922–1933. Redan under studietiden anlitades han som recensent vid Hufvudstadsbladet och anställdes vid Helsingfors stadsbibliotek, där han med tiden avancerade till posten som chefsbibliotekarie. Från denna tjänst avgick han 1980, då han som konstnärsprofessor 1980–1994 på heltid kunde ägna sig åt sitt skönlitterära författarskap. Hans biografi är alltså tätt förbunden med litteraturen – han levde och verkade bland böcker och i en litterärt aktiv värld.

 

Carpelan publicerade genom åren ett tjugotal diktsamlingar. Då den tjugoårige diktarens debutsamling Som en dunkel värme kom ut 1946, skedde detta i ett labilt efter­krigstidsläge. Stämningarna pendlade mellan lättnad över att man överlevt krigen och hopp och fruktan inför en osäker framtid. Den finlandssvenska litteraturen sökte litterära mönster dels i Sverige, dels i existentialismens Frankrike. I den unge Carpelans två tidigaste diktsamlingar är allt detta påfallande. Han lärde också av den tidigare finlandssvenska modernistiska poesin, särskilt den redan nämnde Gunnar Björling , men utvecklade snabbt sin personliga stil. Debuten sammanföll med en i Finland då vanlig poetisk tendens att orientera sig bort från det politiska och ideologiska till det rent mänskliga och individuella.


 

Liksom sina finska modernistkollegor Tuomas Anhava och Paavo Haavikko – vilka Carpelan också översatt till svenska – tillhörde han de litterärt djupt orienterade, receptiva och läsande, som i T. S. Eliots efterföljd öppet redovisade sin skuld till och alluderade på såväl världslitteraturens klassiker som på mer marginella inspirationskällor. Med dessa medel byggde Carpelan en genomkultiverad och samtidigt djupt personlig poesi. Det var därför följdriktigt att Carpelan kallade en av sina diktböcker Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984). Därmed underströk han den moderna diktens roll som bärare av ett i princip evigt aktuellt arv.


 

Carpelans poesi är strängt disciplinerad, diskret och exakt i uttrycket. Detta ger poesin dess karakteristiska renhet, klarhet och skärpa. Vid 1960-talets mitt utvecklade han denna precision till en asketisk minimalism. Detta drag framträder mest utpräglat i den stränga diktsamlingen 73 dikter (1966), där dikterna sammanpressats till några få ord. I Gården (1969), som reflekterar över barndomens bakgårdsmiljö, inträdde på nytt en mindre syntetiserad, formellt mer avspänd, mer ändå enkel fas i Carpelans poesi, där de beskrivna rummen, även då de skildras som tomma fylls av det liv som levts där. Här finns många drag av undertryckt vemod. Avsikten med att låta detta skymta fram är att behärska det. Själv talade han om både ”besvärjelse” och ”magi” i poesin. Carpelans existentiella poesi kan liknas vid en tålmodigt spunnen, skir väv som upptar livets mönster så tydligt att dödens gåtfulla landskap anas genom dess maskor.


 

En känsla för rum och dimensioner, fyllda av känslor och stämningar, skiftande mellan ljusa och mörka, ibland konkreta, ibland abstrakta former, utmärker inte bara hans diktsamlingar utan i stor utsträckning också hans romaner. Detta hade samband med hans strävan att fånga människans avvaktande upplevelse av verklighet, närvaro och existens. Poesin var för Carpelan en process, inriktad på att fånga människolivets ömtåligaste och oftast förbisedda värden. I volymen Novembercredo (1996) samlade diktaren ett centralt urval ur sin poetiska produktion. I samlingen infogade han också en essä (tidigare publicerad 1981) med samma till skymning och övertygelse associerande namn. Dikten – hävdar Carpelan i denna text, som är ingenting mindre än en på poesins språk författad poetik – når i kraft av språkets estetiska dimensioner en tydliggörande kontakt med den upplevda verklighet den beskriver. Kärnan i sin poesi såg Carpelan i intuitiva språkliga uttrycksval som utgör ett ”korrektiv” till fantasins fria lek.

 

Karakteristisk för Carpelan som existentiell diktare är hans tematisering av livets värde, som bara ökas av dess bräcklighet. I många av hans episka och dramatiska verk är huvudpersonerna påfallande passiva, utelämnade åt ödet. Denna närhet till en icke-handlande, passiv attityd, bidrar till intrycket att Carpelans författarskap – oavsett genre – ofta framstår som kontemplativt, nära nog centrallyriskt.


 

Bland Carpelans drygt tio prosaverk tillhör flera de främsta i hela hans författarskap. Här bör framför allt nämnas romanerna Axel (1986) och Urwind (1993). Den senare belönades med Finlandiapriset samma år den kom ut. Axel bygger på ett autentiskt stoff och porträtterar gripande en avsigkommen men sann musikälskare Axel Carpelan, som kompenserar sin oförmåga att själv komponera genom att hängivet stödja och söka inspirera den geniale Jean Sibelius. Denna roman är genom sin konkreta anknytning till ett verkligt material mer påtaglig än den mer abstrakt gestaltade, fiktionsromanen Urwind. Även denna roman skildrar en undantagsmänniska fången i sin fantasivärld. Handlingen utspelar sig i ett mentalt, inte fysiskt rum. Detta sätt att skildra förlopp i det subjektiva varseblivandet är karakteristiskt för Carpelans respekt för individens privata upplevelse och ger romanen en nästan centrallyrisk karaktär.

 

Liknande inre scener skapade Carpelan också ofta i sin radiodramatik. Hörspelet Rösterna i den sena timmen (1968) är förlagt till en framtid i vilken ett litet kollektiv under dämpat samtal genomlever sina sista timmar efter att Helsingfors drabbats av ett kärnvapenanfall. Senare omarbetade Carpelan pjäsen till en roman (1971) med samma titel. Med djup inlevelse skildrade Bo Carpelan i en hel serie ungdoms- och barnromaner, bland dem ”Anders”-böckerna, ömtåliga unga människor som långsamt mognar under en passiv och tillbakadragen livshållning.

 

Carpelans författarskap hade från början en omisskännlig litterär grundton. Stil och stämning spelar en stor roll och handlingen förankras starkt i ett rum eller en miljö som ofta är enkel och vardaglig, men som också kan få en fantastisk, surrealistisk gestaltning. Men de blir inte därför svåra att psykologiskt avkoda.


 

Bo Carpelan förmådde under sin långa bana som ordkonstnär ständigt imponera med utvecklingen av sitt högklassiga författarskap. Två gånger, 1993 och 2005, belönades han med Finlandiapriset.


 

Johan Wrede


 

Bo Gustaf Bertelsson Carpelan, född 25.10.1926 i Helsingfors, död 11.2.2011 i Esbo. Föräldrar banktjänstemannen Bertel Gustaf Carpelan och Ebba Adèle Lindahl. Gift 1954 med Barbro Eriksson.


 

PRODUKTION. Studier i Gunnar Björlings diktning 1922–1933 (1960); Modern finsk lyrik (1984); Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984; på finska 1986). Diktsamlingar: Som en dunkel värme (1946); Du mörka överlevande (1947); Variationer (1950); Minus sju (1952); Objekt för ord (1954); Landskapets förvandlingar (1957); Den svala dagen (1961); 73 dikter (1966); Gården (1969); Källan (1973); I de mörka rummen, i de ljusa (1976); Dikter från trettio år (1980); Dagen vänder (1983); År som löv (1989); I det sedda (1995); Novembercredo. Dikter i urval 1946–1996 (1996); Namnet på tavlan Klee målade (1999); Ögonblickets tusen årstider (2001); Diktamina (2003; på finska 2004); Nya dikter (2007; på finska 2007). Romaner: Bågen. Berättelsen om en sommar som var annorlunda (1968); Rösterna i den sena timmen (1971; på finska 1974); Din gestalt bakom dörren (1975; på finska 1988); Vandrande skugga. En småstadsberättelse (1977; på finska 1978); Jag minns att jag drömde (1979); Armbandsuret (1986); Axel (1986; på finska 1987, på engelska 1989); Urwind (1993; på finska 1993, engelska 1996, franska 1997); Benjamins bok (1997; på finska 1998); Berg (2005; på finska 2005); Barndom (2008; på finska 2009). Barnböcker: Anders på ön (1959; på finska 1965, tyska 1971); Anders i stan (1962; på finska 1967); Paradiset. Berättelsen om Marvins och Johans vänskap (1973); Julius Blom, ett huvud för sig (1982); Måla himlen (1988). Operalibretto: Det sjungande trädet (musik Erik Bergman Op.­ 110, 1995). Hörspel och drama: se Finlands svenska litteraturhistoria II (2000).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. B. Carpelan, November­credo (1996); M. Ekman, Bo Carpelans roman Axel. Finlands svenska litteraturhistoria II (2000); Det förgrenade ljuset. En bok om Bo Carpelan och hans diktning (2006); J. Hellgren, Det osynligas arkitektur. Om rumsligheten i Bo Carpelans författarskap (2009); A. Hollsten, Ei kattoa, ei seiniä. Näkökulmia Bo Carpelanin kirjallisuuskäsitykseen (2004); R. Holmström, Vindfartsvägar. Strövtåg i Bo Carpelans roman Urwind (1998); K. Tuomolin, Linjer i Bo Carpelans sextiotalslyrik (1985).


 

BILDKÄLLA. Carpelan, Bo. Foto: Charlotta Boucht. Schildtds förlag.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5035-1416928957641

 

Upp