Ida Ekman var i början av 1900-talet en av de främsta romanssångerskorna i Finland. Hon gjorde finländsk sångkonst och i synnerhet Jean Sibelius lieder kända både i hemlandet och utomlands. Ekmans röst har karaktäriserats som smidig, fri och välljudande.
Ida Ekman var född Morduch; föräldrarna flyttade i slutet av 1860-talet från Ryssland via Viborg till Helsingfors. Fadern, som var judisk rabbin, dog medan familjens fyra barn fortfarande var små, och modern blev tvungen att försörja familjen genom att driva en butik för begagnade kläder. Familjens granne, den ryske advokaten Margulin, uppmuntrade den begåvade Idas sång- och musikintresse, skaffade henne ett taffelpiano, lärde henne grunderna i pianospel och ordnade så att hon kom in vid Maria fruntimmersgymnasium, där ryska var undervisningsspråk. När Ida Morduch närmade sig 16 års ålder skaffade Margulin henne en studieplats vid S:t Petersburgs konservatorium. På grund av sin judiska bakgrund fick Ida Morduch dock inte uppehållstillstånd i S:t Petersburg.
Våren 1891 började Ida Morduch studera sång för Abraham Ojanperä vid Helsingfors musikinstitut; debutkonserten gav hon i oktober året därpå. Studierna fortsatte i Wien 1892–1896 med ekonomiskt stöd av intendenten Berndt Otto Schauman. Till att börja med undervisades hon av Selma Nicklas-Kempner och senare av Pauline Lucca, som blev en nära vän till Ida Morduch. Under studietiden använde hon artistnamnet Ida Morny. Hon upptäckte redan tidigt att hon hade mer fallenhet för att sjunga romanser än opera.
I Wien förlovade sig Ida Morduch med den finländske pianisten Karl Ekman, och bröllopet firades i Pauline Luccas hem i januari 1896. Maken blev en utmärkt ackompanjatör. Pauline Lucca introducerade det äkta paret i de fina musikkretsarna i Wien. En kväll hos Eduard Hanslick träffade Ida Ekman Johannes Brahms, som blev inspirerad att ackompanjera den unga sångerskan när hon framförde några sånger av honom och Sibelius. Till bekantskapskretsen hörde även finländaren Filip Forstén, som varit professor i sång vid Wiens konservatorium.
Hösten 1896 fick Ida Ekman på rekommendation av Pauline Lucca engagemang vid Nürnbergs stadsteaters opera, men blev redan nästa vår tvungen att bryta kontraktet på grund av sjukdom. Vintern 1898 for hon till Paris för att än en gång bedriva studier där ett år, först för Desirée Artot och sedan för Eugénie Colonne. Den senares make, kapellmästaren Édouard Colonne, bjöd senare ofta in Ida Ekman för att ge konserter i Paris.
Ida Ekman började allt oftare framträda som romanssångerska, men också stora orkesterkonserter anordnades. Vid musikfestspelen i Dortmund 1899 sjöng hon med den berömde Felix von Weingartner som dirigent för orkestern, och andra större evenemang var framträdandena på världsutställningen i Paris 1900 med Helsingfors filharmoniska orkester samt på Bachfesten i Berlin 1901.
Ida Ekman stod på toppen av sin internationella karriär i början av 1900-talet, då hon gjorde långa turnéer i de nordiska länderna och Centraleuropa. Bland de främsta konsertstäderna var Berlin och Paris, där hon även framförde många kompositioner av Sibelius, såsom sångerna ”Svarta rosor” och ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”. Hon lärde också känna Edvard Grieg och framförde hans sånger i bl.a. Warszawa och Helsingfors.
Åren 1902–1910 gav Ida och Karl Ekman varje höst en romansafton i Helsingfors, och hösten 1916 gav Ida Ekman återigen fyra konserter i Helsingfors, med enbart sånger av Sibelius på programmet. I hemlandet var Ekmans konserter nästan alltid utsålda och i Helsingfors sjöng hon även sina enda operaroller, såsom titelrollen i Puccinis Madame Butterfly 1909 och Martha i Eugen d’Alberts Låglandet (Tiefland).
På sensommaren 1908 tog Ida Ekman upp sångstudierna på nytt, nu för den ungerska sopranen Etelka Gerster, som bodde i Pontecchio di Bologna i Italien; under hösten företog paret Ekman resor även till Venedig och Wien. Från 1910 gav Ida Ekman allt färre konserter och började ägna sig åt att undervisa. En orsak kan ha varit öroninfektioner, som hon blev opererad för i Wien 1910. Hörseln blev sämre med åren, och 1920, 45 år gammal, upphörde hon helt med att ge konserter. År 1912 började hon arrangera elevkonserter, av vilka behållningen gick till en understödskassa som hon grundat för sjukliga finländska sångkonstnärer.
Ida Ekman var en själfull och förfinad uttolkare av romanser. Hennes röst var en sällsynt vacker och metallglänsande mezzosopran. Störst uppskattning vann hon för sina framföranden av Sibelius romanser. Kompositören uppskattade för sin del sångerskan och han tillägnade henne flera sånger. Även Erkki Melartin och Oskar Merikanto dedicerade sånger till Ida Ekman. Ett femtiotal skivinspelningar har gjorts av hennes framföranden.
Seija Lappalainen
Ida Paulina Morduch, konstnärsnamn 1892−1895 Ida Morny, fr.o.m. 1896 Ekman, född 22.4.1875 i Helsingfors, död 14.4.1942 i Helsingfors. Föräldrar rabbinen Isak Morduch och Eva Grünblatt. Gift 1896 med pianisten, kapellmästaren Karl Ludvig Ekman.
VERK. Inspelningar Ida Ekman. Recordings 1904− 1908.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ida Ekmans brevsamlingar, Riksarkivet, Nationalbiblioteket och Sibeliusmuseet; Karl Ekmans samling, Nationalbiblioteket. F. Dahlström, Sibelius-akademin 1882−1982 (1982); H. Krohn, Kun suuret olivat pieniä. Lapsuudenmuistoja taiteilijoittemme ja kirjailijoittemme elämästä (1911; 3. rev. uppl. 1949); M. Pyötsiä, Ida Ekman (1875−1942) (avhandling pro gradu, musik-vetenskap, Helsingfors universitet, 1993); Suomalaisia musiikin taitajia (1958); J. Sibelius, Dagbok 1909–1944. Utg. F. Dahlström (2005); E. Tawaststjerna, Jean Sibelius åren 1865−1893 (1993); åren 1893−1904 (1994); åren 1904−1914 (1991); åren 1914−1919 (1996); åren 1920−1957 (1997).
BILDKÄLLA. Ekman, Ida. Postkort. Foto: Ateljé Paul Heckscher. SKS/Litteraturarkivet.