KASKI, Heino


(1885–1957)


Tonsättare, musiklärare, 
director musices


Heino Kaski är framför allt känd för sina lyriska pianokompositioner och melodiska solosånger. På 1910-talet väckte han stora förhoppningar som kompositör, men han förmådde till sist inte riktigt infria dem. Fram till sin pensionering verkade Kaski på heltid som sånglärare vid Helsingfors finska folkskolor i över tjugo år.

 

Heino Kaski var på mödernet släkt i rakt nedstigande led med den ryktbare kyrko­herden Jakob Stenius d.ä., i folkmun på 1700-talet kallad Korpi-Jaakko (Kärr-­Jakob). Av sin mor Anna Maria Krogerus torde han ha ärvt känsligheten och sinnet för det estetiska, medan musikaliteten, humorn och kärleken till naturen kom från fadern, Daniel Kaski, som var klockare i Pielisjärvi. Heino hade en vacker röst. Efter att detta upptäckts skickades han av sin far först till lyceet i Joensuu och tre år senare till det i Sordavala. Musiken utövade emeller­tid en så stark dragningskraft på Heino att han avbröt sin skolgång och reste till Klockar- och organistskolan i Helsingfors. Dessutom studerade han i fyra år violinspel och musikteori vid Helsingfors filharmoniska sällskaps orkesterskola och även vid Helsingfors musikinstitut. Kaski tog privatlektioner i pianospel hos olika lärare och fick handledning i komposition av Erkki Melartin.


 

Sommaren 1909 samlade Kaski in andliga och profana folkmelodier i Pielisjärvi, Nivala, Kärsämäki, Kerimäki, Ruskeala och Rapola, och överlät dem till Finska Litteratursällskapets samlingar. Vid samma tid blev Kaski även bekant med Jean Sibelius. På dennes Ainola mottog den unge kompositören beröm och råd. Huvudsakligen tack vare en rekommendation från Sibelius fick Kaski 1911 ett statsstipendium. Tack vare upprepat stipendiestöd kunde Kaski studera i Berlin för den ryske kompositören Paul Juon under fyra vintersäsonger. Under denna tid komponerade han bland annat två orkestersviter. Somrarna tillbringade Kaski i Finland. När första världskriget bröt ut återvände han till Finland och fick nu även tidvis privatundervisning av Selim Palmgren.


 

Sin första konsert med egna kompositioner gav Kaski i Viborg 1915. Några av hans verk hade visserligen spelats i Helsingfors redan våren 1910 i en konsert som han gav tillsammans med Toivo Saarenpää. Ett betydande genombrott var uruppförandet av symfonin i h-moll i Helsingfors under ledning av Robert Kajanus i oktober 1919. Kompositören fick ett nytt statsstipendium och 1920 också ett stipendium från Alfred Kordelins stiftelse. Erkki Melartin skrev till Kordelins stiftelse att Kaski utan tvivel var en av de mest begåvade unga förmågorna inom musiken. Rudolf Maria Breithaupt, huvudlärare vid Sterns konservatorium i Berlin, gav för sin del omdömet att Kaski var ”en av de största begåvningarna och säkerligen en av de bästa nordiska tonsättarna efter Sibelius”. År 1920 reste Kaski­ till Berlin, där han studerade för Otto Taubmann. Han gjorde även studieresor till Frankrike och Italien. I Paris bekantade han sig under fem månader 1923–1924 med den nya franska orkester- och vokalmusiken.


 

Av ekonomiska skäl blev Kaski privatlärare 1926. Han hade velat ägna sig helt åt komponerandet, men hans förhoppningar om att kunna livnära sig som tonsättare grusades helt. Kaski undervisade 1926–1937 i pianospel och musik vid Helsingfors folkkonservatorium och var dessutom 1928–1950 sånglärare vid olika finska folkskolor. Som lärare kunde Kaski konsten att få även pojkar i tonåren att sjunga både på lektionerna och vid morgonsamlingarna. Undervisningsarbetet var emellertid tungt, och under sina semestrar koncentrerade sig Kaski på att komponera musik i det lilla formatet i stället för stora orkesterverk. Somrarna tillbringade han antingen i hemtrakterna i Pielisjärvi hos sin syster Hilja, som även hon var lärare, eller i Viek­järvi hos Jaakko Pajula, känd som direktör för Folkpensionsanstalten. Hovila i centrum av Lieksa blev en mötesplats för konstnärer, där Kaski ofta tillbringade kvällarna. Huset ägdes av tandläkaren Inkeri Ryynänen och författaren och veterinären Yrjö Kokko.


 

Kaski planerade under de sista åren av sitt liv att komponera en folklig opera, men denna dröm förverkligades inte. Hans verk i det lilla formatet, i synnerhet pianokompositionerna, solosångerna och körsångerna, var lätta att ta till sig och framfördes ofta. Helsingfors stadsorkester, anförd av Tauno Hannikainen, spelade hans symfoni i h-moll på den jubileumskonsert som hölls med anledning av hans 50-årsdag 1935. Även vid den konsert som hölls för att fira Kaskis 70-årsdag spelades orkesterverk av honom under Hannikainens ledning. Bröderna Tauno, Arvo och Ilmari Hannikainen hörde till Kaskis vänkrets, likaså Aarre Merikanto, Selim Palmgren och Paavo Jännes.


 

Till Heino Kaskis personlighet ­hörde en karelsk spontanitet, vänlighet och humor. Han var en sällskapsmänni­ska som alltid hade någon underhållande historia att berätta. På 1930-talet lånade han till och med sitt namn och ansikte åt företaget Havis reklam för rakkräm och tvål. I grund och botten var Kaski emellertid en enstöring, rentav med depressiva tendenser. De sista åren av sitt liv levde han i en enrummare i konstnärshemmet Lallukka, där han fortsatte sin tonsättargärning. Han gifte sig aldrig.


 

Kaskis produktion omfattar en symfoni, fyra orkestersviter, kammar- och scen­musik, över hundra pianokompositioner, över hundra solosånger, ett femtiotal körsånger och otaliga skolsånger. Kaskis musik var melodisk, originell, fantasifull, färgrik och folklig. Melodierna flödar otvunget och naturligt utan försök till ett modernt uttryck. De modernistiska strävandena på 1920-talet återspeglas inte i Kaskis musik. Hans stil växlar mellan det romantiska och det folkliga.


 

Förebilderna för Kaskis nationalromantiska symfoni fanns närmast i Tjajkovskijs, Sibelius och Leevi Madetojas musik. Kaskis sonat för violin och cello har nästan helt försvunnit ur den moderna repertoaren, men flöjtsonaten framförs fortfarande. Av pianostyckena är de romantiska preludierna i h-moll (”pankakoski”) och Gess-dur samt ”Yö meren rannalla” (Natt vid havsstrand) populära. I många av Kaskis solosånger kan intryck av den finska solosångens mästare Leevi Madetoja skönjas. För Kaski var det lilla formatet mer passande än de stora symfoniska formerna.


 

För sina förtjänster som tonsättare för­ärades Kaski 1941 titeln director musices och erhöll 1955 Finlands tonsättares heders­pris.


 

Seija Lappalainen


 

Heino Wilhelm Daniel Kaski, född 21.6.1885 i Pielisjärvi, död 19.9.1957 i Helsingfors. Föräldrar klockaren, director cantus Daniel Kaski (tidigare Karlenkaski) och Anna Maria Krogerus.


 

VERK. För orkester: Svit (1912); svit n:o 2 (1913); ouver­tyr (1915); symfoni i h-moll (1918/1919). Skåde­spelsmusik: Askungen (Z. Topelius). För violin och orkester: Fantasia appassionata (1915/1954). Kammarmusik: Sonat för violin (1920); sonat för cello (1923); sonat för flöjt (1937). Pianostycken: ”Bergtrollens aftonspel” (1914); ”Östkarelsk rapsodi” (1926). Solosånger (mer än 100 sånger av vilka flera översatts till svenska): ”Hav sol i ditt hjärta” (C. Flaischen, 1923); ”Katson virran kalvohon” / ”In die Stromflut schaue ich” (V. A. Koskenniemi, 1923); ”Lähdettyäs” (V. A. Koskenniemi); ”Niin mustina muratit kiertää” (L. Onerva efter P. Verlaine, ”Spleen”); ”Höstsonett” (V. A. Koskenniemi); ”Taas kaukaa laulavat lauluaan” (L. Onerva).


 

PRODUKTION. H. Kaski & T. Karila, Heino Kaski. Suomen säveltäjiä II (Composers of Finland). Red. E. Marvia (1966); H. Kaski, Yksinlauluja. Solosånger (nothäfte). Red. M. Tuloisela (1998).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Heino Kaskis arkiv. Fazers samling av partitur och noter, Nationalbiblioteket; Kaski-avdelningen, Pielisen museo, Lieksa; Heino Kaskis urklippssamling i Kaskis systerdotters Aune Rummukainens ägo. U. Leppänen, Heino Kaski – pohjoiskarjalainen sävelten punoja (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet, 1989); R. Pajamo, Heino Kaski, pielisjärveläinen. Ihminen musiikin valtakentässä. Juhlakirja professori Timo Mäkiselle 6.6.1979 (1979); E. Salmenhaara, Suomen musiikin historia II–III (1996).


 

BILDKÄLLA. Kaski, Heino. Foto: J. Hart. Uusi Suomis bildarkiv.