Gunnel Nyman började arbeta som glasformgivare i början av 1930-talet. Hon ritade såväl bruks- som konstglas vid glasbruken i Riihimäki, Karhula, Iittala och Notsjö. Nymans karriär bröts av en förtidig död, men hon hann bli känd speciellt i de nordiska länderna. Inom glasformgivningen anses Nyman vara en verklig banbrytare, som skapade en grund för den finska glaskonstens världsberömmelse på 1950-talet.
Gunnel Nyman utexaminerades 1932 som möbelformgivare vid Centralskolan för konstflit. Hennes lärare Arttu Brummer var en inflytelserik person inom den finska glasindustrin. Henry Ericsson och Brummer såg till att Nyman redan under studietiden fick uppdrag för Riihimäki glasbruk. Glasbruket ordnade 1933 en formgivningstävling och Nyman fick tredje pris i klassen för glasserviser. Hennes arbeten 1932–1933 togs i serieproduktion, om än antalet tillverkade föremål blev litet. Åren 1932–1938 formgav hon också lampor för Taito Oy. Det mest betydande arbetet från den tiden var lamporna till Svenska teatern, som gjordes tillsammans med ägaren till Taito Oy, Paavo Tynell. Gunnel Nymans arbetade på frilansbasis. Den finska industrin hade ännu på 1930-talet knappast några fast anställda formgivare, utan nya modeller kom till genom tävlingar och tillfälliga samarbetsöverenskommelser.
Världsutställningen i Paris 1937 har i efterhand framstått som en vändpunkt för den finska glaskonsten. Efter att ha följt svenska förebilder övergick glaskonstnärerna småningom till ett självständigt skapande. Både Karhula och Riihimäki glasbruk ordnade 1936 en tävling i glasdesign för att få nya modeller till en utställning. Gunnel Nyman blev kallad till båda tävlingarna, och hon fick ett sammanslaget andra och tredje pris i båda. ”Fiskfat”, som formgavs för Karhula glasbruk, gav en antydan om 1940-talets formsköna och organiska formgivning. De arbeten som var utställda på världsutställningen i Paris var enstaka slipade, graverade eller sandblästrade konstföremål. På världsutställningen visades också möbler som Nyman designat för Bomans möbelfabrik i Åbo.
Konstindustrimuseet, då inrymt i Stockmanns varuhus, kallade 1938 Gunnel Nyman och textilkonstnären Dora Jung att ordna den gemensamma utställningen ”Textil – Möbler – Glas”. Till utställningen gjordes odekorerade skålar och vaser som hyttarbeten på Riihimäki glasbruk. De var avsedda för serieproduktion, men på grund av andra världskrigets utbrott blev produktionen anspråkslös. Krigsåren innebar materialbrist, och så gott som hela tillverkningen av konstglas upphörde. I Stockholm ordnades i alla fall våren 1941 en utställning som visade finsk konstindustri. Till den formgav Nyman till exempel sin egen favorit ”Facett I”, som kan anses vara det första rent skulpturlika föremålet i Finlands glaskonst.
Den finska konstindustrins första seger efter kriget blev den nordiska konsthantverkutställningen 1946 i Liljevalchs konsthall i Stockholm. Till utställningen designade Gunnel Nyman förutom ”Facett I” och ”Facett II” också bland annat ”Calla” och ”Snäckan”, som gjordes som hyttarbeten. Hennes verk berömdes för en fullständig behärskning av materialets egenskaper. Riihimäki glasbruk tillverkade dessa föremål, men samarbetet med glasindustrin inom A. Ahlström Oy fortsatte nu också i Iittala, dit den hantverksmässiga tillverkningen hade flyttat från Karhula efter kriget. Den största delen av föremålen som hade designats för Iittala och Riihimäki var helt av slipad kristall. Nyman arbetade 1947–1948 emellertid i praktiken bara för Notsjö glasbruk. Föremålen därifrån var i huvudsak konstglas i serieproduktion till förmånligt pris, och dessa är också hennes mest kända.
I formgivningen kan Nymans intresse för föremålets inre och yttre form märkas. Den inre formen framhävdes av olika slags infång av luftbubblor, färg och rök. Ett regelbundet nätverk av bubblor gjordes med en speciell förform. Metoden var inte ny, men Gunnel Nyman var den första som tillämpade den i Finland. Föremålen gjordes som hyttarbeten, och av deras form framgår respekten för materialet i ännu högre grad än tidigare: droppen blev en basform. Nymans arbeten visades på många utställningar i Helsingfors, Göteborg och Oslo. I slutet av 1940-talet var Gunnel Nyman den mest kända finska glasformgivaren i de nordiska länderna. Hennes föremål fick ett mycket positivt mottagande överallt. Gunnel Nyman var bara 39 år när hon dog 1948.
I sin essä ”Glas” skriver hon: ”Det är med tvekan man närmar sig detta material, rädd att binda det och göra det illa. Men man frestas att locka fram än dess nästan flytande svala vattenklarhet, än dess nästan hårda glittrande lyster, ibland bara en såpbubbletunn ljusreflex, en mjuk färgton eller en skarpt lysande konturlinje.”
Nymans glasformgivning lade grunden för den finska glaskonstens världsberömmelse på 1950-talet. Plasticiteten i det tjocka glaset, som anses vara ett särdrag för finskt glas, och framhävandet av formskönheten är de drag i Gunnel Nymans formgivning som andra finska formgivare senare har utvecklat i sin produktion.
Kaisa Koivisto
Gunnel Anita Gustafsson, från 1936 Nyman, född 19.9.1909 i Åbo, död 7.10.1948 i Helsingfors. Föräldrar sjökaptenen Karl Theodor Gustafsson och Sofia Antonina Schinder. Gift 1936 med vicehäradshövdingen Gunnar Nyman.
VERK. Representerad med samlingar i Finlands glasmuseum, Riihimäki; Designmuseet, Helsingfors; Finlands nationalmuseum, Helsingfors; Nationalmuseum, Stockholm; Röhsska museet, Göteborg.
PRODUKTION. Glas. Årsbok. Konstindustriförbundet Ornamo 13/1949.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gunnel Nyman. Beauty Captured in Glass (2009); B. Mathiesen, Gunnel Nymans betydelse inom finsk glaskonst. Gunnel Nyman. Utställningskatalog. Finlands Glasmuseum 15.5–23.8.1987 (1987); H. Kalha, Toini Muona & Gunnel Nyman. Utställningskatalog, Konstcentrum Retretti i Punkaharju (2002).
BILDKÄLLA. Nyman, Gunnel. Museiverket.