Toivo Kuula hann före sin död komponera aktivt i blott ett decennium, men skapade trots det flera verk som i dag räknas till de viktigaste i Finlands musikhistoria. För en bredare lyssnarskara har Kuula blivit känd för sina solo- och körsånger och för sina arrangemang av sydösterbottniska folkmelodier. Han var också en inspirerande och karismatisk kapellmästare.
Toivo Kuula kom från anspråkslösa förhållanden. Hans far, som hade skadats i rysk–turkiska kriget, var fältväbel vid Vasa skarpskyttebataljons sjukhus och laestadiansk lekmannapredikant. Fadern hade hoppats att sonen skulle bli präst och gav endast motvilligt sitt samtycke till hans strävan att anträda en bana som musiker. Kuula inledde sina violinstudier med Viktor Nováček som lärare och studerade musikteori för Martin Wegelius vid Helsingfors musikinstitut 1900–1903. Studierna blev dock inte särskilt framgångsrika. Nováček föreslog att Kuula skulle bli jordbrukare i stället, och studiekamraterna skrattade åt honom när han lät förstå att han ämnade bli Finlands Beethoven.
Kuula blev av ekonomiska skäl tvungen att avbryta sina studier och återvände till Vasa där han gav privatlektioner och verkade som körledare. Där föddes också hans första kompositioner, bland annat de kända solosångerna ”Syystunnelma” (Höststämning) och ”Aamulaulu” (Morgonsång). Hans mecenat, prosten Durchman, beställde av honom en festkantat till Storkyro kyrkas 600-årsjubileum 1904.
Kuula gifte sig första gången i början av 1905, men äktenskapet slutade olyckligt. Till sorgen bidrog en liten dotters död. På hösten samma år besökte Selim Palmgren Vasa på sin konsertturné. Kuulas skolkamrat Artturi Järviluoma arrangerade ett sammanträffande, och Kuula visade sina kompositioner för Palmgren. Palmgren ansåg Kuula begåvad och övertalade honom att återuppta sina musikstudier. Med hjälp av Palmgrens rekommendation lyckades Kuula få borgensmän för ett studielån. Han återvände 1906 till Musikinstitutet, vars nye rektor Armas Järnefelt stödde honom och såg till att han fick privatlektioner i komposition av Jean Sibelius.
Kuulas studier kröntes nu med framgång. Hans första kompositioner i större format – violinsonaten 1907 och pianotrion i hans första konsert med egna kompositioner 1908 – väckte stort uppseende. Vid denna tid hörde kammarmusik i det större formatet ännu till ovanligheterna i Finland, och man såg i Kuula en stor begåvning i en musikkultur stadd i utveckling. Trots Kuulas fanatiska fennomani skrev i synnerhet de ledande svenskspråkiga kritikerna Karl Flodin och K. F. Wasenius utförliga recensioner av hans verk. Den sistnämnde var väl förtrogen med Kuula och hans kompositioner, eftersom hans son Carl brukade spela kammarmusik hemma hos honom. Vid denna tid lanserades uttrycket ”den österbottniska skolan”, som avsåg både Kuula och Leevi Madetoja, som blivit känd samtidigt.
Efter sin konsert begav sig Kuula utomlands hösten 1908 för att fortsätta sina studier; i Italien studerade han för Enrico Bossi, i Leipzig för Hans Sitt och i Paris för Marcel Labey. Italien och Tyskland motsvarade inte hans förväntningar, men i Paris blev den nya franska impressionistiska musiken – av Claude Debussy, Paul Dukas, Ernest Chausson, Albéric Magnard m.fl. – en sorts väckelse för Kuula. I Paris komponerade han Meren virsi (Havets psalm) för blandad kör. Redan i detta verk framträder Kuulas strävan till ett omfångsrikt och patosfyllt tonspråk, med en senromantisk, komplicerad polyfoni. Kuulas lärare ansåg att verket var intressant men omöjligt att framföra, varvid Kuula stolt kunde genmäla att den patriotiska kören Suomen Laulu hade framfört det vid sitt tioårsjubileum 1910.
De franska impulserna märks inte förrän i Kuulas andra konsert med egna verk i Helsingfors i februari 1911. Nya tonsättningar som framfördes där var Merenkylpijäneidot (Havsnymfer), legend för sopran och orkester samt Orjan poika (Slavens son), symfonisk legend för sopran, baryton, blandad kör och orkester. Impulserna kommer till uttryck i den nyansrika hanteringen av orkestern, speciellt i det senare verket och effektivast i dess slutdel, där slavsonens drömbilder gestaltas och döden med vackra stråksolon och dunkelt skimrande slutkörer. Av detta parti formade Kuula en separat orkesterversion med namnet Elegia, loppukuoro ja epilogi (Elegi, slutkör och epilog). Fundamentet utgörs dock fortfarande av det för Kuula så karaktäristiska mörktonande romantiska draget. Debussys inflytande är speciellt märkbart i de ett år senare komponerade orkesterbilderna som rentav fått impressionistiska namn: Metsässä sataa (Det regnar i skogen) och Hiidet virvoja viritti (Skogsrårna tände irrbloss) som för övrigt hör till den ojämna Sydösterbottnisk svit nr 2.
Åren 1911–1912 fortsatte Kuula sina studier i Berlin, där han skrev Impi ja Pajarin poika för sopran och orkester. I Berlin återupptog Kuula även studierna i dirigering. Han hade varit dirigent i Uleåborg redan 1910–1911, och orkesterdirigering förblev hans huvudsyssla livet ut. Under det så kallade orkesterkriget i Helsingfors 1912–1915 var Kuula tillsammans med Madetoja biträdande dirigent i det av Kajanus ledda Filharmoniska sällskapet, och han ledde även orkestern i Viborg åren 1916–1918. Samtida kritiker ansåg att Kuula hade kunnat bli dirigent på heltid; han hade förmågan att entusiasmera musikerna, och hans karismatiska utstrålning tilltalade publiken.
Efter att Kuulas första äktenskap havererat gifte han sig 1914 med sångerskan Alma Silventoinen. Han hade blivit bekant med henne i Helsingfors, i Italien och i Paris, där hon studerade samtidigt som han. Kuula komponerade de flesta av sina sånger för henne, och han företog långa konsertresor tillsammans med henne, bland annat ända till S:t Petersburg, där han även framträdde som dirigent.
Kuulas brutala död i slutet av inbördeskriget innebar en stor förlust för musiken i Finland. Valborgsmässoaftonen 1918 firade han erövringen av Viborg på Societetshuset. Ett häftigt gräl, som bland annat handlade om huruvida förtjänsten av att Finland frigjort sig från det röda väldet tillkom jägarna eller bondearmén, utbröt i ett sällskap som intagit stora mängder alkohol. I det handgemäng som följde försvarade sig Kuula mot en påstridig jägare och knivhögg denne. Tonsättaren flydde från platsen men de två jägare som följde efter honom sköt honom i huvudet på gården. Kuula avled i sviterna den 18 maj på länssjukhuset i Viborg. Ärendet föranledde omfattande undersökningar, men rent formellt blev det aldrig klarlagt vem som utfört dådet. De båda huvudmisstänkta jägarna dog innan rättegången inleddes.
Kuula, som mördades innan han fyllt 35 år, hann komponera aktivt i bara ett decennium. Ofullbordade blev en påbörjad symfoni och en planerad balett. Efter hans död ägnade sig Alma Kuula, liksom även parets dotter, pianisten Sinikka Kuula–Marttinen, åt Kuulas musik.
Kuulas viktigaste verk blev Stabat mater för blandad kör och orkester. Tonsättaren ägnade sig åt det fram till sin död, och det fullbordades av hans vän Madetoja. På grund av den långa kompositionstiden – en del av motiven tillkom redan under vistelsen i Italien – är verket stilmässigt heterogent, med ingredienser av Bach, Wagner och impressionism, vilket dock kompenseras av intensiteten i uttrycket. Kuulas Stabat mater hör till de främsta kompositionerna i Finlands musikhistoria. Verket uruppfördes på en konsert, arrangerad av Finlands musikerförbund 1919, till minnet av Kuula.
För den breda publiken har Kuula blivit känd för sina solo- och körsånger och för sina arrangemang av sydösterbottniska folkvisor. Han hade samlat in ett stort antal folkvisor i sina hemtrakter; mest kända av dessa blev sångnumren till Artturi Järviluomas pjäs Pohjalaisia (Österbottningar). Wäinö Sola föreslog att Kuula skulle komponera en opera utgående från Pohjalaisia men den till stilen realistiska pjäsen svarade inte mot Kuulas sagorelaterade syn på opera, och han överlät därför uppdraget åt Madetoja.
I Kuulas bästa solosånger finns en melodisk uppfinningsrikedom av personlig art, vilket har gjort dem populära. Vid sidan av de redan nämnda ”Syystunnelma” och ”Aamulaulu” kan nämnas ”Tuijotin tulehen kauan” (Länge stirrade jag i elden), ”Kesäyö kirkkomaalla” (Sommarnatt på kyrkogården), ”Sinikan laulu” (Sinikkas sång), ”Epilogi” och ”Marjatan laulu” (Marjattas sång). Kuula är dock mer betydande som kompositör av körmusik än av solosång. Körsångernas uttrycksområde är mångsidigare, de är till sin konstruktion ofta tämligen komplicerade och utnyttjar skickligt körens resurser. De omfattande körfreskerna ”Siell’ on kauan jo kukkuneet omenapuut” (Där äppelträden redan länge stått i blom), ”Auringon noustessa” (Vid soluppgången) och den filosofiska ”Virta venhettä vie” (Båten driver med strömmen) är slående uttryck för Kuulas passionerade konstnärssjäl. Till de populäraste bröllopsmarscherna i Finland hör Kuulas ”Häämarssi”. Bland violinstyckena har ”Chanson sans paroles” blivit klassisk och bland pianostyckena ”Lampaanpolska” (Fårpolska).
Erkki Salmenhaara
Toivo Timoteus Kuula, född 7.7.1883 i Vasa, död 18.5.1918 i Viborg. Föräldrar fältväbeln Matti Kuula och Susanna Katariina Vehkakoski. Gift med (1) Rauha Maria Cecilia Valo 1905, (2) sångerskan Alma Johanna Silventoinen 1914.
VERK. För sångstämma/kör och orkester: Merenkylpijäneidot (1910); Orjan poika (1910); Kuolemattomuuden toivo (1910); Impi ja Pajarin poika (1912); Stabat mater 1914−1918 (fullbordad av L. Madetoja). Orkesterverk: Preludium och fuga (1908); Eteläpohjalainen sarja nro 1 (Maisema, Kansanlaulu, Pohjalainen tanssi, Pirun polska, Hämärän laulu, 1909;) nro 2 (Tulopeli, Metsässä sataa, Minuee, Orpolasten polska, Hiidet virvoja viritti, 1913). Kammarmusik: violinsonat (1907); pianotrio (1908); ca 15 stycken för violin, bl.a. Chanson sans paroles; ca 10 pianostycken, bl.a. Häämarssi (Bröllopsmarsch, 1908, även för orkester); Satukuvia I−III (1912); Lampaanpolska (1915); ca 50 körsånger och ca 20 solosånger. För fullständig verkförteckning, se T. Elmgren–Heinonen, Toivo Kuula (1983).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Elmgren–Heinonen, Toivo Kuula (1983); P. Haavikko, Soitannollinen ilta Viipurissa 1918 (1978); J. Koivisto, Tuijotin tulehen kauan. Toivo Kuulan lyhyt ja kiihkeä elämä (2008); A. Kuula, Virta venhettä vie. Päiväkirja vuosilta 1901−1919 (1968); L. Madetoja, Toivo Kuula. Säveltäjä–toverin muistikuvia. Lumikukkia (1918); M. Niiniluoto, Pohjalainen pirunpolska. Helsingin Sanomat 3.12.1978; R. Sarkola, Toivo Kuulan matkanpää (1960).
BILDKÄLLA. Kuula, Toivo. Postkort. Foto: Paul Heckscher. SKS/Litteraturarkivet.