Där många nutida tonsättare har sökt lösningar på komponerandets problematik inom den nya tekniken, gjorde Pehr Henrik Nordgren tvärtom. För honom var uttryckets äkthet, kraften i känslan och ärligheten det viktigaste, och han tog ofta stöd i folktraditionen och i folkmusikens och de gamla folkinstrumentens värld. Nordgren kan karakteriseras som en ifrågasättare av den tekniska utvecklingstron och de moderna västerländska värdena, och som en sökare efter nya och ”naturligare” estetiska alternativ.
Pehr Henrik Nordgren föddes i Saltvik på Åland, som familjen snart lämnade för att flytta till Helsingfors. Fadern Runar var agrolog och funktionär i Demokratiska förbundet för Finlands folk och modern Aili Salminen författare. Också Pehr-Henriks bror Ralf Nordgren blev författare. Pehr Henrik började spela violin vid 14-års ålder, och vid samma tid tillkom hans första kompositioner. Hans första violinlärare var Georg Rastenberger. Senare studerade han för den kände violinpedagogen Onni Suhonen.
Nordgren studerade musikvetenskap vid Helsingfors universitet, och hans pro gradu-avhandling behandlade orkestreringen hos Dmitrij Sjostakovitj – denne var hans stora andliga, dock icke stilistiska, förebild som kompositör. Nordgren studerade komposition privat för Joonas Kokkonen 1965–1969 och fungerade vid samma tid som assistent i musikvetenskap vid Helsingfors universitet. På ett stipendium från Japans kulturministerium bekantade han sig i början av 1970-talet med traditionell japansk musik och komposition vid Universitetet för konst och musik i Tokyo under ledning av Yoshio Hasegawa. Han träffade sin hustru Shinobu Suzuki i Tokyo. Efter att ha återvänt till Finland flyttade han med familjen till Kaustby, där han verkade som fri tonsättare fram till sin död 2008.
Utmärkande för Nordgrens första kompositioner är en stark emotionell laddning och en övervägande tragisk och pessimistisk ton. I många verk från denna tidigare period kan dock samtidigt skönjas en fascinerande irrationalitet, som framför allt uppstår genom förenandet av mycket olika material inom ramen för samma verk. I sitt genombrottsverk, det ångestfyllda och starka orkesterstycket Euphonie (1966), förenar han på ett mycket originellt sätt tolvtons- och klusterteknik. Samma teknik använde han i den tidiga produktionens huvudverk Agnus Dei, en ”föroreningspassion” som tar ställning till världssituationen. Förutom texter av olika poeter använder han i detta verk även ett uttalande från Finlands naturskyddsförbund.
Avgörande för Nordgrens utveckling blev hans bekantskap med den finska folkmusiken, i vilken han fann en sådan ursprunglighet och äkthet som enligt honom ofta saknades i den moderna konstmusiken. I kammarorkesterverket Fyra dödsbilder (1968) bygger han redan upp många klangfält som består av flera på varandra klingande finska folkmelodier. Ännu originellare är den färgstarka konserten för klarinett, folkmusikinstrument och liten orkester (1970); till verkets solistiska instrument hör förutom klarinett också kantele, stråkharpa och tvåradigt dragspel.
Vistelsen i Japan hade stor betydelse för Nordgrens skapande. Japanska influenser hörs i det viktiga och slagkraftiga orkesterverket The turning point (1972), den tiodelade sviten av pianoballader Ten Kwaidan Piano Ballads to Japanese Ghost Stories by Lafcadio Hearn (1972–1977) och speciellt i Autumnal concerto, ett av hans finaste verk, komponerat för fyra japanska instrument och symfoniorkester, i vilket ostasiatiska element på ett fascinerande sätt förenas med en helt annorlunda västerländsk musiktradition. Nordgren har också komponerat två kvartetter för traditionella japanska instrument. Hans pianokonsert (1975) är syntesernas komposition: verket grundar sig i huvudsak på en tolvtonsrad med utgångspunkt från vilken han också bygger upp klangfält, men som kontrast till detta improviserar pianosolisten helt diatoniska tongångar som imiterar kantele. I verket förekommer ställvis också pentatoniska citat från kinesisk musik och japansk hovmusik.
Nordgrens tonspråk började förenklas anmärkningsvärt efter 1970-talets mitt. I hans fall har inte förenklingen inneburit att tonspråket blivit fattigare. Ett unikt verk inom hela den finska tonkonsten utgör Kalevalakantaten Taivaanvalot (1985; kompletterad version 1999), vars text Nordgren själv sammanställt genom att förena skapelsedikter som ingår i samlingen Suomen Kansan Vanhat Runot och ingermanländska Päivänpäästö-dikter. Till verkets besättning hör förutom moderna instrument en stor mängd gamla finska folkinstrument, och tonsättarens strävan är att förena det förflutna och naturen (gamla instrument, runosånger) till en levande del av nutiden (moderna instrument, modernt tonspråk). Kantaten Beaivi, áhčážan (1987–1990) komponerade Nordgren till Nils-Aslak Valkeapääs samiska text; verket utgör ett ställningstagande för minoritetsfolkens språk och kultur.
Speciellt betydelsefull är den breda repertoaren för stråkorkester, vilken Nordgren skrev speciellt för Mellersta Österbottens kammarorkester i Gamlakarleby, ledd av Juha Kangas. Denna del av sitt skapande inledde Nordgren med det mycket spelade verket Spelmansporträtt (1976), som baserar sig på spelmansmelodier. Toppar inom produktionen för stråkorkester är Symphony for Strings (1978), Transe-Choral (1985) och Cronaca (1991). Huvudverk inom vokalproduktionen, förutom kantaterna, utgörs av tv-operan Alex (1982–1983), vars libretto är av Pentti Saaritsa, samt kammaroperan Den svarte munken (1981/2005), vars libretto, som baserar sig på en novell av Anton Tjechov, sammanställts av tonsättaren.
Till Nordgrens produktion hör åtta symfonier. Av dessa är den tredje till sin form egenartad och dramatisk. I den ensatsiga fjärde symfonin finns ett citat ur Modest Musorgskijs opera Boris Godunov, och som musikaliskt material har använts ingermanländska vallvisor och gråtkväden. Den femte symfonin är också ensatsig och baserar sig i hög grad på karelska gråtkväden. Nordgren har också en mycket omfattande produktion av konserter, till vilken hör utöver de ovan nämnda bl.a. fyra violinkonserter, tre altviolinkonserter och fem cellokonserter. De nio stråkkvartetterna utgör den centrala verksviten inom hans kammarmusikproduktion.
Vid sidan av komponerandet hade Pehr-Henrik Nordgren genom olika förtroendeuppdrag en aktiv roll speciellt inom musiklivet på sin hemort, bland annat såsom konstnärlig ledare för Kaustby kammarmusikvecka, som tillkom på hans initiativ.
Kalevi Aho
Pehr Henrik Nordgren, född 19.1.1944 i Saltvik, död 25.8.2008 i Vetil. Föräldrar agrologen, partifunktionären Runar Evald Nordgren och författarinnan Aili Amanda Henriette Salminen. Gift 1973 med Shinobu Suzuki.
VERK. Symfonier: nr 1 (1974); nr 2 (1989); nr 3 (1993); nr 4 (1997); nr 5 (1998); nr 6 (2000); nr 7 (2003); nr 8 (2006). Orkesterverk: Euphonie I−IV (1966−1981); Épiphrase (1967); Violinkonserter 1–4 (1969−1994); Concerto for Clarinet, Folk Instruments and Small Orchestra (1970); The Turning Point (1972); Autumnal Concerto for Traditional Japanese Instruments and Orchestra (1974); Cellokonserter 1–5 (1980−2005); Pianokonserter 1–2 (1975, 2001); Stråkkvartetter 1–11 (1967−2008); 10 Ballads to Japanese Ghost Stories (1972–1977); Kammaroperan Den svarte Munken (1981/2005); Tv-operan Alex (1982–1983); Oratoriet Agnus Dei (1971); Te Deum (2000).
PRODUKTION. Om instrumentationen i Shostakovitsh orkesterverk. Suomen musiikin vuosikirja 1967−1968; Itsetutkiskelua tavattuani japanilaisen säveltäjän. Musiikki 4/1971; Dmitri Shostakovitsh – suuri yksinäinen. Rondo 7/1975; Miten sävellykseni ovat syntyneet. Miten sävellykseni ovat syntyneet (1976); Joonas Kokkonen. Symphonist. ”Music has different function from mathematics”. Finnish Music Quarterly 3/1991; Being a Composer in Finland. An Ostrobothnian Perspective. Finnish Music Quarterly 2/1995.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. M. Heiniö, Aikamme suomalaiset säveltäjät ja heidän taustansa. Musiikki 1981; M. Heiniö, Suomen musiikin historia IV. Aikamme musiikki (1995); P. Helistö, The heavens light up. Finnish Music Quarterly 4/1999; A. Häyrynen, Kalevala poetry in Finnish classical music – Pehr Henrik Nordgren. Biodynamic music to counterbalance technology. Inspired by tradition. Kalevala poetry in Finnish music. (2005); S. Iida, Yuki-onna. Japanese Feminity in the Piano Music of Pehr Henrik Nordgren (2003); E. Salmenhaara, Oshidori. Myytillinen lintu. Musiikki 3/1978; E. Salmenhaara, Kansanmusiikin käytöstä uudessa suomalaisessa taidemusiikissa. Musiikki 4/1978; S. Välimäki, P. H. Nordgrenin Korvaton Hoichi ja musiikin dekonstruktiivinen voima. Ymmärtämyksen merkit. Acta Semiotica Fennica VIII (2000).
BILDKÄLLA. Nordgren, Pehr Henrik. Foto: Maarit Kytöharju, 2005. Finnish Music Information Centre Fimic.