P. J. Hannikainen kom från en känd musikersläkt i östra Savolax. Från slutet av 1800-talet påverkade han på många sätt musiklivet i Finland. Som långvarig musiklektor vid Jyväskylä seminarium kom han speciellt att prägla musiksynen hos generationer av folkskollärare och deras elever. Hannikainens musik och diktning har fått en bestående plats i det finska kulturlivet.
Pietari (Pekka) Juhani Hannikainens far Heikki Hannikainen var klockare och kantor. Hans farbror var fennomanen och författaren Pietari Hannikainen. P. J. Hannikainen sändes 1866 från hemmet i Nurmes till Jyväskylä elementärskola, men lämnade skolan redan hösten 1872. Till skoltidens upplevelser hörde seminariekörens fyrstämmiga framträdanden samt konserter av Ida Basilier och den franske violinisten Alexandre de la Rancheraye. Hannikainen hade aldrig hört något liknande i det avlägsna Nurmes.
Efter studentexamen 1875 skrev Hannikainen in sig vid Savolax-karelska avdelningen vid universitetet och började studera matematik och stenografi. Sin färdighet i stenografi fick han bruk för som stenograf i lantdagen. Han fängslades också av den ideologiska föreningsverksamhet som bedrevs av Suomalainen nuija (Finska klubban). Snart gick Hannikainen med i Akademiska orkestern där han spelade tillsammans med Robert Kajanus i andra violinstämman. Teaterorkesterns konsertmästare Gustaf Niemann undervisade tydligen Hannikainen i violinspel, men undervisningen blev av allt att döma rätt kortvarig. Inom musikteori och komposition var Hannikainen självlärd. Emellanåt fick han goda råd för sina kompositioner av universitetets musiklärare Richard Faltin, som varit kapellmästare för Finska teaterns orkester. Hannikainen deltog som sångare i Akademiska sångföreningens och Muntra musikanters verksamhet. Tack vare sin aktivitet tilldelades han universitetets musikstipendium 1879–1883. Han bevistade också flitigt konserter och operaföreställningar som gavs av lyriska avdelningen vid Finska teatern.
Hannikainen var även litterärt begåvad. Han skrev dikter för såväl studenternas litterära album (bl.a. Koitar) som Kansanvalistusseuran kalenteri, Kyläkirjaston kuvalehti och i bilderböcker för barn (Lastentupa, Kuvia lasten elämästä). Han skrev ett sjuttiotal dikter, bland dem ”Karelarnas sång”, med känsliga iakttagelser av natur, djur och barn. Hannikainen samlade även folkdikter och folkmelodier på olika håll i Karelen 1877, 1881 samt 1886 och hjälpte Finska Litteratursällskapet med publiceringen av dem. Med sin mångsidiga verksamhet bidrog Hannikainen kraftigt till samtidens finsknationella anda. Samtidigt lärde han känna många betydande personligheter inom musik- och kulturlivet.
Efter att finskspråkiga studenter på grund av språktvister 1881 lämnat Akademiska sångföreningen grundade Hannikainen 1882 den andra finskspråkiga universitetskören, Ylioppilaskunnan laulajat. Han var ledare för den nya kören 1882–1883 och 1884–1885. Dessutom ledde han den Savolax-karelska avdelningens kör 1880–1881 och 1884–1885. Körsång framstod som ett effektivt verktyg i patriotismens och nu även det finska språkets tjänst. Den unge och energiske Hannikainens mångsidiga konstnärlighet fick även uttryck i ett intresse för bildkonst. Han studerade under Adolf von Becker i universitetets ritsal och utvecklades till en tämligen god tecknare och målare.
Efter examina med kemi som huvudämne vid universitetet 1882 blev Hannikainen lärare i sång, matematik och finska språket vid Helsingfors finska elementarskola 1882–1883 och 1884–1887. Dessutom verkade han som musik- och teaterkritiker i tidningen Uusi Suometar 1885–1887. Sitt egentliga livsverk utförde dock Hannikainen 1887–1916 som efterföljare till musiklektor E. A. Hagfors vid Jyväskylä seminarium. Hannikainen anade inte när han inledde sitt vikariat för en period på tre månader att anställningen skulle vara i 30 år. Han utnämndes till ordinarie lektor först 1893, då han vid Sordavala seminarium avlade lärdomsprov i musikteori och instrument- och sångundervisning, såsom Överstyrelsen för skolväsendet hade krävt. Dessutom tog Hannikainen examen i pedagogik 1888 och i musikteori samt piano- och harmonispel med kompositionsprov under Richard Faltin 1893.
Liksom Hagfors publicerade Hannikainen flera samlingar av finskspråkiga körsånger för både skolbruk och egentliga körer. Hannikainen grundade även Finlands första musiktidskrift Säveleitä (1887–1890). Tidskriften innehöll förutom skrifter om sångfester och musikhistoria även kompositionsbilagor. Hannikainen samlade en amatörorkester i Jyväskylä och 1899 manskören Sirkat (Syrsorna) samt ledde dessa och andra körer. Han har beskrivits som en temperamentsfull och inspirerande körledare, som ofta kryddade sina uttalanden med humor. Han verkade även som allmän ledare för de sångfester som arrangerades 1888–1903. Särskilt Folkupplysningssällskapet nyttjade Hannikainens kunskap och energi i olika musikkommittéer.
Kulturlivet i Jyväskylä var ganska livligt tack vare seminariet. Hannikainens hem blev snart stadens centrum för musikintresserade; om somrarna bodde familjen i Kuhmo. Vid konserterna i hemmet uppträdde ofta en kvartett bildad av de musicerande sönerna i familjen. I sin strävan att utveckla undervisningen i musikämnena företog Hannikainen 1897 en studieresa till Tyskland, Belgien, Frankrike, Schweiz och Danmark.
P. J. Hannikainens produktion består främst av körsånger (över 100) och barnsånger, men även solosånger, fragment av preludier för orkester och utkast till kammarmusik har bevarats. Hannikainen blev intresserad av att komponera i egentlig mening först vid 35 års ålder, när den förstfödde Lauri kom till världen. I Hannikainens kompositioner finns en rörande fräschör och omedelbarhet.
Seija Lappalainen
Pietari Juhani Hannikainen, Pekka, född 9.12.1854 i Nurmes, död 13.9.1924 i Helsingfors. Föräldrar kantorn Henrik (Heikki) Hannikainen och Eeva Wright. Gift 1888 med sånglärarinnan Laura Alfhild (Alli) Nikander.
VERK. Kompositioner för blandad kör: ”Eespäin” (”Riennä riemuin eespäin vaan”) (1895); ”Karjalaisten laulu” (”Karelarnas sång”) (1899); ”Kevätlaulu” (”Terve, Pohjolanmaa”) (1892); ”Paimenen pyhä” (J. Mustakallio). Kompositioner för mans-kör: ”Kevätsointuja” (”Larin-Kyösti”); ”Milloin Pohjolan nähdä saan” (1899). Kompositioner för damkör: ”Iltalaulu” (1921); ”Kevätlaulu” (”Jo joudu kevät armas”); ”Kevätlaulu” (”Kevät armainen”); ”Leivo” (A. Rahkonen) (1901); ”Oravan pesä” (I. Hellén). Kompositioner för barnkör och barnvisor: ”Joudu joulu” (1918); ”Joulu” (1916); ”Jouluaattona” (J. H. Erkko) (1894); ”Joulupukki” (1917); ”Lasten rukous isänmaan puolesta” (Z. Topelius) (1910); ”Mirri sairastaa” (Samuli S.); ”Mökin laittaja”; ”Paimenen syyslaulu”; ”Pajalaulu”; ”Pikkuinen paimen”; ”Sirkkusten marssi” (M. Korpilahti) (1917); ”Suojelusenkeli”. Solosånger: ”Hiljaa, hiljaa helkkyellen”; ”Joulu” (1916); ”Joulupukki” (1917); ”Kautta tyynen, vienon yön”; ”Tuikkikaa, oi joulun tähtöset” (E. Koponen). Övrig vokalmusik: ”Hämäläisten laulu” (J. H. Erkko); ”Joulu, joulu tullut on” (O. Vuorinen); ”Keski-Suomen laulu” (J. Laine); ”Kesäilta” (1910); ”Koske, herra kielihin” (H. Haahti) (1918); ”Pyhäaamun rauha” (H. Råbergh); ”Rukous” (I. Hellén).
PRODUKTION. Sångböcker för skolan: Pieni laulu-seppele I–V (1893); Sirkkunen I–VI (1899−1900); Laulutoveri (1910). Talrika samlingar av körsånger utgivna av Folkupplysningssällskapet/Kansanvalistusseura; Isänmaallisia lauluja sekaääniselle kuorolle sävellettyinä tai sovitettuina (1906). Läroböcker: Kansakoulujen musiikkioppi (1901). Även översättningar av operor, prosa och poesi.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Familjen P. J.Hannikainens arkiv, Nationalbiblioteket; notmanuskript i Sulasols, Suomen laulajain ja soittajain liittos, arkiv, Nationalbiblioteket. K. Malisto, P. J. Hannikainen aikalaistensa parissa (1980).
BILDKÄLLA. Hannikainen, Pietari Juhani. Foto: Ateljé C. A. Hårdh. Museiverket.