Timo Sarpaneva var en formgivare som gjorde en kometkarriär; han blev en av världens mest kända glaskonstnärer. Med Timo Sarpaneva och Tapio Wirkkala i spetsen blev eliten inom den finländska formgivningen känd världen över under 1950- och 1960-talen. Samtidigt skapades begreppet Finnish Design. Glas var kanske det viktigaste materialet för Sarpaneva, men han arbetade med alla material från textilier till stål.
Timo Sarpaneva föddes i Helsingfors som Martta och Akseli Sarpanevas mellersta son. Helsingfors förblev Sarpanevas hemstad även om han tidigt upptäckte Skärgårdshavet, som blev hans andra hem. Han utexaminerades 1948 som grafiker från Konstindustriella läroverket, där han studerat samtidigt med brodern Pentti. Året därpå visades arbeten av Timo Sarpaneva på De ungas utställning i Konsthallen i Helsingfors. Den unge konstnären stannade dock inte vid det grafiska uttrycket, utan började experimentera med många olika material från stål till ull och bomull. På triennalen i Milano fick Sarpaneva silvermedalj för en tehuva med tuppmotiv, som blev världskänd. Italienarna föreställde siga att huvan var en hatt eftersom Tapio Wirkkala gick omkring med tehuvan på huvudet. Sarpanevas mönster hade broderats av hans mor, med vilken den unge konstnären också hade annat samarbete inom textilier. Åren 1953–1957 verkade Sarpaneva dessutom som lärare i textiltryck och komposition vid sin gamla läroanstalt.
Glas blev Sarpanevas viktigaste material. Hans karriär som glaskonstnär började 1949 i en av Riihimäki glasbruk ordnad nordisk tävling, där han tog andra pris. Strax efter detta tog A. Ahlström Ab:s glasbruk i Iittala Sarpaneva i sin tjänst. Sarpaneva var Iittala trogen ända till 1990-talet.
Sarpanevas karriär som glaskonstnär började i en anda som främst präglades av surrealismen. Dessa stildrag försvann snart för att ersättas med ett abstrakt formspråk, som var nära släkt med Constantin Brancusis skulpturkonst. Brancusi kom att vara Sarpanevas husgud genom decennierna, särskilt i konstnärens senare skulpturproduktion.
Sarpaneva och de övriga skapande förmågorna inom konstindustrin i hans åldersklass hade fått starka intryck av den djupa esteticismen hos Arttu Brummer, som var konstnärlig ledare vid Konstindustriella läroverket. Brummer avled 1951, men Konstindustriföreningens nye verksamhetsledare H. O. Gummerus följde i Brummers spår och fortsatte på hans linje. Nu räckte det inte med att skapa så kallad vacker vardagsvara, praktiska föremål för det dagliga livet. I 1950-talets designestetik hamnade de i skymundan, när Gummerus och hans adepter ville visa världen att en sked eller kaffekopp inte var nog för att uppfylla livets behov; människan behöver också föremål som tillfredsställer hennes naturliga längtan efter skönhet.
Under 1950- och 1960-talen belönades Finlands utställningsmontrar på triennalen i Milano med Grand Prix för utställningsdesign nästan varje gång. Timo Sarpaneva fick priset 1957. En av de största och med tanke på publiciteten viktigaste utställningarna var den samnordiska konstindustriutställningen Design in Scandinavia, som genomfördes under ledning av Gummerus. Mellan 1954 och 1957 turnerade utställningen på 24 museer i USA och Kanada. Under Gummerus period i Konstindustriföreningens ledning ordnades 300 utställningar som presenterade finländsk konstindustri runt om i världen.
Sarpanevas rykte började växa redan på triennalen i Milano 1951, där hans arbeten var framme. Åren 1952–1954 skapade Sarpaneva bland annat glasserierna ”Lansett”, ”Orkidé” och ”Kajak”. Uppslaget till den sensuella ”Lansett” fick Sarpaneva när han lyssnade på musik i en konsertsal. Serien presenterades redan 1953 i den italienska tidskriften Domus. På triennalen 1954 belönades Sarpanevas glasvas ”Orkidé” med Grand Prix, och när den amerikanska tidskriften House Beautiful 1956 valde vasen till ”världens vackraste föremål”, var Sarpanevas internationella genomslag ett faktum.
Sarpanevas samarbete med Iittala glasbruk inleddes på 1950-talet och resulterade i en mängd glasarbeten, den ena mer praktisk än den andra. I sin kollektion med fågelmotiv, med bland annat glasskulpturerna ”Sovande fågel”, ”Fågelöga”, ”Fågelhuvud” och ”Sittande fågel”, lyckades konstnären fånga en fågels vilande rörelse, den tysta och spröda varelsens djupaste hemlighet.
Fågelmotivet fick en fortsättning i serien ”Fågelbuteljer och klotglas” och andra dricksglas och karaffer, som tillverkades av nästan papperstunt glas. Konstnären designade även förpackningarna till dessa produkter. Produkterna hade fyra färgskalor: grålila, blågrå, rökgrå och gröngrå. I serien ingick även glaskollektionen ”Liekkiraita” (Eldrand), för vilken Sarpaneva även utvecklade tillverkningsmetoden.
Sarpaneva vann snabbt anseende också som utställningsdesigner. Tillsammans med Tapio Wirkkala skapade han grunden till den finländska formgivningens extremt estetiska, naturinspirerade utställningsspråk, som fortfarande är ett karaktäristiskt drag i Finlands image ute i världen. År 1955 fick Sarpaneva uppdraget att planera Finlands avdelning på inrednings- och konstindustriutställningen H 55 i Helsingborg.
Som utställningsdesigner fick Sarpaneva uppleva många framgångar, av vilka de största internationella segrarna var kanske triennalen i Milano 1957, Finlands konstindustriutställningar i Rio de Janeiro 1958, i Grand Palais i Paris 1963 och Victoria and Albert-museet i London 1965, samt Finlands avdelning i de nordiska ländernas gemensamma paviljong på världsutställningen i Montreal 1967. År 1967 promoverades Sarpaneva som den första designern i världen till hedersdoktor vid Royal College of Arts i London. År 1963 hade han som den första finländska formgivaren förlänats titeln som hedersmedlem i Royal Society of Arts.
Timo Sarpaneva var en av de ledande koloristerna inom konstindustrin i Finland. Detta bevisade han 1955, då Björneborgs Bomullsfabrik engagerade honom som konstnärlig direktör. Han utvecklade en skimrande färgkarta, vars hela skala började tillämpas på de flera miljoner meter bomullstyg som fabriken producerade varje år. En del av tygerna, bland annat inredningstygerna i serien ”Karelia” gick också på export. Åren 1960–1961 skapade Sarpaneva på uppdrag av Winter Ab färgkartor för företagets målarfärger.
De sannolikt mest kända av Sarpanevas tyger går under produktnamnet ”Ambiente”, som har glada och starka ränder som flyter ut och blandas samman likt akvarellfärger. Ränderna skulle ursprungligen ha skarpa konturer, men under de första experimenten gick maskinen i olag och färgerna rann samman. Dessa och andra bomulls- och bomullssatintyger som Sarpaneva designade producerades i enorma mängder under 1960-talet på Tampellas fabrik i Tammerfors. Sarpanevas tillverkningsmetod för ”Ambiente” fick internationellt patent.
Åren 1960–1962 designade Sarpaneva för Villayhtymä en serie tjocka ryor vid namn ”Bottniska viken”, som tillverkades halvindustriellt. Nockarna knöts för hand, men varpen tillverkades med maskin. På detta sätt förverkligades Sarpanevas dröm om att kombinera hantverkets bästa sidor med avancerad teknik. Namnen på ryorna i serien ”Bottniska viken”, t.ex. ”Oxharu”, ”Sjömärke” och ”Dömaskär” vittnar om Sarpanevas stora kärlek och inspirationskälla, Skärgårdshavets yttre skärgård.
Den utpräglade esteticism som eliten inom finsk konstindustri på 1950-talet representerade började redan i mitten av decenniet utsättas för en allt hårdare kritik. År 1960 började Timo Sarpaneva formge de mest prosaiska av alla vardagsföremål: stekpannor, fiskgrytor och svarta gjutjärnsgrytor. De efterföljdes av serien ”Droppring”, som tillverkades av klart, ofärgat glas och omfattade alla delar i en komplett glasservis, exempelvis kannor, dricksglas, vinglas, gräddsnäcka, sockerskål, skålar och stop.
Även vaserna, glasen och skålarna i serien ”Finlandia” tillverkades i ofärgat glas. Denna serie, som kom i produktion i mitten av 1960-talet, representerar ett mer lågmält och rätt grovhugget formspråk, som inspirerats av is eller ytan av bränt trä. Föremålens grova yta åstadkoms av trägjutformar som bränts inuti. Med denna teknik tillverkade Sarpaneva också kritikerrosade glasskulpturer som ställdes ut på Galerie Ariete i Milano i början av 1970-talet.
År 1970 formgav Sarpaneva en serie husgeråd av rostfritt stål för Opa Oy. De var främst avsedda för hotell, storkök och restauranger, men lämpade sig också för daglig användning i hemmen. I Opa-serien ville Sarpaneva ge stålet mjukare former som lockade användarna, och de plastiska konturerna hos Sarpanevas stålföremål påminner mest om silver. Redan i dessa föremål framträder den grundform som var karaktäristisk för Sarpaneva på 1970- och 1980-talet: han kombinerar cirkeln, kvadraten och ovalen till en helgjuten, eterisk och nästan hypnotisk form. Sarpaneva fortsatte sitt arbete med denna delvis japanskinspirerade form och sin strävan att uppnå den totalt rena linjen i sitt samarbete med tyska Rosenthal AG, som inleddes 1970. De första konstnärliga keramikföremålen i Sarpanevas Rosenthal-kollektion var samtidigt enskilda föremål och delar av större skulpturer. Föremålen kunde kombineras på många olika sätt, och när skulpturen i serien kompletterades med ett element av opalglas, blev den en originell armatur.
Samma rena linje fortsätter i servisen ”Suomi”, som hade nästan hundra delar. Sarpaneva formgav servisen för Rosenthal 1974 och den premiärvisades 1976 på konstmuseet i Bonn. Under detta år ordnades hela tio utställningar som presenterade ”Suomi”-serien i Förbundsrepubliken Tyskland. Året därpå visades den i Amsterdam, Bryssel, Geneve, Göteborg, Haag, Köpenhamn, London, Luxemburg, Malmö, Milano, Oslo, Paris, Rom, Stockholm och Zürich. Utställningen öppnades i Helsingfors 1978, och Sarpaneva erhöll professors titel samma år.
Som en fortsättning på formspråket i ”Suomi”-serien formgav Sarpaneva serien ”Jurmo” i slutet av 1970-talet. I den ingår några av de mest stilrena, avskalade och vackra bruksföremål som Timo Sarpaneva har skapat. Serien presenterades för första gången 1979 tillsammans med ”Arkipelago”-skulpturerna på Sveaborg. I enlighet med sina namn ger dessa serier uttryck för det djupaste i den finländska skärgårdens karga men samtidigt milda natur, som slipats av vinden och havet. År 1985 formgav Sarpaneva nya versioner av ”Jurmo”-karaffen och skålen. Kärlen fick namnet ”Blues” och tillverkades i djupt havsblått och vitt opalglas.
I den klara serien ”Arkipelago” försöker Sarpaneva fånga luftens och ljusets skiftningar i vattnet. ”Arkipelago” byggde på ytterligare en ny metod för tillverkning av glas som konstnären utvecklat och patenterat. Tidigare kunde glasbubblor av detta slag endast tillverkas för hand, men genom ”Arkipelago” blev också maskinell tillverkning möjlig. Från och med ”Arkipelago” inriktade Sarpaneva sig främst på glasskulpturer, med undantag av glasservisen ”Marcel”, som han skapade i början av 1990-talet till presidentens residens på Talludden. Sarpanevas mest lyckade arbete med tanke på både glasblåsningstekniken och formgivningen på 1980-talet var serien ”Claritas”, som tillverkades i Iittala glasbruk 1984. I ”Claritas” återvänder Sarpaneva till den sensualism, naturmystik och extrema esteticism som präglade hans produktion på 1950-talet.
Redan i början av 1950-talet insåg storindustrin och därefter även regeringen vilka möjligheter konstindustrin hade att fungera som en spjutspets för Finlands export och image ute i världen. På detta sätt blev konstindustrin ett slags utrikespolitiskt redskap. Betecknande för detta var Sarpanevas unika utställningsturné i Sovjetunionen 1974. Utställningen, som hade president Kekkonen som beskyddare, visades i Moskva, Minsk och Georgiens huvudstad Tbilisi. Utställningen väckte stor uppmärksamhet i de sovjetiska medierna bland annat för att den var den första utställningen av en enskild designer-konstnär i Sovjetunionen.
Från och med 1940-talet var exotisk natur och ett primitivt, rent och ursprungligt uttryck starka element i Finlands internationella image. De lyftes gärna fram av kritiker i Sverige och fick också ett utmärkt genomslag i medierna i Finland. Under den starka vänsterpolitiseringen av konst- och konstindustrikretsarna på 1970-talet var det dock inte längre helt comme il faut att tala för den romantiska esteticismen i Finland, och detta innebar att Sarpanevas, Wirkkalas och de andra ledande formgivarnas anseende började minska i hemlandet.
Timo Sarpaneva skapade sin sena produktion utanför Finland. Svårigheterna med Hackman-Iittala tillspetsades efter de stora retrospektiva utställningarna i Helsingfors konstmuseum 1993 och American Craft Museum, och 1997 började Sarpaneva arbeta på ön Murano i Venedig, med uråldriga traditioner inom glastillverkning. På utställningen Millennium meum, som ordnades på Operahuset i Helsingfors 1999, gav Sarpaneva tillsammans med Pino Signoretto från Murano en personligt präglad översikt över hela det gångna millenniets glastillverkningskonst.
Kerstin Smeds
Timo Tapani Sarpaneva, född 31.10.1926 i Helsingfors, död 6.10.2006 i Helsingfors. Föräldrar affärsmannen Akseli Johannes Sarpaneva och Martta Sofia Karimo. Gift med (1) inredningsarkitekten Ann-Mari (Pi) Holmberg 1954, (2) Marjatta Svennevig 1997.
VERK. Representerad bl.a. i: Designmuseet, Helsingfors; Finlands glasmuseum, Riihimäki; Nationalmuseum, Stockholm; Malmö museum; Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg; Nordenfjelske kunstindustrimuseum, Trondheim; Danske kunstindustrimuseum, Köpenhamn; Victoria and Albert Museum, London; Stedelijk-museum, Amsterdam; Braunschweig Stadtmuseum; Landesmuseum Hessen, Darmstadt; Düsseldorf Kunstmuseum; Die Neue Sammlung, München; Museum of Modern Art, New York; Corning Glasmuseum, New York; Metropolitan Museum of Art, New York.
PRODUKTION. T. Sarpaneva et al., Sarpaneva (1986).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Arkkitehti/Arkitekten 9/1955; U. Hård af Segerstad, Finskt konsthantverk. Stockholm (1968); H. Kalha, Muotopuolen merenneidon pauloissa. Suomen taideteollisuuden kultakausi. Mielikuvat, markkinointi, diskurssit (1997); T. Keinänen, Suomalainen lasi Milanon Triennaalinäyttelyissä. Sankaruus ja arki – Suomen 50-luvun miljöö. Heroism and the everyday – Building Finland in the 1950’s (1994); P. B. MacKeith & K. Smeds, The Finland Pavilions. Finland at the universal expositions 1900−1992 (1993); Timo Sarpaneva. A retrospective. American Craft Museum, March 17 – June 18, 1994 (1994); Timo Sarpaneva – kokoelma. Timo Sarpaneva collection (2002).
BILDKÄLLA. Sarpaneva, Timo. Foto: Kalevi Hujanen, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.