Den i Ryssland födde kompositören och musikskribenten Ernest Pingoud emigrerade 1918 undan revolutionen till Finland, där han gav upphov till en strömning i musiklivet som brukar gå under beteckningen 1920-talsmodernismen. Pingoud var en kosmopolit och stod främmande för den nationella konsten. Han var därför en avvikande gestalt i det finländska musiklivet, och hans ståndpunkt ogillades av många. Efter Pingouds död föll hans verk för lång tid i glömska.
I nästan alla tidigare källor anges Ernest Pingouds födelseår felaktigt till 1888, en uppgift som han inte besvärade sig att ändra. Både hans 50-årsdag och hans 100-årsjubileum firades därför ett år för sent. Pingoud, som var född i Ryssland, emigrerade undan revolutionen till Finland år 1918. Redan i slutet av samma år uppfördes verk av Pingoud på en konsert i Helsingfors, vilket innebar modernismens ankomst till Finland.
I sin hemstad S:t Petersburg studerade Pingoud musik, privat för Aleksandr Siloti och vid konservatoriet för Nikolaj Rimskij-Korsakov och Aleksandr Glazunov. Pianisten Siloti, som även är känd i Finland, blev bekant med den unge Pingoud när de var grannar vid familjen Pingouds sommarställe Tikkala gård nära Viborg. Pingoud tog pianolektioner för Siloti i smyg, eftersom fadern Guido Pingoud, som var kyrkoherde vid den tyska församlingen Sankta Katarina i S:t Petersburg och själv musikalisk, inte såg med blida ögon på sonens musikstudier. Ernests mor hörde till den finländska släkten Sesemann med anknytning till bl.a. släkten Melartin.
Efter sin studentexamen 1906 skickades Pingoud av familjen till Tyskland för studier. Han studerade musik för Hugo Riemann och dessutom tre år i Leipzig för Max Reger, som såg honom som en av sina mest begåvade elever. Det var troligen på grund av krav från fadern som han också studerade andra ämnen, såsom geologi, filosofi och litteratur i Jena, München, Bonn och Berlin. Trots musikintresset valde Pingoud tysk litteratur till sitt huvudämne. Han skrev en doktorsavhandling med titeln Der jungeGoetheund die Romantik, men den blev inte godkänd, eftersom det vid samma tid kom fram nya källor som kullkastade materialet i avhandlingen. Under sin studietid 1906–1912 besökte Pingoud även Frankrike, Schweiz och Italien.
Sin litterära gärning inledde Pingoud i den tyskspråkiga tidningen St. Petersburger Zeitung. Under studietiden skickade han musikbrev från Berlin 1910–1911, och 1908–1914 skrev han litterära essäer samt konsert- och operarecensioner i S:t Petersburg. Essäserien Studien zur Musik der Gegenwart i 12 delar visar att han var väl förtrogen med de nya strömningarna i musiken. Lika välinsatt var han i den moderna litteraturen, som han behandlade i en omfattande artikelserie. Efter att ha lärt sig svenska fortsatte Pingoud på 1920-talet sin litterära verksamhet i svenskspråkiga tidningar i Åbo och Helsingfors. Han var mycket språkkunnig, men behärskade ändå inte finskan så bra att han skulle ha kunnat skriva artiklar. Alla artiklar av Pingoud på finska är därför översättningar.
Pingouds band till Finland knöts under värnplikten 1915 i Österbotten och i Björneborg, där han blev bekant med sin blivande finländska maka. De gifte sig 1918 och bodde i Viborg under åren 1918–1922. Största delen av de verk som Pingoud komponerade i S:t Petersburg är försvunna, och inga närmare uppgifter om dem finns bevarade. Efter tiden i Viborg var Pingoud musiklärare i Åbo i två år, och deltog då i musiklivet på orten. År 1924 flyttade Pingoud till Helsingfors, där han ledde Fazers konsertbyrå och var intendent för Helsingfors stadsorkester, en tjänst som han innehade fram till sin död 1942. Inom ramen för bägge uppdragen upprätthöll Pingoud omfattande kontakter med inhemska och utländska kompositörer och andra konstnärer.
När verk av Pingoud första gången framfördes på en konsert i Helsingfors den 16 november 1918, väckte det modernistiska programmet ett exceptionellt intresse. De verk som framfördes, bl.a. La dernière aventure de Pierrot, pianokonsert nr 1 och Danse macabre, var inspirerade av R. Strauss, Debussy och Skrjabin; de var de mest vågade musikstycken som hade framförts i Finland. I recensionerna kallades Pingoud futurist, kubist, ultramodernist och till och med musikalisk bolsjevik. Den sista benämningen anknyter uppenbarligen till begreppet ”musikalisk vänster”, som på den tiden inte hade någon politisk klang. Termen kubism kommer från bildkonsten, och det gladde kritikern Toivo Haapanen, som förhöll sig påfallande positiv till kompositören, att även musiklivet i Finland nu kunde bekanta sig med fenomen som redan hade fått sitt uttryck i landets unga målarkonst.
Typiska omdömen om Pingouds musik kom fram redan i recensionerna efter den första konserten. Kompositören berömdes för sin utmärkta behärskning av orkesterns moderna uttryckssätt, men han kritiserades nästan lika enhälligt för att sträva efter det extrema. Konserten ledde till en polemik mellan kritikern Erik Furuhjelm och Pingoud, och i sitt genmäle deklarerade Pingoud att han tänkte förbli lika ”extrem”. Särskilt en yngre musikergeneration tog emot Pingouds musik med entusiasm. Orkesterns pianist Sven Sandberg nämnde i brev till Elmer Diktonius både kompositören och dirigenten Pingoud i närmast hänförda ordalag. Diktonius önskade studera orkestrering för Pingoud, men denne gav honom bara rådet att han skulle skriva sådant som klingar väl. Sammanfattningsvis kan man säga att Pingouds konsert var upptakten till 1920-talets modernism i den finländska musiken.
Pingouds enorma produktivitet som kompositör i slutet av 1910-talet och början av 1920-talet framgår av den täta följden av konserter. Den andra konserten med verk av Pingoud hölls 1919, den tredje 1920, den fjärde 1922, den femte 1924 och den sjätte 1925. Vid samtliga framfördes nya kompositioner. Pingoud fick även ett gott mottagande när han dirigerade egna kompositioner vid konserter i Berlin 1923 och i Viborg 1936. Hans musik framfördes för övrigt i viss utsträckning utomlands, även i Förenta staterna.
Som intendent för Helsingfors stadsorkester hade Pingoud ett slags hemmaplansfavör visavi orkestern, vilket orsakade en del friktion i förhållande till kompositörskollegorna, som naturligtvis önskade få sina egna verk framförda. Pingouds ryska bakgrund ogillades också. I ett privat brev kallade Aarre Merikanto honom ogrundat för jude och var av den åsikten att sådana som han inte behövdes i Finland. Även Sibelius uttryckte i sin dagbok misstänksamhet gentemot Pingoud. Av kritikernas beskrivningar att döma var Pingoud en begåvad dirigent, men i den rollen uppträdde han bara med egna verk.
Pingoud var framför allt en orkesterkompositör, vars produktion till sitt uttryck i huvudsak bestod av idealistisk-symbolistiska symfoniska dikter i Skrjabins anda – även hans tre symfonier ligger nära den symfoniska dikten. Gentemot Skrjabin förhöll han sig likväl reserverad, sedan den första entusiasmen lagt sig. Pingouds pianokonserter representerar en mer traditionell stil, med influenser av Liszt och Rachmaninov. De symfoniska dikterna har litterära rubriker eller motton, ofta på tyska eller franska, men de kan ändå inte anses vara beskrivande programmusik i egentlig mening. Rubrikerna introducerar bara motiven i respektive verk och den andliga värld de speglar.
Modernast är Pingoud i kammarmusiken i Fem sonetter, där han närmar sig den tidiga aforistiska stilen hos Schönberg, Berg och Webern. Den egentliga atonalismen, för att inte tala om dodekafonin, stod Pingoud emellertid främmande för. Hans idealistisk-symbolistiska attityd till musiken framgår också av att han jämte atonalismen också tog avstånd från nyklassicismen på grund av dess restaurationsaspekt. Han kom således att stå utanför dessa två huvudströmningar i den moderna musiken under 1900-talets första årtionden.
Orkestertrilogin Cor ardens, Narkissos och Le chant de l’espace, som han komponerade under övergången från 1920- till 1930-tal, har ansetts representera en mera förenklad stil, men även den innehåller extatiska element. Pingouds två sista verk, La face d’une grande ville och La flamme éternelle, fick sina uruppföranden i Helsingfors i slutet av 1930-talet, det senare vid Pingouds 50-årsdag 1938. La face d’une grande ville är den första finländska kompositionen som kan betecknas som urban maskindikt. Storstadens anlete består av delarna ”Glömd gata”, ”Fabrikerna”, ”Statyer och springbrunnar”, ”Ljusreklam”, ”De arbetslösas parad”, ”Vakande hus” och ”Samtal mellan gatlyktor och morgonrodnad”. Verket framfördes också, tillsammans med en del andra verk av Pingoud, som en balett vid Finlands Opera 1941 (koreografi av George Gé).
Pingoud hade planer på många stora kompositioner, såsom den skrjabinska Prometeus födelse och en fjärde symfoni, men de förverkligades aldrig, eftersom han kastade sig under ett lokomotiv 1942. Pingoud hyste ett brinnande intresse för lokomotiv, och redan under studietiden hade Zolas roman La bête humaine, som handlade om tåg, gjort ett starkt intryck på honom. Det var den som inspirerade honom till tanken att det idealiska sättet att dö vore att bli överkörd av ett tåg.
Pingoud var en särling inom finländskt musikliv. Under 1920- och 1930-talen fanns knappast några kompositörer som inte komponerade ett enda orkesterverk eller ens en enda körsång med Kalevala-motiv, som inte gjorde arrangemang av folksånger, och som när de kände behov av folklighet komponerade shimmyer, foxtrotar och schlagrar under pseudonym. Pingoud motsatte sig i sina texter alla sådana snävt nationalistiska strävanden. I en kritisk artikel i Ultra 1922 skrev han att den nationella konsten är ett barndomsstadium i all konst, och att den finländska musiken karakteriserades av en kamp med formella och tekniska svårigheter. Han klandrade den för att den i stället för arkitektur erbjöd rapsodi, i stället för drama epik, i stället för det allmänmänskliga det finländska och i stället för det avklädda en folkdräkt.
Pingoud var kosmopolit, vilket inte nödvändigtvis var något som uppskattades i Finland. Eftersom han dessutom dristade sig till att försiktigt kritisera Sibelius, väckte hans synpunkter även irritation. Å andra sidan hade han också anhängare; till de varmaste hörde författaren och musikkritikern Ralf Parland. Efter Pingouds död föll hans verk nästan helt i glömska, ett öde som inte kan anses skäligt. Partituren till hans orkesterverk finns inte i tryck, vilket gör dem svåra att framföra. Även Pingouds litterära gärning föll i glömska för en lång tid, men 1995 publicerades ett urval av hans artiklar i finsk översättning med titeln Taiteen edistys. Som kompositör skulle Pingoud förtjäna en ställning jämbördig med de två andra stora finländska modernisterna på 1920-talet, Aarre Merikanto och Väinö Raitio.
Erkki Salmenhaara
Ernest Pingoud, född 14.10.1887 i S:t Petersburg, död 1.6.1942 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden Guido Pingoud och Emelie Sesemann. Gift 1918 med Nina Rosenlew.
VERK. Balett: La face d’une grande ville (1937); Orkesterverk: Symfoni nr 1 (1920); Symfoni nr 2 (1921); Symfoni nr 3 (1927); Prologue symphonique (1915); Confessions (1916); La dernière aventure de Pierrot (1916); Le fétiche (1917); Hymnen an die Nacht (1917); Danse macabre 1918/1935; 5 Sonette für Kammerorchester (1918); Un chevalier sans peur et sans reproche (1918); Mysterium (1919); Flambeaux éteints (Les aveugles) (1919); Chantecler (1919); Le sacrifice (L’idole) (1919); Le prophète (1921); Cor ardens (1927); Narkissos (1930); Le chant de l’espace (1931/1938); Variationer över Finlands Rundradios paussignal (1933); La flamme éternelle (1938); Pianokonsert nr 1 (1917); Pianokonsert nr 2 (1921); Pianokonsert nr 3 (1922); För sångstämma och orkester: Nuori Psykhe (till ord av V. A. Koskenniemi; 1923). Solosånger och pianomusik, orkestreringar av Sibelius sånger. Schlagers och jazzmusik under pseudonymerna Johnny Loke och Lauri Olari.
PRODUKTION. Taiteen edistys. Valittuja kirjoituksia musiikista ja kirjallisuudesta (1995).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Kerttula, Ernest Pingoud’n musiikilliset kasvonpiirteet. Musiikki 3−4/1972; K. Maasalo, Ernest Pingoud. Suomen musiikin vuosikirja 1965−1966; R. Parland, Mot morgondag (1942); E. Salmenhaara, Pingoud. The Cosmopolitan in Finnish Music. Finnish Music Quarterly 1989:3; E. Salmenhaara, Ernest Pingoud (1997); P. Silén, Ernest Pingoud’n sävellysten vastaanotto Helsingin sanomalehdistössä 1918−1942. Synkooppi op. 10 (1982); M. Vainio, Piirteitä Ernest Pingoud’n taidekäsityksestä. Musiikki 3 (1977).
BILDKÄLLA. Pingoud, Ernest. Foto: Ateljé Apollo. Åbo Akademis bildsamlingar.